Konkurrens är inte naturligt

Jose R. Cabello, Pixabay

Det ska till för att man ska röra opp någonting gammalt och glömt nu när i alla fall de flesta av oss fått ordning på livet. Det ska till o vara partypooper när allt går så jävla bra. En försöker göra två saker samtidigt (tänka en sak och göra/säga en annan) men det lärde jag mig aldrig göra ordentligt. Kanske är jag för gammal nu så det kanske får vara. Jag vet inte längre.

Jojo, visst är det något naturligt att kräla på varandra mot toppen av varenda berg som splittrar oss. Men solidariteten som förde oss tillsammans från början finns nog där ändå, desto mer naturligare än konkurrensen; konkurrera gör vi för att vi måste, hålla sams gör vi för att vi behöver. Det är en jävla skillnad.

Så det där med naturens så kallade lag som kapitalets ryttare och ister för sig med, det får ni nog sluta med. Det finns inget naturligt med att konkurrera om vi inte vill sänka oss till något underutvecklat och blodtörstigt. Det var inget behov av att konkurrera som föste ihop människan i större grupp, det var behovet att överleva. Tillsammans.

Det ska väl till att röra opp något gammalt och glömt innan vi kan snacka ordentligt. Kanske måste jag vara partypooper eller så är det för sent. Reglerna säger bara livet funkar så är det bra, det förflutna säger ge fan i’t och framtiden säger att något måste sägas för att bli sagt. Det finns inget naturligt med att konkurrera, det är något vi måst göra därför att vi saknat resurser att kommunicera ordentligt med.

Livet är en växellåda

mohamed Hassan, Pixabay

Och medvetandet far ut i kroppen och så lägger man sig med skal för att stå rakare i ryggen och sedan slipper man se patrasket som inte förstått att lägga manken till.

Livet är en växellåda med bestämda sinnesstämningar och bara man lär sig bläddra bland dom som man bläddrar i en bok kan man leva på båda sidor om skinnet.

Jag är trött, inte bara därför att jag är deppig, mitt liv är inte faser utan cykler och mitt i klockan sitter en vilja att fly. Men man kan inte bli kvitt sig själv bara genom att flytta på sig. Klockan följer med.

Svängningarna blir bara värre och när jag ser livet ordna sig för andra blir avståndet bara längre och längre och jag sjunker djupare tills blått blir svart men det är kanske bara avund, jag vet inte så noga.

Jag hade mitt krig och det gick inte. Det känns som kriget är över för min del. Jag skriver mina alster och livet, det får liksom hänga i sina trådar. Jag slog en kil mellan mina barn och mitt ursprung och den sitter hårt nu när kraften gått åt.

Jag tar en dag i taget men dagarna går i varandra, ibland vaknar jag till och inser min belägenhet, ibland är jag insnöad i en skön dimma. Det är då jag skriver och det är då jag känner mig levande och däremellan finns bara väntan och en tid som sväller.

Jag önskar mig inget annat liv i en annan tid. Det år väl konstigt därför att jag borde göra det. Men på något sätt är det betryggande att låta allt värka ut istället, då känner jag åtminstone någonting annat än avunden och tomheten som skaver på trådarna.

En bön vid självmordets rand

Free-Photos, Pixabay

Här är vi nu, du och jag, självmordet. Fram tills nu har våra vägar korsats i små inskott på vägen. Nu möts vi, till sist, jag ovetande om hur jag ska bemöta dig och du ovetande om jag kommer bemöta dig överhuvudtaget. Ditt grepp om min bringa är nu hårt och kallt. Jag känner det spännas precis som allt annat spänner som en järnring om min hjässa. Jag har givit upp om livet, jag känner det med kraften hos en tomhet som hela tiden expanderar. Jag har tagit vad jag har och gjort vad jag kunnat. Nu finns ingen annan väg än återgången till vad jag var från början: sävlig och klumpig och tafatt.

Gud, Fader, jag har givit upp om livet, och jag vet icke hur jag skall ta mig åter till ljuset. Fräls mig från dessa onda tankar. Led mig vägen till Dig. Fräls mig och jag skall följa Din väg. Rädda min själ, fräls mig för Din nåds skull. Ty i döden tänker man icke på Dig (Ps. 6:5-6). Gud, Fader, fräls mig fri från skuld och jag skall återbörda och göra bot i Ditt namn. Herre, kungör mig Dina vägar, lär mig Dina stigar, led mig i Din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud (Ps. 25:4-5). För Ditt namns skull, Herre, förlåt min missgärning, ty den är stor (Ps. 25:11).

Befria mig undan dessa kval, tag mig till Dig som en av Dina. Jag äro blott ett lamm i Din försyn. Giv mig frid i Ditt namn. Amen.

Fräls mig, Fader, från synd och skam. Låt Orden fylla mig med jämnmod, låt världen sluta bulta i min kropp. Visa mig vägen till Gudomlig kärlek och jag skall finna min väg till Dig. Icke från människor, ej heller genom människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda (Gal. 1:1).

Fader vår som är i himmelen!
Helgat varde Ditt namn;
tillkomme Ditt rike; ske Din vilja,
såsom i himmelen så ock på jorden;
vårt dagliga bröd giv oss i dag;
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro;
och inled oss icke i frestelse,
utan fräls oss från ondo (Matt. 6:9-13).

Släpp min bringa och min hjässa fria från världens och självmordets ok. Låt mig andas fri luft igen. Låt mig besegra denna tankens monstruositet och vandra genom dalen utan kedja och ståt. Detta är min bön till Dig, Gud, Fader, Herre. Förlåt mig för mina synder och jag skall vandra de vägar Du visar mig. Amen.

Från toppen av Kebnekaise syns ingenting

Simon, Pixabay

Berget tillskrivs en större roll än det förtjänar: vilken plåga som helst har samma effekt. Berget är bara tacksammare att prata om därför att det leder uppåt. Från toppen av Kebnekaise syns ingenting, bara en stor gråblå, opersonlig dimma.

Livets prövningar ska inte jämföras med bergsklättring, utan vice versa – berget är ett alternativ för den som inte känner livets prövningar tillräckligt djupt. Vi som lever närmare vår dödlighet behöver inte klättra i berg. Det räcker för oss att kliva utanför dörren.

När väggarna börjar krypa närmre, när tankarna virvlar som stridsflygplan och historiens hela problem tornar upp sig i ensamheten, då förnimmer vi motsvarigheten till bergsklättring.

Vägen till förståelse går underifrån: slit dig loss från motivationshjulet och döm dig själv. Hårt. Glöm allt vad positivt tänkande vill säga, glöm alla hemliga tricks. Glöm scheman, listor, mindmaps och köpta strategier. Det finns ingen lathund.

Det du är ute efter på toppen av berget gör så ont och väger så tungt att du hellre klättrar och säger det alla säger som kommer tillbaka med inte mer än ett minne och ett samtalsämne.

Meritokratins baksida

Att Ingemar Bergman hamnat på våra sedlar är ett tydligt tecken på att du kan vara hur stort arsle som helst, poängen är dina yrkesframgångar.

Kan nån mäta sig med hon som födde mina barn?

WikiImages, Pixabay

Hur ska någon annan kvinna kunna mäta sig med hon som födde mina barn? Det är något oerhört att leva upp till. Det övertrumfar all åtrå, varje skavank och egenskap, uthärdlig eller ej, alla drömmar och mål och meriter. Det överskuggar all mänsklig ambition.

Det betyder inte att jag är redo att börja om på nytt med barnens mamma. Det är uteslutet. Men vilka vitala delar av mitt förstånd måste jag stänga ner för att se på en annan kvinna med samma glöd? Hon skulle behöva gå igenom något motsvarande arton månaders graviditet och två förlösningar.

Det är absurt att börja jaga nya ligg efter att fått barn. När började människor betyda så lite för varandra: reducerade till sociala lekar i TV-såpornas regi? Jag såg mina barns mamma kräkas sig igenom två graviditeter. Det glömmer jag aldrig. Vilka lekar skulle en ny kvinna behöva gå igenom?

Vulkanisten

Jag är vulkanist, flink i små slag. Rasande aktiv och långsam och spak...