Tystnad är retirering och medlöperi

 

”Du lät inte vad du visste prägla hur du levde!” - John-Bertil Lundén 

”Är inte språket rikt nog för förmågan att uttrycka sig?” - John Logan 

Jag har sagt att om människor talade i poesi skulle jag passa in överallt. En liten humoristisk tonhöjning avväpnar den allvarliga avsikten. Givetvis menar jag det inte som ett skämt, men jag förstår förutsättningarna för harmoni i ett spänt samhälle, tillräckligt mycket för att förstå när ett avväpnande skämt är på sin plats. Att som Houellebecq trycka hårt med fingret mot samhällets svaga punkter gör människor oroliga och defensiva. Man måste vara försiktig med sitt innanförskap om man har det. Ju högre grad våra tryggheter står på spel i konkurrensen, desto försiktigare måste vi vara – rätten att utmana en sådan försiktighet brukar vara det som kallas uttrycksfrihet.

Jag är autist och jag lockas lätt av ropen från mänskliga djup och samhällsfrågor. Jag kan hålla på länge, jag blir inte nedslagen – tvärtom. Få saker ger mig så mycket energi. Förmågan att maskera är, som läsaren förstår, nedsatt. Jag känner inte heller att jag är tvungen att vara tyst. Det är en frivillig välgärning jag gör för andra. Jag är en empatisk person. Det skulle inte såra mig om någon ber mig bli ytligare för att de mår bättre av det. Personen må vara för trött eller praktisk för att orka med mig – det finns ingen skam i självinsikt. Min självinsikt kunde låta så här: om alla levde så på djupet som jag gör så skulle ingenting bli gjort i samhället. Jag är mycket medveten om det.

Det var länge sen jag läste på universitet, den blacken om min fot har jag skakat av mig. Jag bedriver inte forskning. Jag studerar och reflekterar, inte för något kommersiellt eller akademiskt syfte: jag vill veta saker jag förundras över, om människan och om samhället. Jag vill veta varför hårt arbete är gott i sig, när det finns mängder av bevis för att somliga sysselsättningar är rakt förkastliga och skadliga. De som arbetar i det militära, exempelvis, med vapentillverkning, koncentrationsläger för kycklingar med många flera, de kommer undan med ren semantik. I verkligheten kan de inte göra någonting rätt, hur hårt de än arbetar och hur djupt deras arbetsmoral än sitter. Det är mycket märkligt för mig att de kommer undan, ändå djupt rotat i den normalt fungerade människohjärnan, i synnerhet i vår arbetarkultur.

Språket räcker inte till därför att vissa saker i samhället, uppbyggliga och skadliga, måste få vara oantastliga för att den ekonomiska konstitutionen inte ska krackelera. Säg det lika skamlöst som det praktiseras – och tysta inga kritiker för att underlätta blasfemin. Vad är det med tystnaden som gör den så klok och vis? Den är retirering och medlöperi. Är inte språket rikt nog för förmågan att uttrycka precis allt? Vi slår munkavle på varandra av praktiska skäl, ekonomiska och sociala, och själva språket blir strypt i sin linda. Bara ett språk befriat från alla fjättrar är möjligt att tas i bruk för att tala ut. Ska det verkligen krävas en autist för att uppmärksamma det egendomliga och höga priset vi satt på harmonin?

Fem år senare...

Det är hart när fem år sedan mitt senaste inlägg på Kulturgranaten. Mitt psykiska tillstånd var på upphällningen. En snabb genomläsning av texterna vittnar därom, något jag ogärna ville påminnas om; jag fann bloggen av en slump idag och insåg att många av tankarna som utvecklats och förädlats nu, tog sina första stapplande steg i mitt utslagna, sönderbråkade psyke 2020-2021. De plågar mig inte längre, samhällets inneboende och djupgående motsättningar är vad de är, man tjänar i praktiken inte mycket att dryfta dem – jag skiter givetvis i det.

Presentationen av mig gör mig däremot obekväm till mods. Icke desto mindre är den sann. Mina erfarenheter, goda som onda, är en del av mig, de har format mig till den jag blivit. Jag ursäktar mig inte längre. Jag låter mig frodas men märker att även mörka sidor förädlas, ty vi är komplexiteten framavlad. Tabuer är en sinnesslö språkförbistring, alla ämnen som påverkar samhället måste behandlas, hänsynslöst om så krävs. Det gör oss inte till fiender så länge vi inte hemfaller till banaliteter.

Jag visste det redan då. Men när mitt sinne sprack föll jag med splittret in i samhällets motsättningar. Jag är nu den jag alltid velat vara, en gång i tiden hade jag mycket svårt att erkänna det. Sanningen kommer sällan gratis. Till priset av att slicka gränsen till självmord och fängelse fann jag den. Nu är ingenting heligt, inget ämne oantastligt. Det gör mig trots allt inte till en grym person. Jag är tvärtom mycket trevlig och sörjer noga för att vara det.

Min kritik syftar till system. Min värdegrund och fulla övertygelse är att varje man, kvinna och barn på jorden är oskyldiga, vad de än gjort och begått. Det fria valet är bluff och sken när vi alltjämt är trängda av konventioner och dess sociala koder och förenklingar. Jag angriper aldrig en individ, det är hopplöst närsynt. Men system är lovliga byten. En människa kan alltid gå fri – ett system kan det inte. Vi måste alltid vara vakna nog för att kunna omförhandla dem. Det är en grundsten i demokratin. Ingen harmoni i världen kan freda ett system som sviker.

De som efter gottfinnande kan maskera sina känslor och tankar håller aldrig med mig. Deras närsynthet är biologisk – deras medlöperi galopperar i följd. De kommer att referera till någon gammal filosof och slänga sig med anklagelser om utopi och surrealism. Valfriheten är fredad i den rika världen, förljugen endast för de särställda. Debatterna trevar, klichéer serveras med axelryckningar, tröttsam är den som vill tränga djupt ner och syna motsättningarna. Den lilla Vardagen är en rustning till för att tysta dem som vill stöta lansen hårt. De som inte kan slå sig för bröstet med en fullödig Vardag kommer snart få visa CV och kreditbedömning för att få uttala sig i bärande ämnen.

Jag såg det redan då. Men då gjorde det ännu mycket ont. Mitt liv och min obefintliga ställning viskade om att jag hade fel om allt. Jag orkade inte bära mina misslyckanden och tankarna, orkade inte bära den förändring i mig som börjat. Det enda av värde, när allt kommer kring, är att jag fortsatte ändå, och mot alla odds har jag blivit stark nog att inte längre kunna tystas så enkelt – med annat än våld (den som fryser ut mig försöker bara rädda sig själv, det biter inte hårdare än när en hund vänder bort blicken). Därför fortsätter jag med Kulturgranaten. Därför att tankarna som en gång slet sönder mitt psyke och slog sönder mitt liv, var embryon till det enda jag kan vara utan att ljuga för mig själv: en kulturgranat.

Jag säger inte längre att jag till det inre måste vara ond, som kan hysa så starka känslor gentemot listiga ojämlikhetsmekanismer. Är det allvar menat med att en människa är ett universum kan hon innehålla oerhört, både motstridigt och enhetligt. Jag spelar gitarr och sjunger i ett rockband, säger hela tiden till mina barn att jag älskar dem, gråter till sorgsamma berättelser och talar varmt med människor. Min vrede är blott en del av mitt jag, en del av mig som inte orkar blunda, som på något sätt och inom mina gränser måste tala om det som svider i samhällskroppen. Länge trodde jag att min godhet gått förlorad. Jag insåg till slut att konkurrensens marknad, för sin egen skull, behöver en persona av varje individ för att kunna inympa dem i sitt system.

Jag skriver teaterpjäser, dikter och låttexter och essäer om somligt. Jag gräver djupt, djupt i tystnaden mellan människor, skär igenom tabuer och signaler och sliter med rötterna upp allt jag kommer åt med tankens kraft. För att parafrasera Thomas Piketty: ett samhälle definieras av vad det förpassar till periferin. Jag söker hänsynslöst och exakt efter vad i det perifera som inte går an, sätter ord på allt. Antonin Artauds grymhetsteater fann språket otillräckligt, jag sätter ord på galenskapen eftersom galenskapen är galen enbart därför att den inte kan blunda. Galenskapen har sin logik och sina perspektiv. Ge den språkets fulla kraft och den kommer att tränga igenom realismens kärna och finna dess motsats.

Jag kommer säkert att skriva om detta i framtida inlägg, så jag nöjer mig med att säga följande: realismens surrealism är att hysa djup förståelse för det realistiska samhället, och sedan upptäcka att man inte blir förstådd av dess företrädare. Det ger realisterna en otäck air av medlöperi – en blindhet som människor har allt att vinna på.