Det ska till för att man ska röra opp någonting gammalt och glömt nu när i alla fall de flesta av oss fått ordning på livet. Det ska till o vara partypooper när allt går så jävla bra. En försöker göra två saker samtidigt (tänka en sak och göra/säga en annan) men det lärde jag mig aldrig göra ordentligt. Kanske är jag för gammal nu så det kanske får vara. Jag vet inte längre.
Jojo, visst är det något naturligt att kräla på varandra mot toppen av varenda berg som splittrar oss. Men solidariteten som förde oss tillsammans från början finns nog där ändå, desto mer naturligare än konkurrensen; konkurrera gör vi för att vi måste, hålla sams gör vi för att vi behöver. Det är en jävla skillnad.
Så det där med naturens så kallade lag som kapitalets ryttare och ister för sig med, det får ni nog sluta med. Det finns inget naturligt med att konkurrera om vi inte vill sänka oss till något underutvecklat och blodtörstigt. Det var inget behov av att konkurrera som föste ihop människan i större grupp, det var behovet att överleva. Tillsammans.
Det ska väl till att röra opp något gammalt och glömt innan vi kan snacka ordentligt. Kanske måste jag vara partypooper eller så är det för sent. Reglerna säger bara livet funkar så är det bra, det förflutna säger ge fan i’t och framtiden säger att något måste sägas för att bli sagt. Det finns inget naturligt med att konkurrera, det är något vi måst göra därför att vi saknat resurser att kommunicera ordentligt med.
måndag 16 augusti 2021
onsdag 11 augusti 2021
Livet är en växellåda
Livet är en växellåda med bestämda sinnesstämningar och bara man lär sig bläddra bland dom som man bläddrar i en bok kan man leva på båda sidor om skinnet.
Jag är trött, inte bara därför att jag är deppig, mitt liv är inte faser utan cykler och mitt i klockan sitter en vilja att fly. Men man kan inte bli kvitt sig själv bara genom att flytta på sig. Klockan följer med.
Svängningarna blir bara värre och när jag ser livet ordna sig för andra blir avståndet bara längre och längre och jag sjunker djupare tills blått blir svart men det är kanske bara avund, jag vet inte så noga.
Jag hade mitt krig och det gick inte. Det känns som kriget är över för min del. Jag skriver mina alster och livet, det får liksom hänga i sina trådar. Jag slog en kil mellan mina barn och mitt ursprung och den sitter hårt nu när kraften gått åt.
Jag tar en dag i taget men dagarna går i varandra, ibland vaknar jag till och inser min belägenhet, ibland är jag insnöad i en skön dimma. Det är då jag skriver och det är då jag känner mig levande och däremellan finns bara väntan och en tid som sväller.
Jag önskar mig inget annat liv i en annan tid. Det år väl konstigt därför att jag borde göra det. Men på något sätt är det betryggande att låta allt värka ut istället, då känner jag åtminstone någonting annat än avunden och tomheten som skaver på trådarna.
söndag 8 augusti 2021
En bön vid självmordets rand
Gud, Fader, jag har givit upp om livet, och jag vet icke hur jag skall ta mig åter till ljuset. Fräls mig från dessa onda tankar. Led mig vägen till Dig. Fräls mig och jag skall följa Din väg. Rädda min själ, fräls mig för Din nåds skull. Ty i döden tänker man icke på Dig (Ps. 6:5-6). Gud, Fader, fräls mig fri från skuld och jag skall återbörda och göra bot i Ditt namn. Herre, kungör mig Dina vägar, lär mig Dina stigar, led mig i Din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud (Ps. 25:4-5). För Ditt namns skull, Herre, förlåt min missgärning, ty den är stor (Ps. 25:11).
Befria mig undan dessa kval, tag mig till Dig som en av Dina. Jag äro blott ett lamm i Din försyn. Giv mig frid i Ditt namn. Amen.
Fräls mig, Fader, från synd och skam. Låt Orden fylla mig med jämnmod, låt världen sluta bulta i min kropp. Visa mig vägen till Gudomlig kärlek och jag skall finna min väg till Dig. Icke från människor, ej heller genom människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda (Gal. 1:1).
Fader vår som är i himmelen!
Helgat varde Ditt namn;
tillkomme Ditt rike; ske Din vilja,
såsom i himmelen så ock på jorden;
vårt dagliga bröd giv oss i dag;
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro;
och inled oss icke i frestelse,
utan fräls oss från ondo (Matt. 6:9-13).
Släpp min bringa och min hjässa fria från världens och självmordets ok. Låt mig andas fri luft igen. Låt mig besegra denna tankens monstruositet och vandra genom dalen utan kedja och ståt. Detta är min bön till Dig, Gud, Fader, Herre. Förlåt mig för mina synder och jag skall vandra de vägar Du visar mig. Amen.
Fader vår som är i himmelen!
Helgat varde Ditt namn;
tillkomme Ditt rike; ske Din vilja,
såsom i himmelen så ock på jorden;
vårt dagliga bröd giv oss i dag;
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro;
och inled oss icke i frestelse,
utan fräls oss från ondo (Matt. 6:9-13).
Släpp min bringa och min hjässa fria från världens och självmordets ok. Låt mig andas fri luft igen. Låt mig besegra denna tankens monstruositet och vandra genom dalen utan kedja och ståt. Detta är min bön till Dig, Gud, Fader, Herre. Förlåt mig för mina synder och jag skall vandra de vägar Du visar mig. Amen.
fredag 6 augusti 2021
Från toppen av Kebnekaise syns ingenting
Livets prövningar ska inte jämföras med bergsklättring, utan vice versa – berget är ett alternativ för den som inte känner livets prövningar tillräckligt djupt. Vi som lever närmare vår dödlighet behöver inte klättra i berg. Det räcker för oss att kliva utanför dörren.
När väggarna börjar krypa närmre, när tankarna virvlar som stridsflygplan och historiens hela problem tornar upp sig i ensamheten, då förnimmer vi motsvarigheten till bergsklättring.
Vägen till förståelse går underifrån: slit dig loss från motivationshjulet och döm dig själv. Hårt. Glöm allt vad positivt tänkande vill säga, glöm alla hemliga tricks. Glöm scheman, listor, mindmaps och köpta strategier. Det finns ingen lathund.
Det du är ute efter på toppen av berget gör så ont och väger så tungt att du hellre klättrar och säger det alla säger som kommer tillbaka med inte mer än ett minne och ett samtalsämne.
lördag 31 juli 2021
Meritokratins baksida
Att Ingemar Bergman hamnat på våra sedlar är ett tydligt tecken på att du kan vara hur stort arsle som helst, poängen är dina yrkesframgångar.
Kan nån mäta sig med hon som födde mina barn?
Det betyder inte att jag är redo att börja om på nytt med barnens mamma. Det är uteslutet. Men vilka vitala delar av mitt förstånd måste jag stänga ner för att se på en annan kvinna med samma glöd? Hon skulle behöva gå igenom något motsvarande arton månaders graviditet och två förlösningar.
Det är absurt att börja jaga nya ligg efter att fått barn. När började människor betyda så lite för varandra: reducerade till sociala lekar i TV-såpornas regi? Jag såg mina barns mamma kräkas sig igenom två graviditeter. Det glömmer jag aldrig. Vilka lekar skulle en ny kvinna behöva gå igenom?
torsdag 29 juli 2021
tisdag 27 juli 2021
Ibland drömmer jag om att bo i en cell
Jag är inte mållös. Jag har ett teleskop och det är inställt och klart. Jag skriver, väntar, försöker att inte göra något dumt. När tanken tänds i min hjärna rider jag den hela vägen ut. Ser vart den leder. Ibland dagdrömmer jag om att ta med mig kniven till butiken. Bara för att polisen ska häkta mig för vapenbrott. Ibland drömmer jag om att bli instängd i en cell.
Jag drömmer mig sällan bort till ett annat liv eller en annan tid, till större materiell eller emotionell lycka. Jag drömmer sällan om kärnfamiljen. Längtar sällan, nästan aldrig faktiskt, efter barnen. Någon sa åt mig att skaffa husdjur för att få sällskap. Jag vill inte ha sällskap. Jag läser om Franciskus av Assisi, sätter mig i kyrkan då och då. Om Jesus och Franciskus kunde lida som de gjorde, då kan jag det också. Mitt liv är mycket enklare.
Ibland tänker jag på att ta med mig kniven till butiken. Franciskus hade låtit bli. Jesus också. Jag är inte god nog att döda mig själv och inte ond nog att döda en annan varelse. Inte ens insekter klarar kan jag döda utan självförebråelse. Mitt sätt att leva är att lida. Jag läser, tänker, reflekterar, skriver. Ensam. Målmedveten.
En dag i taget.
söndag 25 juli 2021
Förlåtelseprognosen
Så lär sig stammar’n hantera sitt talfel genom att takta in sig själv och när han får smak för att höras kommer han skrika sig hes. Sen gör hesheten honom ohörbar och han blir alldeles tyst. Den här gången minns han hur det är att höras och det är då ensamheten gör som ondast.
Därför börjar han läsa Bibeln och Bhagavad Gita i jakten på någonting som kan följa honom in i sig själv och sitta med honom och grubbla över allt som gick sönder i hans händer och som andra människor har fått plocka spillrorna efter.
Vad han söker är förlåtelse och den enklaste formen av förlåtelse det är den man tar med sig in i sig själv. Den svårare formen är det yttre formen och den tänker han skall komma senare, när han tar tag i det, fast det tvivlar han på att han kommer göra. Sådan förlåtelse går inte att få av Gud och därför är det inte säkert att han vågar.
Stammar’n sjunker ner i stolen och skriver några rader som plåster på modfälldheten. En dag blir han kanske modigare än så här. Men det är inget man ska hoppas för mycket på.
onsdag 14 juli 2021
Min penna: mitt kors
Det är kanske därför att vi är fega som så många av oss opassliga ännu inte tagit våra liv. Må det vara trygghetstörst som slagit modet ur oss. Men är jag för feg för att ta mitt liv vill jag bära min feghet med stolthet. Det vore åtminstone sant.
Åtstramningarna om hjärtat blir fler. Känslan av att tiden rinner ifrån mig påtagligare. Har fegheten att göra med att jag ännu inte sagt allt jag velat eller därför att jag tror för högt om mig själv? Tänk så många svar som saknas när de flesta ännu saknas på ålderns höst.
Jag önskar jag hade större begåvning med ord. Önskar mig kunna knyta rosett om ett helt liv som Björn Ranelid. Kanske kunde jag då röra vid världens hjärta och få en glimt av allt det jag inte vet. Så många frågor utan svar att fegheten blir ett sätt att hålla stånd.
Den som inte lever skriver inte mer, så tröstar sig Michel Houellebecq. Det är en anledning att leva. Men det är att leva på bekostnad av livet därför att ett skrivande liv är ett iakttagande liv, någonstans mellan delaktighet och utanförskap. Att skriva är att existera.
Kanske är det att inte existera som är min största fruktan. Om skrivandet är min gunst och inte mitt kors, då är det inte feghet som håller mig vid liv utan girighet. Det är kanske värre (måtte jag inget få veta, om jag en dag lyckas röra vid världens hjärta!). Men det giriga skrivandet är torrt.
Jag skriver därför att jag inte kan tänka långt och kallt. Därför skriver jag inte torrt och tålmodigt, utan blött och plötsligt. Orden bildar bågar med oundvikliga slut där ett kors ska spättas på en klippas häll. Min penna är mitt kors. Versaler värker ut på en pappershäll.
Åtstramningarna om hjärtat blir fler. Känslan av att tiden rinner ifrån mig påtagligare. Har fegheten att göra med att jag ännu inte sagt allt jag velat eller därför att jag tror för högt om mig själv? Tänk så många svar som saknas när de flesta ännu saknas på ålderns höst.
Jag önskar jag hade större begåvning med ord. Önskar mig kunna knyta rosett om ett helt liv som Björn Ranelid. Kanske kunde jag då röra vid världens hjärta och få en glimt av allt det jag inte vet. Så många frågor utan svar att fegheten blir ett sätt att hålla stånd.
Den som inte lever skriver inte mer, så tröstar sig Michel Houellebecq. Det är en anledning att leva. Men det är att leva på bekostnad av livet därför att ett skrivande liv är ett iakttagande liv, någonstans mellan delaktighet och utanförskap. Att skriva är att existera.
Kanske är det att inte existera som är min största fruktan. Om skrivandet är min gunst och inte mitt kors, då är det inte feghet som håller mig vid liv utan girighet. Det är kanske värre (måtte jag inget få veta, om jag en dag lyckas röra vid världens hjärta!). Men det giriga skrivandet är torrt.
Jag skriver därför att jag inte kan tänka långt och kallt. Därför skriver jag inte torrt och tålmodigt, utan blött och plötsligt. Orden bildar bågar med oundvikliga slut där ett kors ska spättas på en klippas häll. Min penna är mitt kors. Versaler värker ut på en pappershäll.
söndag 11 juli 2021
I femton år kysste jag sken
I femton år kysste jag sken och levde för passioner. Skuldsatte mig om och om igen. Sökandet efter lycka, styrka och auktoritet är ett tändstift som brinner riktigt bra. Men det är en tunn och bräcklig strävan.
Idag är jag någorlunda stabil och inte tillnärmelsevis lika benägen att kyssa sken fast jag är heller inget särskilt underhållande umgängesmaterial. Trots mina många ansträngningar slutade jag som en enslig kuf som sörjer för det egna ledet.
På ett mycket mer passivt sätt bryr jag mig om världen omkring mig; det är genom litteraturen jag möter och bemöter världen. Jag bryr mig alltså inte mindre. Kanske bryr jag mig mer än någonsin. Det bara syns lite mindre att jag gör det.
Idag är jag någorlunda stabil och inte tillnärmelsevis lika benägen att kyssa sken fast jag är heller inget särskilt underhållande umgängesmaterial. Trots mina många ansträngningar slutade jag som en enslig kuf som sörjer för det egna ledet.
På ett mycket mer passivt sätt bryr jag mig om världen omkring mig; det är genom litteraturen jag möter och bemöter världen. Jag bryr mig alltså inte mindre. Kanske bryr jag mig mer än någonsin. Det bara syns lite mindre att jag gör det.
lördag 10 juli 2021
Vad är det som föds i ruiner?
Jag sitter på en stenhäll på andra sidan vägen om ruinerna av det som var Vittra Kungshagen för bara några dagar sedan. Frän doft av kol och nerbränd trygghet sticker i näsan. Rök singlar från bråten och försvinner i vinden och med den stiger ovissheten upp i Nyköping än en gång; det är inte första gången det här händer. Sist var det en förskola.
Det som brinner är barns rättigheter till skolgång. Det som singlar upp med röken är flera frågor utan svar: vad är det som händer i Nyköping? Vad är det som föds i ruiner? Det är fler än jag som stannar vid ruinerna, tar upp telefonen, fotar, tisslar och tasslar så där riskmedvetet som man gör när något otäckt hänger i luften.
En sak vet jag: samhällen går sönder när vitala gränslinjer mellan medvetanden blir för stora. De vanliga umgängesritualerna utmanas, vederläggs och går under. En ny konvention måste födas ur ruinerna men sådant tar tid. Under tiden kolliderar det nya och det gamla och i kollisioner lösgör sig någonting. En spänning. En tryckvåg. Det är verkligheten i korthet á 2021.
Ingen vetenskap i världen och inga siffror kan stoppa spänningarna och tryckvågorna som föds i ruinerna. Jag vill ända göra ett försök. Därför sitter jag här på stenhällen och ser på röken som singlar upp mot den klarblå himlen. Därför tror jag det alltid finns hopp. Barnen är inte förlorade. En annan skola tar dem i sina armar tills Vittra Kungshagen byggts upp igen. Åtgärderna är snabba.
Jag tar inga fotografier därför att det är lätt att sko sig på ruiner. Från stenhällen ser jag svart och grått material som elden tuggat sönder. Två cyklister passerar, nämner som hastigast det otäcka i händelsen. Usch, vad hemskt. En far stannar sin van vid trottoarkanten och tar med sig barnen ut. De är inte lika sugna som han på att bli vittne till ruiner.
Det är hemskt, säger mina barns mamma; vi har en son i förskolan och en som börjar ettan till hösten. Vi kan tänka oss in i hur det vore om deras skolor brann ner. När skolor brinner är det ett samhälle som skakar i sina grundvalar. Det är frågor utan svar som samlas åt oss att besvara innan våra barn blir vuxna och ska ta över efter oss. Vad är det som händer i Nyköping?
Det som brinner är barns rättigheter till skolgång. Det som singlar upp med röken är flera frågor utan svar: vad är det som händer i Nyköping? Vad är det som föds i ruiner? Det är fler än jag som stannar vid ruinerna, tar upp telefonen, fotar, tisslar och tasslar så där riskmedvetet som man gör när något otäckt hänger i luften.
En sak vet jag: samhällen går sönder när vitala gränslinjer mellan medvetanden blir för stora. De vanliga umgängesritualerna utmanas, vederläggs och går under. En ny konvention måste födas ur ruinerna men sådant tar tid. Under tiden kolliderar det nya och det gamla och i kollisioner lösgör sig någonting. En spänning. En tryckvåg. Det är verkligheten i korthet á 2021.
Ingen vetenskap i världen och inga siffror kan stoppa spänningarna och tryckvågorna som föds i ruinerna. Jag vill ända göra ett försök. Därför sitter jag här på stenhällen och ser på röken som singlar upp mot den klarblå himlen. Därför tror jag det alltid finns hopp. Barnen är inte förlorade. En annan skola tar dem i sina armar tills Vittra Kungshagen byggts upp igen. Åtgärderna är snabba.
Jag tar inga fotografier därför att det är lätt att sko sig på ruiner. Från stenhällen ser jag svart och grått material som elden tuggat sönder. Två cyklister passerar, nämner som hastigast det otäcka i händelsen. Usch, vad hemskt. En far stannar sin van vid trottoarkanten och tar med sig barnen ut. De är inte lika sugna som han på att bli vittne till ruiner.
Det är hemskt, säger mina barns mamma; vi har en son i förskolan och en som börjar ettan till hösten. Vi kan tänka oss in i hur det vore om deras skolor brann ner. När skolor brinner är det ett samhälle som skakar i sina grundvalar. Det är frågor utan svar som samlas åt oss att besvara innan våra barn blir vuxna och ska ta över efter oss. Vad är det som händer i Nyköping?
Fulförsäljning ÄR ett framgångsrecept
Många framgångsrika entreprenörer jag mött och tagit inspiration utav stoltserar med en bakgrund inom telefonförsäljningens domäner; likt skådespelaren på Broadway plöjer försäljaren samtal med fix färdigt manus utan minsta tanke på vad det gör med bilden av människan och bilden av entreprenörskapet. Det är en löpande-band-försäljning, människor reduceras till ting på ett gummiband och mellanmänsklighet till ettor och nollor i sin mest absurda form.
Jag har lyssnat på ett flertal sådana framgångssagor men det är speciellt ett som sitter bränt på min cortex. Det var en framgångssaga där vederbörande med glittrande ögon förtäljde sin tid i fulförsäljningens sfär. Han gav oss bilden av en socialt outtröttlig yngling vid telefonbordet, en slamrande telefon och avslut efter avslut med en energi som hör bönsyrsan till.
Den retoriska finessen som lästes innantill bland slamrande telefoner och uppjagade försäljare har blivit så självklar att den blir osynlig. Trots att det är objektifiering i absolut bemärkelse. Förtingligandet av människor tar telefonförsäljaren med sig till sitt framtida entreprenörskap, i form av latent liggande verktyg i medvetandet, närhelst den ekonomiska situationen kräver lite ”hårdare tag”.
Trodde du att det var entreprenörskapet i sig som var det skrämmande när man talar om entreprenörskap? Då trodde du fel. Människan är det djur med tillräcklig andlig och intellektuell kraft för att stå upp emot naturens äta-eller-ätas-lag (försäljningens a och o). Det opersonliga mötet utifrån ett fix färdigt manus gör ont. Det ska göra ont, därför att skådespeleriet som entreprenörskapet skor sig på hör hemma på teaterscenen och framför filmkameran, inte i yrkeslivet!
Jag har lyssnat på ett flertal sådana framgångssagor men det är speciellt ett som sitter bränt på min cortex. Det var en framgångssaga där vederbörande med glittrande ögon förtäljde sin tid i fulförsäljningens sfär. Han gav oss bilden av en socialt outtröttlig yngling vid telefonbordet, en slamrande telefon och avslut efter avslut med en energi som hör bönsyrsan till.
Den retoriska finessen som lästes innantill bland slamrande telefoner och uppjagade försäljare har blivit så självklar att den blir osynlig. Trots att det är objektifiering i absolut bemärkelse. Förtingligandet av människor tar telefonförsäljaren med sig till sitt framtida entreprenörskap, i form av latent liggande verktyg i medvetandet, närhelst den ekonomiska situationen kräver lite ”hårdare tag”.
Trodde du att det var entreprenörskapet i sig som var det skrämmande när man talar om entreprenörskap? Då trodde du fel. Människan är det djur med tillräcklig andlig och intellektuell kraft för att stå upp emot naturens äta-eller-ätas-lag (försäljningens a och o). Det opersonliga mötet utifrån ett fix färdigt manus gör ont. Det ska göra ont, därför att skådespeleriet som entreprenörskapet skor sig på hör hemma på teaterscenen och framför filmkameran, inte i yrkeslivet!
fredag 9 juli 2021
Det naturliga urvalets lag måste utdateras
Kasta ett öga på verkligheten, inte ett blitt och blint inkomstförsäkrat öga utan ett sant och riktigt. Det är tysta slag på alla fronter: besinna er! Stå upp mot censuren! Kompromissa inte med rättigheter! Generalisera och kommunicera! Mitt i stridens centrum ligger de svenska mjukdelarna och blöder därför att samtalet om vad som är svenskt bränner som en överhettad bilmotor.
En sak måste man veta om vad som är svenskt och det är att vi vill fortsätta göra våra jobb och komma hem till något vi känner igen: den svenska idyllen. Fast vi jobbar i ett högt tempo lever vi i ett lågt – inte ens språket är inte byggt för intensitet. När det talas rätt rullar vokalerna mjukt på tungan – det är byggt för betänketid mellan meningarna.
Det svenska folkets tradition är byggt på betänklighet. En omvärld som aldrig tystnar är svår för oss att anpassa oss till. Amerika har haft många generationer på sig att bygga städer som aldrig sover. Vi har ännu långt dit. Vi uppskattar ännu betänkligheten och vi känner oss mer eller mindre överkörda av språk som saknar pauser.
För att ett betänkligt folk ska lära sig leva i ett samhälle som aldrig sover krävs offer. Det kräver en omställningens chock. Den chocken befinner vi oss i nu. Vi rusar mot en oundviklig amerikanisering, precis som resten av hela världen. Det konservativa blocket kommer överleva lika lite som indianerna överlevde (de som överlevde gjorde det därför att det var kolonisatörernas vilja).
Svenskar befinner sig i samma situation som indianerna. Vi trängs ut i periferin av folk vars intensitet svarar bättre på kapitalismens krav på prestation och stresstålighet. Att försöka vidmakthålla betänkligheten och samtidigt försöka läka svenskhetens blödande mjukdelar är ett riskabelt uppdrag som inte sällan slutar i psykiatrins väntrum.
Fann vi ett sätt att hålla ihop som svenskar kunde det kanske lösas. Men alltför stort fokus ligger på att pressa upp prestationsanda. Prestation är nyckeln! skriker den missvisade och nu strider vi inbördes därför att vi försöker värna om vår rätt att vara saktmodiga i en värld som inte längre kan tåla saktmodighet.
Den svenska segheten som är en del av vårt arv bemöts som bäst med ignorans. Som bäst är segheten något som ligger latent i var och en av oss och som vi plockar fram när vi behöver stå ut med någonting vi i själva verket inte står ut med. Desto viktigare är kommunikationen därför att det får inte synas eller höras att det vi står ut med gör ont.
Vår uppgift måste vara att bekämpa den äta-eller-ätas-lagen som assimilerats av kapitalismen och nu hotar att lamslå den svenska segheten och betänkligheten. Till det behöver vi våra utopier för att svara mot kommunikationens restriktioner. Vi måste med andra ord bekämpa universums äldsta lagar därför att det var aldrig de saktmodiga som skola besitta jorden.
En sak måste man veta om vad som är svenskt och det är att vi vill fortsätta göra våra jobb och komma hem till något vi känner igen: den svenska idyllen. Fast vi jobbar i ett högt tempo lever vi i ett lågt – inte ens språket är inte byggt för intensitet. När det talas rätt rullar vokalerna mjukt på tungan – det är byggt för betänketid mellan meningarna.
Det svenska folkets tradition är byggt på betänklighet. En omvärld som aldrig tystnar är svår för oss att anpassa oss till. Amerika har haft många generationer på sig att bygga städer som aldrig sover. Vi har ännu långt dit. Vi uppskattar ännu betänkligheten och vi känner oss mer eller mindre överkörda av språk som saknar pauser.
För att ett betänkligt folk ska lära sig leva i ett samhälle som aldrig sover krävs offer. Det kräver en omställningens chock. Den chocken befinner vi oss i nu. Vi rusar mot en oundviklig amerikanisering, precis som resten av hela världen. Det konservativa blocket kommer överleva lika lite som indianerna överlevde (de som överlevde gjorde det därför att det var kolonisatörernas vilja).
Svenskar befinner sig i samma situation som indianerna. Vi trängs ut i periferin av folk vars intensitet svarar bättre på kapitalismens krav på prestation och stresstålighet. Att försöka vidmakthålla betänkligheten och samtidigt försöka läka svenskhetens blödande mjukdelar är ett riskabelt uppdrag som inte sällan slutar i psykiatrins väntrum.
Fann vi ett sätt att hålla ihop som svenskar kunde det kanske lösas. Men alltför stort fokus ligger på att pressa upp prestationsanda. Prestation är nyckeln! skriker den missvisade och nu strider vi inbördes därför att vi försöker värna om vår rätt att vara saktmodiga i en värld som inte längre kan tåla saktmodighet.
Den svenska segheten som är en del av vårt arv bemöts som bäst med ignorans. Som bäst är segheten något som ligger latent i var och en av oss och som vi plockar fram när vi behöver stå ut med någonting vi i själva verket inte står ut med. Desto viktigare är kommunikationen därför att det får inte synas eller höras att det vi står ut med gör ont.
Vår uppgift måste vara att bekämpa den äta-eller-ätas-lagen som assimilerats av kapitalismen och nu hotar att lamslå den svenska segheten och betänkligheten. Till det behöver vi våra utopier för att svara mot kommunikationens restriktioner. Vi måste med andra ord bekämpa universums äldsta lagar därför att det var aldrig de saktmodiga som skola besitta jorden.
onsdag 7 juli 2021
Barnmisshandel går i arv
(Tre trappsteg ifrån hallgolvet stannar jag med ena handen på trappräcket. Halvvägs till hallgolvet utmed sidorna på den brandgula tjänsteoverall hänger mörka händer. De har inte rest sig ännu. Frågan som kommer från någonstans högt däruppe viner som piskan i luften. Jag har gjort något och jag vet inte varför. Jag vet sällan varför. Därför kommer jag stå tyst fast jag vet hur farligt det är. Ansiktet kräver ett svar. En sanning. Jag har inget svar. Jag vet inte vad sanningen är. De mörka händerna har inte börjat röra sig ännu. Det gör de nog snart.)
En cykelled ringlar sig från skolområdet, förbi idrottsplatsen mot en tunnel som alltid blir översvämmad när det regnar. Varje timme dånar tåget längs huvudgatan. Jag går långsamt därför att den ringlande vägen är friheten mellan två helveten. Efter tunneln följer en slät uppförsbacke, förbi det åttio meter höga vattentornet, fram till huvudgatan. Jag låter en bil passera vid övergångsstället. På infall kliver jag bara på de vita rektanglarna på asfalten.
På andra sidan vägen står en busshållplats, bakom den skär en grusväg en diagonal linje genom en gräsplätt. En gång blev jag skjuten med ärtpistol på ovansidan av handen där på grusvägen. Jag verkar inte kunna glömma det. Några plågoandar från skolan skrattade från ett fönster i ett gult hus. Vid gräsplättens slut reser sig en hög häck. Jag stannar inte vid häcken fast jag grips av vemod. Ett steg till och jag kommer se om Assistancekårens brandgula lack lysa på uppfarten.
Jag tar steget ut på gatan och allt det brandgula lyser mig i ansiktet. Blodet tjocknar, levrar sig. Benen hotar ge vika. Det är barnslig skräck. Man säger att hoppet är det sista som lämnar en människa. Det är det inte. Hoppet går förlorat långt tidigare.
Jag är stel och kall när jag kliver ur skorna i farstun. Ställer dem på skohyllan. Hänger av mig jackan och väskan. Det bultar i kroppen långt innan dörren in till köket kastas upp. I dörrhålet lyser den brandgula tjänsteoverallen. Käkar spänner ut ett förvånat ansikte högt däruppe till vrede. En brandgul arm toppad av en mörk hand skjuter ut som vore den en projektil, låser sig fast om min tröja. Jag snubblar in i köket.
Ett enda ord hör jag och det saknar sammanhang: varför? Jag försöker göra mig mindre, försöker köpa mig tid att sätta ett ensamt varför i ett sammanhang. ”Jag vet inte,” viskar jag till golvet. Det är sanningen men det är inte en sanning som fungerar.
Luften tar slut. Allt tar slut. Det blir tyst. Tystare och djupare än någon tystnad någonsin varit. Blodet är så tjockt i min kropp att det sväller, spänner ut skinnet. Minsta rörelse och jag spricker. Visst öppnar jag munnen för att visa att försöker svara. Det hjälper inte. Örfilen får det att sjunga i huvudet. Det kryper under huden, ett stort område ovanför örat. En hand nyper sig fast i mitt öra. Reflexmässigt lägger jag mina små bleka fingrar på den mörka stora handen. För att örat inte ska slitas loss.
Nästa slag fäller mig nästan till golvet. Det känner jag knappt. Som ett slag med en kudde. Det är hindens dödsläge: det ser lejonets klor mot sitt skinn men förnimmer ingenting, känner ingenting. Ett ynkligt läte hör jag, det är förmodligen mitt eget. En hand drar mig upp från golvet. Slagen som följer förnimmer jag som man förnimmer dem i kuddkrig. En tving griper om nacken, släpar mig uppför trappan. Greppet är så hårt att jag lyfts över vissa trappsteg. En dörr öppnas. Tvingen släpper. Jag svävar, landar tungt på ett grönt golv. ”Du lägger dig. Jag vill inte se dig förrän imorgon.” En dörr hamras igen. Det blir tyst. Nästan lika tyst som ögonblicken innan det började smälla. Förutom det ilskna pipandet inifrån huvudet.
Smärtan kommer alltid efteråt. Timmarna är obarmhärtiga därför att de är många. Magen vrider sig när hungern kommer. Jag vågar inte röra mig: minsta ljud lockar stegen till trappan. Den enda jag kan göra är att somna. Dit är det långt kvar.
Under den brandgula tjänsteoverallen skriker ett trasig barn högt bakom plikttanken, som varsamt gnor in självbevarelsedriften tills det skrikande barnet inte längre hörs. Skriket förvandlas till något följsamt. Många människor bygger liv och karriärer på att kuva sina inre skrikande barn: med fina hus, blänkande bilar, titlar, lånelöften, leende kvinnor och tysta barn. Välståndets sken skriker högre och behagligare än ett ensamt barn.
Ibland är jag arg. Rasande. Därför att det står barnmisshandel i mitt brottsregister och inte i hans. Ibland är jag tyst. Apatisk. Därför att jag inte lyckades vända våldet till något extraordinärt. Ibland är jag trött. Så fruktansvärt trött. Därför att orden inte räcker till. Ibland är jag rädd. Rädd för att sova. Därför att jag inte lyckades stuva undan minnena ordentligt. Ibland är jag kall. Avstängd. Därför att när allt kommer omkring är det vad som ser ut att vara som är det viktiga, inte det som är.
En cykelled ringlar sig från skolområdet, förbi idrottsplatsen mot en tunnel som alltid blir översvämmad när det regnar. Varje timme dånar tåget längs huvudgatan. Jag går långsamt därför att den ringlande vägen är friheten mellan två helveten. Efter tunneln följer en slät uppförsbacke, förbi det åttio meter höga vattentornet, fram till huvudgatan. Jag låter en bil passera vid övergångsstället. På infall kliver jag bara på de vita rektanglarna på asfalten.
På andra sidan vägen står en busshållplats, bakom den skär en grusväg en diagonal linje genom en gräsplätt. En gång blev jag skjuten med ärtpistol på ovansidan av handen där på grusvägen. Jag verkar inte kunna glömma det. Några plågoandar från skolan skrattade från ett fönster i ett gult hus. Vid gräsplättens slut reser sig en hög häck. Jag stannar inte vid häcken fast jag grips av vemod. Ett steg till och jag kommer se om Assistancekårens brandgula lack lysa på uppfarten.
Jag tar steget ut på gatan och allt det brandgula lyser mig i ansiktet. Blodet tjocknar, levrar sig. Benen hotar ge vika. Det är barnslig skräck. Man säger att hoppet är det sista som lämnar en människa. Det är det inte. Hoppet går förlorat långt tidigare.
Jag är stel och kall när jag kliver ur skorna i farstun. Ställer dem på skohyllan. Hänger av mig jackan och väskan. Det bultar i kroppen långt innan dörren in till köket kastas upp. I dörrhålet lyser den brandgula tjänsteoverallen. Käkar spänner ut ett förvånat ansikte högt däruppe till vrede. En brandgul arm toppad av en mörk hand skjuter ut som vore den en projektil, låser sig fast om min tröja. Jag snubblar in i köket.
Ett enda ord hör jag och det saknar sammanhang: varför? Jag försöker göra mig mindre, försöker köpa mig tid att sätta ett ensamt varför i ett sammanhang. ”Jag vet inte,” viskar jag till golvet. Det är sanningen men det är inte en sanning som fungerar.
Luften tar slut. Allt tar slut. Det blir tyst. Tystare och djupare än någon tystnad någonsin varit. Blodet är så tjockt i min kropp att det sväller, spänner ut skinnet. Minsta rörelse och jag spricker. Visst öppnar jag munnen för att visa att försöker svara. Det hjälper inte. Örfilen får det att sjunga i huvudet. Det kryper under huden, ett stort område ovanför örat. En hand nyper sig fast i mitt öra. Reflexmässigt lägger jag mina små bleka fingrar på den mörka stora handen. För att örat inte ska slitas loss.
Nästa slag fäller mig nästan till golvet. Det känner jag knappt. Som ett slag med en kudde. Det är hindens dödsläge: det ser lejonets klor mot sitt skinn men förnimmer ingenting, känner ingenting. Ett ynkligt läte hör jag, det är förmodligen mitt eget. En hand drar mig upp från golvet. Slagen som följer förnimmer jag som man förnimmer dem i kuddkrig. En tving griper om nacken, släpar mig uppför trappan. Greppet är så hårt att jag lyfts över vissa trappsteg. En dörr öppnas. Tvingen släpper. Jag svävar, landar tungt på ett grönt golv. ”Du lägger dig. Jag vill inte se dig förrän imorgon.” En dörr hamras igen. Det blir tyst. Nästan lika tyst som ögonblicken innan det började smälla. Förutom det ilskna pipandet inifrån huvudet.
Smärtan kommer alltid efteråt. Timmarna är obarmhärtiga därför att de är många. Magen vrider sig när hungern kommer. Jag vågar inte röra mig: minsta ljud lockar stegen till trappan. Den enda jag kan göra är att somna. Dit är det långt kvar.
***
Under den brandgula tjänsteoverallen skriker ett trasig barn högt bakom plikttanken, som varsamt gnor in självbevarelsedriften tills det skrikande barnet inte längre hörs. Skriket förvandlas till något följsamt. Många människor bygger liv och karriärer på att kuva sina inre skrikande barn: med fina hus, blänkande bilar, titlar, lånelöften, leende kvinnor och tysta barn. Välståndets sken skriker högre och behagligare än ett ensamt barn.
***
Ibland är jag arg. Rasande. Därför att det står barnmisshandel i mitt brottsregister och inte i hans. Ibland är jag tyst. Apatisk. Därför att jag inte lyckades vända våldet till något extraordinärt. Ibland är jag trött. Så fruktansvärt trött. Därför att orden inte räcker till. Ibland är jag rädd. Rädd för att sova. Därför att jag inte lyckades stuva undan minnena ordentligt. Ibland är jag kall. Avstängd. Därför att när allt kommer omkring är det vad som ser ut att vara som är det viktiga, inte det som är.
måndag 5 juli 2021
Varufieringen av individer med psykisk ohälsa
Det är många aspekter av den psykiska ohälsan som faller bort när organisationerna som verkar för psykisk hälsa måste marknadsföra sig som vilka företag som helst; varufiering av ångest och oro och trauma och psykiska diagnoser, ambassadörer med bländande leenden som muntra säljare på en diagnosmarknad.
Mycket faller bort i den krystade kampen att prata om psykisk ohälsa. Lagen mot barnaga, till exempel, är en ung lag och ännu finns en mängd traumatiserande människor i livet därför att lagen ännu inte nått hela vägen runt det mänskliga intellektet.
Till alla organisationer som verkar för psykisk hälsa: är ni ute efter att lösa problemet med psykisk ohälsa, eller vill ni bara utveckla era organisationer? Jag har minglat som egenföretagare under höga, guldpläterade tak i Kungsholmen och skrivit reklamtexter vid ett rangligt skrivbord på Strandvägen; från alla former av mingel är det ett stenkast till teaterscenen.
Mitt vårdteam är inte överens om ifall jag har en diagnos eller om jag ”bara” är traumatiserad; jag skattar högt på varenda screening. Jag är socialt awkward, begriper inte mellanmänskliga signaler i tid utan det kommer alltid efteråt. Jag pendlar mellan mani och depression, eld och kyla. Hur många trauman döljer sig bakom diagnoserna – är jag bipolär eller ”bara” traumatiserad?
Man får inte glömma att ett trauma tar sig uttryck på olika sätt. Förenklat ser det ut som följer: den ena traumatiserade människan söker tröst i det mellanmänskliga utbytet, blir extremt social och extremt känslig för ensamhet. Den andra traumatiserade människan sluter sig, finner trygghet i ensamheten och blir extremt känslig för det mellanmänskliga utbytet. Vem utav dem tror du blir ambassadör?
Det är ett falskt spel på reklamens och marknadsföringens planhalva som organisationerna inte ska spela. Därför att mingelträffarna kommer bara fånga upp den ena gruppen. Det är så organisationerna växer. Så står samhället plötsligt där med en konvention som säger att av vi måste prata om psykisk ohälsa, en konvention som bara fungerar för hälften av alla drabbade.
Mycket faller bort i den krystade kampen att prata om psykisk ohälsa. Lagen mot barnaga, till exempel, är en ung lag och ännu finns en mängd traumatiserande människor i livet därför att lagen ännu inte nått hela vägen runt det mänskliga intellektet.
Till alla organisationer som verkar för psykisk hälsa: är ni ute efter att lösa problemet med psykisk ohälsa, eller vill ni bara utveckla era organisationer? Jag har minglat som egenföretagare under höga, guldpläterade tak i Kungsholmen och skrivit reklamtexter vid ett rangligt skrivbord på Strandvägen; från alla former av mingel är det ett stenkast till teaterscenen.
Mitt vårdteam är inte överens om ifall jag har en diagnos eller om jag ”bara” är traumatiserad; jag skattar högt på varenda screening. Jag är socialt awkward, begriper inte mellanmänskliga signaler i tid utan det kommer alltid efteråt. Jag pendlar mellan mani och depression, eld och kyla. Hur många trauman döljer sig bakom diagnoserna – är jag bipolär eller ”bara” traumatiserad?
Man får inte glömma att ett trauma tar sig uttryck på olika sätt. Förenklat ser det ut som följer: den ena traumatiserade människan söker tröst i det mellanmänskliga utbytet, blir extremt social och extremt känslig för ensamhet. Den andra traumatiserade människan sluter sig, finner trygghet i ensamheten och blir extremt känslig för det mellanmänskliga utbytet. Vem utav dem tror du blir ambassadör?
Det är ett falskt spel på reklamens och marknadsföringens planhalva som organisationerna inte ska spela. Därför att mingelträffarna kommer bara fånga upp den ena gruppen. Det är så organisationerna växer. Så står samhället plötsligt där med en konvention som säger att av vi måste prata om psykisk ohälsa, en konvention som bara fungerar för hälften av alla drabbade.
söndag 4 juli 2021
Traumats visdom
Vitterheten
Lugnar
Lögner i lugnet
I gungning
Trampa
Jorden
Trampa den platt
Bygg dina tempel
På nytrampad jord
Templen blir ord
På
Ungdomens ungdom
Visdom
Lugnar
Lögner i lugnet
I gungning
Trampa
Jorden
Trampa den platt
Bygg dina tempel
På nytrampad jord
Templen blir ord
På
Ungdomens ungdom
Visdom
fredag 2 juli 2021
Grundmurar mellan människor
Jag äter tre stabiliserande mediciner för att hålla min vrede och förtvivlans ocker i schack. Jag skriver mer än någonsin förut men ärligare och därför otrevligare därför att mitt förflutna han ikapp mig.
Jag kräver ingen förståelse därför att förståelse är en av vår tids värsta missräkningar. Inte ens någon med samma bakgrund som jag är en garanti för förståelse. Våra copingstrategier skulle skilja oss åt.
Innan jag kan sätta ord på allt som händer och har hänt med ett språk som tar både avsändare och mottagare på samma allvar kan ingen förståelse äga rum annat än i små obetydliga fragment av igenkänning.
Tillräckligt många igenkänningsfaktorer kan om man har tur förvandlas till en slutsten och man kan börja smida språket till en slags överenskommelse som evolverar till en gemensam verklighetsuppfattning.
Jag kräver ingen förståelse därför att förståelse är en av vår tids värsta missräkningar. Inte ens någon med samma bakgrund som jag är en garanti för förståelse. Våra copingstrategier skulle skilja oss åt.
Innan jag kan sätta ord på allt som händer och har hänt med ett språk som tar både avsändare och mottagare på samma allvar kan ingen förståelse äga rum annat än i små obetydliga fragment av igenkänning.
Tillräckligt många igenkänningsfaktorer kan om man har tur förvandlas till en slutsten och man kan börja smida språket till en slags överenskommelse som evolverar till en gemensam verklighetsuppfattning.
torsdag 1 juli 2021
Därför är skådespelare vår tids superstjärnor
Gustav Schwarzenegger ligger tre dagar under Stalingrads bråte och överlever och en generation senare uppmanar Arnold Schwarzenegger oss att sova snabbare – slump eller kausalitet? Att döma av de trötta blickar som faller på kalaskulor lutar jag åt det senare.
Vi saknar disciplinen hos kulturikonen Arnold och kakafonin av superhjältar och superskurkar i Marvels och DC Comics universum. Vi kan inte sova snabbare. Vi kan inte tänka bort att pecannötkola är gott. Vi kan inte skriva ett mål på ett papper och programmera in pappret i skallen.
Vi är inte befriade från våra begär. Men det betyder inte att vi är slavar under dem; vi kan fortfarande tänka och känna.
Vad vore jag inte om mina beroenden var sex, umgänge och samtal istället för mat, ensamhet och skrivande?
I alla tider har kulturen fått oss att dergla med våta uppblickar på de som smidigt och stiligt kan knyta rätt fras till reaktion. De är dem vi tyr oss till; vi låter dem forma och formulera vårt samhälles konvention.
Sen gnäller du på att samhället är ytligt.
Vad tror du händer med en individ som saknar egenskaperna som krävs för att leva upp till de våta uppblickarnas förväntningar? Skådespel!
Inte undra på att skådespelare är vår tids superstjärnor.
Vi saknar disciplinen hos kulturikonen Arnold och kakafonin av superhjältar och superskurkar i Marvels och DC Comics universum. Vi kan inte sova snabbare. Vi kan inte tänka bort att pecannötkola är gott. Vi kan inte skriva ett mål på ett papper och programmera in pappret i skallen.
Vi är inte befriade från våra begär. Men det betyder inte att vi är slavar under dem; vi kan fortfarande tänka och känna.
Vad vore jag inte om mina beroenden var sex, umgänge och samtal istället för mat, ensamhet och skrivande?
I alla tider har kulturen fått oss att dergla med våta uppblickar på de som smidigt och stiligt kan knyta rätt fras till reaktion. De är dem vi tyr oss till; vi låter dem forma och formulera vårt samhälles konvention.
Sen gnäller du på att samhället är ytligt.
Vad tror du händer med en individ som saknar egenskaperna som krävs för att leva upp till de våta uppblickarnas förväntningar? Skådespel!
Inte undra på att skådespelare är vår tids superstjärnor.
tisdag 29 juni 2021
Ingen tänker utanför boxen som inte förlorat allt innanför den
Du skriver bombastiskt om misslyckanden och du tittar med avund på den som tillåts misslyckas så mycket och ändå kan leva. Du är ambivalent till misslyckandefilosofin därför att dragen till sin spets leder den till rännstenen och där vill ingen vara. Jag gör det kompulsivt: jag väljer återvändsgränder och fallgropar och, för att använda din fraseologi, utforskar livet, kanske för att visa dig att vi väljer mindre än du tror.
En annan aspekt av samma tanke är att Arnold Schwarzenegger och Hollywood vred sönder Sartres existentialism och kontentan blev ett förvirrat folk som krampaktigt håller i vad stabilitet. Få människor är stabila som Herkules. Vår generation blev därför ett folk som håller fast vid minsta ting som betyder stabil grund med krampaktigt vita knogar.
Du tittar på mig som om jag tillåtits misslyckas så mycket utan att dö. Mina misslyckanden uppradade och utforskade gör moraliska slutsatser ofrånkomliga. Att det går att förminska alla mina försummanden till misslyckanden blir ett direkt hot mot din verklighetsbild: ställer inte samhället högre krav på människor än så? Skulle alla människor göra som jag skulle hela världen gå under på nolltid. Ändå. Du tittar på mig som vore det ett privilegium att tänka utanför boxen.
Det är en förbannelse. Och det har inget med fria val att göra. Jag trodde Harry Potter-eran slog ur oss den lögnen en gång för alla. Ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den. Vad skulle jag inte göra för att få leva utan tankarna som tänds i min hjärna? De förvandlas till vilddjur, vilddjur jag måste hålla kvar mellan mina händer tills händerna är fulla av blod från såren som djuret river upp.
Vad skulle jag inte ge för ett balanserat liv med sundare beroenden som umgänge, sex och pengar istället för ensamhet, mat och ordbågar?
En annan aspekt av samma tanke är att Arnold Schwarzenegger och Hollywood vred sönder Sartres existentialism och kontentan blev ett förvirrat folk som krampaktigt håller i vad stabilitet. Få människor är stabila som Herkules. Vår generation blev därför ett folk som håller fast vid minsta ting som betyder stabil grund med krampaktigt vita knogar.
Du tittar på mig som om jag tillåtits misslyckas så mycket utan att dö. Mina misslyckanden uppradade och utforskade gör moraliska slutsatser ofrånkomliga. Att det går att förminska alla mina försummanden till misslyckanden blir ett direkt hot mot din verklighetsbild: ställer inte samhället högre krav på människor än så? Skulle alla människor göra som jag skulle hela världen gå under på nolltid. Ändå. Du tittar på mig som vore det ett privilegium att tänka utanför boxen.
Det är en förbannelse. Och det har inget med fria val att göra. Jag trodde Harry Potter-eran slog ur oss den lögnen en gång för alla. Ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den. Vad skulle jag inte göra för att få leva utan tankarna som tänds i min hjärna? De förvandlas till vilddjur, vilddjur jag måste hålla kvar mellan mina händer tills händerna är fulla av blod från såren som djuret river upp.
Vad skulle jag inte ge för ett balanserat liv med sundare beroenden som umgänge, sex och pengar istället för ensamhet, mat och ordbågar?
måndag 28 juni 2021
Ur barndomens rasande vulkan
Det är väl inte så mycket det att pennan väger tungt i handen lika mycket som tyngden av det som finns att säga. Överallt hopar sig de som begravt sina sår under spelets regler, under arbetslinjens och tillhörighetens incitament. På varsin sida om pengarna står de och skriker åt varandra därför att det mättar; var och en med fraseologin på plats och sina respektive bakgrunder stiligt fernissade för att elden ska brinna åt rätt håll.
Minnen som glödande kolbitar kastas ur barndomens rasande vulkan. Två härbärgerar mig: 1) en man som jobbar och jobbar i tron om att jobbet ska läka alla sår, fast det i själva verket bara river upp nya och 2) en beskäftig kvinna som stannar hos mannen med dubbla lager av sår därför att det har sina fördelar att klä sina blödande sår i bamseplåster. Med munnen full av glödande kolbitar är det omöjligt att göra bruk av någon fraseologi, en blir pinsam och malplacerad som känsloyttringarna därför att varje nytt skinn en lägger an bränns bort och lämnar såren vidöppna och de är få som kan se ett sår blöda utan att spänna käkarna i äckel.
Minnen som glödande kolbitar kastas ur barndomens rasande vulkan. Två härbärgerar mig: 1) en man som jobbar och jobbar i tron om att jobbet ska läka alla sår, fast det i själva verket bara river upp nya och 2) en beskäftig kvinna som stannar hos mannen med dubbla lager av sår därför att det har sina fördelar att klä sina blödande sår i bamseplåster. Med munnen full av glödande kolbitar är det omöjligt att göra bruk av någon fraseologi, en blir pinsam och malplacerad som känsloyttringarna därför att varje nytt skinn en lägger an bränns bort och lämnar såren vidöppna och de är få som kan se ett sår blöda utan att spänna käkarna i äckel.
söndag 27 juni 2021
Enhörningar
JAKOB står framför ett altare
JAKOB. Fy fan säger jag för all ångest som skördas på våra kadaver! Vad ska en orättfärdig man med två enhörningar göra annat än att suga deras blod för att korsbefrukta två helgon till ett nytt helvete? Du kastar på min orörda själar och du bryr dig inte ens om att ta reda på vad jag gör med dem. Du ser på när jag slaktar dina enhörningar – se på mina händer! De var blodiga från början! Ändå fortsätter du kasta enhörningar på mig! Du fortsätter kasta, jag fortsätter slakta. Kan inte låta bli. Du måste tvinga mig – jag ber ju! Jag sitter på mina knän! Vill du jag ska sluta slakta eller bli en bra slaktare? Min hjärna säger väl, hjärtat säger ingenting. Du låter någonting dött behärska liv och död!
JAKOB. Femton år! Femton år av slaktade enhörningar och blodiga händer. Du bara låter det hända. Som om jag kan lära mig något med den här viljan så långt upp i röven att smaken av frihet kommer med uppstötningarna. Ser du inte att jag är trasig? Allt jag tar i går sönder. Och jag får bara handdukar att torka händerna rena från blod med. Jag vill inte torka händerna. Men du vill inte heller se. Torka händerna, säger du. Du sänker stämningen, säger du.
JAKOB tar upp en kniv från altaret.
Dörren till lokalen öppnar och ANDREAS kommer in.
ANDREAS. Vad gastar du om? Du. Jakob?
JAKOB släpper kniven.
ANDREAS. Vem snackar du med?
JAKOB. Ingen.
JAKOB reser sig och följer ANDREAS ut ut lokalen.
Bilden på ANDREAS rygg är en enhörning.
lördag 26 juni 2021
Och det där med styrka och svaghet...
Jag ligger på sidan i det svala gräset medan grabben leker med barnen – svarta och vita, den enda som tar någon notis om saken är jag. Jag funderar över hur något kan vara så självklart att det bli osynligt för den ena och alldeles synligt för den andra.
En rultig, svart pojke kommer fram till mig, ställer sig en decimeter ifrån mig, ser ner på mig med ett barnsligt leende. - Hur många år är du? frågar han. Gissa, svara jag. Han gissar fyrtiotvå. Jag skrattar.
En rultig, svart pojke kommer fram till mig, ställer sig en decimeter ifrån mig, ser ner på mig med ett barnsligt leende. - Hur många år är du? frågar han. Gissa, svara jag. Han gissar fyrtiotvå. Jag skrattar.
Nästa gång gör han likadant. Men den här gången frågar han om jag kan gråta. Jag svarar att det nog beror på. Han ser fundersamt på mig och går sedan tillbaka, in i leken igen.
Tredje gången ställer han samma fråga, böjer sig ner och ger mig en försiktig klapp på kinden, tillräckligt för att vara provocerande. Jag reser mig för att skaka det av mig. Han frågar mig igen, om jag kan gråta.
Jag lägger mig igen, pekar på min kind och frågar varför han klappade mig i ansiktet. Han svarar inte. Går tillbaka till leken. Jag reser mig igen, leker en stund med barnen. Nu skrattar han med bred mun som barn gör. Han är omöjligt äldre än fem.
Den där pojken har kanske rest ett halvt, åtminstone ett kvarts jordklot för en medioker tillvaro i Sverige. Naturligtvis tycker han att jag är svag där jag ligger på gräset och stånkar.
Tredje gången ställer han samma fråga, böjer sig ner och ger mig en försiktig klapp på kinden, tillräckligt för att vara provocerande. Jag reser mig för att skaka det av mig. Han frågar mig igen, om jag kan gråta.
Jag lägger mig igen, pekar på min kind och frågar varför han klappade mig i ansiktet. Han svarar inte. Går tillbaka till leken. Jag reser mig igen, leker en stund med barnen. Nu skrattar han med bred mun som barn gör. Han är omöjligt äldre än fem.
Den där pojken har kanske rest ett halvt, åtminstone ett kvarts jordklot för en medioker tillvaro i Sverige. Naturligtvis tycker han att jag är svag där jag ligger på gräset och stånkar.
torsdag 10 juni 2021
Symptombäraren
En av de gamla proletärförfattarna skrev en gång att det är som att dikta som det är att ro: man rör sig framåt men tittar bakåt. Varje nu är en mjukdel omgiven av ögonblick bakåt och förväntningar framåt. Utan ögonblicken och utan förväntningarna blir nuet alldeles tomt på innehåll. Vi blir tomma behållare, förlamade mottagare av intryck vi inte kan göra något med. Att leva i nuet, som man säger, är att leva med sig själv, i fullständig harmoni med alla sina ögonblick och alla sina förväntningar. Om man inte först lärde sig ro är det det svåraste som finns att leva därför att vattnet är inte alltid stilla.
Ändå ska jag sätta sig mig båten och jag ska få den att röra sig därför att det är så man gör. Du är vuxen nu, säger man, du gör dina egna val och ingen kan säga åt dig vad du ska göra. Naturligtvis beror självständighet och integritet på hur skickligt jag ror men det är så lätt för de som ror att glömma att vi finns, vi som aldrig lärde oss ro. Alltså glider jag hjälplöst med båten ut på öppet vatten, medan någon ropar åt mig från stranden ro för helvete! Men jag hör honom inte därför att ur vattnet reser sig en kolossal båge som förmodligen kommer för att dränka mig.
Jag borde få panik och ro utav helvete men inget annat än att vänta i båten fick jag lära mig, vänta ut stormen och slagen och förödmjukelserna. Att jag skulle kunna ta upp årorna glömmer jag alldeles bort och jag kan ingenting höra från stranden därför att jag är upptagen med att vänta på vågen. Att rädslan snart ska ta slut är det enda viktiga och därför väntar jag. Det enda jag riktigt vet är att allt kommer bli bra. Snart. Bara jag väntar tillräckligt länge.
Naturligtvis vet jag att vågen kan dränka mig. Att det enda vettiga är att ro utav helvete. Men jag gör det inte därför att stormar och slag och förödmjukelser förstör så mycket när man är alldeles ny i båten och aldrig har sett en båt förut. Överlevnadsinstinkten förvrids tills allt värdkroppen önskar sig är en snabbare väg dit det inte finns någon rädsla. Och den snabbaste vägen är alltid inåt när det gör som ondast, längst in där hinden kryper ihop under lejonets klor. Slår jag huvudet i ett rev på sjöbotten eller inte hinner få luft i lungorna snabbt nog känner jag det inte. Det enda instinkten säger mig är att det måste ta slut snabbt så jag slipper vara rädd.
Att jag kommer vara ännu räddare när det över vet jag inte när vågen kommer. När den har rest sin kolossala båge över båten och nästan dränkt mig och släppt mig fri kommer jag vara rädd för vågor. Speciellt de som är kolossala och bågformade. Kanske kommer jag vara rädd för båtar också. Därför ställer jag båten på land och gräver ner årorna i den hårda sanden. Naturligtvis blir jag oproportionerligt arg därför att båten inte rör sig hur hårt jag än sliter i årorna. Det är då någon kommer och säger att båtar inte hör hemma på stranden och att de ska vara i vattnet.
Jag borde sätta hjul på båten men så rädd är jag inte än. Därför glider jag lika hjälplöst ut i vattnet igen. Jag försöker väl få tag i årorna och ro utav helvete som han har sagt till mig men båten bara snurrar på sin axel. Jag blir inte tillräckligt rädd förrän jag är så långt ifrån stranden att han kan se mig. Då blir jag räddare än förut, räddare än jag någonsin varit. Och då är det klart vågen kommer, därför att den kommer när man är som räddast. Den här gången får jag tag i årorna men jag ror åt fel håll, rakt in i den rasande vågen som slukar mig i sitt kalla, kolossala båge. Men den dränker mig inte. Den gör mig bara räddare.
En dag kanske jag är tillräckligt rädd för att sätta hjul på båten.
Eller modig nog att börja dikta innan jag drunknar.
Ändå ska jag sätta sig mig båten och jag ska få den att röra sig därför att det är så man gör. Du är vuxen nu, säger man, du gör dina egna val och ingen kan säga åt dig vad du ska göra. Naturligtvis beror självständighet och integritet på hur skickligt jag ror men det är så lätt för de som ror att glömma att vi finns, vi som aldrig lärde oss ro. Alltså glider jag hjälplöst med båten ut på öppet vatten, medan någon ropar åt mig från stranden ro för helvete! Men jag hör honom inte därför att ur vattnet reser sig en kolossal båge som förmodligen kommer för att dränka mig.
Jag borde få panik och ro utav helvete men inget annat än att vänta i båten fick jag lära mig, vänta ut stormen och slagen och förödmjukelserna. Att jag skulle kunna ta upp årorna glömmer jag alldeles bort och jag kan ingenting höra från stranden därför att jag är upptagen med att vänta på vågen. Att rädslan snart ska ta slut är det enda viktiga och därför väntar jag. Det enda jag riktigt vet är att allt kommer bli bra. Snart. Bara jag väntar tillräckligt länge.
Naturligtvis vet jag att vågen kan dränka mig. Att det enda vettiga är att ro utav helvete. Men jag gör det inte därför att stormar och slag och förödmjukelser förstör så mycket när man är alldeles ny i båten och aldrig har sett en båt förut. Överlevnadsinstinkten förvrids tills allt värdkroppen önskar sig är en snabbare väg dit det inte finns någon rädsla. Och den snabbaste vägen är alltid inåt när det gör som ondast, längst in där hinden kryper ihop under lejonets klor. Slår jag huvudet i ett rev på sjöbotten eller inte hinner få luft i lungorna snabbt nog känner jag det inte. Det enda instinkten säger mig är att det måste ta slut snabbt så jag slipper vara rädd.
Att jag kommer vara ännu räddare när det över vet jag inte när vågen kommer. När den har rest sin kolossala båge över båten och nästan dränkt mig och släppt mig fri kommer jag vara rädd för vågor. Speciellt de som är kolossala och bågformade. Kanske kommer jag vara rädd för båtar också. Därför ställer jag båten på land och gräver ner årorna i den hårda sanden. Naturligtvis blir jag oproportionerligt arg därför att båten inte rör sig hur hårt jag än sliter i årorna. Det är då någon kommer och säger att båtar inte hör hemma på stranden och att de ska vara i vattnet.
Jag borde sätta hjul på båten men så rädd är jag inte än. Därför glider jag lika hjälplöst ut i vattnet igen. Jag försöker väl få tag i årorna och ro utav helvete som han har sagt till mig men båten bara snurrar på sin axel. Jag blir inte tillräckligt rädd förrän jag är så långt ifrån stranden att han kan se mig. Då blir jag räddare än förut, räddare än jag någonsin varit. Och då är det klart vågen kommer, därför att den kommer när man är som räddast. Den här gången får jag tag i årorna men jag ror åt fel håll, rakt in i den rasande vågen som slukar mig i sitt kalla, kolossala båge. Men den dränker mig inte. Den gör mig bara räddare.
En dag kanske jag är tillräckligt rädd för att sätta hjul på båten.
Eller modig nog att börja dikta innan jag drunknar.
tisdag 8 juni 2021
...och utvidgningen av universums gränser genom vrålen
105 000 människor har dött i syriska fängelser sedan krigsutbrottet i Syrien 2011. Hundrafem tusen. Siffrorna kommer från Syriska människorättsobservatoriet (SOHR). För den som har läst Faraj Bayrakdars surrealistiska roman Språkets och tystnadens otaliga svek (2006) blir siffran helt svart därför att boken beskriver en människas upplevelser.
Hundrafem…
När jag läser siffran är dyker surrealistiska scener ur romanen upp som i revy, hemska, uppslitande tortyrscener i dunkla källarhålor: ”fläkning”, ”hjulet”, ”el-metoden”, ”tyska stolen”; ibland varierar Bayrakdar surrealistisk poesi med saklig prosa: han beskriver tortyrmetoderna med saklig prosa.
…tusen.
En man tvingas svälja en död mus – en människa:
”Plötsligt började han skälva och stappla tills han inte uthärdade mer. Att misslyckas var inte värre än att kvävas. Han föll ner på sina knän, kastade sitt huvud bakåt och försökte med händerna kommunicera sitt desperata behov av vatten. Den sista delen av musens svans hängde fortfarande synlig i hans mungipa.”
Hundrafem tusen…
”Föreställ dig folks reaktioner när du berättar om fläkningen och om hjulet … om elströmmen och utvidgningen av universums gränser genom vrålen.”
Hundrafem…
När jag läser siffran är dyker surrealistiska scener ur romanen upp som i revy, hemska, uppslitande tortyrscener i dunkla källarhålor: ”fläkning”, ”hjulet”, ”el-metoden”, ”tyska stolen”; ibland varierar Bayrakdar surrealistisk poesi med saklig prosa: han beskriver tortyrmetoderna med saklig prosa.
…tusen.
En man tvingas svälja en död mus – en människa:
”Plötsligt började han skälva och stappla tills han inte uthärdade mer. Att misslyckas var inte värre än att kvävas. Han föll ner på sina knän, kastade sitt huvud bakåt och försökte med händerna kommunicera sitt desperata behov av vatten. Den sista delen av musens svans hängde fortfarande synlig i hans mungipa.”
Hundrafem tusen…
”Föreställ dig folks reaktioner när du berättar om fläkningen och om hjulet … om elströmmen och utvidgningen av universums gränser genom vrålen.”
Från aska till aska
Jag önskar mig en tro därför att tro är det enda som kan rädda mig vid havet, där vågorna skvalpar mot fotvallarna och tårna sjunker djupt i den våta sanden. Jag önskar mig en utsikt mot en horisont där jag kunde känna mig hemma, där jag visste vad hemma är, där gryningen inte längre gråter så bittert.
Jag önskar mig en saga därför att den gamla brunnit ut. De brinner snabbt – det är tur att det finns fler sagor än det finns själar, när själen är orörlig eller överrörlig. Jag drömmer om en tro böjlig nog för de mest oroliga själar där jag står vid stranden med blicken mot horisonten, i väntan på att nästa infall ska skära nya sår.
Sagor tröstar därför att mina infall är upptäcktslusta och inte något defekt. I verkligheten är jag en odisciplinerad, negativ, sävlig enstöring som det är synd om eller som måste ruskas om därför att jag inte vet mitt eget bästa. I sagornas värld är jag en åskådare på vilken en enda önskan vilar: att vända blad.
Vid horisonten finns inga blad att vända. Det än en enda lång cykel av gryningar och skymningar som går i varandra och skapar illusionen av tid. Och däri klocktornen som klämtar för ordnade sinnen men inte för några andra. Jag har stått vid stranden länge men jag har inget tidsbegrepp och har aldrig hört någon klämtande klocka därför att den klämtar aldrig för mig.
Jag önskar mig en tro, men en inkomstbringande tro. Jag vill inte låtsas men att inte låtsas gör mig håglös och svår att resonera med. Undanglidande. Bågarna av ord blixtrar väl till ibland men blixtar varar aldrig särskilt länge och de kommer alltid med oväder.
Så många sagor har brunnit att askan ligger tät runt fötterna. Jag har den på benen, på händerna, ryggen, halsen, pannan och i håret. Den går inte att tvätta bort. Bara måla över med nya sagor därför att själen är skadad och huden från början var bränd. Men inga sagor kommer till mig därför att jag inte vill låtsas längre.
Jag önskar mig en tro som syns på bankkontot, i almanackan och på bilen, på väggarna och i köket, på kläderna, skorna, händerna och naglarna, ögonen, rösten; jag önskar mig allt jag inte kan ha därför att jag inte kan bära det utan att brista under all tyngd. Priset för ett värdigt liv är högt.
Det är askan på händerna jag tittar på när dödslängtan hälsar på. Jag har inte känt den förut. Jag borde ha hamnat på en mindre gynnad plats på jorden där min anspråkslöshet varit bättre lämpad till livsförhållandena. Där hade jag kanske kunnat leva.
Jag har inget hem och jag har aldrig haft något: jag har haft platser. Den lilla lägenhet jag sitter i nu är en plats. Jag har bott här i ett år. Dagen efter utflyttningen har jag glömt den. Sexåringen som ligger i sängen och snusar borde ge mig hemkänsla. Det gör han inte. Han är sin mammas och jag lånar honom bara.
Jag önskar mig en saga därför att den gamla brunnit ut. De brinner snabbt – det är tur att det finns fler sagor än det finns själar, när själen är orörlig eller överrörlig. Jag drömmer om en tro böjlig nog för de mest oroliga själar där jag står vid stranden med blicken mot horisonten, i väntan på att nästa infall ska skära nya sår.
Sagor tröstar därför att mina infall är upptäcktslusta och inte något defekt. I verkligheten är jag en odisciplinerad, negativ, sävlig enstöring som det är synd om eller som måste ruskas om därför att jag inte vet mitt eget bästa. I sagornas värld är jag en åskådare på vilken en enda önskan vilar: att vända blad.
Vid horisonten finns inga blad att vända. Det än en enda lång cykel av gryningar och skymningar som går i varandra och skapar illusionen av tid. Och däri klocktornen som klämtar för ordnade sinnen men inte för några andra. Jag har stått vid stranden länge men jag har inget tidsbegrepp och har aldrig hört någon klämtande klocka därför att den klämtar aldrig för mig.
Jag önskar mig en tro, men en inkomstbringande tro. Jag vill inte låtsas men att inte låtsas gör mig håglös och svår att resonera med. Undanglidande. Bågarna av ord blixtrar väl till ibland men blixtar varar aldrig särskilt länge och de kommer alltid med oväder.
Så många sagor har brunnit att askan ligger tät runt fötterna. Jag har den på benen, på händerna, ryggen, halsen, pannan och i håret. Den går inte att tvätta bort. Bara måla över med nya sagor därför att själen är skadad och huden från början var bränd. Men inga sagor kommer till mig därför att jag inte vill låtsas längre.
Jag önskar mig en tro som syns på bankkontot, i almanackan och på bilen, på väggarna och i köket, på kläderna, skorna, händerna och naglarna, ögonen, rösten; jag önskar mig allt jag inte kan ha därför att jag inte kan bära det utan att brista under all tyngd. Priset för ett värdigt liv är högt.
Det är askan på händerna jag tittar på när dödslängtan hälsar på. Jag har inte känt den förut. Jag borde ha hamnat på en mindre gynnad plats på jorden där min anspråkslöshet varit bättre lämpad till livsförhållandena. Där hade jag kanske kunnat leva.
Jag har inget hem och jag har aldrig haft något: jag har haft platser. Den lilla lägenhet jag sitter i nu är en plats. Jag har bott här i ett år. Dagen efter utflyttningen har jag glömt den. Sexåringen som ligger i sängen och snusar borde ge mig hemkänsla. Det gör han inte. Han är sin mammas och jag lånar honom bara.
torsdag 4 februari 2021
De döda talar tydligast
Det är långt mellan det jag säger och det jag skriver, det jag säger aldrig kan jämföras i riktighet med det skrivna. Så jag ägnar min livstid åt att nedteckna mina tankar och fäster sedan hoppet på kommande generationer. Jag skriver inte för min samtid, för att ränna runt och föreläsa på författarkonvent eller sitta av tiden boksigneringar. Det får mer stresståliga samtidstorskar ägna sig åt.
Stig Dagerman skrev en gång att det enda han fick för sitt författarskap var pengar och tystnad: pengar för att folk ville läsa böckerna och tystnad för att det var svårt att bemöta texten utan gå stick i stäv med sin samhällsplikt. Jag känner ännu behovet av uppmärksamhet – vi lever i en tid, även om den inte skiljer sig mycket från tidigare epoker (vi är bara mer medvetna om det idag), där uppmärksamhet är handlingens drivved och det vänder tankesituationen utåt, förvandlar språket till ett reklammässigt mässande för den största möjliga skara läsare och budskapet försvinner någonstans på vägen och sedan är det inte mer med det. Ett sådant författarskap försvinner i längden.
Jag ägnar min livstid åt ett författarskap som förväntar sig ett postumt erkännande för ett erkännande i samtiden leder bara till ett meningslöst harvande i debattforum som i alla fall inte betyder någonting för att det plockas sönder i media. I ett samhälle så fragmenterat, så sönderslitet av trosföreställningar blir retorik det vassaste vapnet för sammanhållning och då kan ett uppskruvat tonläge eller ett simplare ordval utgöra skillnaden mellan framgång och bortfall. För att texterna ska leva sitt eget liv måste ansiktet bakom texten vara död.
Skulle jag mot all förmodan få ett erkännande innan mina dagars ände, räkna inte med att jag bemöter förenklingens elände och förklaringens möda eller visar minsta tränad efter tryggheten bakom en falskmyntad bias för jag vägrar spela med i den sociala lek som får det att verka som om folk helt har förlorat förmågan att associera utifrån egna erfarenheter.
Stig Dagerman skrev en gång att det enda han fick för sitt författarskap var pengar och tystnad: pengar för att folk ville läsa böckerna och tystnad för att det var svårt att bemöta texten utan gå stick i stäv med sin samhällsplikt. Jag känner ännu behovet av uppmärksamhet – vi lever i en tid, även om den inte skiljer sig mycket från tidigare epoker (vi är bara mer medvetna om det idag), där uppmärksamhet är handlingens drivved och det vänder tankesituationen utåt, förvandlar språket till ett reklammässigt mässande för den största möjliga skara läsare och budskapet försvinner någonstans på vägen och sedan är det inte mer med det. Ett sådant författarskap försvinner i längden.
Jag ägnar min livstid åt ett författarskap som förväntar sig ett postumt erkännande för ett erkännande i samtiden leder bara till ett meningslöst harvande i debattforum som i alla fall inte betyder någonting för att det plockas sönder i media. I ett samhälle så fragmenterat, så sönderslitet av trosföreställningar blir retorik det vassaste vapnet för sammanhållning och då kan ett uppskruvat tonläge eller ett simplare ordval utgöra skillnaden mellan framgång och bortfall. För att texterna ska leva sitt eget liv måste ansiktet bakom texten vara död.
Skulle jag mot all förmodan få ett erkännande innan mina dagars ände, räkna inte med att jag bemöter förenklingens elände och förklaringens möda eller visar minsta tränad efter tryggheten bakom en falskmyntad bias för jag vägrar spela med i den sociala lek som får det att verka som om folk helt har förlorat förmågan att associera utifrån egna erfarenheter.
onsdag 3 februari 2021
Trygghet till priset av äkta solidaritet
Det verkar alltså som att våra sinnen under inga omständigheter kan vara oberoende och fria från angrepp utifrån. Livsvillkoren dikteras alltid av en enhet eller institution ovanför pannan vilken avgör vad som krävs för att en viss livsstandard ska vara uppnåelig och dikterar sysselsättningens grad och innehåll – det vi lättjefullt kallar ansvar. Lättjefullt för att ansvaret vi ska vara beredda att ta hänger på den lång- och kortsiktiga personliga vinsten och därför, för att parafrasera Heath Ledgers legendariska insats i rollen som Jokern: människor är bara så goda som världen tillåter dem att vara; människor är så goda och så medvetna, givmilda, inkännande, närvarande och visa som institutionen för vilken de ska ta sitt ansvar kräver. De litar helt och fullt på institutionen som en frälsare och gemenskapsbyggande enhet, en väg till tryggheten, den ekonomiska och materiella tryggheten som ska öppna alla dörrar till ett enligt tidsandan värdigt liv, och hoppet vilar på förmågan att spara energi att använda när en huvudsaklig sysselsättnings kvot är uppfylld.
I vår tids anda är det osolidariskt att ha fyllt sin kvot för tidigt. Det är upp till individen själv att ta vara på sin energi så att det blir något över, om den bara räcker till detta grundläggande behov tar man inte hand om sig ordentligt och räcker det inte till ens för pengar och tak över huvudet då är det något man helt enkelt int ehar begripit sig på. Se över din hälsa, människa, du kan alltid göra mer!
Det är en nyliberal övertygelse jag en gång trodde på men som jag idag inser långt ifrån inbegriper alla. Efter vardagens ekonomiska ansvar behöver de flesta varva ner, kliva av prestationsvagnen och jäsa i en fåtölj. Att inte tillåtas det kommer få konsekvenser som i sin yttersta form gör arbetare till trötta nickedockor och de ”högpresterande”, de som fungerar som institutionernas ansikten och därmed dikterar villkoren, till i det närmaste psykologer från och med när arbetarna inte längre orkar. Energiöverskottet som många i den nyliberala skolbildningen vill förvandla till något allmänmänskligt är missriktat, den gamla överlevnadsinstinkten har inte manipulerats bort utan isolerats och omdanats för näringslivets räkning, det vill säga för överlevnaden på ekonomiska marknaden, människor fostras inom dessa i allt högre grad algoritmiska axiom för att bli så systematiska som vinstmaskinen kräver och som gör att arbetsgivare inte alltid behöver agera psykolog och därmed göra avkall på företagets bästa.
Att det är möjligt att assimilera ekonomiska och psykologiska förutsättningar i en och samma insats är en farlig och hämmande och rentav nedbrytande form av kontakt mellan människor som bygger klyftor djupa som laguner och murar höga som berg. Företag bygger sitt vidare anspråk på överskott av pengar som en ambitiös individ bygger vidare på sitt levnadssätt med hjälp av energiöverskott. Status quo är inte önskvärt, med konkurrensmatrisens hotfulla vingslag över våra medicinerade kroppar är det det starkaste överskottet som vinner. Det allra bästa vore en människa som inte ens behöver vila och kanske är det dit vi är på väg, i en rasande fart mot undergång för människans mjukdelar, mot sinnenas förhårdnande och en alltmer intensiv lystnad för att den som böjer sig djupast för vinstmaskineriets villkor är den som sitter bäst på piedestalen när de sociala privilegierna ska utdelas.
Sanning är när allt kommer omkring ovidkommande. På många sätt har vi gått tillbaka till vårt primitiva sätt att leva där starkast vinner – om vi någonsin kom därifrån det vill säga – och det enda vi har att se fram emot är nästa kris, nästa ekonomiska och sociala kollaps, som kan påminna oss om vad det egentligen är fråga om när vi talar om solidaritet: vi är urdåliga på att hålla sams utan att få våra personliga intressen varsamt eggade av företagens intressen och förnuftet är inte tillräckligt, det ber oss i bästa fall att hålla oss på banan och stå stadigt inför angrepp från andra uppfattningar för att ekonomisk och materiell trygghet är blott vad förnuftet kan åstadkomma. Den verkliga omsorgen kräver antingen överskottsenergi eller ett avvisande av näringslivets villkor, det vill säga ett enklare och därmed fattigare liv; en solidaritet som näringslivet under inga omständigheter kan införliva för att det skulle kosta själva förutsättningen för överlevnad på marknaden. Äkta solidariteten är i näringslivets begreppsvärld förenat med förlust, för företaget ett förstadie till försvinnande, det frihetsberövande försvinnandet för vars besvär ingen människa är värd, inte ens om det vore det mest solidariska att göra.
torsdag 28 januari 2021
Inget är så mänsklig som att orka bära skuld
Det finns ett universellt skuldförhållande åt vår existens som historien har berett åt oss: den vites börda, konsumentens börda, mannens och kvinnans börda, tolkningarna är mångfacetterade men pekar alla åt samma håll: vi har en skuld att bära och vår belägenhet kan, när allt kommer omkring, definieras i förmågan att bära den.
Det önskvärda är minsta möjliga skuld; så lite personlig skuld som möjligt gör det inte lättare att bära den kollektiva, det vill säga historiska. Den blir bara lättare att ignorera. Att leva i nuet är en devis för att avmarkera ett skuldförhållande som inte går att göra något åt. Vi måste bidra till det samhälle vi lever i nu. Ingen orkar älta gamla problem.
Men hur mycket är förblindelsen värd? Skuldförhållandet är en realitet. ”Fördömda värld där någon får en spark varenda gång man lyfter foten och där någon krossas varenda gång man sätter ner den”, skriver Stig Dagerman på Kymmendö 1946, livs levande och smärtsamt medveten om skuldförhållandets bistra verklighet.
För att individualism blev ett sätt att värja sig för skulden och fylla sin korg med allehanda frukter är jag inte intresserad av att delta i ackumulationen för att hyckleriet bränner mitt skinn. Jag måste söka mig bort från förblindelsen, som den gör som inte längre kan blunda för skuldförhållandet. Världen rör sig mot jämlikhet men sakta och räddhågset.
Kanske för att de flesta har glömt poängen med uppoffring. När man tänker på det idag rör det sig om en arbetsinsats och ett meddelande till familjen att man blir sen till middagen, skänka en slant, bistå med medel åt behövande, bjuda på crépes och kaffe och ett samtal med någon som behöver oja av sig.
Individualismen har kanske drivit in oss i ett missförstånd. När det blir ett sätt att blunda för skuldförhållandet att se om sitt hus förlorar förvaltningen av egendom sitt välgörande värde. Insatser blir för själva egendomens skull och därför är jag ointresserad av egendom.
Man kommer vilja hjälpa mig med pengar och tak över huvudet för att det är våra mest universella begrepp för trygghet. Man talar om det som omsorg. Men omsorg är något annat: ett metafysiskt band som bara språkets metaforik kan närma sig utan att tappa koncepterna.
Egendom är inte omsorg och det fruktar jag är vår tids stora förblindelse. Med den sociala tillvaron expanderad från det lilla, det vill säga familjeidyllen, till 2000-talets ekonomiskt sammanvävda världssamfund, då kräver det våra individuella, familjära och nationella hjärnor på en oundviklig expandering av tillhörighetskonceptet.
Jag har levt på samhällets alla instanser förutom hemlösheten och frihetsberövningen. Predikaren hade rätt: allt är förgängligt och ett jagande efter vind. Ingenstans erbjuds annat än olika sätt att blunda för skuldförhållandet.
Att sörja för sin trygghet är ett legitimerat flyktbeteende jag inte längre tror på för det är en missuppfattning som hämmar historiens rörelse; på vägen mot en egalitär värld måste tryggheten gå förlorad för att kunna omdanas. Att som skrämda barn hålla fast vid egendomar och egna begrepp för trygghet när världen gungar som värst är förlegat. Vi borde vara modigare.
Det önskvärda är minsta möjliga skuld; så lite personlig skuld som möjligt gör det inte lättare att bära den kollektiva, det vill säga historiska. Den blir bara lättare att ignorera. Att leva i nuet är en devis för att avmarkera ett skuldförhållande som inte går att göra något åt. Vi måste bidra till det samhälle vi lever i nu. Ingen orkar älta gamla problem.
Men hur mycket är förblindelsen värd? Skuldförhållandet är en realitet. ”Fördömda värld där någon får en spark varenda gång man lyfter foten och där någon krossas varenda gång man sätter ner den”, skriver Stig Dagerman på Kymmendö 1946, livs levande och smärtsamt medveten om skuldförhållandets bistra verklighet.
För att individualism blev ett sätt att värja sig för skulden och fylla sin korg med allehanda frukter är jag inte intresserad av att delta i ackumulationen för att hyckleriet bränner mitt skinn. Jag måste söka mig bort från förblindelsen, som den gör som inte längre kan blunda för skuldförhållandet. Världen rör sig mot jämlikhet men sakta och räddhågset.
Kanske för att de flesta har glömt poängen med uppoffring. När man tänker på det idag rör det sig om en arbetsinsats och ett meddelande till familjen att man blir sen till middagen, skänka en slant, bistå med medel åt behövande, bjuda på crépes och kaffe och ett samtal med någon som behöver oja av sig.
Individualismen har kanske drivit in oss i ett missförstånd. När det blir ett sätt att blunda för skuldförhållandet att se om sitt hus förlorar förvaltningen av egendom sitt välgörande värde. Insatser blir för själva egendomens skull och därför är jag ointresserad av egendom.
Man kommer vilja hjälpa mig med pengar och tak över huvudet för att det är våra mest universella begrepp för trygghet. Man talar om det som omsorg. Men omsorg är något annat: ett metafysiskt band som bara språkets metaforik kan närma sig utan att tappa koncepterna.
Egendom är inte omsorg och det fruktar jag är vår tids stora förblindelse. Med den sociala tillvaron expanderad från det lilla, det vill säga familjeidyllen, till 2000-talets ekonomiskt sammanvävda världssamfund, då kräver det våra individuella, familjära och nationella hjärnor på en oundviklig expandering av tillhörighetskonceptet.
Jag har levt på samhällets alla instanser förutom hemlösheten och frihetsberövningen. Predikaren hade rätt: allt är förgängligt och ett jagande efter vind. Ingenstans erbjuds annat än olika sätt att blunda för skuldförhållandet.
Att sörja för sin trygghet är ett legitimerat flyktbeteende jag inte längre tror på för det är en missuppfattning som hämmar historiens rörelse; på vägen mot en egalitär värld måste tryggheten gå förlorad för att kunna omdanas. Att som skrämda barn hålla fast vid egendomar och egna begrepp för trygghet när världen gungar som värst är förlegat. Vi borde vara modigare.
måndag 25 januari 2021
"The broken are the more evolved"
Jag grät i slutet av M. Night Shyamalans Split. Inte av medlidande för Casey Cooke i buren utan en fantastisk James McAvoy i rollen som Kevin Wendell Crumb vars tjugotre personligheter flutit samman till en: det oövervinnerliga odjuret; han har just bänt upp två cellbommar för att ta sig in i buren och slita flickan i flisor när han upptäcker hennes ärr och det gör henne till en av de renhjärtade, de vakna, de ”mer utvecklade”. Han låter henne leva för att ”the broken are the more evolved”. Det är en vacker scen i all sin obscenitet, för alla som lider och för alla som tycker om litteratur och intresserar sig för religion för att det är det äldsta av alla människans existentiella problem. Personlighetsklyvning och självskadebeteende flyter ihop i en genial röra som en människa som vaket vågar betrakta sitt lidande, med alla dess konsekvensers livkraft, helt enkelt inte missar.
Det är en absurd omtolkning av den sanna berättelsen om Billi Milligan, den förste människan att få sin personlighetsklyvning legitim som juridiskt försvar i ett våldtäktsmål i slutet av sjuttiotalet. Läkarna fann rätt på tjugotre personligheter i Billi, varav en utav dem var den så kallade Läraren, en fusion av alla tjugotre personligheter. M. Night Shyamalan förvandlade förvisso Läraren till ett monster men det är mindre viktigt.
Det är hur som helst fråga om två copingstrategier som båda leder till överlevnad. Det finns många fler. Man skulle som nämnt kunna argumentera för att allt man gör är copingstrategier om man döljer någonting; jobb, sex, hobby, hälsa, samtal och så vidare, och så vidare. Om du har kunnat läsa tidigare inlägg utan att få ont i magen vågar du kanske tänka tanken att all kommunikation är en fråga om att dölja sidor av sig själv till förmån för gemenskapen och då förstår du kanske hur man potentiell sätt skulle kunna bredda begreppet copingstrategi. Det handlar om att klara tillvaron. Att överleva i sin modernaste form.
söndag 24 januari 2021
Självmordets anatomi eller suicidprevention på riktigt
När Albert Camus talar om den absurda människan närmar han sig med vetenskaplig precision detta svårfångade koncept: självmordets anatomi hålls samman av ett visst förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft som gått förlorat. Förutsättningen för självmordet att äga rum är med andra ord att det måste funnits en tro på jaget som konstruerat av omgivningen och som av någon anledning förlorats och som i den potentiella självmördarens upplevelsevärld är betydelsefull till den grad att dess frånvaro är ett argument för att avsluta sitt liv. Det innebär att om man klarar att leva utan detta förtroende kommer man inte mörda sig själv. Är det upplyftande eller nedbrytande?
Jag hade aldrig mycket förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft. Därför kommer jag förmodligen överleva. De var aldrig mer än en copingstrategi för att orka bära tyngden på mina axlar, tyngden av att inte kunna filtrera intryck eller möta människor utan ett vinstkompass. Idag har idéerna fått en sådan livkraft att de jämkas med biologiskt liv och det är fel. Idéerna är vårt skydd mot oss själva, vår dödlighet och våra svagheter som måste kompenseras för genom att kleta ihop oss i kluster under den hetsigaste dialektikern. Nietzsche lät Zarathustra framhäva övermänniskan för att människan är något som måste övervinnas och det färgar ännu ledarskapets allra djupaste fundament på ett mönsterbildande sätt som alldeles förirrar den stackare som inte har lärt sig förnekelsens konst.
Självmordets anatomi bottnar i ett instinktivt förtroende för denna förnekelsens konst som, om den tvingas upp till ytan, gör livkraften instabil och därmed individen riskbenägen att vidta den yttersta självuppoffringen för sin tro på gemenskap och idéer. ”Vad är hela litteraturen mot ett begåvat självmord?” frågar sig Stig Dagerman, och jag svarar: ett alternativ. Bara för att det känns som att du är ute och cyklar betyder inte att du är det.
Jag hade aldrig mycket förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft. Därför kommer jag förmodligen överleva. De var aldrig mer än en copingstrategi för att orka bära tyngden på mina axlar, tyngden av att inte kunna filtrera intryck eller möta människor utan ett vinstkompass. Idag har idéerna fått en sådan livkraft att de jämkas med biologiskt liv och det är fel. Idéerna är vårt skydd mot oss själva, vår dödlighet och våra svagheter som måste kompenseras för genom att kleta ihop oss i kluster under den hetsigaste dialektikern. Nietzsche lät Zarathustra framhäva övermänniskan för att människan är något som måste övervinnas och det färgar ännu ledarskapets allra djupaste fundament på ett mönsterbildande sätt som alldeles förirrar den stackare som inte har lärt sig förnekelsens konst.
Självmordets anatomi bottnar i ett instinktivt förtroende för denna förnekelsens konst som, om den tvingas upp till ytan, gör livkraften instabil och därmed individen riskbenägen att vidta den yttersta självuppoffringen för sin tro på gemenskap och idéer. ”Vad är hela litteraturen mot ett begåvat självmord?” frågar sig Stig Dagerman, och jag svarar: ett alternativ. Bara för att det känns som att du är ute och cyklar betyder inte att du är det.
SUICIDPREVENTION PÅ RIKTIGT
F O R T S Ä T T K Ä M P A
Man får allt ta och välja sina föräldrar
Man får allt ta och välja sina föräldrar för ingen är selfmade. Om det fanns något dylikt skulle inte floran av kemiska preparat vara så omfångsrik som den är. En toppsäljare säger vid fjorton tillfällen att han var lärd från grunden, och vi ser på honom som vore han en gud i glatt skinn. Vid det femtonde sitter vi hemma hos hans far och på väggen hänger ett diplom som säger årets säljare. En företagsledare säger vid fjorton tillfällen att han är selfmade; den associativa tanken är hemligheten för att det handlar om att göra bruk för hallucinationen – de kallar det The secret. Vid det femtonde undslipper han sig en familjehistoria skriven med entreprenöriellt bläck och en stafettpinne som bara var att ta. Trettio samtal senare tror jag inte längre på något som framgångskulturen har ritat upp med gnällig tusch på glatta whiteboardtavlor för att däri finns inte en siffra som inte har förberetts åt dem som predikar sina metoder – man gör det man gör för att man inte kan låta bli och det är allt.
lördag 23 januari 2021
Utanförskap konkretiserat - andra delen
Kampen för psykisk hälsa i vår tid är en nagel i ögat för att det är svårt att inte tänka på den som en konsekvens av vårt sätt att leva. Ju längre man betraktar den desto mer framstår den som en kamp mot konsekvenser, och för dem som i allmänhet gör bra ifrån sig (definitionen av detta får du tolka själv) är det som om de drabbade vore människor med dålig inställning. Jag har gjort resan från höga, guldpläterade konferenssalar på Kungsholmen, flådiga mingel på Odenplan, spexiga luncher och ett rangligt skrivbord på Strandvägen - till den psykiska ohälsans ekonomiska, materiella och psykologiska utanförskap, och en sak står smärtsamt klart för mig idag:
det är först när individen definieras i förhållande till sociala sammanhang, av andra eller sig själv, det vill säga när utanförskapet konkretiseras som icke-deltagandet i en specifik gemenskap, som känslan av utanförskap och ensamhet initieras; ensamheten är i sig ingen utlösande faktor! Några år efter Dagermans debut är Tage Aurell lika tydlig som uttrycksfull när han förklarar att det finns rätt och fel psykiska element att ta med sig in i ensamheten för att ensamhet faktiskt kan vara någonting givande för hälsan.
Med det sagt står vi inför ett dilemma: ligger problemet i utanförskapet eller i gemenskapen? Och vad är syftet bakom kampen mot utanförskap och ensamhet? Förra delen avslutade jag med vår tids besatthet av att "bota" utanförskap och huruvida kampen är genuin eller postulerad för kulturpengarna. Nu är det dags att ta upp den tråden:
om det nu är så att gemenskapens tröskel är ett visst sätt att kommunicera som man antingen förhåller sig till eller inte, betyder det att delaktighet står och faller med den individuella oförmågan (eller oviljan?) att respondera på kommunikativa signaler? Och vad gör man åt de som inte ens kan? Gideon Karlsson kommer oundvikligen orsaka dålig stämning. Hur "botar" man utanförskap under sådana omständigheter? Hur ska det ens gå till?
Gideon Karlsson kommer alltid behöva anstränga sig för att stänga in allt som inte är till hjälp för deltagandet. Joker kommer aldrig kunna ta av sig järnbandet; han dör antagligen med många av sina tankar undertryckta. I båda fallen är det fråga om en oförmåga, men den ena oförmågan är lämpligare än den andra. Vad kan göras för att skapa samhörighet runt Gideon utan att ge honom mer eller mindre uppenbara kommunikationslektioner? Och här är tiotusenkronorsfrågan: är det ens nödvändigt för Joker att förändra någonting i sin kommunikation? Hans oförmåga ligger ju alldeles rätt!
Lösningen idag, kraftigt förenklad, lyder som följer i denna rekonstruerade monolog: "Gideon. Titta på Joker. Titta hur han pratar, rör sig, lyssna på vad han säger, vilka ord han använder. Du vill kunna det han kan för du ser att det fungerar. Gör som Joker, här är en lathund". Och åren går, Gideon kanske lär sig bära järnbandet men han behöver ensamheten för att det är bara då han kan tänka och lösa problem. Vad gör han när den förklaras defekt och därför inte tillbörlig? "Kampen" både insinuerar och proklamerar att ensamheten är osund och därför får han aldrig vila hur mycket han än vilar.
Det kommer inte gå bra för Gideon. Han kommer inte orka. Någonstans på vägen tas han förhoppningsvis upp i vårdsektorns underbemannade korrigeringsprogram och kanske löser det sig för honom en dag ändå. Om han lär sig använda språket korrekt och tajma in reaktioner på ett fördelaktigt sätt. Joker och hans kompisar pådyvlas vägledning för att bemöta Gideon på ett inbjudande sätt men det skapar en osäkerhet i gemenskapen för att Gideon hela tiden missuppfattar signaler som är självklara för andra, och snart kommer ingen veta vilken fot de ska stå på och gemenskapen splittras, för om inte Gideon får vara med får ingen vara med.
Slut på andra delen
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)