Att vara en fritt tänkande individ förutsätter att vara omutlig med sin tankefrihet och att inte hålla någonting för heligt som man själv inte har valt. Men det betyder att nästan ingen är riktigt fritänkande. Det är oroväckande. Floskeln om att tänka själv är en billig parodi på grundidén.
De flesta verkar inbilla sig att fritänkande är något man förlustar sig med på fritiden. Då blir det knappast överraskande när människor börjar kommunicera i enfaldiga koder istället för djupa samtal. Precis så överlämnas den demokratiska makten åt en intellektuell elit. Att göra avbön på sitt fritänkande för den ekonomiska överlevnadens skull är ett klassiskt recept på ökade klyftor i ett kunskapssamhälle.
Att vara fritänkande är inte detsamma som att vara intellektuell. Du måste inte kunna uttrycka dig sofistikerat. Det som krävs är att du inte låter någonting i samhället kringskära dina tankar. Ett inte helt litet krav. Jag skulle aldrig be någon tänka själv, eftersom jag vet vad det kostar. Människor är långt ifrån så fria som det låter i uppiffad propaganda.
Det tog mig flera år att bli fritänkare. Jag var tvungen (ordet är korrekt, för jag gjorde det inte frivilligt) att bryta ner mina band till samhället och Det sociala för att se klarare vad jag själv tänker och känner. Att kritisera arbete och kapitalism är bara en teoretisk rättighet. I praktiken är vi så hjärntvättade att kritiken motsätter sig naturen själv. Att ta den på fullaste allvar kan fortfarande, 300 år efter frihetsrevolutionerna, stå en människa dyrt.
När jag strävade efter en karriär trodde jag på framgången med religiös intensitet, predikade den där jag kom åt. Framgångstanken var min livsluft. Ingenting annat än den totala sönderslitningen hjälpte mig att vakna upp och skala av mig min tro på den köpta personliga utvecklingens ansikten. Att helt bli mig själv och fokusera på min enda fallenhet: att uttrycka mig, kostade mig nästan allt, närapå även livet.
Jag kan inte överhuvudtaget vara en fri människa och på samma gång gå med på någon behärskning. Behärskningen bygger murar runt det fria uttrycket, murarna klämmer in mig i en persona. Eftersom konsten per definition är det enda slags ”arbete” som främjar absolut fria uttryck, finns inget annat sammanhang vari jag kan existera utan murar.
Jag behärskar mig med barnen, för barnens skull, därför att de är barn – mina krav på vuxna är större. Måhända är kraven orättvisa eftersom förmågan att uttrycka sig skiftar, men de är grundade i en okuvlig tro på människans inre potential. Några övriga förpliktelser har jag inte, därför är jag omutlig. Jag måste överhuvudtaget inte acceptera någonting i den vuxna världen (jag tar nämligen valfriheten på allvar). Förminskande värdegrunder som vinst och förlust har ingen betydelse när jag väljer.
Jag är medveten om att det jag vet idag kan vederläggas imorgon. Men att jag kan överbevisas är ingen anledning att ödmjuka mig till tystnad, och däri frånsäga mig min demokratiska röst. Jag är inte slav under någonting – för det har jag mycket ont. Det är den köpta friheten som är bekväm. Den äkta är fortfarande nedbrytande.
Jag är åttiotalist och milleniumbarn. Två veckor före min nollårsdag vaggade mor min över gatan för att läsa om vad som hänt med Olof Palme. Jag är fyrtio år fyllda och av dagens ungdom betraktad som gubbe. För min elvaåriga son är jag en dinosaurie. Men skenet bedrar.
En sommardag på musikhuset i Katrineholm lämnar jag scenrummet för att hämta kaffe. Jag och min bandkollega väntar på att kunna ta utrustning med oss för spelning neråt stan. Jag öppnar dörren till fikarummet och i det ögonblicket ryter en av ungdomarna: ”Ditt jävla kapitalistsvin!”
Eftersom jag är vuxen och fyrtio år förväntas det av mig att antingen ignorera det hela eller säga någonting mjäkigt fostrande. Jag gör ingetdera. Istället höjer jag en näve i luften och ropar: ”Ja! Bra!” Jag får ett par konstiga blickar av ungdomarna. Det struntar jag i. Min generation (och de äldre) borde veta att stödja ungdomen med kunskap som tillåter en fjortonåring att skrika ”kapitalistsvin” istället för att bjuda ut dem åt marknadsvindleriets förnedrande skådespel.
Fundera på det: vår tids samtalsklimat kräver kunskap och saklighet för att släppa igenom kritik. Det är motsägelsefullt eftersom de kapitalkritiska författarna själva försöker tända upp ett vildare motstånd hos sina läsare. Som vuxen människa förväntas jag sitta mogen och däst mitt i motsägelsen och inte visa mycket känslor när jag kritiserar orättvisor. Vem vinner på det, tror du?
Att ryta ”kapitalistsvin” tyder på en nästan bortglömd intellektuell självsäkerhet. När en fjortonåring gör det borde vi gamlingar göra honnör, som permitterade amerikanska marinsoldater när Stars and Stripes plötsligt dyker upp på ett fartyg vid Tokyos hamn. För ingenting säger ”svensk tradition” så mycket som när ungdomar kritiserar kapitalism.
När Jan Myrdal gick i processioner på 60- och 70-talet var det närmast kutym. Överallt i samhället florerade motstånd. Att ungdomens fria motstånd senare förvandlades till karaktärsutvecklingens fria företagande (i motsats till individens fria tänkande) betraktar jag som en usel kompensation. För demokratin blev devalveringen en dolkstöt i ländryggen.
När en ungdom ryter ”kapitalistsvin” minns jag något läst: 2020-talet är det nya 70-talet. Tänk om det är sant? tänker jag för mig själv. Tänk om det har börjat koka så pass i de unga folklagren att modet att göra motstånd får nya injektioner? Jag ryser av vällust vid tanken. Då är det inte långt till att tjänstemän jagas in på kontoren igen (på den gamla goda tiden hade arbetarna en värdig slags pondus), istället för att arbetarna som idag förskräcks över risken att förlora jobben och blir osams sinsemellan.
Som alltid brukar motståndsrörelser börja med ungdomarna. Redan Sokrates måste dö giftbägardöden efter anklagelser om att sätta griller i huvudet på dem. Eftersom jag vet att vuxna människor idag hellre låter det sociala fostra till lydnad i märkliga tysta signaler, snarare än att dela ut självmordsdomar, så kommer ingen stå i vägen för mig när jag uppmuntrar ungdomarna att gå längre.
Jag är en bildad och autistisk konstnär, utan tillstymmelse till respekt för orättvisa konventioner. Individen och hennes djup är heliga men systemen är lovliga byten om jag kommer åt. Jag är vän med språket och skrupellös när det behagar mig. Min enda farhåga är att ungdomarna ska tycka att jag går för långt. Däri ligger min undersökning.
Berget tillskrivs en större roll än det förtjänar: vilken plåga som helst har samma effekt. Berget är bara tacksammare att prata om därför att det leder uppåt. Från toppen av Kebnekaise syns ingenting, bara en stor gråblå, opersonlig dimma.
Livets prövningar ska inte jämföras med bergsklättring, utan vice versa – berget är ett alternativ för den som inte känner livets prövningar tillräckligt djupt. Vi som lever närmare vår dödlighet behöver inte klättra i berg. Det räcker för oss att kliva utanför dörren.
När väggarna börjar krypa närmre, när tankarna virvlar som stridsflygplan och historiens hela problem tornar upp sig i ensamheten, då förnimmer vi motsvarigheten till bergsklättring.
Vägen till förståelse går underifrån: slit dig loss från motivationshjulet och döm dig själv. Hårt. Glöm allt vad positivt tänkande vill säga, glöm alla hemliga tricks. Glöm scheman, listor, mindmaps och köpta strategier. Det finns ingen lathund.
Det du är ute efter på toppen av berget gör så ont och väger så tungt att du hellre klättrar och säger det alla säger som kommer tillbaka med inte mer än ett minne och ett samtalsämne.
Att Ingemar Bergman hamnat på våra sedlar är ett tydligt tecken på att du kan vara hur stort arsle som helst, poängen är dina yrkesframgångar.
Många framgångsrika entreprenörer jag mött och tagit inspiration utav stoltserar med en bakgrund inom telefonförsäljningens domäner; likt skådespelaren på Broadway plöjer försäljaren samtal med fix färdigt manus utan minsta tanke på vad det gör med bilden av människan och bilden av entreprenörskapet. Det är en löpande-band-försäljning, människor reduceras till ting på ett gummiband och mellanmänsklighet till ettor och nollor i sin mest absurda form.
Jag har lyssnat på ett flertal sådana framgångssagor men det är speciellt ett som sitter bränt på min cortex. Det var en framgångssaga där vederbörande med glittrande ögon förtäljde sin tid i fulförsäljningens sfär. Han gav oss bilden av en socialt outtröttlig yngling vid telefonbordet, en slamrande telefon och avslut efter avslut med en energi som hör bönsyrsan till.
Den retoriska finessen som lästes innantill bland slamrande telefoner och uppjagade försäljare har blivit så självklar att den blir osynlig. Trots att det är objektifiering i absolut bemärkelse. Förtingligandet av människor tar telefonförsäljaren med sig till sitt framtida entreprenörskap, i form av latent liggande verktyg i medvetandet, närhelst den ekonomiska situationen kräver lite ”hårdare tag”.
Trodde du att det var entreprenörskapet i sig som var det skrämmande när man talar om entreprenörskap? Då trodde du fel. Människan är det djur med tillräcklig andlig och intellektuell kraft för att stå upp emot naturens äta-eller-ätas-lag (försäljningens a och o). Det opersonliga mötet utifrån ett fix färdigt manus gör ont. Det ska göra ont, därför att skådespeleriet som entreprenörskapet skor sig på hör hemma på teaterscenen och framför filmkameran, inte i yrkeslivet!
Man får allt ta och välja sina föräldrar för ingen är selfmade. Om det fanns något dylikt skulle inte floran av kemiska preparat vara så omfångsrik som den är. En toppsäljare säger vid fjorton tillfällen att han var lärd från grunden, och vi ser på honom som vore han en gud i glatt skinn. Vid det femtonde sitter vi hemma hos hans far och på väggen hänger ett diplom som säger årets säljare. En företagsledare säger vid fjorton tillfällen att han är selfmade; den associativa tanken är hemligheten för att det handlar om att göra bruk för hallucinationen – de kallar det The secret. Vid det femtonde undslipper han sig en familjehistoria skriven med entreprenöriellt bläck och en stafettpinne som bara var att ta. Trettio samtal senare tror jag inte längre på något som framgångskulturen har ritat upp med gnällig tusch på glatta whiteboardtavlor för att däri finns inte en siffra som inte har förberetts åt dem som predikar sina metoder – man gör det man gör för att man inte kan låta bli och det är allt.
