Visar inlägg med etikett Utanförskap. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Utanförskap. Visa alla inlägg

måndag 6 juli 2026

Det står mig inte fritt att vara fri



"Fly – fly för livet”, ropade frestaren; ”bryt er ut till liv, frihet och mental hälsa. Er sociala lycka, era intellektuella förmågor, kanske till och med er odödliga själ, är avhängiga av det beslut ni fattar i detta ögonblick. – Där är dörren, och nyckeln är min hand. Välj – välj!”
   ”Och hur kan nyckeln vara er hand? – och vilka villkor finns för min frihet?” sade Stanton.

– ur Melmoth av Charles Maturin


Jag talar aldrig lättvindigt om frihet. Helt enkelt därför att jag vet vad den kostar. Absolut frihet är något magiskt och djupt kränkande i ett samhälle som slänger sig med köpta paroller. Det står mig inte fritt att vara fri. Den enda godtagbara friheten är den som kan torgföras. All annan frihet är provocerande och störande för den sociala ordningen. Min mentala hälsa är i alla händelser en bisak.

Människor som säljer frihet på recept till varandra kommer undan på grund av framfostrad hjärntvätt. Att det de gör är oerhört och magstarkt behöver aldrig föresväva dem – de vänder kapporna efter vindblåset. Vore det norm att bära kilt och knäppa luta skulle de göra det utan betänkligheter. Det kan knacka på min lägenhetsdörr klockan 01.30 en fredagskväll – jag öppnar utan fruktan, men dessa medlöpare skrämmer mig.

När samhället hårdnar i kristider lommar de med, måna om behärskningens dygd och tar ut de psykiska spänningarna på varandra i enfaldiga konflikter – stolt viftande sina flöjlar och proklamerar: ”jag gör i varje fall rätt för mig”. Ingen invandrare, hemlös eller något dårhjon kan fylla mig med lika mycket missmod som kappvändaren. Därför att vad jag än säger håller kappvändaren sitt medlöperi som en sköld, och ingen som värderar sin trygghet kommer att anklaga honom. De kommer att anklaga mig för illojalitet.

Friheten går inte att sockersmöra och sälja ut på en marknad. Därför att dess väsen av princip undflyr marknadsliberalismens villkor. Det fria företagandet är en gravt kringskuren frihet som binder en människa bakom murar och tvingar fram en persona. Somliga trivs i klyftan mellan person och persona och frodas i spänningarna däremellan. Det är ingen slump att de utgör majoriteten av kappvändarna, fast de propagerar för att vara fritänkare.

Den äkta friheten har alltid lett till samhällets periferi. När jag råkar i situationer där jag har att förlora på att säga min sak har jag inga skrupler. En vän eller familjemedlem måste då säga: ”jag far illa om du säger det.” Eftersom min frihet är absolut är vinst och förlust ingen faktor av betydelse för mig. Endast en annan människas känslor är skäl nog att lägga band på mig.

Jag har brutit mig loss normernas bojor. Mitt tankeliv är rörligt och gränslöst. Jag känner mina känslor djupt och uttrycker dem uppriktigt. Det är en magisk och djupt kränkande frihet i landet lagom som ännu inte fattat att lagomlandet ligger bakom dem. Sverige anno 2026 liknar mer Amerika än det gamla folkhemssverige. Ska det liknas vid någon europeisk tidpunkt alls så fungerar la belle epoque utmärkt.

”Den vackra epoken” mellan 1871-1914 räknas allmänt som en tid då konflikt och misär dvaldes under samhällets progressiva ytskikt. Det är ingen slump att Thomas Piketty gärna ställer den tidens kvava harmoni mot 2000-talets dito, La belle epoque slutade i första världskrigets kataklysm. Piketty’s ambition är att inte upprepa den vackra epokens misstag genom att en gång se sanningen i ögat och istället för att fortsätta maskeraden, vidta åtgärder för precis allas välmåga. Det är en intelligent ambition som givetvis skrämmer slag på kappvändarna. Det är inte heller någon slump.

De flesta litar på att system tar ansvar för människohänsynen, så att de kan fokusera på sitt och de sina. När de upptäcker att systemen sviker blir de perplexa och jäktade. De vet ofta inte vad de ska säga eller göra och hemfaller till urvattnade floskler. Jag tycker inte heller att man kan kräva av folk att de ska veta det.

Svenskar är av tradition ett folk som litar på sina system – det är något vackert och värt att bevara –, att ta det ifrån dem till förmån för ett hysteriskt framåtskridande á la Förenta staterna är en primitiv eftergift till apnaturen. Den amerikanska friheten är en underutvecklad version av den frihet som folkhemmet och den gamla vänstern stod för.

Bara för att de flesta kan vända kappan efter politiska vindar gör inte ett politiskt beslut rätt. Majoriteten får lov att vara gällande i många smärre frågor, men i frågor om ekonomisk, social och politisk trygghet är allt under 100 procent odugligt. Det kallas för utopi på grund av bildningsmässiga svårigheter att dra fulla konsekvenser av historiens rörelser.

Människan behöver förvisso tävla för att känna sig stimulerad, men endast om obetydliga ting och underhållning. Trygghetstävlingen som pågår, och hittills alltid har pågått, är en skam för vårt naturöverskridande intellekt. Titta mycket noga, och du ska få se en Människa som försöker och försöker och försöker att uppnå detta enda människovärdiga politiska mål. Innerst inne har Hon förstått vad friheten vill säga. Däri finns det hopp.

söndag 17 maj 2026

Fem år senare...


Det är hart när fem år sedan mitt senaste inlägg på Kulturgranaten. Mitt psykiska tillstånd var på upphällningen. En snabb genomläsning av texterna vittnar därom, något jag ogärna ville påminnas om; jag fann bloggen av en slump idag och insåg att många av tankarna som utvecklats och förädlats nu, tog sina första stapplande steg i mitt utslagna, sönderbråkade psyke 2020-2021. De plågar mig inte längre, samhällets inneboende och djupgående motsättningar är vad de är, man tjänar i praktiken inte mycket att dryfta dem – jag skiter givetvis i det.

Presentationen av mig gör mig däremot obekväm till mods. Icke desto mindre är den sann. Mina erfarenheter, goda som onda, är en del av mig, de har format mig till den jag blivit. Jag ursäktar mig inte längre. Jag låter mig frodas men märker att även mörka sidor förädlas, ty vi är komplexiteten framavlad. Tabuer är en sinnesslö språkförbistring, alla ämnen som påverkar samhället måste behandlas, hänsynslöst om så krävs. Det gör oss inte till fiender så länge vi inte hemfaller till banaliteter.

Jag visste det redan då. Men när mitt sinne sprack föll jag med splittret in i samhällets motsättningar. Jag är nu den jag alltid velat vara, en gång i tiden hade jag mycket svårt att erkänna det. Sanningen kommer sällan gratis. Till priset av att slicka gränsen till självmord och fängelse fann jag den. Nu är ingenting heligt, inget ämne oantastligt. Det gör mig trots allt inte till en grym person. Jag är tvärtom mycket trevlig och sörjer noga för att vara det.

Min kritik syftar till system. Min värdegrund och fulla övertygelse är att varje man, kvinna och barn på jorden är oskyldiga, vad de än gjort och begått. Det fria valet är bluff och sken när vi alltjämt är trängda av konventioner och dess sociala koder och förenklingar. Jag angriper aldrig en individ, det är hopplöst närsynt. Men system är lovliga byten. En människa kan alltid gå fri – ett system kan det inte. Vi måste alltid vara vakna nog för att kunna omförhandla dem. Det är en grundsten i demokratin. Ingen harmoni i världen kan freda ett system som sviker.

De som efter gottfinnande kan maskera sina känslor och tankar håller aldrig med mig. Deras närsynthet är biologisk – deras medlöperi galopperar i följd. De kommer att referera till någon gammal filosof och slänga sig med anklagelser om utopi och surrealism. Valfriheten är fredad i den rika världen, förljugen endast för de särställda. Debatterna trevar, klichéer serveras med axelryckningar, tröttsam är den som vill tränga djupt ner och syna motsättningarna. Den lilla Vardagen är en rustning till för att tysta dem som vill stöta lansen hårt. De som inte kan slå sig för bröstet med en fullödig Vardag kommer snart få visa CV och kreditbedömning för att få uttala sig i bärande ämnen.

Jag såg det redan då. Men då gjorde det ännu mycket ont. Mitt liv och min obefintliga ställning viskade om att jag hade fel om allt. Jag orkade inte bära mina misslyckanden och tankarna, orkade inte bära den förändring i mig som börjat. Det enda av värde, när allt kommer kring, är att jag fortsatte ändå, och mot alla odds har jag blivit stark nog att inte längre kunna tystas så enkelt – med annat än våld (den som fryser ut mig försöker bara rädda sig själv, det biter inte hårdare än när en hund vänder bort blicken). Därför fortsätter jag med Kulturgranaten. Därför att tankarna som en gång slet sönder mitt psyke och slog sönder mitt liv, var embryon till det enda jag kan vara utan att ljuga för mig själv: en kulturgranat.

Jag säger inte längre att jag till det inre måste vara ond, som kan hysa så starka känslor gentemot listiga ojämlikhetsmekanismer. Är det allvar menat med att en människa är ett universum kan hon innehålla oerhört, både motstridigt och enhetligt. Jag spelar gitarr och sjunger i ett rockband, säger hela tiden till mina barn att jag älskar dem, gråter till sorgsamma berättelser och talar varmt med människor. Min vrede är blott en del av mitt jag, en del av mig som inte orkar blunda, som på något sätt och inom mina gränser måste tala om det som svider i samhällskroppen. Länge trodde jag att min godhet gått förlorad. Jag insåg till slut att konkurrensens marknad, för sin egen skull, behöver en persona av varje individ för att kunna inympa dem i sitt system.

Jag skriver teaterpjäser, dikter och låttexter och essäer om somligt. Jag gräver djupt, djupt i tystnaden mellan människor, skär igenom tabuer och signaler och sliter med rötterna upp allt jag kommer åt med tankens kraft. För att parafrasera Thomas Piketty: ett samhälle definieras av vad det förpassar till periferin. Jag söker hänsynslöst och exakt efter vad i det perifera som inte går an, sätter ord på allt. Antonin Artauds grymhetsteater fann språket otillräckligt, jag sätter ord på galenskapen eftersom galenskapen är galen enbart därför att den inte kan blunda. Galenskapen har sin logik och sina perspektiv. Ge den språkets fulla kraft och den kommer att tränga igenom realismens kärna och finna dess motsats.

Jag kommer säkert att skriva om detta i framtida inlägg, så jag nöjer mig med att säga följande: realismens surrealism är att hysa djup förståelse för det realistiska samhället, och sedan upptäcka att man inte blir förstådd av dess företrädare. Det ger realisterna en otäck air av medlöperi – en blindhet som människor har allt att vinna på.

onsdag 11 augusti 2021

Livet är en växellåda


Och medvetandet far ut i kroppen och så lägger man sig med skal för att stå rakare i ryggen och sedan slipper man se patrasket som inte förstått att lägga manken till.

Livet är en växellåda med bestämda sinnesstämningar och bara man lär sig bläddra bland dom som man bläddrar i en bok kan man leva på båda sidor om skinnet.

Jag är trött, inte bara därför att jag är deppig, mitt liv är inte faser utan cykler och mitt i klockan sitter en vilja att fly. Men man kan inte bli kvitt sig själv bara genom att flytta på sig. Klockan följer med.

Svängningarna blir bara värre och när jag ser livet ordna sig för andra blir avståndet bara längre och längre och jag sjunker djupare tills blått blir svart men det är kanske bara avund, jag vet inte så noga.

Jag hade mitt krig och det gick inte. Det känns som kriget är över för min del. Jag skriver mina alster och livet, det får liksom hänga i sina trådar. Jag slog en kil mellan mina barn och mitt ursprung och den sitter hårt nu när kraften gått åt.

Jag tar en dag i taget men dagarna går i varandra, ibland vaknar jag till och inser min belägenhet, ibland är jag insnöad i en skön dimma. Det är då jag skriver och det är då jag känner mig levande och däremellan finns bara väntan och en tid som sväller.

Jag önskar mig inget annat liv i en annan tid. Det är väl konstigt därför att jag borde göra det. Men på något sätt är det betryggande att låta allting värka ut istället, då känner jag åtminstone någonting annat än avunden och tomheten som skaver på trådarna.

söndag 25 juli 2021

Förlåtelseprognosen


Verbal kommunikation är för stammar’n en rad födslovärkar som måste hanteras: ord för ord, stavelse för stavelse, mening för mening, därför att problematiken hela tiden byter plats i munnen. Språket blir ett slagfält där bokstävernas infanteri strider mot tystnadens artilleri. Den enklaste konversationen förvandlas till ett skräckscenario.

Så lär sig stammar’n hantera sitt talfel genom att takta in sig själv och när han får smak för att höras kommer han skrika sig hes. Sen gör hesheten honom ohörbar och han blir alldeles tyst. Den här gången minns han hur det är att höras och det är då ensamheten gör som ondast.

Därför börjar han läsa Bibeln och Bhagavad Gita i jakten på någonting som kan följa honom in i sig själv och sitta med honom och grubbla över allt som gick sönder i hans händer och som andra människor har fått plocka spillrorna efter.

Vad han söker är förlåtelse och den enklaste formen av förlåtelse det är den man tar med sig in i sig själv. Den svårare formen är det yttre formen och den tänker han skall komma senare, när han tar tag i det, fast det tvivlar han på att han kommer göra. Sådan förlåtelse går inte att få av Gud och därför är det inte säkert att han vågar.

Stammar’n sjunker ner i stolen och skriver några rader som plåster på modfälldheten. En dag blir han kanske modigare än så här. Men det är inget man ska hoppas för mycket på.

onsdag 14 juli 2021

Min penna: mitt kors

Det är kanske därför att vi är fega som så många av oss opassliga ännu inte tagit våra liv. Må det vara trygghetstörst som slagit modet ur oss. Men är jag för feg för att ta mitt liv vill jag bära min feghet med stolthet. Det vore åtminstone sant.

Åtstramningarna om hjärtat blir fler. Känslan av att tiden rinner ifrån mig påtagligare. Har fegheten att göra med att jag ännu inte sagt allt jag velat eller därför att jag tror för högt om mig själv? Tänk så många svar som saknas när de flesta ännu saknas på ålderns höst.

Jag önskar jag hade större begåvning med ord. Önskar mig kunna knyta rosett om ett helt liv som Björn Ranelid. Kanske kunde jag då röra vid världens hjärta och få en glimt av allt det jag inte vet. Så många frågor utan svar att fegheten blir ett sätt att hålla stånd.

Den som inte lever skriver inte mer, så tröstar sig Michel Houellebecq. Det är en anledning att leva. Men det är att leva på bekostnad av livet därför att ett skrivande liv är ett iakttagande liv, någonstans mellan delaktighet och utanförskap. Att skriva är att existera.

Kanske är det att inte existera som är min största fruktan. Om skrivandet är min gunst och inte mitt kors, då är det inte feghet som håller mig vid liv utan girighet. Det är kanske värre (måtte jag inget få veta, om jag en dag lyckas röra vid världens hjärta!). Men det giriga skrivandet är torrt.

Jag skriver därför att jag inte kan tänka långt och kallt. Därför skriver jag inte torrt och tålmodigt, utan blött och plötsligt. Orden bildar bågar med oundvikliga slut där ett kors ska spättas på en klippas häll. Min penna är mitt kors. Versaler värker ut på en pappershäll.

söndag 11 juli 2021

I femton år kysste jag sken

I femton år kysste jag sken och levde för passioner. Skuldsatte mig om och om igen. Sökandet efter lycka, styrka och auktoritet är ett tändstift som brinner riktigt bra. Men det är en tunn och bräcklig strävan.

Idag är jag någorlunda stabil och inte tillnärmelsevis lika benägen att kyssa sken fast jag är heller inget särskilt underhållande umgängesmaterial. Trots mina många ansträngningar slutade jag som en enslig kuf som sörjer för det.

På ett mycket mer passivt sätt bryr jag mig om världen omkring mig; det är genom litteraturen jag möter och bemöter världen. Jag bryr mig alltså inte mindre. Kanske bryr jag mig mer än någonsin. Det bara syns lite mindre att jag gör det.

fredag 9 juli 2021

Det naturliga urvalets lag måste utdateras

Kasta ett öga på verkligheten, inte ett blitt och blint inkomstförsäkrat öga utan ett sant och riktigt. Det är tysta slag på alla fronter: besinna er! Stå upp mot censuren! Kompromissa inte med rättigheter! Generalisera och kommunicera! Mitt i stridens centrum ligger de svenska mjukdelarna och blöder därför att samtalet om vad som är svenskt bränner som en överhettad bilmotor.

En sak måste man veta om vad som är svenskt och det är att vi vill fortsätta göra våra jobb och komma hem till något vi känner igen: den svenska idyllen. Fast vi jobbar i ett högt tempo lever vi i ett lågt – inte ens språket är inte byggt för intensitet. När det talas rätt rullar vokalerna mjukt på tungan – det är byggt för betänketid mellan meningarna.

Det svenska folkets tradition är byggt på betänklighet. En omvärld som aldrig tystnar är svår för oss att anpassa oss till. Amerika har haft många generationer på sig att bygga städer som aldrig sover. Vi har ännu långt dit. Vi uppskattar ännu betänkligheten och vi känner oss mer eller mindre överkörda av språk som saknar pauser.

För att ett betänkligt folk ska lära sig leva i ett samhälle som aldrig sover krävs offer. Det kräver en omställningens chock. Den chocken befinner vi oss i nu. Vi rusar mot en oundviklig amerikanisering, precis som resten av hela världen. Det konservativa blocket kommer överleva lika lite som indianerna överlevde (de som överlevde gjorde det därför att det var kolonisatörernas vilja).

Svenskar befinner sig i samma situation som indianerna. Vi trängs ut i periferin av folk vars intensitet svarar bättre på kapitalismens krav på prestation och stresstålighet. Att försöka vidmakthålla betänkligheten och samtidigt försöka läka svenskhetens blödande mjukdelar är ett riskabelt uppdrag som inte sällan slutar i psykiatrins väntrum.

Fann vi ett sätt att hålla ihop som svenskar kunde det kanske lösas. Men alltför stort fokus ligger på att pressa upp prestationsanda. Prestation är nyckeln! skriker den missvisade och nu strider vi inbördes därför att vi försöker värna om vår rätt att vara saktmodiga i en värld som inte längre kan tåla saktmodighet.

Den svenska segheten som är en del av vårt arv bemöts som bäst med ignorans. Som bäst är segheten något som ligger latent i var och en av oss och som vi plockar fram när vi behöver stå ut med någonting vi i själva verket inte står ut med. Desto viktigare är kommunikationen därför att det får inte synas eller höras att det vi står ut med gör ont.

Vår uppgift måste vara att bekämpa den äta-eller-ätas-lagen som assimilerats av kapitalismen och nu hotar att lamslå den svenska segheten och betänkligheten. Till det behöver vi våra utopier för att svara mot kommunikationens restriktioner. Vi måste med andra ord bekämpa universums äldsta lagar därför att det var aldrig de saktmodiga som skola besitta jorden.

måndag 5 juli 2021

Varufieringen av individer med psykisk ohälsa

Det är många aspekter av den psykiska ohälsan som faller bort när organisationerna som verkar för psykisk hälsa måste marknadsföra sig som vilka företag som helst; varufiering av ångest och oro och trauma och psykiska diagnoser, ambassadörer med bländande leenden som muntra säljare på en diagnosmarknad.

Mycket faller bort i den krystade kampen att prata om psykisk ohälsa. Lagen mot barnaga, till exempel, är en ung lag och ännu finns en mängd traumatiserande människor i livet därför att lagen ännu inte nått hela vägen runt det mänskliga intellektet.

Till alla organisationer som verkar för psykisk hälsa: är ni ute efter att lösa problemet med psykisk ohälsa, eller vill ni bara utveckla era organisationer? Jag har minglat som egenföretagare under höga, guldpläterade tak i Kungsholmen och skrivit reklamtexter vid ett rangligt skrivbord på Strandvägen; från alla former av mingel är det ett stenkast till teaterscenen.

Mitt vårdteam är inte överens om ifall jag har en diagnos eller om jag ”bara” är traumatiserad; jag skattar högt på varenda screening. Jag är socialt awkward, begriper inte mellanmänskliga signaler i tid utan det kommer alltid efteråt. Jag pendlar mellan mani och depression, eld och kyla. Hur många trauman döljer sig bakom diagnoserna – är jag bipolär eller ”bara” traumatiserad?

Man får inte glömma att ett trauma tar sig uttryck på olika sätt. Förenklat ser det ut som följer: den ena traumatiserade människan söker tröst i det mellanmänskliga utbytet, blir extremt social och extremt känslig för ensamhet. Den andra traumatiserade människan sluter sig, finner trygghet i ensamheten och blir extremt känslig för det mellanmänskliga utbytet. Vem utav dem tror du blir ambassadör?

Det är ett falskt spel på reklamens och marknadsföringens planhalva som organisationerna inte ska spela. Därför att mingelträffarna kommer bara fånga upp den ena gruppen. Det är så organisationerna växer. Så står samhället plötsligt där med en konvention som säger att av vi måste prata om psykisk ohälsa, en konvention som bara fungerar för hälften av alla drabbade.

tisdag 29 juni 2021

Ingen tänker utanför boxen som inte förlorat allt innanför den

Du skriver bombastiskt om misslyckanden och du tittar med avund på den som tillåts misslyckas så mycket och ändå kan leva. Du är ambivalent till misslyckandefilosofin därför att dragen till sin spets leder den till rännstenen och där vill ingen vara. Jag gör det kompulsivt: jag väljer återvändsgränder och fallgropar och, för att använda din fraseologi, utforskar livet, kanske för att visa dig att vi väljer mindre än du tror.

En annan aspekt av samma tanke är att Arnold Schwarzenegger och Hollywood vred sönder Sartres existentialism och kontentan blev ett förvirrat folk som krampaktigt håller i vad stabilitet. Få människor är stabila som Herkules. Vår generation blev därför ett folk som håller fast vid minsta ting som betyder stabil grund med krampaktigt vita knogar.

Du tittar på mig som om jag tillåtits misslyckas så mycket utan att dö. Mina misslyckanden uppradade och utforskade gör moraliska slutsatser ofrånkomliga. Att det går att förminska alla mina försummanden till misslyckanden blir ett direkt hot mot din verklighetsbild: ställer inte samhället högre krav på människor än så? Skulle alla människor göra som jag skulle hela världen gå under på nolltid. Ändå. Du tittar på mig som vore det ett privilegium att tänka utanför boxen.

Det är en förbannelse. Och det har inget med fria val att göra. Jag trodde Harry Potter-eran slog ur oss den lögnen en gång för alla. Ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den. Vad skulle jag inte göra för att få leva utan tankarna som tänds i min hjärna? De förvandlas till vilddjur, vilddjur jag måste hålla kvar mellan mina händer tills händerna är fulla av blod från såren som djuret river upp.

Vad skulle jag inte ge för ett balanserat liv med sundare beroenden som umgänge, sex och pengar istället för ensamhet, mat och ordbågar?

måndag 28 juni 2021

Ur barndomens rasande vulkan

Det är väl inte så mycket det att pennan väger tungt i handen lika mycket som tyngden av det som finns att säga. Överallt hopar sig de som begravt sina sår under spelets regler, under arbetslinjens och tillhörighetens incitament. På varsin sida om pengarna står de och skriker åt varandra därför att det mättar; var och en med fraseologin på plats och sina respektive bakgrunder stiligt fernissade för att elden ska brinna åt rätt håll.

Minnen som glödande kolbitar kastas ur barndomens rasande vulkan. Två härbärgerar mig: 1) en man som jobbar och jobbar i tron om att jobbet ska läka alla sår, fast det i själva verket bara river upp nya och 2) en beskäftig kvinna som stannar hos mannen med dubbla lager av sår därför att det har sina fördelar att klä sina blödande sår i bamseplåster. Med munnen full av glödande kolbitar är det omöjligt att göra bruk av någon fraseologi, en blir pinsam och malplacerad som känsloyttringarna därför att varje nytt skinn en lägger an bränns bort och lämnar såren vidöppna och de är få som kan se ett sår blöda utan att spänna käkarna i äckel.

söndag 27 juni 2021

Enhörningar


JAKOB står framför ett altare

JAKOB. Fy fan säger jag för all ångest som skördas på våra kadaver! Vad ska en orättfärdig man med två enhörningar göra annat än att suga deras blod för att korsbefrukta två helgon till ett nytt helvete? Du kastar på din själ på min och du bryr dig inte om att ta reda på vad jag gör med den. Du ser på när jag slaktar dina enhörningar – se på mina händer! De var blodiga från början! Ändå fortsätter du kasta enhörningar på mig! Du fortsätter kasta, jag slakta. Du måste tvinga mig – jag ber ju! Jag sitter på mina knän! Vill du jag ska sluta slakta eller bli en bra slaktare? Min hjärna säger allt, hjärtat säger ingenting. Du låter någonting dött behärska liv och död!

JAKOB. Femton år! Femton år av slaktade enhörningar och blodiga händer. Du bara låter det hända. Som om jag kan lära mig något med den här viljan så långt upp i röven att smaken av frihet kommer med uppstötningarna. Ser du inte att jag är trasig? Allt jag tar i går sönder. Och jag får bara handdukar att torka händerna rena från blod med. Jag vill inte torka händerna. Men du vill inte heller se. Torka händerna, säger du. Du sänker stämningen, säger du.

JAKOB tar upp en kniv från altaret.

Dörren till lokalen öppnar och ANDREAS kommer in.

ANDREAS. Vad gastar du om? Du. Jakob?

JAKOB släpper kniven.

JAKOB. Ingenting.

ANDREAS. Vem snackar du med?

JAKOB. Ingen.

JAKOB reser sig och följer ANDREAS ut ut lokalen.

Bilden på ANDREAS rygg är en enhörning.

lördag 26 juni 2021

Och det där med styrka och svaghet...

Jag ligger på sidan i det svala gräset medan grabben leker med barnen – svarta och vita, den enda som tar någon notis om saken är jag. Jag funderar över hur något kan vara så självklart att det bli osynligt för den ena och alldeles synligt för den andra.

En rultig, svart pojke kommer fram till mig, ställer sig en decimeter ifrån mig, ser ner på mig med ett barnsligt leende. - Hur många år är du? frågar han. Gissa, svara jag. Han gissar fyrtiotvå. Jag skrattar.

Nästa gång gör han likadant. Men den här gången frågar han om jag kan gråta. Jag svarar att det nog beror på. Han ser fundersamt på mig och går sedan tillbaka, in i leken igen.

Tredje gången ställer han samma fråga, böjer sig ner och ger mig en försiktig klapp på kinden, tillräckligt för att vara provocerande. Jag reser mig för att skaka det av mig. Han frågar mig igen, om jag kan gråta.

Jag lägger mig igen, pekar på min kind och frågar varför han klappade mig i ansiktet. Han svarar inte. Går tillbaka till leken. Jag reser mig igen, leker en stund med barnen. Nu skrattar han med bred mun som barn gör. Han är omöjligt äldre än fem.

Den där pojken har kanske rest ett halvt, åtminstone ett kvarts jordklot för en medioker tillvaro i Sverige. Naturligtvis tycker han att jag är svag där jag ligger på gräset och stånkar.

tisdag 8 juni 2021

Från aska till aska

Jag önskar mig en tro därför att tro är det enda som kan rädda mig vid havet, där vågorna skvalpar mot fotvallarna och tårna sjunker djupt i den våta sanden. Jag önskar mig en utsikt mot en horisont där jag kunde känna mig hemma, där jag visste vad hemma är, där gryningen inte längre gråter så bittert.

Jag önskar mig en saga därför att den gamla brunnit ut. De brinner snabbt – det är tur att det finns fler sagor än det finns själar, när själen är orörlig eller överrörlig. Jag drömmer om en tro böjlig nog för de mest oroliga själar där jag står vid stranden med blicken mot horisonten, i väntan på att nästa infall ska skära nya sår.

Sagor tröstar därför att mina infall är upptäcktslusta och inte någon defekt. I verkligheten är jag en odisciplinerad, negativ, sävlig enstöring som det är synd om eller som måste ruskas om därför att jag inte vet mitt eget bästa. I sagornas värld är jag en åskådare på vilken en enda önskan vilar: att vända blad.

Vid horisonten finns inga blad att vända. Det är en enda lång cykel av gryningar och skymningar som går i varandra och skapar illusionen av tid. Och däri klocktornen som klämtar för ordnade sinnen men inte för några andra. Jag har stått vid stranden länge men jag har inget tidsbegrepp och har aldrig hört någon klämtande klocka därför att den klämtar aldrig för mig.

Jag önskar mig en tro, men en inkomstbringande tro. Jag vill inte låtsas men att inte låtsas gör mig håglös och utfattig, svår och undanglidande. Bågarna av ord blixtrar väl till ibland men blixtar varar aldrig särskilt länge och de kommer alltid med oväder.

Så många sagor har brunnit att askan ligger tät runt fötterna. Jag har den på benen, på händerna, ryggen, halsen, pannan och i håret. Den går inte att tvätta bort. Jag målar bittert över med nya sagor därför att själen är skadad och huden från början var bränd. Men inga sagor kommer till mig nu.

Jag önskar mig en tro som syns på bankkontot, i almanackan och på bilen, på väggarna och i köket, på kläderna, skorna, händerna och naglarna, ögonen, rösten; jag önskar mig allt jag inte kan ha därför att jag inte kan bära det utan att brista. Priset för ett värdigt liv är för högt.

Det är askan på händerna jag tittar på när dödslängtan hälsar på. Jag har inte känt den förut. Jag borde ha hamnat på en mindre gynnad plats på jorden där min anspråkslöshet varit bättre lämpad. Där hade jag kanske kunnat leva.

Jag har inget hem och jag har aldrig haft något: jag har haft platser. Den lilla lägenhet jag sitter i nu är en plats. Jag har bott här i ett år. Dagen efter utflyttningen har jag glömt den. Sexåringen som ligger i sängen och snusar borde ge mig hemkänsla. Det gör han inte. Han är sin mammas och jag lånar honom bara.

onsdag 3 februari 2021

Trygghet till priset av äkta solidaritet


Redan på 1500-talet slog Montagne fast att sanningsenlighet är ett förrädiskt företag: hur skulle vi kunna vara sanningsenliga med så otillförlitliga sinnen och en omvärld så full av motsägelsefulla segment? Sällan eller aldrig hemfaller vi till ro för att bearbeta världen utan lämnas nakna med motståndskraften förvärvad i arvslaget. Att blunda för all den orättvisa som sjuder i världen och tänjer ut människans tolerans för olikheter till bristningsgränsen är den efterlängtade egenskapen, förblindelsen inför den gängse grymhet som gör att någon sparkas varje gång man lyfter foten och krossas varje gång man sätter ner den. Orättvisan ter sig inympad i själva existensen och förnekelsen framstår som ren överlevnadsmekanism; hur skulle vi kunna bära så mycket skuld på våra axlar och samtidigt vara hängivna våra ekonomiska livsvillkor? Redan i tidig ålder får vi lära oss att blunda för vad som inte är till gagn för sysselsättning och gemenskap – trauma verkar öka känsligheten för detta olyckliga förhållande men klädd i så många medicinska och patologiska termer förlorar alla uttryck sin legitimitet – och det tar vi med oss i vuxen ålder, i förhållningssätt präglade av samma mekanismer som när man skäms å någon annans vägnar, någon som saknar vett att låta tabuer vara tabuer. Detta är vad man i allmänhet kallar självkännedom, förmågan att uppfylla kvoten av sin plikt, det vill säga uppfylla insatskraven för den sysselsättning som ligger till grund för ekonomisk och materiell trygghet, en känsla för beteendemönster och en förmåga att vinnlägga sig dem för att inte hamna utanför gemenskapen. Avvikande beteenden och värderingar utifrån rent pragmatiska förutsättningar måste röjas undan med utfrysning, relegering och avsked när våld och konkret mobbning förbjudet enligt lag för att det i sin yttersta konsekvens skadar individens förmåga att identifiera och lystra till sysselsättningens villkor.

Det verkar alltså som att våra sinnen under inga omständigheter kan vara oberoende och fria från angrepp utifrån. Livsvillkoren dikteras alltid av en enhet eller institution ovanför pannan vilken avgör vad som krävs för att en viss livsstandard ska vara uppnåelig och dikterar sysselsättningens grad och innehåll – det vi lättjefullt kallar ansvar. Lättjefullt för att ansvaret vi ska vara beredda att ta hänger på den lång- och kortsiktiga personliga vinsten och därför, för att parafrasera Heath Ledgers legendariska insats i rollen som Jokern: människor är bara så goda som världen tillåter dem att vara; människor är så goda och så medvetna, givmilda, inkännande, närvarande och visa som institutionen för vilken de ska ta sitt ansvar kräver. De litar helt och fullt på institutionen som en frälsare och gemenskapsbyggande enhet, en väg till tryggheten, den ekonomiska och materiella tryggheten som ska öppna alla dörrar till ett enligt tidsandan värdigt liv, och hoppet vilar på förmågan att spara energi att använda när en huvudsaklig sysselsättnings kvot är uppfylld.

I vår tids anda är det osolidariskt att ha fyllt sin kvot för tidigt. Det är upp till individen själv att ta vara på sin energi så att det blir något över, om den bara räcker till detta grundläggande behov tar man inte hand om sig ordentligt och räcker det inte till ens för pengar och tak över huvudet då är det något man helt enkelt int ehar begripit sig på. Se över din hälsa, människa, du kan alltid göra mer!

Det är en nyliberal övertygelse jag en gång trodde på men som jag idag inser långt ifrån inbegriper alla. Efter vardagens ekonomiska ansvar behöver de flesta varva ner, kliva av prestationsvagnen och jäsa i en fåtölj. Att inte tillåtas det kommer få konsekvenser som i sin yttersta form gör arbetare till trötta nickedockor och de ”högpresterande”, de som fungerar som institutionernas ansikten och därmed dikterar villkoren, till i det närmaste psykologer från och med när arbetarna inte längre orkar. Energiöverskottet som många i den nyliberala skolbildningen vill förvandla till något allmänmänskligt är missriktat, den gamla överlevnadsinstinkten har inte manipulerats bort utan isolerats och omdanats för näringslivets räkning, det vill säga för överlevnaden på ekonomiska marknaden, människor fostras inom dessa i allt högre grad algoritmiska axiom för att bli så systematiska som vinstmaskinen kräver och som gör att arbetsgivare inte alltid behöver agera psykolog och därmed göra avkall på företagets bästa.

Att det är möjligt att assimilera ekonomiska och psykologiska förutsättningar i en och samma insats är en farlig och hämmande och rentav nedbrytande form av kontakt mellan människor som bygger klyftor djupa som laguner och murar höga som berg. Företag bygger sitt vidare anspråk på överskott av pengar som en ambitiös individ bygger vidare på sitt levnadssätt med hjälp av energiöverskott. Status quo är inte önskvärt, med konkurrensmatrisens hotfulla vingslag över våra medicinerade kroppar är det det starkaste överskottet som vinner. Det allra bästa vore en människa som inte ens behöver vila och kanske är det dit vi är på väg, i en rasande fart mot undergång för människans mjukdelar, mot sinnenas förhårdnande och en alltmer intensiv lystnad för att den som böjer sig djupast för vinstmaskineriets villkor är den som sitter bäst på piedestalen när de sociala privilegierna ska utdelas.

Sanning är när allt kommer omkring ovidkommande. På många sätt har vi gått tillbaka till vårt primitiva sätt att leva där starkast vinner – om vi någonsin kom därifrån det vill säga – och det enda vi har att se fram emot är nästa kris, nästa ekonomiska och sociala kollaps, som kan påminna oss om vad det egentligen är fråga om när vi talar om solidaritet: vi är urdåliga på att hålla sams utan att få våra personliga intressen varsamt eggade av företagens intressen och förnuftet är inte tillräckligt, det ber oss i bästa fall att hålla oss på banan och stå stadigt inför angrepp från andra uppfattningar för att ekonomisk och materiell trygghet är blott vad förnuftet kan åstadkomma. Den verkliga omsorgen kräver antingen överskottsenergi eller ett avvisande av näringslivets villkor, det vill säga ett enklare och därmed fattigare liv; en solidaritet som näringslivet under inga omständigheter kan införliva för att det skulle kosta själva förutsättningen för överlevnad på marknaden. Äkta solidariteten är i näringslivets begreppsvärld förenat med förlust, för företaget ett förstadie till försvinnande, det frihetsberövande försvinnandet för vars besvär ingen människa är värd, inte ens om det vore det mest solidariska att göra.

lördag 23 januari 2021

Utanförskap konkretiserat - andra delen


I kristider markeras svagheter både i samhället som kollektiv och hos individerna som befolkar det. Svar på frågor som tidigare var höljda i skimmer kastas plötsligt i ansiktet på medborgarna. Gemenskapens sammanhållning blir bräcklig fram tills ett nytt sätt att kommunicera ett nytt förhållningssätt kan införlivas. Ensamhet och utanförskap blev sådana frågor när det blev en solidaritetshandling att dra sig undan.

Kampen för psykisk hälsa i vår tid är en nagel i ögat för att det är svårt att inte tänka på den som en konsekvens av vårt sätt att leva. Ju längre man betraktar den desto mer framstår den som en kamp mot konsekvenser, och för dem som i allmänhet gör bra ifrån sig (definitionen av detta får du tolka själv) är det som om de drabbade vore människor med dålig inställning. Jag har gjort resan från höga, guldpläterade konferenssalar på Kungsholmen, flådiga mingel på Odenplan, spexiga luncher och ett rangligt skrivbord på Strandvägen - till den psykiska ohälsans ekonomiska, materiella och psykologiska utanförskap, och en sak står smärtsamt klart för mig idag:

det är först när individen definieras i förhållande till sociala sammanhang, av andra eller sig själv, det vill säga när utanförskapet konkretiseras som icke-deltagandet i en specifik gemenskap, som känslan av utanförskap och ensamhet initieras; ensamheten är i sig ingen utlösande faktor! Några år efter Dagermans debut är Tage Aurell lika tydlig som uttrycksfull när han förklarar att det finns rätt och fel psykiska element att ta med sig in i ensamheten för att ensamhet faktiskt kan vara någonting givande för hälsan.

Med det sagt står vi inför ett dilemma: ligger problemet i utanförskapet eller i gemenskapen? Och vad är syftet bakom kampen mot utanförskap och ensamhet? Förra delen avslutade jag med vår tids besatthet av att "bota" utanförskap och huruvida kampen är genuin eller postulerad för kulturpengarna. Nu är det dags att ta upp den tråden:

om det nu är så att gemenskapens tröskel är ett visst sätt att kommunicera som man antingen förhåller sig till eller inte, betyder det att delaktighet står och faller med den individuella oförmågan (eller oviljan?) att respondera på kommunikativa signaler? Och vad gör man åt de som inte ens kan? Gideon Karlsson kommer oundvikligen orsaka dålig stämning. Hur "botar" man utanförskap under sådana omständigheter? Hur ska det ens gå till?

Gideon Karlsson kommer alltid behöva anstränga sig för att stänga in allt som inte är till hjälp för deltagandet. Joker kommer aldrig kunna ta av sig järnbandet; han dör antagligen med många av sina tankar undertryckta. I båda fallen är det fråga om en oförmåga, men den ena oförmågan är lämpligare än den andra. Vad kan göras för att skapa samhörighet runt Gideon utan att ge honom mer eller mindre uppenbara kommunikationslektioner? Och här är tiotusenkronorsfrågan: är det ens nödvändigt för Joker att förändra någonting i sin kommunikation? Hans oförmåga ligger ju alldeles rätt!

Lösningen idag, kraftigt förenklad, lyder som följer i denna rekonstruerade monolog: "Gideon. Titta på Joker. Titta hur han pratar, rör sig, lyssna på vad han säger, vilka ord han använder. Du vill kunna det han kan för du ser att det fungerar. Gör som Joker, här är en lathund". Och åren går, Gideon kanske lär sig bära järnbandet men han behöver ensamheten för att det är bara då han kan tänka och lösa problem. Vad gör han när den förklaras defekt och därför inte tillbörlig? "Kampen" både insinuerar och proklamerar att ensamheten är osund och därför får han aldrig vila hur mycket han än vilar.

Det kommer inte gå bra för Gideon. Han kommer inte orka. Någonstans på vägen tas han förhoppningsvis upp i vårdsektorns underbemannade korrigeringsprogram och kanske löser det sig för honom en dag ändå. Om han lär sig använda språket korrekt och tajma in reaktioner på ett fördelaktigt sätt. Joker och hans kompisar pådyvlas vägledning för att bemöta Gideon på ett inbjudande sätt men det skapar en osäkerhet i gemenskapen för att Gideon hela tiden missuppfattar signaler som är självklara för andra, och snart kommer ingen veta vilken fot de ska stå på och gemenskapen splittras, för om inte Gideon får vara med får ingen vara med.




Slut på andra delen

Cellen

Kylskåpets stela surrande och barnens släta, sömniga, gnidande läte som fönsterskrapors glid mot svettiga glasrutor. Svullnaden under ögonen har inte hunnit bli blå än. Kaffet skvalpar nerför svalget och den sugande sensationen i magen som kommer av för lite sömn och oanvända stresspåslag är ekot av alla dåliga beslut.

Jag inser att det här inte kommer fungera hur länge som helst men det verkar inte betyda något för den del av mig som tänker, känner och minns; flytande som gyttja genom kroppen, en tjock, trögt framåtskridande massa av blinda blodkroppar, stelhet och försvagade muskler, en lätt darrning någonstans i bröstet sprider sig, glider tyst som ett segelflyg förbi den knutna näven hos ett samvete som försöker hålla i bilden av mina barn men den glider hela tiden ur greppet och faller om och om igen och spricker varje gång. Det här är ingen lek med verkligheten längre för det finns en gräns för vad kroppen orkar bära och kroppar omkring klarar av. Någon gång måste man sluta leka när man inte vill leka med någon annan.

Hur förklarar man våldsamma impulser för ett barn så att de inte förvandlas till skuld? Processen syns i de små bruna ögonen: pappas vrede blir sonens skuld i ett rakt nedstigande led som börjar om och börjar om, generation för generation. Blindhet för blindhet i en blind tro på ett språkfilter som sållar bort alla ord som har med vreden att göra och plötsligt finner man sig inlåst i sig själv i en vadderad cell med en dövstum vakt på ständigt dubbla skift som läser gamla porrblaskor och tittar på såpoperor för att det hjälper honom att inte hata sitt jobb och sin familj och allting som ger ljud ifrån sig. Inga stavelser tränger ut och när något väl gör det sätter det knappt sprätt på något för den enda känsla för metaforer som betyder någonting kommer från Jens Lapidus punchlinearkiv.

fredag 22 januari 2021

Fiberrika tankenötter

Skuldfri ensamhet

Drömmen om skuldfri ensamhet, alldeles ren från fåfänga och misstolkning som omgärdar misslyckade sammanhang, den kväver mig för att den är så otillgänglig. Med så mycket skuld härbärgerad i bröstet är det enda sättet att bli skuldfri att karva ut den, slita upp bröstbenet och göra hjärtat fritt från alla brutna löften så att det kan slå igen utan att behöva hämta andan mellan varje förhärskande lögn.


Trasiga skor

Den tomma rustningen står stadig och obrukbar. Guds försyn som ristats på dess kala harnesk bleknar. Nu går folken med trasiga skor längs ekande, blankpolerade väggar; kött och blod som en gång fyllde rustningen med liv och lem tappar sin vitalitet; de har sedan länge glömt sina gåspennor i rostiga smyckeskrin i djupa garderobers mörker. Borttappade hemligheter skrivs med osynligt bläck och de försöker sälja sina UV-lampor och sig själva för att de är trötta på skavande skosulor. Men det fanns aldrig annat än trasiga skor för att gåspennorna är glömda och bara de som kan sälja sina UV-lampor med påhittade hemligheter får byta skor ibland. Nu står de vid den tomma rustningen lika tomma och visar sina nya skor och deras hemligheter är sedan länge gömda under de bekväma pyrrhusskorna som skaver alla fötter förutom deras egna men de kommer de inte säga för varje sko kostar en dagsprovision.


Tro

Människor är opålitliga för att de behöver tro på något och när de tror på något är de oförmögna att tro något annat. När världen nu är så full av olika trosartiklar måste hon för sin tjänstvillighet göra sig otillgänglig för allt annat än det hon tror på för att kunna vara tillgänglig för det hon tror och gränsen mellan otillgänglighet och allt som inbegriper det vi tror om ondska är tunn och röd, så tunn och så röd att överträdelsen orsakar allt vi tror om psykisk ohälsa.


Solidaritet

När jag sörjer för pengar och tak över huvudet finns inget kvar för det som är omsorg på riktigt annat än vilsna råd och köpt solidaritet.

onsdag 20 januari 2021

Bergtagen


Från toppen syns ingenting. Bara en stor blå, ogenomtränglig dimma som skiftar i vitt. Världen under berget är knappt en tanke. Ett minne som skalas av på vägen upp. Allt som är kvar är en ren tomhet. Den yttersta friheten. Det enda som någonsin har funnits. Berget tillskrivs en större roll än det förtjänar. Vilken plåga som helst har samma affekt. Där uppe på toppen är det ett tomt jag som möter ett stort intet du saknar begrepp för. Att allt annat har skräck och trötthet nött bort.

Berget är bara tacksamt att prata om för att det leder uppåt. Livets prövningar ska inte jämföras med bergsklättring utan tvärtom; berget är ett alternativ för den som inte känner livets prövningar för att de är för små. På ett eller annat sätt verkar det som att vi behöver plåga oss för att känna oss levande. De vars liv är för bekväma eller affekttrösklarna för höga behöver berget, naturen, för en chans att känna sig små igen och däri levande. Vi som lever närmare vår dödlighet behöver inte klättra i berg. Det räcker för oss att kliva utanför dörren.

Istället för att skicka pengar till en firma som tar dig tanklös uppför ett berg, skänk dem till en fattig familj i förorten till mat för ett halvår, isolera dig i en lägenhet i Hälleforsnäs ett tag. När väggarna börjar krypa närmare, när tankarna virvlar som stridsflygplan och historiens hela problem tornar upp sig i ensamheten, då får du din prövning: du börjar tänka. Och en familj för äta.

Till en början kommer du känna hur du långsamt görs loss från världen, hur den sjunker undan, rinner genom fingrarna som smutsigt vatten utan att du kan göra något. Det är den negativa motsvarigheten till att klättra i berg: du förstår varken dig själv eller världen bättre genom att klättra upp på en sten. Vägen dit går underifrån, genom isoleringens plåga, påtvingad, smutsig, ensam, tidlös. Den sorten.

Vill du veta vem du egentligen är? Slit dig loss från allt och döm dig själv. Glöm allt vad optimism och pessimism är. Glöm positivt tänkande och hemliga tricks. Glöm schema, listor och mindmaps. Glöm köpta strategier och onlinekurser. Vill du göra det på riktigt finns ingen lathund. Det du är ute efter på toppen gör så ont och väger så tungt att du hellre klättrar uppför det där berget och säger det alla säger som kommer tillbaka med inget annat än ett minne och ett samtalsämne.

Vägen till frälsning går neråt inte uppåt. Så har det alltid varit och kommer alltid vara. Utvecklingens och framåtandans pris är kyla. Människor reducerade till utbytbarhet i en ekvation som alltid leder till mer än utgångspunkten. Uppåt. Berget är ett sätt att säga det utan att uttala det. Skapa lite artificiell plåga i en värld som har glömt lidande - och voíla! Det finns ingen lösning där uppe. Bara ännu en lögn. Finare än de flesta men fortfarande en lögn.

tisdag 19 januari 2021

Utanförskapet konkretiserat - första delen



Stig Dagerman debuterade 1945 med Ormen. Då bedömdes hans sociala analys som präglad av "brinnande kyla och klar blick". Ett år senare var den reaktionär. Ormen utkom i en tid när längtan efter ordning och rädslan för normbrott var påtaglig, inte helt irrelevant för vår tids svårigheter med pandemi och ett svajigt politiskt klimat.

Ormen är en skildring av gemenskapen på en militäranläggning i ett Stockholm under krigsberedskap. I verkligheten ska beredskapen visa sig onödig eftersom de tyska reserverna i Norge som potentiellt sett kunde tränga in på svensk mark omlokaliserades till Frankrike och Italien, men även ett inbillat trauma är ett trauma.

Första kapitlet följer Iréne, bosatt i en av barackerna på anläggningen, som efter ett oroande möte med Bill, en "orm" i alla mänskliga bemärkelser, förlorar allt sinne för ordning och förslavas under sina drifter (ja, i en kovändning och alldeles plötsligt). Resten av kapitlet följer hennes kamp mot den sexuella dragningen till Bill, en kamp som ska kulminera i frågan om hon lyckas stå emot honom eller inte.

Stig Dagerman är allt annat än enkel att läsa. Mycket otacksamt i vår tid. Men gör man ett eller fem försök finns det mycket att hämta under de slingrande metaforerna och sublima omkastningarna. Det blir tydligare i andra kapitlet. Jag ska förklara.

Första kapitlet kan man sammanfatta som ett lösgörande av drifterna, en konsekvens av att oordning råder till följd av samhällskris. Uppgiften är att bekämpa dem. Stå emot lockelserna de pekar på. I det andra kapitlet redogörs för dess effekt på gemenskapen. Och vad kan vara bättre för en dylik undersökning än att placera försöksobjekten i ordningens Mekka?

Andra kapitlet är en redogörelse för åtta personers belägenhet på militäranläggningen; förhållandet till gruppen de tillhör och beredskapens spänning. Premissen är en jämförelse mellan belägenheten innanför och utanför gemenskapen, representerad av två viktiga karaktärer: Gideon Karlsson och Joker.

Gideon är en ordningens man som uppriktigt längtat till det militära, som en vecka in i tjänstgöringen inser att han är som en "sönderskjuten väggklocka", ännu regelbundet tickande, "bland medvetslösa kroppar". Joker är en gammal bergsprängare med martyrdrömmar som villigt offrar sig för gemenskapens harmoni. Han ser sig själv som två rum, ett utåtriktat och ett ångestfyllt, omgärdad av kraftfullt järn "som bara släpper ut ord man inte behöver tänka för att uttala".

Gideon är obarmhärtigt utanför. Han förstår inte signaler, begriper inte vad som kan sägas och vad som behöver förbli osagt och skapar därför dålig stämning - mycket farligt för kristidens redan bräckliga sammanhållning. Han fruktar att ordning är ovidkommande för att det skulle göra hela hans liv ovidkommande. Joker stänger å andra sidan inne allt seriöst han har att säga. Han säger bara det triviala för stämningens skull. När han väl öppnar munnen det vill säga.

Mellan Gideon och Joker finns en tröskel, en gräns mellan vad som bör och inte bör sägas för att harmonin i ett kollektiv ska bevaras. Detta är romanens objekt, det som döljer sig bakom alla slingrande metaforer och (till synes) brist på sammanhang, ett försök att definiera gemenskapens vara eller icke vara som en språklig tröskel. Fundera själv: tänk på kommunikationen i dina olika vardagssituationer, vad som kan och inte kan sägas, hur det sägs och vad som är viktigt för stämningen.

Det kommunicerande språket är uppbyggt i ordkluster, språkstrukturer, som tillsammans med ett visst sätt att distribuera dem på (ton och kroppsspråk) har en viss effekt på sammanhållningen. Att lära sig språkstrukturerna har de flesta med sig instinktivt för att passa in på jobbet, träffa en partner och skaffa vänner. Men hur är det att vara en av dem som inte begriper sig på det? Hur är det att sakna den instinkten? Det är en viktig fråga romanen ställer, på ett långt bättre sätt än vi tycks mäkta med, vi som privilegierats med existens på det upplysta 2000-talet.

Hur är gemenskapen är konstruerad? Vilka beståndsdelar är avgörande för sammanhållningen? Vad är det som skiljer belägenheten innanför och utanför? Går det att generalisera? I vår tid är vi besatta av att bota utanförskap. Men hur många av oss har egentligen funderat på hur det ska gå till?

Går det att säga rätt ut att poängen är att finna rätt på vem det är som upprättar språkstrukturerna, definiera vilka de är och lära sig dem som man lär sig cykla; det vill säga slå järnbalkarna om de två rummen och bara uttala ord som passar sig? Eller ska vi fortsätta låtsas om att det är möjligt att "bota" utanförskap på annat sätt?

Stig Dagerman har något viktigt att säga om utanförskap som vi kanske inte vill veta för att det skulle kasta ett för starkt ljus på frågan ifall ”kampen” är genuin eller bara hopdiktad för kulturpengarna.




Slut på första delen