Alla människor är inte lika mycket värda. Men det finns inget värde i att vi inte är det. De allra flesta, faktiskt oavsett politisk ståndpunkt, vill ha ett samhälle där alla är lika mycket värda. Därför att det är det enda samhälle som kan vara drägligt att leva i.
Människor som känner sig värdelösa lever tungrodda liv – det vet vi. Förutsatt att de är sämre på att dölja sina känslor. Men att vara skicklig på att dölja känslor och samtidigt känna sig värdelös är en mycket sorglig kombination.
Låt oss ta ytterligare ett steg: tänk dig att du både känner dig värdelös och på samma gång får det bekräftat av samhället och andra människor. Det existerar fortfarande som levande verklighet för många, sådär tre sekler efter franska revolutionen och ett drygt sedan vår egen arbetarrevolution stred fram folkhemssverige.
Om det nu är sant, efter dagssystemets mått (ekonomiska, sociala, psykologiska, etc.), att alla inte är lika mycket värda, då anser jag är det finns störst förtjänst i att utgå från brännande nuläge och därifrån öppna spjäll mot bättring.
Jag kan inte se några bevis på att alla människor är lika mycket värda. Men det jag ser är en nära på orubblig tro på det. Det är och bör vara trösterikt. Det visar nämligen på att vi är många som har lärt läxan av historiens bångstyriga rörelser.
Albert Camus skrev en gång om en gammal politiker i franska revolutionstiden som drömde om en värld under en enda flagg. Hans namn var Anacharsis Cloot, och fast drömmen inte är i närheten av att slå in vet jag många som åtminstone inte ser den som någon omöjlighet.
Civilisationen som fenomen är och förblir ett avståndstagande från naturens lagar. Vi vill inte ha mördande konkurrens. Faktum är att många kämpar för att övervinna den. Föreningar, särskilt kulturföreningar, är oftast det första jag kommer på när jag krävs på exempel. Till sina väsen är de arbetssamhällets raka motsats eftersom precis alla får delta praktiskt taget villkorslöst. De villkor som finns brukar vara outtalade när gruppen etablerats, men det säger ingenting om föreningen i sig.
Konkurrens är en viktig grundbult inom idrott och underhållning. Men konkurrens om tryggheten vill de flesta slippa undan. Efter tjugo år som vuxen har jag mött många blickar i många samtal och de flesta som uppskattar konkurrensen har ofta behövt den för sina inre spänningars skull. I övrigt är det många som bara står ut. Det finns en stor sanning här.
Människor kan inte vara lika mycket värda i ett arbetsamhälle där de måste konkurrera om jobben och pengarna för att vara något värda. Det säger sig självt. Så här långt in i samtalet brukar basinkomst och/eller full sysselsättning komma på tal. Två utopiska idéer som örfilats så dant att de fått mindervärdeskomplex. Det är verkligen sorgligt för civilisationens tankebank.
Så om vi inte kan konkurrera om det basala för att alla ska vara lika mycket värda i samhället, lämnas vid med två lösningar: 1) Samtalen om basinkomst och full sysselsättning bör upplivas i realismens hägn, om inte annat för den intellektuella utvecklingens skull, eller 2) så redogör vi exakt och utförligt för varför det behöver fortsätta vara som det har varit i alla tider, det vill säga att människor värderas utifrån sina psykologiska och fysiska konstitutioner, sociala positioner, reda pengar och grannlåt som titlar och meriter.
Att stanna här för att diskussionen blir svår är inte klokt. Det blir likvärdigt med att bara godkänna enkla idéer, oavsett vad de leder till, enbart därför att de är lättare att fatta. Det är ett recept på puckad politik. Jag är säker på att vi kan bättre.
Jag kan uppriktigt säga att alla människor är lika mycket värda. Därför att vad de äger och roar sig med, hur de klär sig eller vad de jobbar med är bara skinn. Karaktären, människan, sitter djupare. Och jag är fast övertygad om att varje människa innehåller ett universum, därför blir jag nyfiken på vad hon tänker och känner i själen som verkar ini henne.
Det är inte bara därför att jag är autistisk som sociala koder blir till luft och skrammel. Det är en värdegrund jag har utvecklat som människa efter två decennier som vuxen bland vuxna människor. Vi lever i en uppspänd tid och tyvärr är det "rädda sig den som kan" som fortfarande gäller. Jag behöver orka leva i den här världen precis som du. Forcerad tystnad och hyckleri dödade mig nästan innan jag fann min väg.
Så länge jag kan fortsätta se alla människor som lika mycket värda kan jag gå rak i ryggen, i trygg förvissning om att jag lärde mig livets och historiens läxa. Jag gick ner mig rejält i depressionens träsk när mina masker föll, men fann min väg till slut, och jag ger mig fan på att inte ta ett enda steg mot apnaturen igen.
Jag medger att det är ett osunt sätt att leva när konkurrensen i samhället blir allt trängre, men det är det enda sättet för mig att leva. Allas lika värde är ingen dröm längre: det är livs levande verklighet, ett sätt att se och känna och uppleva världen och människorna.
Jag kommer aldrig kräva någon på att efterleva mina ideal. Det vore cyniskt eftersom jag vet vad det kostar att inte delta i det hysteriska gejmet. Men om du menar allvar med att alla människor är lika mycket värda, bör du åtminstone börja dra fulla konsekvenser av vad som händer i ett samhälle där människor hävdar allas lika värde, men sitter fast i ett samhällssystem där de varken är lika mycket värda eller någonsin kan bli det om näringslivet och dess kringliggande trygghetsmyndigheter överhuvudtaget ska kunna fortsätta fungera i nuvarande form.
Alla som känner sig värdelösa och får det bekräftat i samhället kommer inte att isolera sig med läsning som jag gjorde. Några av dem är tvärtom ganska handlingskraftiga och kommer att orsaka mycket ofog när de kommer åt. Värt att tänka på!
