söndag 31 maj 2020

Knappast århundradets debatt, men en springflod av insikter



Jag hittade "århundradets debatt" genom Jordan Peterson, efter att ha tittat på flera av hans föredrag; studerat dem, reflekterat över hans provokativa, konservativa livsfilosofier och hänförts av möjligheten att Tarantino måste ha studerat honom i utvecklingen av Hans Landa (spelad av Christoph Waltz i Inglourious Basterds, 2009). För att jobba med perspektiven på depressionen som låg tung och svallande över mitt bröst tittade jag på Petersons föredrag om att hantera den, och fann bryskheten i hans saklighet tilltalande.

På den vägen leddes jag vidare till denna nästan tre timmar långa ”debatt” på Sony Centre i Toronto 19 april 2019 (marknadsfört som århundradets debatt – en banal överdrift). Jordan Peterson ställdes framför en gammal östeuropeisk filosof med tics, kraftigt bruten engelska och ett S-ljud som påminner mig om katten Sylvester i Looney Toons-klassikern Sylvester & Hippety Hopper. Och till råga på allt envisades han med att läsa sitt inledande föredrag innantill i trettio minuter innan ”debatten” kunde börja.

Att se den intellektuella konservatismens råbarkade förkämpe Jordan Peterson dra sig för att gå i närkamp med Slavoj Zizek väckte någonting i mig. Någonting som skulle leda till ett för mig bredare globaliserat tänkande i frigjorda, neutrala tankeexperiment som jag löpande utvecklar med utgångspunkt i olika perspektiv med hjälp av Slavoj Zizeks oförsiktiga sammanfogningar av globala, västvärldsliga och historiska perspektiv. Hans intellektuella demontering hänvisar till den slutgiltiga och provokativt ofullständiga slutsatsen att vi bör använda vårt tänkande för att tolka världen som den har blivit istället för att underkasta det åt en samhällsutveckling vi har skrämmande bristfällig inblick i.

Debatten inleds med att Peterson och Zizek får trettio minuter var åt ett inledande framförande som ska förenas i faktorer och aspekter kring lycka. Tanken är att Peterson ska förespråka ett kapitalistiskt förhållningssätt till lyckans fundament medan Zizek ska utgå från ett marxistiskt. Peterson lägger följaktligen fram en kritikbild av Karl Marx marxistiska manifest; han står upprätt, klädd i kostym, medan han samvetsgrant orienterar sig genom manifestets komponenter. Slavoj Zizek, å andra sidan, sätter sig på en stol, bakom en bunt papper, och med ovan nämnda karaktärsegenheter högläser han igenom ett brokigt spektrum av argument mot kapitalism. Därefter tar den så kallade ”århundradets debatt” vid.

Det blir långt ifrån århundradets debatt. Men att hålla det för slutgiltigt, och bedöma sammanhanget därefter, är förhastat och obetänksamt. En sådan bedömning förhåller sig lättvindigt, till och med ignorant, till dogmatiska plattityder, framförda av kritiker som inte får grepp om vidden av mötets element som oförsiktigt spänner mellan samhälle och historia, mellan psykologi och filosofi och inte minst mellan sanna och falska förhållningssätt i fråga om lycka och glädje.

Det här är ett exempel på en angreppspunkt som formulerar kritik mot vad både Peterson och Zizek kallar för ”cheap moralists”: den svidande lärdomen är att ”erfarenheter konstrueras retroaktivt” för att passa en kontext. Med andra ord: vår uppfattning av erfarenheter konstrueras i efterhand för att passa i en angiven (läs: medvetet eller omedvetet vald) verklighet.

Alla som vill göra en insats för samhället, för en enad och globaliserad mänsklighet och för de huvudsakliga diskurser som behandlar välgörande ändamål, bör absolut titta på mötet mellan Jordan Peterson och Slavoj Zizek – och gärna mer än en gång. Även om ”århundradets debatt” är en banal överdrift ger konversationen en springflod av intellektuella och provokativt konkreta insikter, faktorer och aspekter som ”glöms bort” i strävan efter en bättre värld. Rentutav bättre än vad en regelrätt debatt någonsin kunde ha förmått.



söndag 10 maj 2020

Strindberg och Myrdal bokvärldens guilty pleasures

Vill du veta hur samhällets villkor ser ut bakom kulisserna? Försätt dig i en situation där du måste undertrycka ditt känslomässiga tillstånd för att återetablera dig i samhället, och lägg märke till det formella värdet av ditt känslotillstånd i jämförelse med andra typer av tillstånd. Sätt det i kontrast till psykologernas upprepningar om vikten av egenkunskap, sinneshälsa och betrakta dikotomin i samhällskroppen, hur två instanser fordrar två olika saker av dig, som verkar kontradiktoriskt i förhållande till varandra. Försök sedan filosofera om frihet och ansvar och se vart du hamnar på anpassningsbarhetsskalan; där har du din frihetsbarometer. Tankefrihet är aldrig villkorslöst, de som säger det är de som redan har abdikerat.

Strindberg penetrerade detta tidlösa faktum kompulsivt, obevekligt. Han andades trotsens blodröda dimma, gav sig hän åt våldsamma dispositioner och attackerade inte för att begripa utan för att skada höljet, slita ut medvetandet och häva ut sanningen för allmän beskådan. Jag reserverar mig för att ännu inte ha läst så mycket av Jan Myrdal att jag kan bilda mig en uppfattning av honom som Strindbergs tronföljare, men det krävs inte mycket underlag för att betrakta Myrdal åtminstone som strindbergsk i globaliseringens namn. Dessa två litterära mastodonter verkar numera vara något av bokvärldens guilty pleasures för att de river upp stora sår i en samhällskropp som folket låtsas är läkta sedan länge. Dessa författare, dessa sanningssökare, vittnar om litteraturens allseende öga och penetrationskraft, dess inblick och domgestalt över felslut och vita lögner.

Thukydides gjorde det i antiken med sin historiska roman om kriget mellan Athen och Sparta: med gestaltningen av Perikles genomskådade han demokratins svaga punkter. Christine de Pizan lottades lycklig med en far som ville ha en bildad dotter, i en tid när kvinnan ännu var mannens egendom, och därigenom gavs hon stoff åt sin genuspolemiska roman Kvinnostaden redan 1405. Montagne rannsakade livet i avskildhet med sina vittomgripande, subversiva essäer, flydde det påtvingade ämbetslivet när fadern äntligen dog. Det litterära sökandet efter felslut och lögner i samhällskroppen har alltid varit litteraturens drivkraft, och även om alla tidsåldrar har sökt släta över detta kalla faktum med ljummen litteratur är det de hänsynslöst tabuuppslitande skrifterna som utstår tidens styrkeprov. Litterär storhet har genom litteraturhistorien alltid varit dyrköpta segrar, alltid varit konträr till sedvana, tabubelägg och normer.

Det är därför vi kallar Strindberg den största. Det är därför Jan Myrdal är så omtvistad. Deras retorik är obönhörligt subversiv, och sammanfogad med ett gott stycke bildning blir subversiv retorik en svårforcerad kraft som oftast möts av argument som syftar till kukmätartävling och psykisk sjukdom. De storheter vi idag fascineras av, lär av, skriver och läser om, pratar om, dokumenterar och förevigar i det kollektiva minnet, de var oftast avskydda, bespottade och förvisade till utanförskap i sin egen tid. Vi är inte omedvetna om det. Man behöver inte läsa mycket runt Strindberg för att förstå vad andra tyckte om honom. Men vi blundar för det. Vi pratar inte om det i andra former än inom neutrala akademiska konversationsramar. Vi har en lång lista av landsförvisade författare och oratorer i vår historik, men vi som lever på 2000-talet vet ju bättre än dem.