Äkta frihet är fortfarande nedbrytande

Att vara en fritt tänkande individ förutsätter att vara omutlig med sin tankefrihet och att inte hålla någonting för heligt som man själv inte har valt. Men det betyder att nästan ingen är riktigt fritänkande. Det är oroväckande. Floskeln om att tänka själv är en billig parodi på grundidén.

De flesta verkar inbilla sig att fritänkande är något man förlustar sig med på fritiden. Då blir det knappast överraskande när människor börjar kommunicera i enfaldiga koder istället för djupa samtal. Precis så överlämnas den demokratiska makten åt en intellektuell elit. Att göra avbön på sitt fritänkande för den ekonomiska överlevnadens skull är ett klassiskt recept på ökade klyftor i ett kunskapssamhälle.

Att vara fritänkande är inte detsamma som att vara intellektuell. Du måste inte kunna uttrycka dig sofistikerat. Det som krävs är att du inte låter någonting i samhället kringskära dina tankar. Ett inte helt litet krav. Jag skulle aldrig be någon tänka själv, eftersom jag vet vad det kostar. Människor är långt ifrån så fria som det låter i uppiffad propaganda.

Det tog mig flera år att bli fritänkare. Jag var tvungen (ordet är korrekt, för jag gjorde det inte frivilligt) att bryta ner mina band till samhället och Det sociala för att se klarare vad jag själv tänker och känner. Att kritisera arbete och kapitalism är bara en teoretisk rättighet. I praktiken är vi så hjärntvättade att kritiken motsätter sig naturen själv. Att ta den på fullaste allvar kan fortfarande, 300 år efter frihetsrevolutionerna, stå en människa dyrt.

När jag strävade efter en karriär trodde jag på framgången med religiös intensitet, predikade den där jag kom åt. Framgångstanken var min livsluft. Ingenting annat än den totala sönderslitningen hjälpte mig att vakna upp och skala av mig min tro på den köpta personliga utvecklingens ansikten. Att helt bli mig själv och fokusera på min enda fallenhet: att uttrycka mig, kostade mig nästan allt, närapå även livet.

Jag kan inte överhuvudtaget vara en fri människa och på samma gång gå med på någon behärskning. Behärskningen bygger murar runt det fria uttrycket, murarna klämmer in mig i en persona. Eftersom konsten per definition är det enda slags ”arbete” som främjar absolut fria uttryck, finns inget annat sammanhang vari jag kan existera utan murar.

Jag behärskar mig med barnen, för barnens skull, därför att de är barn – mina krav på vuxna är större. Måhända är kraven orättvisa eftersom förmågan att uttrycka sig skiftar, men de är grundade i en okuvlig tro på människans inre potential. Några övriga förpliktelser har jag inte, därför är jag omutlig. Jag måste överhuvudtaget inte acceptera någonting i den vuxna världen (jag tar nämligen valfriheten på allvar). Förminskande värdegrunder som vinst och förlust har ingen betydelse när jag väljer.

Jag är medveten om att det jag vet idag kan vederläggas imorgon. Men att jag kan överbevisas är ingen anledning att ödmjuka mig till tystnad, och däri frånsäga mig min demokratiska röst. Jag är inte slav under någonting – för det har jag mycket ont. Det är den köpta friheten som är bekväm. Den äkta är fortfarande nedbrytande.

Från toppen av Kebnekaise syns ingenting

Simon, Pixabay

Berget tillskrivs en större roll än det förtjänar: vilken plåga som helst har samma effekt. Berget är bara tacksammare att prata om därför att det leder uppåt. Från toppen av Kebnekaise syns ingenting, bara en stor gråblå, opersonlig dimma.

Livets prövningar ska inte jämföras med bergsklättring, utan vice versa – berget är ett alternativ för den som inte känner livets prövningar tillräckligt djupt. Vi som lever närmare vår dödlighet behöver inte klättra i berg. Det räcker för oss att kliva utanför dörren.

När väggarna börjar krypa närmre, när tankarna virvlar som stridsflygplan och historiens hela problem tornar upp sig i ensamheten, då förnimmer vi motsvarigheten till bergsklättring.

Vägen till förståelse går underifrån: slit dig loss från motivationshjulet och döm dig själv. Hårt. Glöm allt vad positivt tänkande vill säga, glöm alla hemliga tricks. Glöm scheman, listor, mindmaps och köpta strategier. Det finns ingen lathund.

Det du är ute efter på toppen av berget gör så ont och väger så tungt att du hellre klättrar och säger det alla säger som kommer tillbaka med inte mer än ett minne och ett samtalsämne.

Ingen tänker utanför boxen som inte förlorat allt innanför den

Clker-Free-Vektor-Images, Pixabay

Du skriver bombastiskt om misslyckanden och du tittar med avund på den som tillåts misslyckas så mycket och ändå kan leva. Du är ambivalent till misslyckandefilosofin därför att dragen till sin spets leder den till rännstenen och där vill ingen vara. Jag gör det kompulsivt: jag väljer återvändsgränder och fallgropar och, för att använda din fraseologi, utforskar livet, kanske för att visa dig att vi väljer mindre än du tror.

En annan aspekt av samma tanke är att Arnold Schwarzenegger och Hollywood vred sönder Sartres existentialism och kontentan blev ett förvirrat folk som krampaktigt håller i vad stabilitet. Få människor är stabila som Herkules. Vår generation blev därför ett folk som håller fast vid minsta ting som betyder stabil grund med krampaktigt vita knogar.

Du tittar på mig som om jag tillåtits misslyckas så mycket utan att dö. Mina misslyckanden uppradade och utforskade gör moraliska slutsatser ofrånkomliga. Att det går att förminska alla mina försummanden till misslyckanden blir ett direkt hot mot din verklighetsbild: ställer inte samhället högre krav på människor än så? Skulle alla människor göra som jag skulle hela världen gå under på nolltid. Ändå. Du tittar på mig som vore det ett privilegium att tänka utanför boxen.

Det är en förbannelse. Och det har inget med fria val att göra. Jag trodde Harry Potter-eran slog ur oss den lögnen en gång för alla. Ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den. Vad skulle jag inte göra för att få leva utan tankarna som tänds i min hjärna? De förvandlas till vilddjur, vilddjur jag måste hålla kvar mellan mina händer tills händerna är fulla av blod från såren som djuret river upp.

Vad skulle jag inte ge för ett balanserat liv med sundare beroenden som umgänge, sex och pengar istället för ensamhet, mat och ordbågar?

Enhörningar

Gerd Altmann, Pixabay

JAKOB står framför ett altare

JAKOB. Fy fan säger jag för all ångest som skördas på våra kadaver! Vad ska en orättfärdig man med två enhörningar göra annat än att suga deras blod för att korsbefrukta två helgon till ett nytt helvete? Du kastar på din själ på min och du bryr dig inte om att ta reda på vad jag gör med den. Du ser på när jag slaktar dina enhörningar – se på mina händer! De var blodiga från början! Ändå fortsätter du kasta enhörningar på mig! Du fortsätter kasta, jag slakta. Du måste tvinga mig – jag ber ju! Jag sitter på mina knän! Vill du jag ska sluta slakta eller bli en bra slaktare? Min hjärna säger allt, hjärtat säger ingenting. Du låter någonting dött behärska liv och död!

JAKOB. Femton år! Femton år av slaktade enhörningar och blodiga händer. Du bara låter det hända. Som om jag kan lära mig något med den här viljan så långt upp i röven att smaken av frihet kommer med uppstötningarna. Ser du inte att jag är trasig? Allt jag tar i går sönder. Och jag får bara handdukar att torka händerna rena från blod med. Jag vill inte torka händerna. Men du vill inte heller se. Torka händerna, säger du. Du sänker stämningen, säger du.

JAKOB tar upp en kniv från altaret.

Dörren till lokalen öppnar och ANDREAS kommer in.

ANDREAS. Vad gastar du om? Du. Jakob?

JAKOB släpper kniven.

JAKOB. Ingenting.

ANDREAS. Vem snackar du med?

JAKOB. Ingen.

JAKOB reser sig och följer ANDREAS ut ut lokalen.

Bilden på ANDREAS rygg är en enhörning.

"The broken are the more evolved"

Lidandet kan vara a mess or a bless, allt beror på din copingstrategi och hur väl den sammanfaller med det sociala sammanhang du för tillfället befinner dig i. Man skulle kunna argumentera för att allt är copingstrategier men det ska jag undvika här. Det viktiga är hur man arbetar med sitt lidande. Alla människor lider – religionens och litteraturens äldsta predikament är sambandet mellan liv och lidande –, den som säger någonting annat ljuger eller försöker sälja någonting (Cary Elwes berömda replik i Bleka dödens minut lämnar mig aldrig oberörd). Och om nu alla lider borde livet handla om den som, för att tala klarspråk, bäst paketerar det.

Jag grät i slutet av M. Night Shyamalans Split. Inte av medlidande för Casey Cooke i buren utan en fantastisk James McAvoy i rollen som Kevin Wendell Crumb vars tjugotre personligheter flutit samman till en: det oövervinnerliga odjuret; han har just bänt upp två cellbommar för att ta sig in i buren och slita flickan i flisor när han upptäcker hennes ärr och det gör henne till en av de renhjärtade, de vakna, de ”mer utvecklade”. Han låter henne leva för att ”the broken are the more evolved”. Det är en vacker scen i all sin obscenitet, för alla som lider och för alla som tycker om litteratur och intresserar sig för religion därför att det är det äldsta av människans problem. Personlighetsklyvning och självskadebeteende flyter ihop i en genial röra som en människa som vaket vågar betrakta sitt lidande, med alla dess konsekvensers livkraft, helt enkelt inte missar.

Det är en absurd omtolkning av den sanna berättelsen om Billi Milligan, den förste människan att få sin personlighetsklyvning legitim som juridiskt försvar i ett våldtäktsmål i slutet av sjuttiotalet. Läkarna fann rätt på tjugotre personligheter i Billi, varav en utav dem var den så kallade Läraren, en fusion av alla tjugotre personligheter. M. Night Shyamalan förvandlade förvisso Läraren till ett monster men det är mindre viktigt.

Det är hur som helst fråga om två copingstrategier som båda leder till överlevnad. Det finns många fler. Man skulle som nämnt kunna argumentera för att allt man gör är copingstrategier om man döljer någonting; jobb, sex, hobby, hälsa, samtal och så vidare, och så vidare. Om du har kunnat läsa tidigare inlägg utan att få ont i magen vågar du kanske tänka tanken att all kommunikation är en fråga om att dölja sidor av sig själv till förmån för gemenskapen och då förstår du kanske hur man potentiell sätt skulle kunna bredda begreppet copingstrategi. Det handlar om att klara tillvaron. Att överleva i sin modernaste form.

Självmordets anatomi eller suicidprevention på riktigt

heliofil, Pixabay

När Albert Camus talar om den absurda människan närmar han sig med vetenskaplig precision detta svårfångade koncept: självmordets anatomi hålls samman av ett visst förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft som gått förlorat. Förutsättningen för självmordet att äga rum är med andra ord att det måste funnits en tro på jaget som konstruerat av omgivningen och som av någon anledning förlorats och som i den potentiella självmördarens upplevelsevärld är betydelsefull till den grad att dess frånvaro är ett argument för att avsluta sitt liv. Det innebär att om man klarar att leva utan detta förtroende kommer man inte mörda sig själv. Är det upplyftande eller nedbrytande?

Jag hade aldrig mycket förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft. Därför kommer jag förmodligen överleva. De var aldrig mer än en copingstrategi för att orka bära tyngden på mina axlar, tyngden av att inte kunna filtrera intryck eller möta människor utan ett vinstkompass. Idag har idéerna fått en sådan livkraft att de jämkas med biologiskt liv och det är fel. Idéerna är vårt skydd mot oss själva, vår dödlighet och våra svagheter som måste kompenseras för genom att kleta ihop oss i kluster under den hetsigaste dialektikern. Nietzsche lät Zarathustra framhäva övermänniskan för att människan är något som måste övervinnas och det färgar ännu ledarskapets allra djupaste fundament på ett mönsterbildande sätt som alldeles förirrar den stackare som inte har lärt sig förnekelsens konst.

Självmordets anatomi bottnar i ett instinktivt förtroende för denna förnekelsens konst som, om den tvingas upp till ytan, gör livkraften instabil och därmed individen riskbenägen att vidta den yttersta självuppoffringen för sin tro på gemenskap och idéer. ”Vad är hela litteraturen mot ett begåvat självmord?” frågar sig Stig Dagerman, och jag svarar: ett alternativ. Bara för att det känns som att du är ute och cyklar betyder inte att du är det.

SUICIDPREVENTION PÅ RIKTIGT

F O R T S Ä T T   K Ä M P A

Fiberrika tankenötter

mohammed Hassan, Pixabay

Skuldfri ensamhet

Drömmen om skuldfri ensamhet, alldeles ren från fåfänga och misstolkning som omgärdar misslyckade sammanhang, den kväver mig för att den är så otillgänglig. Med så mycket skuld härbärgerad i bröstet är det enda sättet att bli skuldfri att karva ut den, slita upp bröstbenet och göra hjärtat fritt från alla brutna löften så att det kan slå igen utan att behöva hämta andan mellan varje förhärskande lögn.


Trasiga skor

Den tomma rustningen står stadig och obrukbar. Guds försyn som ristats på dess kala harnesk bleknar. Nu går folken med trasiga skor längs ekande, blankpolerade väggar; kött och blod som en gång fyllde rustningen med liv och lem tappar sin vitalitet; de har sedan länge glömt sina gåspennor i rostiga smyckeskrin i djupa garderobers mörker. Borttappade hemligheter skrivs med osynligt bläck och de försöker sälja sina UV-lampor och sig själva för att de är trötta på skavande skosulor. Men det fanns aldrig annat än trasiga skor för att gåspennorna är glömda och bara de som kan sälja sina UV-lampor med påhittade hemligheter får byta skor ibland. Nu står de vid den tomma rustningen lika tomma och visar sina nya skor och deras hemligheter är sedan länge gömda under de bekväma pyrrhusskorna som skaver alla fötter förutom deras egna men de kommer de inte säga för varje sko kostar en dagsprovision.


Tro

Människor är opålitliga för att de behöver tro på något och när de tror på något är de oförmögna att tro något annat. När världen nu är så full av olika trosartiklar måste hon för sin tjänstvillighet göra sig otillgänglig för allt annat än det hon tror på för att kunna vara tillgänglig för det hon tror och gränsen mellan otillgänglighet och allt som inbegriper det vi tror om ondska är tunn och röd, så tunn och så röd att överträdelsen orsakar allt vi tror om psykisk ohälsa.


Solidaritet

När jag sörjer för pengar och tak över huvudet finns inget kvar för det som är omsorg på riktigt annat än vilsna råd och köpt solidaritet.

Bergtagen

David Mark, Pixabay

Från toppen syns ingenting. Bara en stor blå, ogenomtränglig dimma som skiftar i vitt. Världen under berget är knappt en tanke. Ett minne som skalas av på vägen upp. Allt som är kvar är en ren tomhet. Den yttersta friheten. Det enda som någonsin har funnits. Berget tillskrivs en större roll än det förtjänar. Vilken plåga som helst har samma affekt. Där uppe på toppen är det ett tomt jag som möter ett stort intet du saknar begrepp för. Att allt annat har skräck och trötthet nött bort.

Berget är bara tacksamt att prata om för att det leder uppåt. Livets prövningar ska inte jämföras med bergsklättring utan tvärtom; berget är ett alternativ för den som inte känner livets prövningar för att de är för små. På ett eller annat sätt verkar det som att vi behöver plåga oss för att känna oss levande. De vars liv är för bekväma eller affekttrösklarna för höga behöver berget, naturen, för en chans att känna sig små igen och däri levande. Vi som lever närmare vår dödlighet behöver inte klättra i berg. Det räcker för oss att kliva utanför dörren.

Istället för att skicka pengar till en firma som tar dig tanklös uppför ett berg, skänk dem till en fattig familj i förorten till mat för ett halvår, isolera dig i en lägenhet i Hälleforsnäs ett tag. När väggarna börjar krypa närmare, när tankarna virvlar som stridsflygplan och historiens hela problem tornar upp sig i ensamheten, då får du din prövning: du börjar tänka. Och en familj för äta.

Till en början kommer du känna hur du långsamt görs loss från världen, hur den sjunker undan, rinner genom fingrarna som smutsigt vatten utan att du kan göra något. Det är den negativa motsvarigheten till att klättra i berg: du förstår varken dig själv eller världen bättre genom att klättra upp på en sten. Vägen dit går underifrån, genom isoleringens plåga, påtvingad, smutsig, ensam, tidlös. Den sorten.

Vill du veta vem du egentligen är? Slit dig loss från allt och döm dig själv. Glöm allt vad optimism och pessimism är. Glöm positivt tänkande och hemliga tricks. Glöm schema, listor och mindmaps. Glöm köpta strategier och onlinekurser. Vill du göra det på riktigt finns ingen lathund. Det du är ute efter på toppen gör så ont och väger så tungt att du hellre klättrar uppför det där berget och säger det alla säger som kommer tillbaka med inget annat än ett minne och ett samtalsämne.

Vägen till frälsning går neråt inte uppåt. Så har det alltid varit och kommer alltid vara. Utvecklingens och framåtandans pris är kyla. Människor reducerade till utbytbarhet i en ekvation som alltid leder till mer än utgångspunkten. Uppåt. Berget är ett sätt att säga det utan att uttala det. Skapa lite artificiell plåga i en värld som har glömt lidande - och voíla! Det finns ingen lösning där uppe. Bara ännu en lögn. Finare än de flesta men fortfarande en lögn.

Filosofins tröst

Christel SAGNIETZ, Pixabay

Min femåring frågade mig en gång när vi satt och tittade på film, om "det här är en dröm". Jag tittade på honom, undrade vad han menade; han förtydligade sin fråga med "det här, som händer nu, är det en dröm? Drömmer jag nu?"

Jag betraktade honom, förundrad och imponerad, tänkandes att jag har underskattat den lilla skiten, funderade en stund, köpte mig lite betänketid; vad ska jag säga? Det första jag tänkte på var Descartes (den abstrakta meningen av att drömma har han inte lärt sig än - hoppas jag). Hur förklarar jag det för en femåring; hur förklarar man för sig själv att en femåring ställer en sådan fråga?

Jag förklarade det enklaste ur Descartes Meditation: frågade om han kunde hålla handen framför sig och tänka tanken att "det här är en hand". Pojken nickade, jag sa att "då kan du vara ganska säker på att du inte drömmer". Han nöjde sig med mitt svar, mumlade ett "okej" och fortsatte titta på filmen.

Han har inte nämnt saken sedan dess - jag tänker på det varje dag; jag tänker på det när han provar någonting nytt, när han vill överbevisa mig om att lillebrors spjälsäng visst håller för honom, när han argumenterar för att det visst är gott att blanda mjölk och saft, när han häver ur sig aforismer som till en början inte alls passar en femåring, men som i eftertankens töcken på något sätt ändå gör det.

Det tröstar mig att filosofin kan vara en tröst för en femåring. Det försäkrar mig om att han kan växa upp medveten om att världen är mer komplicerad och fordrar mer disciplin än vad det verkar. Det tröstar mig för att han redan nu visar betänksamhet mot fasader och försköningar som när vi blir äldre, och tappar kontakten med filosofin, tar för verkliga och lever som om de vore oförgängligt sanna bara för att de fungerar.

Missförstå mig inte, det här är ingen hymn till njutningsmaskineriets referenser till det fritänkande barnet. Maskineriets ansikte, den så kallade framgångskulturen, är en samling fallasier som måste bekämpas med kunskap och förnuft (inte det allmänna sunda förnuftet, det är så sönderplockat och relativiserat av övertygelseretorik att det här blivit betydelselöst). Min avsikt är att kasta ljus över det fostrade tänkandet, NÄR och VARFÖR det indoktrineras åt olika håll.

Inte utifrån psykologi eller sociologi utan samhälls- och religionsvetenskap. Alla vet någonting om hur man fostras in i ett tänkande, vilka psykologiska och sociologiska mekanismer som är i rörelse, men NÄR och VARFÖR förklaras oftast på det svävande självklara sättet som så ofta sker med ett tabubelagt ämne. Svaren på de frågorna ger oss en känsla av att ta ett steg tillbaka i utvecklingen. Att det är de enda relevanta frågorna som finns kvar att ställa vågar ingen dryfta utan att klart och tydligt skandera det obligatoriska "jag (vi) tycker!" som för att lyfta problemet från samhällets, kollektivets och konventionens axlar och öppna för att kunna kritisera tänkaren för sin tanke.

Samhälleliga problem och den sekulära religiositeten kan på sin höjd impliceras utan att bemötas som gamla nyheter. De poängteras ofta, i moderna, internationaliserade uttryck som ska klistra sig på hjärnan, men försvinner utan att budskapet lämnar kvar något djupare intryck än ett innehållslöst begrepp; som med alla reklammässiga aforismer min femåring inte vet någonting om än. I väntan på den dag han lär sig dem och faller offer för njutningsmaskineriet och tappar kontakten med filosofin, är jag glad att få uppleva en femåring ställa en så djupsinnig fråga. För på andra sidan njutningsmaskineriet väger filosofin in mot ett växande galanteri förklätt i undvikande retorik.

Memento mori

Gerd Altmann, Pixabay

Vet du vad smärta är? Har du något begrepp om hur det är att bära den; ett tungt, flämtande ankare av skinn, damm och stål? Har du alls något begrepp om hur det är att begrunda och bejaka döden, dess mystikum, att jämka och jämföra evigheten med jordelivets små friktioner? Bortom alla välborna chimärer för att rädda, hjälpa, förnöja, tjäna och ”leva” finns en uppslitande relativitet, en ekande tomhet och en existentiell litenhet du med din begränsade hjärnaktivitet inte kan begripa; du är så dålig på att hantera din irrelevans att du utan vidare säljer ditt tänkande för lite trygghet och prestige (vilket inte betyder ett dugg för den som på allvar tänker göra dig ont).

Du vet inte vad smärta är för du bemödar dig inte med att möta den på den enda plats där den kan bemötas i sin ursprungliga form: utanför. När allt är ryckt ur dina händer och du står förfallen vid livets vägskäl väljer du att antingen fly eller fäktas; båda vägarna leder förmodligen åt samma håll; det du väljer mellan är att antingen gå som dig själv eller skalet du väljer att bli. Det outsagda bakom civilisationens privilegier är att de för länge sedan tillförordnades de vilka frivilligt eller ofrivilligt har beträtt detta vägskäl och gjort ett aktivt val - du kan proklamera allas rätt till allas privilegier men du skulle ljuga. Du tror att du vet vad smärta är – du är så beskuggad av det orgasmiska falskspelet att du inte ser hur ditt sinne förtvinar inför världens djup.

Det är en sak att spela efter reglerna inom ramen samhällsgrupperingar (entreprenörer, kroppsarbetare, diktare, kriminella och så vidare), en helt annan att mäta sig själv, naken och lösgjord från sin puppa, på den enda plats där du kan bekänna färg; de flesta klarar inte av att tänka utanför sina vanor och sken, kan inte kännas vid utanförskapets rodnad eller ens avstå sina förlustelser och lyxartiklar. Du är så fastetsad vid dina svagheter att blotta lukten av ensamhet får dig att skälva i orwellsk maktlöshet - ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den.

Vart jag om vänder mig får jag långa ansikten, misstänksamma sinnesrörelser och stigande dumhet i ögon som har glömt sitt själsliga djup och sitt eget dödsmedvetande. Överallt ser jag flykt från det faktum att döden är en förutsättning för allt liv – för att livet ska räcka till för den klick i tiden som försöker ta reda på vad det innebär att leva – ett liv vi får i gåva av två människor förenade i kärlek (tåls att diskutera!), ett liv inramat mellan födelse och död och formgivet av kärlek. På samma sätt förtjänar döden att betraktas med samma förhärligande: där ett liv tar slut börjar ett annat. Livet är inte så värdefullt som du tillåts tro, och det skrämmande med den subjektivistiska utvecklingen är att antagonisten blir jag, för att ha mage att säga någonting så vulgärt.

Vad ska man tro när entreprenörer kan deklamera evigt liv och få bifall? Överallt ser jag människor som tror för lite eller för mycket om sig själva. Överallt ser jag tendenserna att iklä sig allt som kan fördölja insidan; människans känsloliv konfirmerades till fraser som konfirmerades till ett fördummande njutningsmaskineri som konfirmerar människor efter nya beteendeprogram. I samma ögonblick som döden reducerades till någonting som ska besegras sålde alla enhälligt sitt bräckliga tänkande åt propagandistiska ”världen är din”-proklamationer. Jag är inte övertygad om att det finns någonting stort med människan mer än hennes förmåga att bemöta sin obetydelse och den egna dödligheten – överallt ser jag människor på sin enfaldiga färd mot att glömma det.

När som helst kan jag klicka mig in på Youtube och välja och vraka mellan ett abnormt kompendium av videoinstruktioner för att lära mig kommunicera, inte mig själv utan mina målsättningar och mitt skal mot världen. Du kan försöka övertyga någon annan om att din passion är att hjälpa andra hitta sitt framgångsrika jag; det är den blötaste bluffen marknaden har kläckt ur sig och det vet du som vinnlägger dig det. Min respekt för dig försvann i samma ögonblick som du började propagera byggstenar av ditt drömscenario på omgivningen för att ”alla förtjänar att må bra och bli sitt bästa jag” – om livet skulle handla om att bli förevigad för sina djärva idéer och sitt motstånd mot icke-troende på framåtskridandets evangelium, ja.

Livet har blivit den helighet inom vilken döden höll människan ödmjuk inför sin existentiella litenhet. För att ersätta dödsmedvetandets livsperspektiv måste den moderna förblindade människan bestiga ett berg eller resa till andra sidan världen. Jag tror på döden som en mor och en far för att det håller mig kvar i en verklighet fri från den utopi du säljer ditt tänkande för, i alla andra aspekter är jag förmodligen något av en nihilist. Livet och döden är jämlikar, spunna ur samma kärlek och inget liv är någonting mer än ett annat; jag tror på jämlikhet och alla lika värde för vad mig anbelangar är alla människor lika förpuppade tills motsatsen bevisas. Vad som definierar dig, mig eller din nästa är inte dina goda handlingar eller någon av dina förmågor, det är blott och naket hur du bemöter din smärta, hur du kommunicerar med ditt solitära jag och hur stark du är när alla dina privilegier är borta; hur du hanterar din existentiella litenhet, din obetydelse och din ofrånkomliga dödlighet.