En sommardag på musikhuset i Katrineholm lämnar jag scenrummet för att hämta kaffe. Jag och min bandkollega väntar på att kunna ta utrustning med oss för spelning neråt stan. Jag öppnar dörren till fikarummet och i det ögonblicket ryter en av ungdomarna: ”Ditt jävla kapitalistsvin!”
Eftersom jag är vuxen och fyrtio år förväntas det av mig att antingen ignorera det hela eller säga någonting mjäkigt fostrande. Jag gör ingetdera. Istället höjer jag en näve i luften och ropar: ”Ja! Bra!” Jag får ett par konstiga blickar av ungdomarna. Det struntar jag i. Min generation (och de äldre) borde veta att stödja ungdomen med kunskap som tillåter en fjortonåring att skrika ”kapitalistsvin” istället för att bjuda ut dem åt marknadsvindleriets förnedrande skådespel.
Fundera på det: vår tids samtalsklimat kräver kunskap och saklighet för att släppa igenom kritik. Det är motsägelsefullt eftersom de kapitalkritiska författarna själva försöker tända upp ett vildare motstånd hos sina läsare. Som vuxen människa förväntas jag sitta mogen och däst mitt i motsägelsen och inte visa mycket känslor när jag kritiserar orättvisor. Vem vinner på det, tror du?
Att ryta ”kapitalistsvin” tyder på en nästan bortglömd intellektuell självsäkerhet. När en fjortonåring gör det borde vi gamlingar göra honnör, som permitterade amerikanska marinsoldater när Stars and Stripes plötsligt dyker upp på ett fartyg vid Tokyos hamn. För ingenting säger ”svensk tradition” så mycket som när ungdomar kritiserar kapitalism.
När Jan Myrdal gick i processioner på 60- och 70-talet var det närmast kutym. Överallt i samhället florerade motstånd. Att ungdomens fria motstånd senare förvandlades till karaktärsutvecklingens fria företagande (i motsats till individens fria tänkande) betraktar jag som en usel kompensation. För demokratin blev devalveringen en dolkstöt i ländryggen.
När en ungdom ryter ”kapitalistsvin” minns jag något läst: 2020-talet är det nya 70-talet. Tänk om det är sant? tänker jag för mig själv. Tänk om det har börjat koka så pass i de unga folklagren att modet att göra motstånd får nya injektioner? Jag ryser av vällust vid tanken. Då är det inte långt till att tjänstemän jagas in på kontoren igen (på den gamla goda tiden hade arbetarna en värdig slags pondus), istället för att arbetarna som idag förskräcks över risken att förlora jobben och blir osams sinsemellan.
Som alltid brukar motståndsrörelser börja med ungdomarna. Sokrates måste dö giftbägardöden efter anklagelser om att sätta griller i huvudet på dem. Eftersom jag vet att vuxna människor idag hellre låter det sociala fostra till lydnad i märkliga tysta signaler, snarare än att dela ut självmordsdomar, så kommer ingen stå i vägen för mig när jag uppmuntrar ungdomarna att gå längre.
Jag är en bildad och autistisk konstnär, utan tillstymmelse till respekt för orättvisa konventioner. Individen och hennes djup är heliga men systemen är lovliga byten om jag kommer åt. Jag är vän med språket och skrupellös när det behagar mig. Min enda farhåga är att ungdomarna ska tycka att jag går för långt. Däri ligger min undersökning.
