NOVELL: "Sönderslitning"

Om jag överhuvudtaget försöker bära fram ett budskap så är det följande: alla livssituationer ljuger. Och ljuger de inte, berättar de i varje fall bara brottstycken av sina inbördes sanningar. Man måste bryta sig igenom realismens sken för att se det. Alla undertoner bär på en uppdämdhet: fördämningar av förträngda konflikter.

Vart lämnar det mig?: orkar jag fortsätta gräva med min hälsa som insats, eller går jag med på det jag ser därför att det är behagligast och därför att det gör det lättare för mig att få kompisar? När de säger att livet är hårt, doktorn... Livet är hårt därför att vi aldrig riktigt löser någonting, vi bara lägger det bakom oss. Inga teknologiska landvinningar i världen kan kompensera för det.

Jag måste krossas och fostras för att era skenbilder ska hålla. Ni tränas inte i att mångfaldiga perspektiven – ni övas i att blunda för otillbörligheter! Det är arbetsmoralens moder, pliktkänslans fader. Hur ska människan kunna erkänna alla perspektiv och på samma gång orka leva? Det kan hon inte. Det är en ensamhetens metafysik, doktorn. Människan är byggd för att se och lära, men den yttersta rättvisan orkar hon inte med.

Det är att vara paria, detta att medvetandegöra alla perspektiv. Därför är paria ett ord i vokabulären: det finns helt enkelt otillbörliga perspektiv. Säg mig, doktorn, hur lever man med otillbörliga perspektiv? Detta är mitt problem. Jag lever för att demaskera dem alla, medlöparna vinnlägger sig om att dölja dem, för egen vinnings skull. Det gör mig sjuk, doktorn.

Men ni har era lojaliteter. Ni har dem, det syns på er. Ni har era stängsel och murar och stängda dörrar, precis som de andra. Ni vill hjälpa mig, men ni har inte råd. Det lämnar oss i ett klassiskt läge, er och mig: min trygghet måste vägas mot er och ett svårt beslut måste fattas. Det är vårt konkurrenssamhälles yttersta konsekvens.

Därför kommer ni att tolka mitt fritänkande som illvilja och aggression. Ni kommer snart att hänvisa till er hälsa. Ni kan inte låta mig hållas, ni måste försvara er mot mig. Och jag förstår er! Ni kan inte följa mina tankar till slut, ni kan det bara inte, det skulle kosta er alltför mycket. Jag förblir ensam, doktorn, för er psykiska hälsas skull. Ni, som skulle vara min advokat i förhandling med självmordet, blev åklagare.

Ni kommer säga att jag inte ser verkligheten som den är, att jag hemfaller till fantasier. Ni har inte råd att överhuvudtaget ta mig på allvar, eller hur? Det är ert fel att min situation är hopplös – ändå klandrar jag er inte. Ni är en efterlydande, en medlöpare. Ni är min enda chans, men ni är alltför småsint. Ni är inte tillförlitlig.

"En fritänkare lever och dör i sönderslitning. Det finns ingen återhämtning, ingen återvändo. Så länge fritänkare fortsätter förlora på att tala fritt finns inget hopp."

Hur skickligt ni blundar för otillbörliga perspektiv är er hälsas verkliga måttstock. Depressionen är den illa undertryckta medvetenheten därom. När livet dödar mig, och det gör det snart, vet då att det var denna medvetenhet som besegrade mig. Mitt enda brott är öppna ögon! Ert är att ni låtsas uppvärdera min trygghet, men offrar mig i hemlighet för att rädda er själv.

Öga mot öga med fritänkare måste ni alltså försvara er, er själv och er ställning. Vad annat kan ni göra! I tidens bräckliga harmoni finns bara vinnare och förlorare. Just därför, och på grund av ert uppövade självförsvar, är jag räddningslöst förlorad. Ni pressar ner min psykiska hälsa i en låda om ni kan. I annat fall blir jag ett hot som måste oskadliggöras, det vill säga utestängas.

En fritänkare lever eller dör i sönderslitning. Det finns ingen återhämtning, ingen återvändo. Så länge fritänkare fortsätter förlora på att tala fritt finns inget hopp. Överallt ser jag lådor, lådor på lådor i ändlösa rader. F-R-I-S-K står det på dem alla. Men doktorn skulle se att mottagligheten för alla perspektiv är min enda sjukdom, om ni bara själv kunde se era ögonbindlar.

Det är er utbildning, doktorn, er profession, som hindrar er. Ni ser väl perspektiven ni övas på, men inte de ni tränas att blunda för. Jag erbjöd er en väg framåt, en möjlighet att behandla mig. Den försakade ni. Av rädsla för att förlora jobbet? Detta eviga avlatsbrev! Men det spelar ingen roll nu.

Låt mig avsluta bara med detta: ni understår er tro att ni kan vara delaktig i att övervinna den psykiska ohälsan i samhället – visst gör ni det?  Jag ser på er att ni tror det. Ni tror det mycket passionerat. Ni vill göra en insats för samhället. Det var därför ni utbildade er, eller hur? Det är mycket förmätet av er, doktorn.

Alla livssituationer ljuger. Och ljuger de inte så berättar de i varje fall bara brottstycken av sina inbördes sanningar. Hade ni råd att se alla perspektiven skulle ni på samma gång upptäcka att ni faktiskt motarbetar era syften. Men det skulle förkrossa er. Så istället önskar jag er en tillbörlig blindhet, doktorn. För er hälsas skull framför allt!

Adjö, doktorn. Jag hoppas ni är bättre med de andra fritänkarna. De behöver er.

Det står mig inte fritt att vara fri

"Fly – fly för livet”, ropade frestaren; ”bryt er ut till liv, frihet och mental hälsa. Er sociala lycka, era intellektuella förmågor, kanske till och med er odödliga själ, är avhängiga av det beslut ni fattar i detta ögonblick. – Där är dörren, och nyckeln är min hand. Välj – välj!”

   ”Och hur kan nyckeln vara er hand? – och vilka villkor finns för min frihet?” sade Stanton.

– ur Melmoth av Charles Maturin

Jag talar aldrig lättvindigt om frihet. Helt enkelt därför att jag vet vad den kostar. Absolut frihet är något magiskt och djupt kränkande i ett samhälle som slänger sig med köpta paroller. Det står mig inte fritt att vara fri. Den enda godtagbara friheten är den som kan torgföras. All annan frihet är provocerande och störande för den sociala ordningen. Min mentala hälsa är i alla händelser en bisak.

Människor som säljer frihet på recept till varandra kommer undan på grund av framfostrad hjärntvätt. Att det de gör är oerhört och magstarkt behöver aldrig föresväva dem – de vänder kapporna efter vindblåset. Vore det norm att bära kilt och knäppa luta skulle de göra det utan betänkligheter. Det kan knacka på min lägenhetsdörr klockan 01.30 en fredagskväll – jag öppnar utan fruktan, men dessa medlöpare skrämmer mig.

När samhället hårdnar i kristider lommar de med, måna om behärskningens dygd och tar ut de psykiska spänningarna på varandra i enfaldiga konflikter – stolt viftande sina flöjlar och proklamerar: ”jag gör i varje fall rätt för mig”. Ingen invandrare, hemlös eller något dårhjon kan fylla mig med lika mycket missmod som kappvändaren. Därför att vad jag än säger håller kappvändaren sitt medlöperi som en sköld, och ingen som värderar sin trygghet kommer att anklaga honom. De kommer att anklaga mig för illojalitet.

Friheten går inte att sockersmöra och sälja ut på en marknad. Därför att dess väsen av princip undflyr marknadsliberalismens villkor. Det fria företagandet är en gravt kringskuren frihet som binder en människa bakom murar och tvingar fram en persona. Somliga trivs i klyftan mellan person och persona och frodas i spänningarna däremellan. Det är ingen slump att de utgör majoriteten av kappvändarna, fast de propagerar för att vara fritänkare.

Den äkta friheten har alltid lett till samhällets periferi. När jag råkar i situationer där jag har att förlora på att säga min sak har jag inga skrupler. En vän eller familjemedlem måste då säga: ”jag far illa om du säger det.” Eftersom min frihet är absolut är vinst och förlust ingen faktor av betydelse för mig. Endast en annan människas känslor är skäl nog att lägga band på mig.

Jag har brutit mig loss normernas bojor. Mitt tankeliv är rörligt och gränslöst. Jag känner mina känslor djupt och uttrycker dem uppriktigt. Det är en magisk och djupt kränkande frihet i landet lagom som ännu inte fattat att lagomlandet ligger bakom dem. Sverige anno 2026 liknar mer Amerika än det gamla folkhemssverige. Ska det liknas vid någon europeisk tidpunkt alls så fungerar la belle epoque utmärkt.

”Den vackra epoken” mellan 1871-1914 räknas allmänt som en tid då konflikt och misär dvaldes under samhällets progressiva ytskikt. Det är ingen slump att Thomas Piketty gärna ställer den tidens kvava harmoni mot 2000-talets dito, La belle epoque slutade i första världskrigets kataklysm. Piketty’s ambition är att inte upprepa den vackra epokens misstag genom att en gång se sanningen i ögat och istället för att fortsätta maskeraden, vidta åtgärder för precis allas välmåga. Det är en intelligent ambition som givetvis skrämmer slag på kappvändarna. Det är inte heller någon slump.

De flesta litar på att system tar ansvar för människohänsynen, så att de kan fokusera på sitt och de sina. När de upptäcker att systemen sviker blir de perplexa och jäktade. De vet ofta inte vad de ska säga eller göra och hemfaller till urvattnade floskler. Jag tycker inte heller att man kan kräva av folk att de ska veta det.

Svenskar är av tradition ett folk som litar på sina system – det är något vackert och värt att bevara –, att ta det ifrån dem till förmån för ett hysteriskt framåtskridande á la Förenta staterna är en primitiv eftergift till apnaturen. Den amerikanska friheten är en underutvecklad version av den frihet som folkhemmet och den gamla vänstern stod för.

Bara för att de flesta kan vända kappan efter politiska vindar gör inte ett politiskt beslut rätt. Majoriteten får lov att vara gällande i många smärre frågor, men i frågor om ekonomisk, social och politisk trygghet är allt under 100 procent odugligt. Det kallas för utopi på grund av bildningsmässiga svårigheter att dra fulla konsekvenser av historiens rörelser.

Människan behöver förvisso tävla för att känna sig stimulerad, men endast om obetydliga ting och underhållning. Trygghetstävlingen som pågår, och hittills alltid har pågått, är en skam för vårt naturöverskridande intellekt. Titta mycket noga, och du ska få se en Människa som försöker och försöker och försöker att uppnå detta enda människovärdiga politiska mål. Innerst inne har Hon förstått vad friheten vill säga. Däri finns det hopp.

Äkta frihet är fortfarande nedbrytande

Att vara en fritt tänkande individ förutsätter att vara omutlig med sin tankefrihet och att inte hålla någonting för heligt som man själv inte har valt. Men det betyder att nästan ingen är riktigt fritänkande. Det är oroväckande. Floskeln om att tänka själv är en billig parodi på grundidén.

De flesta verkar inbilla sig att fritänkande är något man förlustar sig med på fritiden. Då blir det knappast överraskande när människor börjar kommunicera i enfaldiga koder istället för djupa samtal. Precis så överlämnas den demokratiska makten åt en intellektuell elit. Att göra avbön på sitt fritänkande för den ekonomiska överlevnadens skull är ett klassiskt recept på ökade klyftor i ett kunskapssamhälle.

Att vara fritänkande är inte detsamma som att vara intellektuell. Du måste inte kunna uttrycka dig sofistikerat. Det som krävs är att du inte låter någonting i samhället kringskära dina tankar. Ett inte helt litet krav. Jag skulle aldrig be någon tänka själv, eftersom jag vet vad det kostar. Människor är långt ifrån så fria som det låter i uppiffad propaganda.

Det tog mig flera år att bli fritänkare. Jag var tvungen (ordet är korrekt, för jag gjorde det inte frivilligt) att bryta ner mina band till samhället och Det sociala för att se klarare vad jag själv tänker och känner. Att kritisera arbete och kapitalism är bara en teoretisk rättighet. I praktiken är vi så hjärntvättade att kritiken motsätter sig naturen själv. Att ta den på fullaste allvar kan fortfarande, 300 år efter frihetsrevolutionerna, stå en människa dyrt.

När jag strävade efter en karriär trodde jag på framgången med religiös intensitet, predikade den där jag kom åt. Framgångstanken var min livsluft. Ingenting annat än den totala sönderslitningen hjälpte mig att vakna upp och skala av mig min tro på den köpta personliga utvecklingens ansikten. Att helt bli mig själv och fokusera på min enda fallenhet: att uttrycka mig, kostade mig nästan allt, närapå även livet.

Jag kan inte överhuvudtaget vara en fri människa och på samma gång gå med på någon behärskning. Behärskningen bygger murar runt det fria uttrycket, murarna klämmer in mig i en persona. Eftersom konsten per definition är det enda slags ”arbete” som främjar absolut fria uttryck, finns inget annat sammanhang vari jag kan existera utan murar.

Jag behärskar mig med barnen, för barnens skull, därför att de är barn – mina krav på vuxna är större. Måhända är kraven orättvisa eftersom förmågan att uttrycka sig skiftar, men de är grundade i en okuvlig tro på människans inre potential. Några övriga förpliktelser har jag inte, därför är jag omutlig. Jag måste överhuvudtaget inte acceptera någonting i den vuxna världen (jag tar nämligen valfriheten på allvar). Förminskande värdegrunder som vinst och förlust har ingen betydelse när jag väljer.

Jag är medveten om att det jag vet idag kan vederläggas imorgon. Men att jag kan överbevisas är ingen anledning att ödmjuka mig till tystnad, och däri frånsäga mig min demokratiska röst. Jag är inte slav under någonting – för det har jag mycket ont. Det är den köpta friheten som är bekväm. Den äkta är fortfarande nedbrytande.

"Ditt jävla kapitalistsvin!"

Jag är åttiotalist och milleniumbarn. Två veckor före min nollårsdag vaggade mor min över gatan för att läsa om vad som hänt med Olof Palme. Jag är fyrtio år fyllda och av dagens ungdom betraktad som gubbe. För min elvaåriga son är jag en dinosaurie. Men skenet bedrar.

En sommardag på musikhuset i Katrineholm lämnar jag scenrummet för att hämta kaffe. Jag och min bandkollega väntar på att kunna ta utrustning med oss för spelning neråt stan. Jag öppnar dörren till fikarummet och i det ögonblicket ryter en av ungdomarna: ”Ditt jävla kapitalistsvin!”

Eftersom jag är vuxen och fyrtio år förväntas det av mig att antingen ignorera det hela eller säga någonting mjäkigt fostrande. Jag gör ingetdera. Istället höjer jag en näve i luften och ropar: ”Ja! Bra!” Jag får ett par konstiga blickar av ungdomarna. Det struntar jag i. Min generation (och de äldre) borde veta att stödja ungdomen med kunskap som tillåter en fjortonåring att skrika ”kapitalistsvin” istället för att bjuda ut dem åt marknadsvindleriets förnedrande skådespel.

Fundera på det: vår tids samtalsklimat kräver kunskap och saklighet för att släppa igenom kritik. Det är motsägelsefullt eftersom de kapitalkritiska författarna själva försöker tända upp ett vildare motstånd hos sina läsare. Som vuxen människa förväntas jag sitta mogen och däst mitt i motsägelsen och inte visa mycket känslor när jag kritiserar orättvisor. Vem vinner på det, tror du?

Att ryta ”kapitalistsvin” tyder på en nästan bortglömd intellektuell självsäkerhet. När en fjortonåring gör det borde vi gamlingar göra honnör, som permitterade amerikanska marinsoldater när Stars and Stripes plötsligt dyker upp på ett fartyg vid Tokyos hamn. För ingenting säger ”svensk tradition” så mycket som när ungdomar kritiserar kapitalism.

När Jan Myrdal gick i processioner på 60- och 70-talet var det närmast kutym. Överallt i samhället florerade motstånd. Att ungdomens fria motstånd senare förvandlades till karaktärsutvecklingens fria företagande (i motsats till individens fria tänkande) betraktar jag som en usel kompensation. För demokratin blev devalveringen en dolkstöt i ländryggen.

När en ungdom ryter ”kapitalistsvin” minns jag något läst: 2020-talet är det nya 70-talet. Tänk om det är sant? tänker jag för mig själv. Tänk om det har börjat koka så pass i de unga folklagren att modet att göra motstånd får nya injektioner? Jag ryser av vällust vid tanken. Då är det inte långt till att tjänstemän jagas in på kontoren igen (på den gamla goda tiden hade arbetarna en värdig slags pondus), istället för att arbetarna som idag förskräcks över risken att förlora jobben och blir osams sinsemellan.

Som alltid brukar motståndsrörelser börja med ungdomarna. Redan Sokrates måste dö giftbägardöden efter anklagelser om att sätta griller i huvudet på dem. Eftersom jag vet att vuxna människor idag hellre låter det sociala fostra till lydnad i märkliga tysta signaler, snarare än att dela ut självmordsdomar, så kommer ingen stå i vägen för mig när jag uppmuntrar ungdomarna att gå längre.

Jag är en bildad och autistisk konstnär, utan tillstymmelse till respekt för orättvisa konventioner. Individen och hennes djup är heliga men systemen är lovliga byten om jag kommer åt. Jag är vän med språket och skrupellös när det behagar mig. Min enda farhåga är att ungdomarna ska tycka att jag går för långt. Däri ligger min undersökning.

Romantiseringen av folkhemmet ger mig kalla kårar

Den farligaste människan i Sverige är och har aldrig varit den kriminella invandraren. Vi måste vakna upp ur hypnosen. Det största brottet i världen är när medvetna vuxna människor låter sig dribblas upp på läktaren medan systemet långsamt krackelerar. Jag känner många människor som både ser om sitt hus och på samma gång både ser, hanterar och motverkar devalveringen som pågår. Att enbart se om sitt hus från läktarplats är ett urgammal brott mot mänskligheten – den värsta vargen i fårakläder. Kriminalitet är bara ett symptom på krackeleringen som fått ljuda därför att systemfrågan blivit för komplicerad.

Jag tittar inte på politiska debatter längre. Politiker skämmer ut sig själva med för små frågor. Politiskt mod på riktigt vore att höja frågeställningen upp i det skira blå, lösa problemen därifrån och ner. Folk fattar kanske inte till en början, men det gör de med tiden eftersom politiken alltid sätter standarden för samhället. De gamla grekerna visste att låta samtal ta lång tid (det enda av värde att ta med oss därifrån). Politikerna har mycket betalt för att prata. Jag förväntar mig att de sätter sig var dag i en månads tid och debattresonerar om vad ett värdigt liv för alla egentligen innebär, innan de överhuvudtaget börjar nysta i smärre frågor som invandring, arbete, kriminalitet och ekonomi. Det är ett enkelt recept för att bli tagna på allvar igen.

Om jag fick ett mynt för varje gång jag har hört den blinda lydnaden häcklas, och lika många sedlar varje gång blindheten gjort sig gällande i samma människor... Sådant är samhället idag: vi har fostrats att slå oss för bröstet med en självständighet som vi kastar av oss med kattoset. Man känner igen resonemanget i entreprenörsvärlden: kasta av dig tryggheten, ge dig ut i osäkra äventyr och utmana dig. Jag skulle bli lika rik i den världen av att pröva självständighetens skal. De kriminella torde ha kommit långt från hyckleriet, men i princip är det samma sak där. Någon räddning står inte att finna om inte politikerna vaknar eller folket enas under en revolutionär fana. Jag har inte stort hopp för någotdera.

Så långt mina krafter räcker (vilket inte är särskilt långt) ägnar jag mig åt att pröva idéer mot verkligheten och stöta demokratins ansvar mot den hycklande självständigheten. Vi har gjort avbön på demokratin till förmån för tryggheten. Det är långt ifrån första gången och inte heller den sista. Politiker med lobbyister upp i ändalykten är inget nytt fenomen för vår tid. 1800-talets européer måste riskera livet på en båt i sex veckor över Atlanten därför att rika människor spunnit politiker på sina fingrar. Utan en förmögenhet gick det knappt att leva i Sverige. Jag önskar att högern kunde tala om hur det gamla goda folkhemssverige blev till: arbetarna måste strida i fyrtio år och militären sättas in innan politikerna vaknade.

Därför ger mig romantiseringen av folkhemssverige kalla kårar. Skalets skimmer håller bara om man inte går länge tillbaka än 1930. Å andra sidan: skulle politiker göra det skulle de stirra ett plågsamt faktum i synen: vi rör oss bakåt i tiden. Folkhemssverige förkrymper till 1800-talets misär. Det var lika viktigt då att finta bort folk med småfrågor för att de inte skulle gå bärsärkagång på grund av orättvisorna. Det gjorde de ju till sist ändå, och det säger någonting som politiker av alla de slag behöver vara medvetna om.

Jag tar alltså mitt demokratiska ansvar och låter påskina vad jag ser och lär. Jag tror inte att jag kommer leva för att se revolutionen, men jag är säker på att den kommer. Min tid är mer av en mellantid, lugnet före stormen. Kan jag bidra det minsta till den vakenhet som krävs för att tända gnistan så ska jag somna stillad i min dödsbädd. Jag sysslar inte med konst för att underhålla, utan för att förbereda. Om någon av en händelse blir underhållen är det en vacker bonus och jag bugar alltid djupt. Men det förändrar ingenting.

De farligaste brottslingarna i världen är medvetna vuxna människor som låter sig dribblas upp på läktaren för att endast se om sina hus när systemet krackelerar och förkrymper till ett slags för-folkhemsland. När språket inte längre biter på några tystnader måste språket förvandlas till yxor. Men det behöver inte hända. Det finns tid att vakna.

Nyttighetens bojor

 

Jag är en absolut onyttig människa.

Vad är er politiska övertygelse?

– ur Enquête av Gunnar Ekelöf 

Det är populärt att låta påskina sina lärdomar från resor mellan klasser. Helst i storvulna ordalag om människans potential. Jag har gjort det och kommit undan med det utan tillstymmelse till ont samvete. Samvetet kommer först när allt är förlorat, när man tvingas tänka större, milasteg från entreprenörsromantiken om människan som spolas barhänt upp på stranden för att spotta i nävarna och börja på igen. Jag pratar om att förlora allt och sedan förstå alldeles för mycket om människan och historien för att vilja konkurrera ut någon i trygghetstävlingen igen. Denna onyttiga människa är min enda kvarlevande hjälte.

Hon är min hjälte därför att hon förstår att Nyttigheten kan ofredas och rövas bort av ändamål som tvättas rena med pengar. Eftersom jag har en vapenproducent i närheten har jag haft den ynnest att få lyssna till inlärda repliker, som syftar till att listigt väja för sunda värderingar. Efteråt undrar jag hur hon kan sova om nätterna. Sen minns jag disciplinens förblindande kraft och förstår. Min onyttiga hjälte och vapenproducenten måste se på varandra med samma dömande blickar. Eftersom vapenproducenten tjänar pengar på sitt ofog är hennes övertag vedertaget.

Det är min övertygelse att tanken förvanskas i nyttighetens hägn. För den som tänker djupt och klart på världen kan ingenting vara heligt. Men en så pass illojal hållning är inte populär. Eftersom jag är konstnär är jag per definition onyttig, och det låter mig tränga igenom alla ideologiska, politiska, religiösa, sociala och ekonomiska tempel efter behag. För min hjälte betyder tystnadsplikten ingenting. Folkets lojalitet är till för dem som förtjänar det, de enda som förtjänar det är de som konsekvent tar avstånd från Darwins lagar om den starkastes makt. Det är fortfarande inte helt mänskligt att vara nyttig i vårt system.

Vad är alternativet då? undrar någon. Du kan väl inte skita i allt? Om det gör det lättare att leva tar jag mig alla friheter. Jag har en nedsatt förmåga att dölja normala reaktioner på framfostrad selektivblindhet. Jag har läst och funderat på saker och tyvärr kan jag inte välja att blunda. Argumentet om nationernas försvarsförmåga är en obegåvad eufemism som kan bestå endast därför att demokratin stryps av tystnadsplikter. Det är inte värdigt en kunskapsdriven civilisation att kalla det för nyttigheter.

Det finns ingen omedelbar nytta i att bryta igenom verkligheten. Det skapar osämja och gör ganska ont. Hellre än att underhålla med min konst vill jag plåga, plåga med så mycket verklighet att verkligheten i sig blir surrealistisk (när människor har lärt sig blunda med norm och tabu följer ofta känslan av surrealism när någon gräver sig förbi). Som autist är tystnader enbart vila, som bäst till för att hålla verkligheten ihop när det fria tänkandet och språket hotar att splittra den. Det är en vacker gest att vilja rädda varandra från sönderfallande, men en dåraktig välgärning.

Ett barn kan aldrig krävas på den medvetna genomlysningen av samhällskroppen. Vuxna borde aldrig få komma undan den. Utan psykiska spänningar som sjuder och kokar och kastar upp konflikter om små ting kunde vi bli fritänkande på riktigt. Det kommer fortsätta betraktas som utopi tills människan växer sig mogen nog att övervinna sig själv (jag talar inte i gängse mening nu, jag talar om att övervinna sin apnatur). Frihetens största seger är och förblir att övervinna människans behov av att tävla om basal trygghet.

Min absolut onyttiga hjälte förstår att konkurrensen hör hemma i naturen och underhållningen, inte i civilisationens vardagsliv. Alla sociala bojor och intellektuella dimridåer som förhindrar det, oavsett hur normaliserade, är hämskor för den fritt tänkande Människan.

Bortfintad demokratisk potential

 

Du börjar förstå att det inte blir bättre. Du ser vad du ser: varsamt selektiv blindhet är ett friskhetstecken när orättvisorna galopperar. Välj noga vad du fäster uppmärksamhet på så du inte blir en förlorare i den stora tävlingen om tryggheten. Att blunda för hyckleri och orättvisor är för många idag en fråga om psykisk hälsa, därför att samtalet om problemen är alltför brännande. Vi som inte kan blunda måste lära oss leva med friktionen. Knösus har ordnat det bra för sig med politikerna runt lillfingret, som om det vore svenskt 1800-tal på nytt.

Tror du på allvar att kriminella invandrare kan förändra ett helt system i grunden? Sorry invandringskritiker, du är bortgjord på egen planhalva. Kriminella kan förvisso göra oss rädda och osäkra och polismyndigheten gör rätt i att skala upp, men saker händer på högre nivåer medan du bligar misstänksamt genom fönstret på kvarterets nyanlända. Amerikaniseringen av det svenska samhället började slå split i den lågmälda svenska kulturen långt innan invandringen blev en grej. En gång i tiden visste många om det och gjorde motstånd. Nu är det som att det har fallit i glömska.

Invandringen har blivit ett problem. Det var puckat av vänsterregeringen att tysta kritiker med tabubelägg – sådant våld på demokratin slår alltid fel med tiden – men att invandringen skulle vara en huvudsak för svensk debatt är precis lika puckat. Det är inte politisk storhet att utkräva individanpassning innan samhällssystemet fungerar för alla. Det är ren eftergift. Jag vet att högern har en fäbless för det, och att vänstern ska pyssla med system för att inte röra till det för folk. I ett väl fungerande system kan människor vara precis som de är. Det enda problemet är att vi aldrig har haft ett sådant system. Lösningen kräver fantasi. I ett fantasilöst politiskt klimat kallas det för utopi.

Istället har högern helt i onödan fått vinna mark. Nu är samhället splittrat på ett sätt det inte har varit på 100 år. Fick jag en enda önskan uppfylld till årets val skulle jag önska att alla partier skalar av sig löjliga individfrågorna och ägnar sig åt de stora, riktigt politiska frågorna: ska vi fortsätta ha arbetsmarknaden som landets grundsten för tryggheten och gemenskapen? Hur expanderar vi den? Ska vi ha ett grundsten parallellt i bidragssamhället? Hur expanderar vi det? Frågorna är komplicerade och för svensk politik grundläggande, och får därför inte distraheras av vettlösa pseudodebatter. Ge människor lite goda incitament att vilja anpassa sig till ett samhälle som sitter ihop och fungerar. Betänksamma människor vet att skulden hamnar på medborgarna själva när politikerna inte kan linda sig loss från knösus finger.

Den exakta motsvarigheten till detta politiska misslyckande är föräldrar som hellre än att bejaka sina egna brister lägger över skulden på barnen. Det fungerar naturligtvis, därför att barnen vill vara till lags. Det är lika svårt för ett barn att sluta tro på sina föräldrar som det är för en medborgare att sluta tro på samhällssystemet. Men har de en gång slutat tro så blir vägen tillbaka svårare. Det enda som kan råda bot på det hela är möjligtvis om karriärkonceptet tas ifrån politiken. För varför går det ens att linda en politiker runt fingret med pengar? Redan där har systemet krackelerat. Och du tror att reduceringen av antalet invandrare i landet ska lösa den saken?

Det har aldrig räckt med att reagera på händelser i sin omedelbara närhet. Människors sociala färdigheter lockas alltför lätt av pseudofrågornas råttfällor när psykosociala spänningar stiger. En dum idé som får fäste i det sociala kan bli rakt farlig. Historieböckerna vittnar därom. Jantelagen skulle tjäna till att ena folket mot eliten. Istället blev den en, för eliten, genial lösning som gjorde att folket själva höll varandra nere och eliten kunde härja fritt. Det gör mig bedrövad. Aksel Sandemose slet den i atomer av samma anledning. Kanske gick det så lätt för amerikaniseringen att få fäste därför att människor hungrade efter något som stod i motsättning till jante.

Men det är så historien rör sig och alltid har rört sig. Det går åt helvete och sen tvingas människor tänka nytt innan det går åt helvete igen. Det blir inte riktigt farligt förrän folket blir oroligt och hämtar stöd i urgamla idéer. Den reflexen måste stävjas. Entreprenörerna är duktiga förespråkare progression, men det är en villfarelse. Den enda skillnaden mellan 1800-talets superentreprenörer och vår tids techmiljardärer är kläderna. Jag har fått en långt mer nyanserad bild av samhället i mötet med en enda människa på hierarkins botten, än vad jag fått av alla företagsmingel jag någonsin deltagit i. Man kan inte ha massa säljare med storvulna lösningar i bössan när grundbulten i samhället sitter löst. Då blir det väldigt orättvist väldigt snabbt eftersom lösningen är prissatt, och därmed inte tillgänglig för en del av befolkningen.

Att i amerikastil lita på entreprenörer för att göra landet bra är givetvis en bra grund för att finta bort folk med pseudofrågor. Ju mer desperata de blir desto mindre utrymme återstår till de riktigt stora, komplicerade frågorna. Då ser de inte längre dumheten i att anpassa sig till ett devalverande system. Utanförskap blir individens fel, och systemfrågan blir en icke-fråga därför att den är svår. Ett tydligt tecken på det är lögnen om att man måste vara intellektuell för att kunna tala om och kritisera system. Kritiken mot kapitalismen har rentav blivit banal i folkmun. Men att samvetslöst jaga in oönskade arbetslösa på en trång och hysterisk arbetsmarknad är fullt acceptabelt. Det sorgliga är att alltmedan arbetsmarknaden har laddats med förnedrande bullshit–jobs så har ännu inte den jantelika arbetsmoralen givit vika. Det har kostat mycket psykisk ohälsa. Som naturligtvis skylls på de arbetslösa.

Det är inte deras fel. Det är ett systemfel. Inte ens politikerna och företagsledarna kan anklagas för det. De är lika mycket marionetter i ett spel som alla andra. Det här är skitsvåra frågor, men det är ingen anledning att nöja sig med pseudodebatter för inkomstens skull. Demokratin ställer skyhöga krav på sina medborgares medvetenhet och det är dags att vakna upp till ansvaret. Skaka av dig pseudofrågorna, lägg tid på att bryta igenom samhället, ner till dess kärna. Jag fattar att du måste klara dig ekonomiskt och inte orkar tänka så långt, men då ska du veta att du låser in din demokratiska potential. Och då ska du inte använda ditt begränsade utrymme för att låsa in andras. Då bidrar du till att kväva demokratin ännu mer.

Det är att ta ansvar för sitt land, snarare än att låta sig lockas av fjuniga invandringsfrågor som individkontrollpolitiken har hittat på åt dig.