Nyttighetens bojor

 

Jag är en absolut onyttig människa.

Vad är er politiska övertygelse?

– ur Enquête av Gunnar Ekelöf 

Det är populärt att låta påskina sina lärdomar från resor mellan klasser. Helst i storvulna ordalag om människans potential. Jag har gjort det och kommit undan med det utan tillstymmelse till ont samvete. Samvetet kommer först när allt är förlorat, när man tvingas tänka större, milasteg från entreprenörsromantiken om människan som spolas barhänt upp på stranden för att spotta i nävarna och börja på igen. Jag pratar om att förlora allt och sedan förstå alldeles för mycket om människan och historien för att vilja konkurrera ut någon i trygghetstävlingen igen. Denna onyttiga människa är min enda kvarlevande hjälte.

Hon är min hjälte därför att hon förstår att Nyttigheten kan ofredas och rövas bort av ändamål som tvättas rena med pengar. Eftersom jag har en vapenproducent i närheten har jag haft den ynnest att få lyssna till inlärda repliker, som syftar till att listigt väja för sunda värderingar. Efteråt undrar jag hur hon kan sova om nätterna. Sen minns jag disciplinens förblindande kraft och förstår. Min onyttiga hjälte och vapenproducenten måste se på varandra med samma dömande blickar. Eftersom vapenproducenten tjänar pengar på sitt medlöperi är hennes övertag vedertaget.

Det är min övertygelse att tanken förvanskas i nyttighetens hägn. För den som tänker djupt och klart på världen kan ingenting vara heligt. Men en så pass illojal hållning är inte populär. Eftersom jag är konstnär är jag per definition onyttig, och det låter mig tränga igenom alla ideologiska, politiska, religiösa, sociala och ekonomiska normer efter behag. För min hjälte betyder tystnadsplikten ingenting. Folkets lojalitet är till för dem som förtjänar det, de enda som förtjänar det är de som konsekvent tar avstånd från Darwins lagar om den starkastes makt. Det är fortfarande inte helt mänskligt att vara nyttig i vårt system.

Vad är alternativet då? undrar någon. Du kan ju inte skita i att göra nytta. Om det gör det lättare för mig att leva med mig själv – jag har nedsatt förmåga att maskera bort normala reaktioner på skändligheter – så har jag inte mycket till val. Jag kan inte välja att blunda för vad vapenproduktion leder till. Argumentet om nationernas försvarsförmåga är en obegåvad eufemism som kan bestå endast därför att kommunikationen mellan människor kringskärs av tystnadsplikter. Och eftersom normer och tabun blockerar tankefriheten. Det är inte värdigt en civilisation som kallar sig kunskapsdriven att kalla det för nyttigheter.

Jag är en absolut onyttig människa därför att det finns ingen nytta i att bryta igenom tystnader. Det skapar tvärtom osämja och gör ganska ont. Hellre än att underhålla med min konst vill jag plåga, plåga med så mycket verklighet att verkligheten i sig blir surrealistisk (när människor har lärt sig blunda för många av de egna livsvillkoren följer ofta känslan av surrealism när någon gräver tillräckligt djupt). Som autist syns mig tystnader för det mesta till för att hålla verkligheten ihop när det fria tänkandet och språket hotar att splittra den. Det är en vacker gest att vilja rädda varandra från sönderfallande, men felaktig.

Ett barn kan aldrig krävas på den medvetna genomlysningen av samhällskroppen. Vuxna borde aldrig få komma undan den. Det enfaldiga jollret om självrannsakan är som bäst en kompensation för vår oförmåga att ta i stora frågor, som social frid och fred och värdigt liv åt alla. Utan psykiska spänningar som sjuder och kokar och kastar upp konflikter om småsaker kunde vi bli fria på riktigt. Det kommer fortsätta betraktas som utopi tills människan växer sig stor nog i tanke och känsla för att kunna övervinna sig själv (jag talar inte i gängse mening nu, jag talar endast om människan som försöker övervinna sin apnatur). Frihetens största seger är och förblir att övervinna människans behov av att tävla om basal trygghet.

Min absolut onyttiga hjälte förstår att konkurrensen hör hemma i naturen och underhållningen, inte i civilisationens vardagsliv. Alla sociala bojor och intellektuella dimridåer som förhindrar det, oavsett hur normaliserade, är hämskor för den fritt tänkande individen.

Bortfintad demokratisk potential

 

Du börjar förstå att det inte blir bättre. Du ser vad du ser: varsamt selektiv blindhet är ett friskhetstecken när orättvisorna galopperar. Välj noga vad du fäster uppmärksamhet på så du inte blir en förlorare i den stora tävlingen om tryggheten. Att blunda för hyckleri och orättvisor är för många idag en fråga om psykisk hälsa, därför att samtalet om problemen är alltför brännande. Vi som inte kan blunda måste lära oss leva med friktionen. Knösus har ordnat det bra för sig med politikerna runt lillfingret, som om det vore svenskt 1800-tal på nytt.

Tror du på allvar att kriminella invandrare kan förändra ett helt system i grunden? Sorry invandringskritiker, du är bortgjord på egen planhalva. Kriminella kan förvisso göra oss rädda och osäkra och polismyndigheten gör rätt i att skala upp, men saker händer på högre nivåer medan du bligar misstänksamt genom fönstret på kvarterets nyanlända. Amerikaniseringen av det svenska samhället började slå split i den lågmälda svenska kulturen långt innan invandringen blev en grej. En gång i tiden visste många om det och gjorde motstånd. Nu är det som att det har fallit i glömska.

Invandringen har blivit ett problem. Det var rakt puckat av vänsterregeringen att tysta kritiker med tabubelägg – sådant våld på demokratin slår alltid fel med tiden – men att invandringen skulle vara en huvudsak för svensk debatt är precis lika puckat. Det passar inte in i politikens domän att bubbla individfrågor. Jag vet att högern har en fäbless för sådant, och vänstern ska bara hålla sig till att pyssla med system för att inte röra till det för människor. I ett väl fungerande system kan människor vara precis som de är. Det enda problemet är att vi aldrig har haft ett sådant system. Det är anledning nog för en sund vänster att lägga alla kort på den frågan.

Istället har högern helt i onödan fått vinna mark. Nu är samhället splittrat på ett sätt det inte har varit på 100 år. Fick jag en enda önskan uppfylld till årets val skulle jag önska att alla partier skalar av sig individfrågorna och ägnar sig åt de stora, riktigt politiska frågorna: ska vi fortsätta ha arbetsmarknaden som landets grundsten för tryggheten och gemenskapen, vad behövs göras för att expandera den? Frågan är komplicerad och får därför inte distraheras av vettlösa diskussioner om individanpassning. Ge människor lite goda incitament att vilja anpassa sig till ett samhälle som sitter ihop och fungerar, istället för att lägga ansvaret för 40 års politisk ödeläggelse på individerna i landet.

Den exakta motsvarigheten till detta politiska misslyckande är föräldrar som hellre än att bejaka sina egna brister lägger över skulden på barnen. Det fungerar naturligtvis, därför att barnen vill vara till lags. Det är lika svårt för ett barn att sluta tro på sina föräldrar som det är för en medborgare att sluta tro på samhällssystemet. Men har de en gång slutat tro så blir vägen tillbaka långt svårare. Det enda som kan råda bot på det hela är möjligtvis om karriärkonceptet tas ifrån politiken. Varför går det ens att linda en politiker runt fingret med pengar? Redan där har systemet krackelerat. Och du tror att reduceringen av antalet invandrare i landet ska lösa den saken?

Det har aldrig räckt med att endast reagera på händelser i sin omedelbara närhet. Människors sociala färdigheter blir så enkelt lockade till råttfällor när de börjar reagera i grupp. En dum idé som får fäste i det sociala kan bli farlig. Historieböckerna vittnar rikligt därom. Jantelagen skulle tjäna till att ena lågställda människor mot eliten. Istället blev den en för eliten genial uppfinning som gjorde att folket själva höll varandra nere. Det gör mig bedrövad. Aksel Sandemose slet den i atomer precis därför, och kanske gick det så lätt för amerikaniseringen att få fäste därför att människor hungrade efter något som stod i motsättning till jante. Man kan gott säga att det gick åt helvete.

Men det är så historien rör sig och alltid har rört sig. Det går åt helvete och sen tvingas människor tänka nytt innan det går åt helvete igen. Det blir inte riktigt farligt förrän de blir oroliga och börjar hämta stöd i gamla idéer. Den reflexen måste stävjas. Entreprenörerna är duktiga förespråkare för det, men den enda skillnaden mellan 1800-talets superentreprenörer och vår tids techmiljardärer är kläderna. Jag har fått en långt mer nyanserad bild av samhället i mötet med en enda människa på hierarkins botten, än vad jag fått av alla företagsmingel jag någonsin deltagit i. Man kan inte ha massa säljare med storvulna lösningar i bössan när grundbulten i samhället sitter löst. Då blir det väldigt orättvist väldigt snabbt, eftersom lösningen är prissatt och därmed inte tillgänglig för en stor del av befolkningen.

Att i amerikastil lita på entreprenörer för att göra landet bra är givetvis en bra grund för att finta bort folket med småfrågor. Ju mer desperata de blir desto mindre utrymme finns kvar till de stora, komplicerade frågorna. Då ser de inte längre dumheten i att anpassa sig till ett system som sedan länge har slutat fungera. Utanförskap blir individens fel, och systemfrågan blir en icke-fråga enbart därför att den är komplicerad. Ett tydligt tecken på det är lögnen om att man måste vara intellektuell för att kunna tala om och kritisera system. Kritiken mot kapitalismen har på grund av ett slags tragiskt missförstånd blivit banal i folkmun. Men att samvetslöst jaga in oönskade arbetslösa på en allt trängre arbetsmarknad är fullt acceptabelt. Det sorgliga är att alltmedan arbetsmarknaden har amerikaniserats med massa bullshit–jobs så är arbetsmoralen förblindat och bestått. Det har kostat oss mycket psykisk ohälsa. Som naturligtvis skylls på de arbetslösa individerna.

Det är inte deras fel. Det är ett systemfel. Inte ens politikerna och företagsledarna kan anklagas för det. De är lika mycket marionetter i ett spel som alla andra. Det här är skitsvåra frågor, men det är fan ingen anledning att nöja sig med pseudodebatter för karriärens eller inkomstens skull. Demokratin ställer skyhöga krav på sina medborgares medvetenhet och det är dags att vakna upp till ansvaret. Skaka av dig småfrågorna, lägg tid på att bryta igenom samhället. Jag fattar att du måste klara dig och inte orkar tänka så långt, men då ska du veta att du slår koppel på din demokratiska potential. Och då ska du fan inte använda ditt begränsade utrymme för att kringskära andras. Då bidrar du bara till att devalvera demokratin ännu mer.

Det är att ta ansvar för sitt land, snarare än att låta sig lockas av fjuniga invandringsfrågor som individkontrollpolitiken har hittat på åt dig.

Allas lika värde är värdig motvall till apnaturen

 

Alla människor är inte lika mycket värda. Men det finns inget värde i att vi inte är det. De allra flesta, faktiskt oavsett politisk ståndpunkt, vill ha ett samhälle där alla är lika mycket värda. Därför att det är det enda samhälle som kan vara drägligt att leva i.

Människor som känner sig värdelösa lever tungrodda liv – det vet vi. Förutsatt att de är sämre på att dölja sina känslor. Men att vara skicklig på att dölja känslor och samtidigt känna sig värdelös är en mycket sorglig kombination.

Låt oss ta ytterligare ett steg: tänk dig att du både känner dig värdelös och på samma gång får det bekräftat av samhället och andra människor. Det existerar fortfarande som levande verklighet för många, sådär tre sekler efter franska revolutionen och ett drygt sedan vår egen arbetarrevolution stred fram folkhemssverige.

Om det nu är sant, efter dagssystemets mått (ekonomiska, sociala, psykologiska, etc.), att alla inte är lika mycket värda, då anser jag är det finns störst förtjänst i att utgå från brännande nuläge och därifrån öppna spjäll mot bättring.

Jag kan inte se några bevis på att alla människor är lika mycket värda. Men det jag ser är en nära på orubblig tro på det. Det är och bör vara trösterikt. Det visar nämligen på att vi är många som har lärt läxan av historiens bångstyriga rörelser.

Albert Camus skrev en gång om en gammal politiker i franska revolutionstiden som drömde om en värld under en enda flagg. Hans namn var Anacharsis Cloot, och fast drömmen inte är i närheten av att slå in vet jag många som åtminstone inte ser den som någon omöjlighet.

Civilisationen som fenomen är och förblir ett avståndstagande från naturens lagar. Vi vill inte ha mördande konkurrens. Faktum är att många kämpar för att övervinna den. Föreningar, särskilt kulturföreningar, är oftast det första jag kommer på när jag krävs på exempel. Till sina väsen är de arbetssamhällets raka motsats eftersom precis alla får delta praktiskt taget villkorslöst. De villkor som finns brukar vara outtalade när gruppen etablerats, men det säger ingenting om föreningen i sig.

Konkurrens är en viktig grundbult inom idrott och underhållning. Men konkurrens om tryggheten vill de flesta slippa undan. Efter tjugo år som vuxen har jag mött många blickar i många samtal och de flesta som uppskattar konkurrensen har ofta behövt den för sina inre spänningars skull. I övrigt är det många som bara står ut. Det finns en stor sanning här.

Människor kan inte vara lika mycket värda i ett arbetsamhälle där de måste konkurrera om jobben och pengarna för att vara något värda. Det säger sig självt. Så här långt in i samtalet brukar basinkomst och/eller full sysselsättning komma på tal. Två utopiska idéer som örfilats så dant att de fått mindervärdeskomplex. Det är verkligen sorgligt för civilisationens tankebank.

Så om vi inte kan konkurrera om det basala för att alla ska vara lika mycket värda i samhället, lämnas vid med två lösningar: 1) Samtalen om basinkomst och full sysselsättning bör upplivas i realismens hägn, om inte annat för den intellektuella utvecklingens skull, eller 2) så redogör vi exakt och utförligt för varför det behöver fortsätta vara som det har varit i alla tider, det vill säga att människor värderas utifrån sina psykologiska och fysiska konstitutioner, sociala positioner, reda pengar och grannlåt som titlar och meriter.

Att stanna här för att diskussionen blir svår är inte klokt. Det blir likvärdigt med att bara godkänna enkla idéer, oavsett vad de leder till, enbart därför att de är lättare att fatta. Det är ett recept på puckad politik. Jag är säker på att vi kan bättre.

Jag kan uppriktigt säga att alla människor är lika mycket värda. Därför att vad de äger och roar sig med, hur de klär sig eller vad de jobbar med är bara skinn. Karaktären, människan, sitter djupare. Och jag är fast övertygad om att varje människa innehåller ett universum, därför blir jag nyfiken på vad hon tänker och känner i själen som verkar ini henne.

Det är inte bara därför att jag är autistisk som sociala koder blir till luft och skrammel. Det är en värdegrund jag har utvecklat som människa efter två decennier som vuxen bland vuxna människor. Vi lever i en uppspänd tid och tyvärr är det "rädda sig den som kan" som fortfarande gäller. Jag behöver orka leva i den här världen precis som du. Forcerad tystnad och hyckleri dödade mig nästan innan jag fann min väg.

Så länge jag kan fortsätta se alla människor som lika mycket värda kan jag gå rak i ryggen, i trygg förvissning om att jag lärde mig livets och historiens läxa. Jag gick ner mig rejält i depressionens träsk när mina masker föll, men fann min väg till slut, och jag ger mig fan på att inte ta ett enda steg mot apnaturen igen.

Jag medger att det är ett osunt sätt att leva när konkurrensen i samhället blir allt trängre, men det är det enda sättet för mig att leva. Allas lika värde är ingen dröm längre: det är livs levande verklighet, ett sätt att se och känna och uppleva världen och människorna.

Jag kommer aldrig kräva någon på att efterleva mina ideal. Det vore cyniskt eftersom jag vet vad det kostar att inte delta i det hysteriska gejmet. Men om du menar allvar med att alla människor är lika mycket värda, bör du åtminstone börja dra fulla konsekvenser av vad som händer i ett samhälle där människor hävdar allas lika värde, men sitter fast i ett samhällssystem där de varken är lika mycket värda eller någonsin kan bli det om näringslivet och dess kringliggande trygghetsmyndigheter överhuvudtaget ska kunna fortsätta fungera i nuvarande form.

Alla som känner sig värdelösa och får det bekräftat i samhället kommer inte att isolera sig med läsning som jag gjorde. Några av dem är tvärtom ganska handlingskraftiga och kommer att orsaka mycket ofog när de kommer åt. Värt att tänka på!

Människans potential gör konkurrensen ovärdig

 

När någon skriver mycket starka, provokativa texter så är det tryggast för läsaren att märka ord och be om förklaringar på sådant den egentligen redan förstår.

Att låta sig ledas i ett system på bristningsgränsen är att göra sig hundlik och dum. Det är knappast värdigt en upplyst människa att blunda så hårt när det högsta goda blivit enbart att ha jobbet i behåll. Om du producerar mordvapen eller vårdar gamla människor spelar ingen roll, bara du har en anställning att pryda din ställning med. Den moraliska läxan uteblir på grund av samma gamla överlevnadsskäl som alltid. En sund förändring blir inte av därför att revolt och revolution är ansvarslöst och barnsligt. Så enkelt är det att förvända synen på en vuxen medborgare. Att ”vakna” är därför ett risktagande.

Att döma ut ett företags existens på moraliska grundvalar betraktas som utvecklingsstört. Fred i världen och jämlikhet i praktiken är inte ”realistiskt”. Militärförsvaret har jämkats med yrkesmördare sedan gamla kungar och nordstatsgeneraler tvingade bönder till värvningstrumman. Dimman ligger alltjämt tät. Det är utmattande att se historiens rörelser mot Anacharsis Cloot’s gamla dröm om en enad värld, och det är direkt stötande tvingas titulera sig utopiker och surrealist för att kunna tala om det. Historisk reflektion är inte samma sak som fantasi.

Att arbeta hårt och bemäktiga sig fördelar i ett korrupt system må vara intelligent, men att ena världen kräver någonting större av oss. En överblick över den belästa intelligentian visar att de allra flesta försöker bidra till Cloot’s fördel, oavsett på vilken sida i åsiktskorridoren de hamnat. En intelligent människa bör med andra ord förstå att krigsdöden och ursinnig konkurrens bara säljer som konstnärliga idéer och viss idrottsmentalitet – i verklighetens vardag försöker människor världen över att övervinna dem. Civilisationens credo har alltid varit att övervinna naturens lagar, ty att segra över Darwins missbrukade regelverk är att övervinna konsekvenserna av vinst och förlust, och en gång för alla skapa en värld åt alla. Däri ligger människointelligensens största förtjänst.

Att välja sina politiska, moraliska och etiska ståndpunkter i ett korrupt system bör därmed utgå ifrån en mycket enkel premiss: vilken ståndpunkt står längst bort ifrån naturlagar? Jag gör inte anspråk på svar, det är mycket svårt. Men det anstår varje medborgare i varje samhälle att åtminstone vara medveten om att premissen är både rättrådig och urgammal. Mycket blod har flutit för detta tungrodda hopp. Svaret och vägen framåt måste inte vara givna för att de ska vara realistiska. Den stora lögnen bakom realismen här är att konkurrens är något mänskligt

Dinosaurier konkurrerade för 200 miljoner år sedan. Apor och insekter konkurrerade för en miljon år sedan. Den enda skillnaden är att människor har utrustats med potential att övervinna konkurrensen. Att negligera detta är att spotta förfäder i synen: alla de som kämpat och dött för ett humanistiskt framsteg i taget. Det mest skrämmande är att vi använder precis detta argument för att stärka viljan till kamp och tävling. Det sägs att vi ska arbeta hårt och strida för våra förfäder. Har inte det gjorts tillräckligt? Kämpar inte en mor och en far för att deras barns kamp ska bli mildare? Låt dig inte förvillas av utdaterade slagord. Varje steg närmare naturens lagar är för människan alltid ett misslyckande.

Det är inte med lätthet jag säger ”tänk själv”. Jag vet hur svårt, för att inte säga omöjligt det ofta är. Jag sällar mig till att endast be dig: försök! Det är inget fel med att misslyckas och försöka igen så länge kampen går åt rätt håll. Människan är ingen simpel varelse och hennes ansvar är oerhört eftersom hon ensam kan göra världen bättre eller sämre. Ditt vapen är inte din energi eller dina idéer – det är din lydnad. (Du blir inte vad du tänker – du blir vad du lyder.) I ett korrupt system kan du bli rakt livsfarlig i det att endast följa order. Det är så man gör allting rätt, och på samma gång allting fel.

Jag har hittat min väg bort från naturlagarna, efter gottfinnande och i en omfattning jag mäktar med. Jag hoppas att du hittar din, och att du inte nöjer dig med att göra konst av den. Men för din hälsas skull önskar jag att du inte vaknar alls. Jag har skalat bort min förmåga att tänka i vinst och förlust, därav är jag paria överallt varhelst naturens lagar har någon verkan. Det var inte ett val utifrån hur vår kultur förstår valfrihet: predispositionen fanns där från början. Jag behövde i praktiken bara släppa taget. Kort sagt vara mig själv. Som snärtigt ristades i Delphi för tusentals år sen men många missförstår ändå.

En människa kan vara predisponerad för vitt skilda karaktärer och drag. Kan du med säkerhet säga att några omöjligen kan vara predisponerade för förkastliga laster, medan andra på samma gång kan vara predisponerade för aktningsvärda dygder? Alla som tror det förpestar tanken med valfriheten och kväver idén om vad en människa kan vara. Mångfalden av karaktärer är större, både mörkare och ljusare, än vad samhällets normer någonsin kommer att kunna täcka in i sina krav. Att arbeta för en plats i samhället åt alla är därför en oerhörd ambition som ofrånkomligen måste göra våld på några av vår kulturs heligaste principer för att göras gällande.

Detta är en orsak till samhällets spänningar. Dessa spänningar fungerar på samma sätt som neurosen: somliga blir konservativa, andra blir galna. Som konstnär bör det falla mig naturligt att sko mig på dem: jag äger få böcker vars författare låter bli. Att skriva något av värde överhuvudtaget förblir att arbeta djupt i spänningarna. Därför har jag mycket stor respekt för konstnärer av alla slag. Jag vet att de flesta kompromissar. De som inte kompromissar, de mest excentriska och egenartade, är mycket aktningsvärda. De kan inte blunda för hyckleri och har mycket ont av det.

De konstnärer som spelar med och gagnar konkurrensen har jag av princip mycket svårt att kalla konstnärer. De efterapar teknikerna och mönstren, men de är inga konstnärer i sina djup. Man märker sådant mycket snabbt när man umgås med dem: man tråkas ut av dem. Men det är en biologisk drift att vilja vara en del av det samhälle man ser för ögonen, man behöver förlåta dem. Den klaraste, djupaste och hårdaste kritiken är ofta motsatsen till social och ekonomisk trygghet. Det flesta vet att låta bli av självbevarelsedrift. Resultat av det är vad vi kallar dussinkonst.

(Eftersom tystnadens och medlöperiets spänningar är för stora, maskeringen för sofistikerad och sprängfull av uppdämdhet, sliter de hårt på mina nerver och mitt otyglade och ömsom ystra, ömsom lågstämda temperament. Att hitta mig själv har varit ett dyrköpt företag. Särskilt som jag en gång räknades till de hårt arbetande, ambitiösa och framgångssugna blindstyrena. Min autenticitet låg noga dold. Den var min största fruktan att visa den, eftersom jag visste att den skulle kosta mig mycket. Mitt skal var en livlina i konkurrensen. Processen var lång till idag och den nära dödade mig. Men det enda viktiga är att jag inte skäms över mina tankar idag.)

Jag känner människorna, sa Rousseau i sitt högmod. Han menade det som en metafor. En människa kan bara tillförskansa sig så många erfarenheter innan hennes liv är till ända, och inte ens då har hon upptäckt mer än en fraktion av mänskligheten. Hon kan bara läsa så många böcker och sluka så många filmer och målningar. Ingen människa känner mänskligheten. Men för den skull får hon inte kalla det orealistiskt att försöka. I den stund hon slutar försöka tar ett system vid. Vi måste alltid hålla i minnet, hur långsökt detta än låter, att människan skapade sina system för sin egen skull.

I djupet av realismen kommer man alltid att närma sig utopi och surrealism, ty i systemens och idéernas botten finns en undflyende grund. Undflyende fenomen betraktas lätt som realismens motsats. Därför misstänker jag att människor ofta gömmer sig bakom realismens enklaste skikt. Jag klandrar dem inte, men erkänn gärna att du är för trött eller praktisk för att tänka djupt. Det ligger närmare sanningen än att vi som inte kan annat än att tänka djupt är surrealistiska.

Jag kan vara väldigt känslosam och ändå saklig på samma gång. Jag är ingen stoiker och jag behöver inte vara en. Naturligtvis är jag medveten om att de flesta drar en skiljelinje mellan tillstånden. Jag kan behärska mig för en annan människas skull, om det blir lättare för henne att tänka och tala. Men då gör jag det av välvilja, därför att jag är en empatisk person, och det är allt. Jag känner djupt och högt och jag känner mig själv, om det är en kulturell företeelse att människor behöver saklighet och behärskning, eller om de flesta helt enkelt är predisponerade för stoicism, det är mig likgiltigt. Den som tror att saklighetens motsats är barnslig och underutvecklad har gravt missförstått poängen med varför så många konstnärer har romantiserat barndomen.

Det är en tid sen jag slutade bli publicerad i tidskrifter. En författare skrev en gång att det är indikationen på att man nått till det man hela tiden velat säga. Möter du mig på stan eller vid någon sammankomst så var säker på att även om jag för stunden inte funderar på konkurrens och medlöperi, så är jag alltid medveten om dem. Jag är en snäll kille och jag försöker alltid att vara det. Men när jag skriver är jag hänsynslös. Så länge jag inte låter det spilla över i banaliteter eller utfall mot människor i min omgivning så tillåter jag mig säga vad jag vill.

Ett förtydligande: jag anklagar aldrig individer för någonting. Ingen människa kan sätta sig i skuld, vad de än har gjort och begått. Exakt i hur stor grad hon är slav under systemen låtar jag vara osagt, men däri ligger min bedömning. Därför att jag på riktigt är en fritt tänkande individ. En yrkesmänniska, exempelvis, kan aldrig imponera på mig med sitt hårda arbete, jag vet väl att arbetsmarknaden som system är trång, selektiv, dysfunktionell och trasig fast den skamlöst klär sig i gloria. Den människan kommer att göra sig dum om hon försöker.

Så låt oss tala mellan själar som människan gavs förmågan att göra för lång tid sen. Då kysser jag var man, kvinna och barn på pannan och säger att deras universum är det vackraste på jorden.

Om att utmana en framtvingad harmoni

Jan Myrdal klädde av tillvarons pettersöner, visade dem bakom slipade skrud, och dömde på samma gång ut alla Västerlandets idéer med att de inte höll. För det kom han att kallas illojal … Tjugo år som vuxen medborgare har lärt mig att bakom stängda dörrar är det många av oss som kan anklagas för samma illojalitet – till konkurrensens förljugna harmoni är många kritiska. Det bästa man kan säga är kanske att vi står ut.

Göran Greider skrev en gång en bok med den långa, smakfulla titeln Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Han ryter i samma gebit som Myrdal, och visst är det en utbredd längtan. Med stigande psykosociala spänningar i samhället stiger den. Förhoppningsvis inte till kokpunkten. Människor söker vägar till att göra gott eller rädda sig själva. Jag tror man gör klokt i att inte klandra dem för någotdera. För vad ska man annars göra i ett samhälle som kräver arbete av alla arbetsföra i ett näringsliv där företagen för att slåss om överlevnaden måste göra marknaden allt trängre?

Det låter som hyckleri därför att det är det. Men det är svårt att prata om. Arbetslinjen är alltjämt stark i Sverige, och individens ansvar är alltid enklare att åberopa än en reformerad arbetsmarknad. Du hör ju: hur ska man ens börja reformera en arbetsmarknad byggd på fri konkurrens utan att nosa på kommunism? Jag har ingen aning – jag vet bara att det är en mera fruktbar utgångspunkt än att kräva alltmer av ett redan uppspänt folk.

Eftersom jag är konstnär utgår jag givetvis från konsten. Konstnärens ”jobb” är att utmana den framtvingade harmonin i konkurrensen, och – som mängder med litteratur redan gjort – lyfta fram levande liv i förljugenhetens mitt. Hur är det att leva som ofrivillig konkurrent? Det är normalare än du tror. Många klassiker förblir relevanta därför att de fortsätter vara just relevanta. Det finns orsaker till det. Och då borde målet vara att göra dem irrelevanta.

Vi har sett Arbetsförmedlingen springa efter företagen med sina arbetslösa, försöka injaga lite tävlingsinstinkt med CV-kurser och motivationsföreläsningar. Man lär snart som vuxen att även om människor inte kan uttrycka sig exakt, så är de inte blinda för omständigheterna. Proletärförfattare både förr och nu är bevisligen särskilt inbegripna. Att bita ihop är förvisso en dygd, men det tjänar gott att veta när det är läge att sluta. Den upplysta parollen bör vara ”Vi biter ihop, men bara när det behövs!”

Jag tycker om att peta på den förljugna bubblan. Givetvis. Annars hade jag inte skrivit det här. Jag tycker om att ta de stora systemfrågorna på tal. Individfrågor intresserar mig inte överdrivet mycket. Ett tryggt system ger människor bättre förutsättningar att vara snälla mot varandra. Undantag finns, men det är lågt hängande frukter att använda i debatt. Och historiska misstag behöver inte dryftas annat än att de behöver överträffas. Vi är väl överens om utvecklingsbegreppet i alla fall?

Tekniken går framåt oavsett vi vill det eller ej. Människor är passionerade och intelligenta. Systemfrågorna kräver någonting mer av oss, mycket djupare och mera sofistikerat. De kräver att vi ser varandra djupt och klart genom konkurrensens dimmor. Att övervinna tävlingen om tryggheten vore människans största och mest ärofulla seger. Det är ännu långt dit, men att målet är svårt att tänka sig har egentligen aldrig vederlagt någon diskussion.

Eftersom jag är konstnär har jag varken behov eller krav på mig att förklara hur så stora mål ska uppnås. Jag skriver om det jag ser och förstår, intet mer. Många mycket mera vidsynta människor än jag söker svar på samma frågor. Jag stärks i vetskapen om deras existens. Så länge jag kan tro på att alla människor bara försöker klara sig i konkurrensen, och att de gör vad de kan med vad de har, ser jag ingen anledning att sluta.

Man måste inte vara bildad och framburen för att få ta i de stora frågorna. Det är en av våra stora livslögner. Jag lärde mig det sent i livet, men med vad liv jag har kvar kommer jag fortsätta peta på den förljugna harmonin med varje tillfälle jag får. Jag kan bara ignoreras och refuseras för det.

Tystnad är retirering och medlöperi

 

”Du lät inte vad du visste prägla hur du levde!” - John-Bertil Lundén 

”Är inte språket rikt nog för förmågan att uttrycka sig?” - John Logan 

Jag har sagt att om människor talade i poesi skulle jag passa in överallt. En liten humoristisk tonhöjning avväpnar den allvarliga avsikten. Givetvis menar jag det inte som ett skämt, men jag förstår förutsättningarna för harmoni i ett spänt samhälle, tillräckligt mycket för att förstå när ett avväpnande skämt är på sin plats. Att som Houellebecq trycka hårt med fingret mot samhällets svaga punkter gör människor oroliga och defensiva. Man måste vara försiktig med sitt innanförskap om man har det. Ju högre grad våra tryggheter står på spel i konkurrensen, desto försiktigare måste vi vara – rätten att utmana en sådan försiktighet brukar vara det som kallas uttrycksfrihet.

Jag är autist och jag lockas lätt av ropen från mänskliga djup och samhällsfrågor. Jag kan hålla på länge, jag blir inte nedslagen – tvärtom. Få saker ger mig så mycket energi. Förmågan att maskera är, som läsaren förstår, nedsatt. Jag känner inte heller att jag är tvungen att vara tyst. Det är en frivillig välgärning jag gör för andra. Jag är en empatisk person. Det skulle inte såra mig om någon ber mig bli ytligare för att de mår bättre av det. Personen må vara för trött eller praktisk för att orka med mig – det finns ingen skam i självinsikt. Min självinsikt kunde låta så här: om alla levde så på djupet som jag gör så skulle ingenting bli gjort i samhället. Jag är mycket medveten om det.

Det var länge sen jag läste på universitet, den blacken om min fot har jag skakat av mig. Jag bedriver inte forskning. Jag studerar och reflekterar, inte för något kommersiellt eller akademiskt syfte: jag vill veta saker jag förundras över, om människan och om samhället. Jag vill veta varför hårt arbete är gott i sig, när det finns mängder av bevis för att somliga sysselsättningar är rakt förkastliga och skadliga. De som arbetar i det militära, exempelvis, med vapentillverkning, koncentrationsläger för kycklingar med många flera, de kommer undan med ren semantik. I verkligheten kan de inte göra någonting rätt, hur hårt de än arbetar och hur djupt deras arbetsmoral än sitter. Det är mycket märkligt för mig att de kommer undan, ändå djupt rotat i den normalt fungerade människohjärnan, i synnerhet i vår arbetarkultur.

Språket räcker inte till därför att vissa saker i samhället, uppbyggliga och skadliga, måste få vara oantastliga för att den ekonomiska konstitutionen inte ska krackelera. Säg det lika skamlöst som det praktiseras – och tysta inga kritiker för att underlätta blasfemin. Vad är det med tystnaden som gör den så klok och vis? Den är retirering och medlöperi. Är inte språket rikt nog för förmågan att uttrycka precis allt? Vi slår munkavle på varandra av praktiska skäl, ekonomiska och sociala, och själva språket blir strypt i sin linda. Bara ett språk befriat från alla fjättrar är möjligt att tas i bruk för att tala ut. Ska det verkligen krävas en autist för att uppmärksamma det egendomliga och höga priset vi satt på harmonin?

Fem år senare...

Det är hart när fem år sedan mitt senaste inlägg på Kulturgranaten. Mitt psykiska tillstånd var på upphällningen. En snabb genomläsning av texterna vittnar därom, något jag ogärna ville påminnas om; jag fann bloggen av en slump idag och insåg att många av tankarna som utvecklats och förädlats nu, tog sina första stapplande steg i mitt utslagna, sönderbråkade psyke 2020-2021. De plågar mig inte längre, samhällets inneboende och djupgående motsättningar är vad de är, man tjänar i praktiken inte mycket att dryfta dem – jag skiter givetvis i det.

Presentationen av mig gör mig däremot obekväm till mods. Icke desto mindre är den sann. Mina erfarenheter, goda som onda, är en del av mig, de har format mig till den jag blivit. Jag ursäktar mig inte längre. Jag låter mig frodas men märker att även mörka sidor förädlas, ty vi är komplexiteten framavlad. Tabuer är en sinnesslö språkförbistring, alla ämnen som påverkar samhället måste behandlas, hänsynslöst om så krävs. Det gör oss inte till fiender så länge vi inte hemfaller till banaliteter.

Jag visste det redan då. Men när mitt sinne sprack föll jag med splittret in i samhällets motsättningar. Jag är nu den jag alltid velat vara, en gång i tiden hade jag mycket svårt att erkänna det. Sanningen kommer sällan gratis. Till priset av att slicka gränsen till självmord och fängelse fann jag den. Nu är ingenting heligt, inget ämne oantastligt. Det gör mig trots allt inte till en grym person. Jag är tvärtom mycket trevlig och sörjer noga för att vara det.

Min kritik syftar till system. Min värdegrund och fulla övertygelse är att varje man, kvinna och barn på jorden är oskyldiga, vad de än gjort och begått. Det fria valet är bluff och sken när vi alltjämt är trängda av konventioner och dess sociala koder och förenklingar. Jag angriper aldrig en individ, det är hopplöst närsynt. Men system är lovliga byten. En människa kan alltid gå fri – ett system kan det inte. Vi måste alltid vara vakna nog för att kunna omförhandla dem. Det är en grundsten i demokratin. Ingen harmoni i världen kan freda ett system som sviker.

De som efter gottfinnande kan maskera sina känslor och tankar håller aldrig med mig. Deras närsynthet är biologisk – deras medlöperi galopperar i följd. De kommer att referera till någon gammal filosof och slänga sig med anklagelser om utopi och surrealism. Valfriheten är fredad i den rika världen, förljugen endast för de särställda. Debatterna trevar, klichéer serveras med axelryckningar, tröttsam är den som vill tränga djupt ner och syna motsättningarna. Den lilla Vardagen är en rustning till för att tysta dem som vill stöta lansen hårt. De som inte kan slå sig för bröstet med en fullödig Vardag kommer snart få visa CV och kreditbedömning för att få uttala sig i bärande ämnen.

Jag såg det redan då. Men då gjorde det ännu mycket ont. Mitt liv och min obefintliga ställning viskade om att jag hade fel om allt. Jag orkade inte bära mina misslyckanden och tankarna, orkade inte bära den förändring i mig som börjat. Det enda av värde, när allt kommer kring, är att jag fortsatte ändå, och mot alla odds har jag blivit stark nog att inte längre kunna tystas så enkelt – med annat än våld (den som fryser ut mig försöker bara rädda sig själv, det biter inte hårdare än när en hund vänder bort blicken). Därför fortsätter jag med Kulturgranaten. Därför att tankarna som en gång slet sönder mitt psyke och slog sönder mitt liv, var embryon till det enda jag kan vara utan att ljuga för mig själv: en kulturgranat.

Jag säger inte längre att jag till det inre måste vara ond, som kan hysa så starka känslor gentemot listiga ojämlikhetsmekanismer. Är det allvar menat med att en människa är ett universum kan hon innehålla oerhört, både motstridigt och enhetligt. Jag spelar gitarr och sjunger i ett rockband, säger hela tiden till mina barn att jag älskar dem, gråter till sorgsamma berättelser och talar varmt med människor. Min vrede är blott en del av mitt jag, en del av mig som inte orkar blunda, som på något sätt och inom mina gränser måste tala om det som svider i samhällskroppen. Länge trodde jag att min godhet gått förlorad. Jag insåg till slut att konkurrensens marknad, för sin egen skull, behöver en persona av varje individ för att kunna inympa dem i sitt system.

Jag skriver teaterpjäser, dikter och låttexter och essäer om somligt. Jag gräver djupt, djupt i tystnaden mellan människor, skär igenom tabuer och signaler och sliter med rötterna upp allt jag kommer åt med tankens kraft. För att parafrasera Thomas Piketty: ett samhälle definieras av vad det förpassar till periferin. Jag söker hänsynslöst och exakt efter vad i det perifera som inte går an, sätter ord på allt. Antonin Artauds grymhetsteater fann språket otillräckligt, jag sätter ord på galenskapen eftersom galenskapen är galen enbart därför att den inte kan blunda. Galenskapen har sin logik och sina perspektiv. Ge den språkets fulla kraft och den kommer att tränga igenom realismens kärna och finna dess motsats.

Jag kommer säkert att skriva om detta i framtida inlägg, så jag nöjer mig med att säga följande: realismens surrealism är att hysa djup förståelse för det realistiska samhället, och sedan upptäcka att man inte blir förstådd av dess företrädare. Det ger realisterna en otäck air av medlöperi – en blindhet som människor har allt att vinna på.