torsdag 10 juni 2021

Symptombäraren

En av de gamla proletärförfattarna skrev en gång att det är som att dikta som det är att ro: man rör sig framåt men tittar bakåt. Varje nu är en mjukdel omgiven av ögonblick bakåt och förväntningar framåt. Utan ögonblicken och utan förväntningarna blir nuet alldeles tomt på innehåll. Vi blir tomma behållare, förlamade mottagare av intryck vi inte kan göra något med. Att leva i nuet, som man säger, är att leva med sig själv, i fullständig harmoni med alla sina ögonblick och alla sina förväntningar. Om man inte först lärde sig ro är det det svåraste som finns att leva därför att vattnet är inte alltid stilla.

Ändå ska jag sätta sig mig båten och jag ska få den att röra sig därför att det är så man gör. Du är vuxen nu, säger man, du gör dina egna val och ingen kan säga åt dig vad du ska göra. Naturligtvis beror självständighet och integritet på hur skickligt jag ror men det är så lätt för de som ror att glömma att vi finns, vi som aldrig lärde oss ro. Alltså glider jag hjälplöst med båten ut på öppet vatten, medan någon ropar åt mig från stranden ro för helvete! Men jag hör honom inte därför att ur vattnet reser sig en kolossal båge som förmodligen kommer för att dränka mig.

Jag borde få panik och ro utav helvete men inget annat än att vänta i båten fick jag lära mig, vänta ut stormen och slagen och förödmjukelserna. Att jag skulle kunna ta upp årorna glömmer jag alldeles bort och jag kan ingenting höra från stranden därför att jag är upptagen med att vänta på vågen. Att rädslan snart ska ta slut är det enda viktiga och därför väntar jag. Det enda jag riktigt vet är att allt kommer bli bra. Snart. Bara jag väntar tillräckligt länge.

Naturligtvis vet jag att vågen kan dränka mig. Att det enda vettiga är att ro utav helvete. Men jag gör det inte därför att stormar och slag och förödmjukelser förstör så mycket när man är alldeles ny i båten och aldrig har sett en båt förut. Överlevnadsinstinkten förvrids tills allt värdkroppen önskar sig är en snabbare väg dit det inte finns någon rädsla. Och den snabbaste vägen är alltid inåt när det gör som ondast, längst in där hinden kryper ihop under lejonets klor. Slår jag huvudet i ett rev på sjöbotten eller inte hinner få luft i lungorna snabbt nog känner jag det inte. Det enda instinkten säger mig är att det måste ta slut snabbt så jag slipper vara rädd.

Att jag kommer vara ännu räddare när det över vet jag inte när vågen kommer. När den har rest sin kolossala båge över båten och nästan dränkt mig och släppt mig fri kommer jag vara rädd för vågor. Speciellt de som är kolossala och bågformade. Kanske kommer jag vara rädd för båtar också. Därför ställer jag båten på land och gräver ner årorna i den hårda sanden. Naturligtvis blir jag oproportionerligt arg därför att båten inte rör sig hur hårt jag än sliter i årorna. Det är då någon kommer och säger att båtar inte hör hemma på stranden och att de ska vara i vattnet.

Jag borde sätta hjul på båten men så rädd är jag inte än. Därför glider jag lika hjälplöst ut i vattnet igen. Jag försöker väl få tag i årorna och ro utav helvete som han har sagt till mig men båten bara snurrar på sin axel. Jag blir inte tillräckligt rädd förrän jag är så långt ifrån stranden att han kan se mig. Då blir jag räddare än förut, räddare än jag någonsin varit. Och då är det klart vågen kommer, därför att den kommer när man är som räddast. Den här gången får jag tag i årorna men jag ror åt fel håll, rakt in i den rasande vågen som slukar mig i sitt kalla, kolossala båge. Men den dränker mig inte. Den gör mig bara räddare.

En dag kanske jag är tillräckligt rädd för att sätta hjul på båten.
Eller modig nog att börja dikta innan jag drunknar.

tisdag 8 juni 2021

...och utvidgningen av universums gränser genom vrålen

105 000 människor har dött i syriska fängelser sedan krigsutbrottet i Syrien 2011. Hundrafem tusen. Siffrorna kommer från Syriska människorättsobservatoriet (SOHR). För den som har läst Faraj Bayrakdars surrealistiska roman Språkets och tystnadens otaliga svek (2006) blir siffran helt svart därför att boken beskriver en människas upplevelser.

Hundrafem…

När jag läser siffran är dyker surrealistiska scener ur romanen upp som i revy, hemska, uppslitande tortyrscener i dunkla källarhålor: ”fläkning”, ”hjulet”, ”el-metoden”, ”tyska stolen”; ibland varierar Bayrakdar surrealistisk poesi med saklig prosa: han beskriver tortyrmetoderna med saklig prosa.

…tusen.

En man tvingas svälja en död mus – en människa:

”Plötsligt började han skälva och stappla tills han inte uthärdade mer. Att misslyckas var inte värre än att kvävas. Han föll ner på sina knän, kastade sitt huvud bakåt och försökte med händerna kommunicera sitt desperata behov av vatten. Den sista delen av musens svans hängde fortfarande synlig i hans mungipa.”

Hundrafem tusen…

”Föreställ dig folks reaktioner när du berättar om fläkningen och om hjulet … om elströmmen och utvidgningen av universums gränser genom vrålen.”

Från aska till aska

Jag önskar mig en tro därför att tro är det enda som kan rädda mig vid havet, där vågorna skvalpar mot fotvallarna och tårna sjunker djupt i den våta sanden. Jag önskar mig en utsikt mot en horisont där jag kunde känna mig hemma, där jag visste vad hemma är, där gryningen inte längre gråter så bittert.

Jag önskar mig en saga därför att den gamla brunnit ut. De brinner snabbt – det är tur att det finns fler sagor än det finns själar, när själen är orörlig eller överrörlig. Jag drömmer om en tro böjlig nog för de mest oroliga själar där jag står vid stranden med blicken mot horisonten, i väntan på att nästa infall ska skära nya sår.

Sagor tröstar därför att mina infall är upptäcktslusta och inte något defekt. I verkligheten är jag en odisciplinerad, negativ, sävlig enstöring som det är synd om eller som måste ruskas om därför att jag inte vet mitt eget bästa. I sagornas värld är jag en åskådare på vilken en enda önskan vilar: att vända blad.

Vid horisonten finns inga blad att vända. Det än en enda lång cykel av gryningar och skymningar som går i varandra och skapar illusionen av tid. Och däri klocktornen som klämtar för ordnade sinnen men inte för några andra. Jag har stått vid stranden länge men jag har inget tidsbegrepp och har aldrig hört någon klämtande klocka därför att den klämtar aldrig för mig.

Jag önskar mig en tro, men en inkomstbringande tro. Jag vill inte låtsas men att inte låtsas gör mig håglös och svår att resonera med. Undanglidande. Bågarna av ord blixtrar väl till ibland men blixtar varar aldrig särskilt länge och de kommer alltid med oväder.

Så många sagor har brunnit att askan ligger tät runt fötterna. Jag har den på benen, på händerna, ryggen, halsen, pannan och i håret. Den går inte att tvätta bort. Bara måla över med nya sagor därför att själen är skadad och huden från början var bränd. Men inga sagor kommer till mig därför att jag inte vill låtsas längre.

Jag önskar mig en tro som syns på bankkontot, i almanackan och på bilen, på väggarna och i köket, på kläderna, skorna, händerna och naglarna, ögonen, rösten; jag önskar mig allt jag inte kan ha därför att jag inte kan bära det utan att brista under all tyngd. Priset för ett värdigt liv är högt.

Det är askan på händerna jag tittar på när dödslängtan hälsar på. Jag har inte känt den förut. Jag borde ha hamnat på en mindre gynnad plats på jorden där min anspråkslöshet varit bättre lämpad till livsförhållandena. Där hade jag kanske kunnat leva.

Jag har inget hem och jag har aldrig haft något: jag har haft platser. Den lilla lägenhet jag sitter i nu är en plats. Jag har bott här i ett år. Dagen efter utflyttningen har jag glömt den. Sexåringen som ligger i sängen och snusar borde ge mig hemkänsla. Det gör han inte. Han är sin mammas och jag lånar honom bara.

torsdag 4 februari 2021

De döda talar tydligast

Hos döda författare lever texterna i sig själva. De är autonoma väsen med en egen röst. Det finns inget ansikte att stoppa upp orden i, inget monument att hälla satserna i. Alldeles levande för sig själva blir texterna sina egna monument, de får sitt egna uttryck, sin egen plats i vår sinnevärld. Därför, paradoxalt nog, måste jag sikta på ett författarskap som slår igenom postumt, det vill säga ett författarskap jag inte får ta del av.

Det är långt mellan det jag säger och det jag skriver, det jag säger aldrig kan jämföras i riktighet med det skrivna. Så jag ägnar min livstid åt att nedteckna mina tankar och fäster sedan hoppet på kommande generationer. Jag skriver inte för min samtid, för att ränna runt och föreläsa på författarkonvent eller sitta av tiden boksigneringar. Det får mer stresståliga samtidstorskar ägna sig åt.

Stig Dagerman skrev en gång att det enda han fick för sitt författarskap var pengar och tystnad: pengar för att folk ville läsa böckerna och tystnad för att det var svårt att bemöta texten utan gå stick i stäv med sin samhällsplikt. Jag känner ännu behovet av uppmärksamhet – vi lever i en tid, även om den inte skiljer sig mycket från tidigare epoker (vi är bara mer medvetna om det idag), där uppmärksamhet är handlingens drivved och det vänder tankesituationen utåt, förvandlar språket till ett reklammässigt mässande för den största möjliga skara läsare och budskapet försvinner någonstans på vägen och sedan är det inte mer med det. Ett sådant författarskap försvinner i längden.

Jag ägnar min livstid åt ett författarskap som förväntar sig ett postumt erkännande för ett erkännande i samtiden leder bara till ett meningslöst harvande i debattforum som i alla fall inte betyder någonting för att det plockas sönder i media. I ett samhälle så fragmenterat, så sönderslitet av trosföreställningar blir retorik det vassaste vapnet för sammanhållning och då kan ett uppskruvat tonläge eller ett simplare ordval utgöra skillnaden mellan framgång och bortfall. För att texterna ska leva sitt eget liv måste ansiktet bakom texten vara död.

Skulle jag mot all förmodan få ett erkännande innan mina dagars ände, räkna inte med att jag bemöter förenklingens elände och förklaringens möda eller visar minsta tränad efter tryggheten bakom en falskmyntad bias för jag vägrar spela med i den sociala lek som får det att verka som om folk helt har förlorat förmågan att associera utifrån egna erfarenheter.

onsdag 3 februari 2021

Trygghet till priset av äkta solidaritet

Redan på 1500-talet slog Montagne fast att sanningsenlighet är ett förrädiskt företag: hur skulle vi kunna vara sanningsenliga med så otillförlitliga sinnen och en omvärld så full av motsägelsefulla segment? Sällan eller aldrig hemfaller vi till ro för att bearbeta världen utan lämnas nakna med motståndskraften förvärvad i arvslaget. Att blunda för all den orättvisa som sjuder i världen och tänjer ut människans tolerans för olikheter till bristningsgränsen är den efterlängtade egenskapen, förblindelsen inför den gängse grymhet som gör att någon sparkas varje gång man lyfter foten och krossas varje gång man sätter ner den. Orättvisan ter sig inympad i själva existensen och förnekelsen framstår som ren överlevnadsmekanism; hur skulle vi kunna bära så mycket skuld på våra axlar och samtidigt vara hängivna våra ekonomiska livsvillkor? Redan i tidig ålder får vi lära oss att blunda för vad som inte är till gagn för sysselsättning och gemenskap – trauma verkar öka känsligheten för detta olyckliga förhållande men klädd i så många medicinska och patologiska termer förlorar alla uttryck sin legitimitet – och det tar vi med oss i vuxen ålder, i förhållningssätt präglade av samma mekanismer som när man skäms å någon annans vägnar, någon som saknar vett att låta tabuer vara tabuer. Detta är vad man i allmänhet kallar självkännedom, förmågan att uppfylla kvoten av sin plikt, det vill säga uppfylla insatskraven för den sysselsättning som ligger till grund för ekonomisk och materiell trygghet, en känsla för beteendemönster och en förmåga att vinnlägga sig dem för att inte hamna utanför gemenskapen. Avvikande beteenden och värderingar utifrån rent pragmatiska förutsättningar måste röjas undan med utfrysning, relegering och avsked när våld och konkret mobbning förbjudet enligt lag för att det i sin yttersta konsekvens skadar individens förmåga att identifiera och lystra till sysselsättningens villkor.

Det verkar alltså som att våra sinnen under inga omständigheter kan vara oberoende och fria från angrepp utifrån. Livsvillkoren dikteras alltid av en enhet eller institution ovanför pannan vilken avgör vad som krävs för att en viss livsstandard ska vara uppnåelig och dikterar sysselsättningens grad och innehåll – det vi lättjefullt kallar ansvar. Lättjefullt för att ansvaret vi ska vara beredda att ta hänger på den lång- och kortsiktiga personliga vinsten och därför, för att parafrasera Heath Ledgers legendariska insats i rollen som Jokern: människor är bara så goda som världen tillåter dem att vara; människor är så goda och så medvetna, givmilda, inkännande, närvarande och visa som institutionen för vilken de ska ta sitt ansvar kräver. De litar helt och fullt på institutionen som en frälsare och gemenskapsbyggande enhet, en väg till tryggheten, den ekonomiska och materiella tryggheten som ska öppna alla dörrar till ett enligt tidsandan värdigt liv, och hoppet vilar på förmågan att spara energi att använda när en huvudsaklig sysselsättnings kvot är uppfylld.

I vår tids anda är det osolidariskt att ha fyllt sin kvot för tidigt. Det är upp till individen själv att ta vara på sin energi så att det blir något över, om den bara räcker till detta grundläggande behov tar man inte hand om sig ordentligt och räcker det inte till ens för pengar och tak över huvudet då är det något man helt enkelt int ehar begripit sig på. Se över din hälsa, människa, du kan alltid göra mer!

Det är en nyliberal övertygelse jag en gång trodde på men som jag idag inser långt ifrån inbegriper alla. Efter vardagens ekonomiska ansvar behöver de flesta varva ner, kliva av prestationsvagnen och jäsa i en fåtölj. Att inte tillåtas det kommer få konsekvenser som i sin yttersta form gör arbetare till trötta nickedockor och de ”högpresterande”, de som fungerar som institutionernas ansikten och därmed dikterar villkoren, till i det närmaste psykologer från och med när arbetarna inte längre orkar. Energiöverskottet som många i den nyliberala skolbildningen vill förvandla till något allmänmänskligt är missriktat, den gamla överlevnadsinstinkten har inte manipulerats bort utan isolerats och omdanats för näringslivets räkning, det vill säga för överlevnaden på ekonomiska marknaden, människor fostras inom dessa i allt högre grad algoritmiska axiom för att bli så systematiska som vinstmaskinen kräver och som gör att arbetsgivare inte alltid behöver agera psykolog och därmed göra avkall på företagets bästa.

Att det är möjligt att assimilera ekonomiska och psykologiska förutsättningar i en och samma insats är en farlig och hämmande och rentav nedbrytande form av kontakt mellan människor som bygger klyftor djupa som laguner och murar höga som berg. Företag bygger sitt vidare anspråk på överskott av pengar som en ambitiös individ bygger vidare på sitt levnadssätt med hjälp av energiöverskott. Status quo är inte önskvärt, med konkurrensmatrisens hotfulla vingslag över våra medicinerade kroppar är det det starkaste överskottet som vinner. Det allra bästa vore en människa som inte ens behöver vila och kanske är det dit vi är på väg, i en rasande fart mot undergång för människans mjukdelar, mot sinnenas förhårdnande och en alltmer intensiv lystnad för att den som böjer sig djupast för vinstmaskineriets villkor är den som sitter bäst på piedestalen när de sociala privilegierna ska utdelas.

Sanning är när allt kommer omkring ovidkommande. På många sätt har vi gått tillbaka till vårt primitiva sätt att leva där starkast vinner – om vi någonsin kom därifrån det vill säga – och det enda vi har att se fram emot är nästa kris, nästa ekonomiska och sociala kollaps, som kan påminna oss om vad det egentligen är fråga om när vi talar om solidaritet: vi är urdåliga på att hålla sams utan att få våra personliga intressen varsamt eggade av företagens intressen och förnuftet är inte tillräckligt, det ber oss i bästa fall att hålla oss på banan och stå stadigt inför angrepp från andra uppfattningar för att ekonomisk och materiell trygghet är blott vad förnuftet kan åstadkomma. Den verkliga omsorgen kräver antingen överskottsenergi eller ett avvisande av näringslivets villkor, det vill säga ett enklare och därmed fattigare liv; en solidaritet som näringslivet under inga omständigheter kan införliva för att det skulle kosta själva förutsättningen för överlevnad på marknaden. Äkta solidariteten är i näringslivets begreppsvärld förenat med förlust, för företaget ett förstadie till försvinnande, det frihetsberövande försvinnandet för vars besvär ingen människa är värd, inte ens om det vore det mest solidariska att göra.

torsdag 28 januari 2021

Inget är så mänsklig som att orka bära skuld

Det finns ett universellt skuldförhållande åt vår existens som historien har berett åt oss: den vites börda, konsumentens börda, mannens och kvinnans börda, tolkningarna är mångfacetterade men pekar alla åt samma håll: vi har en skuld att bära och vår belägenhet kan, när allt kommer omkring, definieras i förmågan att bära den.

Det önskvärda är minsta möjliga skuld; så lite personlig skuld som möjligt gör det inte lättare att bära den kollektiva, det vill säga historiska. Den blir bara lättare att ignorera. Att leva i nuet är en devis för att avmarkera ett skuldförhållande som inte går att göra något åt. Vi måste bidra till det samhälle vi lever i nu. Ingen orkar älta gamla problem.

Men hur mycket är förblindelsen värd? Skuldförhållandet är en realitet. ”Fördömda värld där någon får en spark varenda gång man lyfter foten och där någon krossas varenda gång man sätter ner den”, skriver Stig Dagerman på Kymmendö 1946, livs levande och smärtsamt medveten om skuldförhållandets bistra verklighet.

För att individualism blev ett sätt att värja sig för skulden och fylla sin korg med allehanda frukter är jag inte intresserad av att delta i ackumulationen för att hyckleriet bränner mitt skinn. Jag måste söka mig bort från förblindelsen, som den gör som inte längre kan blunda för skuldförhållandet. Världen rör sig mot jämlikhet men sakta och räddhågset.

Kanske för att de flesta har glömt poängen med uppoffring. När man tänker på det idag rör det sig om en arbetsinsats och ett meddelande till familjen att man blir sen till middagen, skänka en slant, bistå med medel åt behövande, bjuda på crépes och kaffe och ett samtal med någon som behöver oja av sig.

Individualismen har kanske drivit in oss i ett missförstånd. När det blir ett sätt att blunda för skuldförhållandet att se om sitt hus förlorar förvaltningen av egendom sitt välgörande värde. Insatser blir för själva egendomens skull och därför är jag ointresserad av egendom.

Man kommer vilja hjälpa mig med pengar och tak över huvudet för att det är våra mest universella begrepp för trygghet. Man talar om det som omsorg. Men omsorg är något annat: ett metafysiskt band som bara språkets metaforik kan närma sig utan att tappa koncepterna.

Egendom är inte omsorg och det fruktar jag är vår tids stora förblindelse. Med den sociala tillvaron expanderad från det lilla, det vill säga familjeidyllen, till 2000-talets ekonomiskt sammanvävda världssamfund, då kräver det våra individuella, familjära och nationella hjärnor på en oundviklig expandering av tillhörighetskonceptet.

Jag har levt på samhällets alla instanser förutom hemlösheten och frihetsberövningen. Predikaren hade rätt: allt är förgängligt och ett jagande efter vind. Ingenstans erbjuds annat än olika sätt att blunda för skuldförhållandet.

Att sörja för sin trygghet är ett legitimerat flyktbeteende jag inte längre tror på för det är en missuppfattning som hämmar historiens rörelse; på vägen mot en egalitär värld måste tryggheten gå förlorad för att kunna omdanas. Att som skrämda barn hålla fast vid egendomar och egna begrepp för trygghet när världen gungar som värst är förlegat. Vi borde vara modigare.

måndag 25 januari 2021

"The broken are the more evolved"


Lidandet kan vara a mess or a bless, allt beror på din copingstrategi och hur väl den sammanfaller med det sociala sammanhang du för tillfället befinner dig i. Man skulle kunna argumentera för att allt är copingstrategier men det ska jag undvika här. Det viktiga är hur man arbetar med sitt lidande. Alla människor lider – religionens och litteraturens äldsta predikament är sambandet mellan liv och lidande –, den som säger någonting annat ljuger eller försöker sälja någonting (Cary Elwes berömda replik i Bleka dödens minut lämnar mig aldrig oberörd). Och om nu alla lider borde livet handla om den som, för att tala klarspråk, bäst döljer det.

Jag grät i slutet av M. Night Shyamalans Split. Inte av medlidande för Casey Cooke i buren utan en fantastisk James McAvoy i rollen som Kevin Wendell Crumb vars tjugotre personligheter flutit samman till en: det oövervinnerliga odjuret; han har just bänt upp två cellbommar för att ta sig in i buren och slita flickan i flisor när han upptäcker hennes ärr och det gör henne till en av de renhjärtade, de vakna, de ”mer utvecklade”. Han låter henne leva för att ”the broken are the more evolved”. Det är en vacker scen i all sin obscenitet, för alla som lider och för alla som tycker om litteratur och intresserar sig för religion för att det är det äldsta av alla människans existentiella problem. Personlighetsklyvning och självskadebeteende flyter ihop i en genial röra som en människa som vaket vågar betrakta sitt lidande, med alla dess konsekvensers livkraft, helt enkelt inte missar.

Det är en absurd omtolkning av den sanna berättelsen om Billi Milligan, den förste människan att få sin personlighetsklyvning legitim som juridiskt försvar i ett våldtäktsmål i slutet av sjuttiotalet. Läkarna fann rätt på tjugotre personligheter i Billi, varav en utav dem var den så kallade Läraren, en fusion av alla tjugotre personligheter. M. Night Shyamalan förvandlade förvisso Läraren till ett monster men det är mindre viktigt.

Det är hur som helst fråga om två copingstrategier som båda leder till överlevnad. Det finns många fler. Man skulle som nämnt kunna argumentera för att allt man gör är copingstrategier om man döljer någonting; jobb, sex, hobby, hälsa, samtal och så vidare, och så vidare. Om du har kunnat läsa tidigare inlägg utan att få ont i magen vågar du kanske tänka tanken att all kommunikation är en fråga om att dölja sidor av sig själv till förmån för gemenskapen och då förstår du kanske hur man potentiell sätt skulle kunna bredda begreppet copingstrategi. Det handlar om att klara tillvaron. Att överleva i sin modernaste form.