Grundmurar mellan människor

Clker-Free-Vektor-Images, Pixabay

Jag äter tre stabiliserande mediciner för att hålla min vrede och förtvivlans ocker i schack. Jag skriver mer än någonsin förut men ärligare och därför otrevligare därför att mitt förflutna han ikapp mig.

Jag kräver ingen förståelse därför att förståelse är en av vår tids värsta missräkningar. Inte ens någon med samma bakgrund som jag är en garanti för förståelse. Våra copingstrategier skulle skilja oss åt.

Innan jag kan sätta ord på allt som händer och har hänt med ett språk som tar både avsändare och mottagare på samma allvar kan ingen förståelse äga rum annat än i små obetydliga fragment av igenkänning.

Tillräckligt många igenkänningsfaktorer kan om man har tur förvandlas till en slutsten och man kan börja smida språket till en slags överenskommelse som evolverar till en gemensam verklighetsuppfattning.

Ingen tänker utanför boxen som inte förlorat allt innanför den

Clker-Free-Vektor-Images, Pixabay

Du skriver bombastiskt om misslyckanden och du tittar med avund på den som tillåts misslyckas så mycket och ändå kan leva. Du är ambivalent till misslyckandefilosofin därför att dragen till sin spets leder den till rännstenen och där vill ingen vara. Jag gör det kompulsivt: jag väljer återvändsgränder och fallgropar och, för att använda din fraseologi, utforskar livet, kanske för att visa dig att vi väljer mindre än du tror.

En annan aspekt av samma tanke är att Arnold Schwarzenegger och Hollywood vred sönder Sartres existentialism och kontentan blev ett förvirrat folk som krampaktigt håller i vad stabilitet. Få människor är stabila som Herkules. Vår generation blev därför ett folk som håller fast vid minsta ting som betyder stabil grund med krampaktigt vita knogar.

Du tittar på mig som om jag tillåtits misslyckas så mycket utan att dö. Mina misslyckanden uppradade och utforskade gör moraliska slutsatser ofrånkomliga. Att det går att förminska alla mina försummanden till misslyckanden blir ett direkt hot mot din verklighetsbild: ställer inte samhället högre krav på människor än så? Skulle alla människor göra som jag skulle hela världen gå under på nolltid. Ändå. Du tittar på mig som vore det ett privilegium att tänka utanför boxen.

Det är en förbannelse. Och det har inget med fria val att göra. Jag trodde Harry Potter-eran slog ur oss den lögnen en gång för alla. Ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den. Vad skulle jag inte göra för att få leva utan tankarna som tänds i min hjärna? De förvandlas till vilddjur, vilddjur jag måste hålla kvar mellan mina händer tills händerna är fulla av blod från såren som djuret river upp.

Vad skulle jag inte ge för ett balanserat liv med sundare beroenden som umgänge, sex och pengar istället för ensamhet, mat och ordbågar?

Ur barndomens rasande vulkan

mohamed HASSAN, Pixabay

Det är väl inte så mycket det att pennan väger tungt i handen lika mycket som tyngden av det som finns att säga. Överallt hopar sig de som begravt sina sår under spelets regler, under arbetslinjens och tillhörighetens incitament. På varsin sida om pengarna står de och skriker åt varandra därför att det mättar; var och en med fraseologin på plats och sina respektive bakgrunder stiligt fernissade för att elden ska brinna åt rätt håll.

Minnen som glödande kolbitar kastas ur barndomens rasande vulkan. Två härbärgerar mig: 1) en man som jobbar och jobbar i tron om att jobbet ska läka alla sår, fast det i själva verket bara river upp nya och 2) en beskäftig kvinna som stannar hos mannen med dubbla lager av sår därför att det har sina fördelar att klä sina blödande sår i bamseplåster. Med munnen full av glödande kolbitar är det omöjligt att göra bruk av någon fraseologi, en blir pinsam och malplacerad som känsloyttringarna därför att varje nytt skinn en lägger an bränns bort och lämnar såren vidöppna och de är få som kan se ett sår blöda utan att spänna käkarna i äckel.

Trygghet till priset av äkta solidaritet

Gerd Altmann, Pixabay

Redan på 1500-talet slog Montagne fast att sanningsenlighet är ett förrädiskt företag: hur skulle vi kunna vara sanningsenliga med så otillförlitliga sinnen och en omvärld så full av motsägelsefulla segment? Sällan eller aldrig hemfaller vi till ro för att bearbeta världen utan lämnas nakna med motståndskraften förvärvad i arvslaget. Att blunda för all den orättvisa som sjuder i världen och tänjer ut människans tolerans för olikheter till bristningsgränsen är den efterlängtade egenskapen, förblindelsen inför den gängse grymhet som gör att någon sparkas varje gång man lyfter foten och krossas varje gång man sätter ner den. Orättvisan ter sig inympad i själva existensen och förnekelsen framstår som ren överlevnadsmekanism; hur skulle vi kunna bära så mycket skuld på våra axlar och samtidigt vara hängivna våra ekonomiska livsvillkor? Redan i tidig ålder får vi lära oss att blunda för vad som inte är till gagn för sysselsättning och gemenskap – trauma verkar öka känsligheten för detta olyckliga förhållande men klädd i så många medicinska och patologiska termer förlorar alla uttryck sin legitimitet – och det tar vi med oss i vuxen ålder, i förhållningssätt präglade av samma mekanismer som när man skäms å någon annans vägnar, någon som saknar vett att låta tabuer vara tabuer. Detta är vad man i allmänhet kallar självkännedom, förmågan att uppfylla kvoten av sin plikt, det vill säga uppfylla insatskraven för den sysselsättning som ligger till grund för ekonomisk och materiell trygghet, en känsla för beteendemönster och en förmåga att vinnlägga sig dem för att inte hamna utanför gemenskapen. Avvikande beteenden och värderingar utifrån rent pragmatiska förutsättningar måste röjas undan med utfrysning, relegering och avsked när våld och konkret mobbning förbjudet enligt lag för att det i sin yttersta konsekvens skadar individens förmåga att identifiera och lystra till sysselsättningens villkor.

Det verkar alltså som att våra sinnen under inga omständigheter kan vara oberoende och fria från angrepp utifrån. Livsvillkoren dikteras alltid av en enhet eller institution ovanför pannan vilken avgör vad som krävs för att en viss livsstandard ska vara uppnåelig och dikterar sysselsättningens grad och innehåll – det vi lättjefullt kallar ansvar. Lättjefullt för att ansvaret vi ska vara beredda att ta hänger på den lång- och kortsiktiga personliga vinsten och därför, för att parafrasera Heath Ledgers legendariska insats i rollen som Jokern: människor är bara så goda som världen tillåter dem att vara; människor är så goda och så medvetna, givmilda, inkännande, närvarande och visa som institutionen för vilken de ska ta sitt ansvar kräver. De litar helt och fullt på institutionen som en frälsare och gemenskapsbyggande enhet, en väg till tryggheten, den ekonomiska och materiella tryggheten som ska öppna alla dörrar till ett enligt tidsandan värdigt liv, och hoppet vilar på förmågan att spara energi att använda när en huvudsaklig sysselsättnings kvot är uppfylld.

I vår tids anda är det osolidariskt att ha fyllt sin kvot för tidigt. Det är upp till individen själv att ta vara på sin energi så att det blir något över, om den bara räcker till detta grundläggande behov tar man inte hand om sig ordentligt och räcker det inte till ens för pengar och tak över huvudet då är det något man helt enkelt int ehar begripit sig på. Se över din hälsa, människa, du kan alltid göra mer!

Det är en nyliberal övertygelse jag en gång trodde på men som jag idag inser långt ifrån inbegriper alla. Efter vardagens ekonomiska ansvar behöver de flesta varva ner, kliva av prestationsvagnen och jäsa i en fåtölj. Att inte tillåtas det kommer få konsekvenser som i sin yttersta form gör arbetare till trötta nickedockor och de ”högpresterande”, de som fungerar som institutionernas ansikten och därmed dikterar villkoren, till i det närmaste psykologer från och med när arbetarna inte längre orkar. Energiöverskottet som många i den nyliberala skolbildningen vill förvandla till något allmänmänskligt är missriktat, den gamla överlevnadsinstinkten har inte manipulerats bort utan isolerats och omdanats för näringslivets räkning, det vill säga för överlevnaden på ekonomiska marknaden, människor fostras inom dessa i allt högre grad algoritmiska axiom för att bli så systematiska som vinstmaskinen kräver och som gör att arbetsgivare inte alltid behöver agera psykolog och därmed göra avkall på företagets bästa.

Att det är möjligt att assimilera ekonomiska och psykologiska förutsättningar i en och samma insats är en farlig och hämmande och rentav nedbrytande form av kontakt mellan människor som bygger klyftor djupa som laguner och murar höga som berg. Företag bygger sitt vidare anspråk på överskott av pengar som en ambitiös individ bygger vidare på sitt levnadssätt med hjälp av energiöverskott. Status quo är inte önskvärt, med konkurrensmatrisens hotfulla vingslag över våra medicinerade kroppar är det det starkaste överskottet som vinner. Det allra bästa vore en människa som inte ens behöver vila och kanske är det dit vi är på väg, i en rasande fart mot undergång för människans mjukdelar, mot sinnenas förhårdnande och en alltmer intensiv lystnad för att den som böjer sig djupast för vinstmaskineriets villkor är den som sitter bäst på piedestalen när de sociala privilegierna ska utdelas.

Sanning är när allt kommer omkring ovidkommande. På många sätt har vi gått tillbaka till vårt primitiva sätt att leva där starkast vinner – om vi någonsin kom därifrån det vill säga – och det enda vi har att se fram emot är nästa kris, nästa ekonomiska och sociala kollaps, som kan påminna oss om vad det egentligen är fråga om när vi talar om solidaritet: vi är urdåliga på att hålla sams utan att få våra personliga intressen varsamt eggade av företagens intressen och förnuftet är inte tillräckligt, det ber oss i bästa fall att hålla oss på banan och stå stadigt inför angrepp från andra uppfattningar för att ekonomisk och materiell trygghet är blott vad förnuftet kan åstadkomma. Den verkliga omsorgen kräver antingen överskottsenergi eller ett avvisande av näringslivets villkor, det vill säga ett enklare och därmed fattigare liv; en solidaritet som näringslivet under inga omständigheter kan införliva för att det skulle kosta själva förutsättningen för överlevnad på marknaden. Äkta solidariteten är i näringslivets begreppsvärld förenat med förlust, för företaget ett förstadie till försvinnande, det frihetsberövande försvinnandet för vars besvär ingen människa är värd, inte ens om det vore det mest solidariska att göra.

"The broken are the more evolved"

Lidandet kan vara a mess or a bless, allt beror på din copingstrategi och hur väl den sammanfaller med det sociala sammanhang du för tillfället befinner dig i. Man skulle kunna argumentera för att allt är copingstrategier men det ska jag undvika här. Det viktiga är hur man arbetar med sitt lidande. Alla människor lider – religionens och litteraturens äldsta predikament är sambandet mellan liv och lidande –, den som säger någonting annat ljuger eller försöker sälja någonting (Cary Elwes berömda replik i Bleka dödens minut lämnar mig aldrig oberörd). Och om nu alla lider borde livet handla om den som, för att tala klarspråk, bäst paketerar det.

Jag grät i slutet av M. Night Shyamalans Split. Inte av medlidande för Casey Cooke i buren utan en fantastisk James McAvoy i rollen som Kevin Wendell Crumb vars tjugotre personligheter flutit samman till en: det oövervinnerliga odjuret; han har just bänt upp två cellbommar för att ta sig in i buren och slita flickan i flisor när han upptäcker hennes ärr och det gör henne till en av de renhjärtade, de vakna, de ”mer utvecklade”. Han låter henne leva för att ”the broken are the more evolved”. Det är en vacker scen i all sin obscenitet, för alla som lider och för alla som tycker om litteratur och intresserar sig för religion därför att det är det äldsta av människans problem. Personlighetsklyvning och självskadebeteende flyter ihop i en genial röra som en människa som vaket vågar betrakta sitt lidande, med alla dess konsekvensers livkraft, helt enkelt inte missar.

Det är en absurd omtolkning av den sanna berättelsen om Billi Milligan, den förste människan att få sin personlighetsklyvning legitim som juridiskt försvar i ett våldtäktsmål i slutet av sjuttiotalet. Läkarna fann rätt på tjugotre personligheter i Billi, varav en utav dem var den så kallade Läraren, en fusion av alla tjugotre personligheter. M. Night Shyamalan förvandlade förvisso Läraren till ett monster men det är mindre viktigt.

Det är hur som helst fråga om två copingstrategier som båda leder till överlevnad. Det finns många fler. Man skulle som nämnt kunna argumentera för att allt man gör är copingstrategier om man döljer någonting; jobb, sex, hobby, hälsa, samtal och så vidare, och så vidare. Om du har kunnat läsa tidigare inlägg utan att få ont i magen vågar du kanske tänka tanken att all kommunikation är en fråga om att dölja sidor av sig själv till förmån för gemenskapen och då förstår du kanske hur man potentiell sätt skulle kunna bredda begreppet copingstrategi. Det handlar om att klara tillvaron. Att överleva i sin modernaste form.