Allas lika värde är värdig motvall till apnaturen

 

Alla människor är inte lika mycket värda. Men det finns inget värde i att vi inte är det. De allra flesta, faktiskt oavsett politisk ståndpunkt, vill ha ett samhälle där alla är lika mycket värda. Därför att det är det enda samhälle som kan vara drägligt att leva i.

Människor som känner sig värdelösa lever tungrodda liv – det vet vi. Förutsatt att de är sämre på att dölja sina känslor. Men att vara skicklig på att dölja känslor och samtidigt känna sig värdelös är en mycket sorglig kombination.

Låt oss ta ytterligare ett steg: tänk dig att du både känner dig värdelös och på samma gång får det bekräftat av samhället och andra människor. Det existerar fortfarande som levande verklighet för många, sådär tre sekler efter franska revolutionen och ett drygt sedan vår egen arbetarrevolution stred fram folkhemssverige.

Om det nu är sant, efter dagssystemets mått (ekonomiska, sociala, psykologiska, etc.), att alla inte är lika mycket värda, då anser jag är det finns störst förtjänst i att utgå från brännande nuläge och därifrån öppna spjäll mot bättring.

Jag kan inte se några bevis på att alla människor är lika mycket värda. Men det jag ser är en nära på orubblig tro på det. Det är och bör vara trösterikt. Det visar nämligen på att vi är många som har lärt läxan av historiens bångstyriga rörelser.

Albert Camus skrev en gång om en gammal politiker i franska revolutionstiden som drömde om en värld under en enda flagg. Hans namn var Anacharsis Cloot, och fast drömmen inte är i närheten av att slå in vet jag många som åtminstone inte ser den som någon omöjlighet.

Civilisationen som fenomen är och förblir ett avståndstagande från naturens lagar. Vi vill inte ha mördande konkurrens. Faktum är att många kämpar för att övervinna den. Föreningar, särskilt kulturföreningar, är oftast det första jag kommer på när jag krävs på exempel. Till sina väsen är de arbetssamhällets raka motsats eftersom precis alla får delta praktiskt taget villkorslöst. De villkor som finns brukar vara outtalade när gruppen etablerats, men det säger ingenting om föreningen i sig.

Konkurrens är en viktig grundbult inom idrott och underhållning. Men konkurrens om tryggheten vill de flesta slippa undan. Efter tjugo år som vuxen har jag mött många blickar i många samtal och de flesta som uppskattar konkurrensen har ofta behövt den för sina inre spänningars skull. I övrigt är det många som bara står ut. Det finns en stor sanning här.

Människor kan inte vara lika mycket värda i ett arbetsamhälle där de måste konkurrera om jobben och pengarna för att vara något värda. Det säger sig självt. Så här långt in i samtalet brukar basinkomst och/eller full sysselsättning komma på tal. Två utopiska idéer som örfilats så dant att de fått mindervärdeskomplex. Det är verkligen sorgligt för civilisationens tankebank.

Så om vi inte kan konkurrera om det basala för att alla ska vara lika mycket värda i samhället, lämnas vid med två lösningar: 1) Samtalen om basinkomst och full sysselsättning bör upplivas i realismens hägn, om inte annat för den intellektuella utvecklingens skull, eller 2) så redogör vi exakt och utförligt för varför det behöver fortsätta vara som det har varit i alla tider, det vill säga att människor värderas utifrån sina psykologiska och fysiska konstitutioner, sociala positioner, reda pengar och grannlåt som titlar och meriter.

Att stanna här för att diskussionen blir svår är inte klokt. Det blir likvärdigt med att bara godkänna enkla idéer, oavsett vad de leder till, enbart därför att de är lättare att fatta. Det är ett recept på puckad politik. Jag är säker på att vi kan bättre.

Jag kan uppriktigt säga att alla människor är lika mycket värda. Därför att vad de äger och roar sig med, hur de klär sig eller vad de jobbar med är bara skinn. Karaktären, människan, sitter djupare. Och jag är fast övertygad om att varje människa innehåller ett universum, därför blir jag nyfiken på vad hon tänker och känner i själen som verkar ini henne.

Det är inte bara därför att jag är autistisk som sociala koder blir till luft och skrammel. Det är en värdegrund jag har utvecklat som människa efter två decennier som vuxen bland vuxna människor. Vi lever i en uppspänd tid och tyvärr är det "rädda sig den som kan" som fortfarande gäller. Jag behöver orka leva i den här världen precis som du. Forcerad tystnad och hyckleri dödade mig nästan innan jag fann min väg.

Så länge jag kan fortsätta se alla människor som lika mycket värda kan jag gå rak i ryggen, i trygg förvissning om att jag lärde mig livets och historiens läxa. Jag gick ner mig rejält i depressionens träsk när mina masker föll, men fann min väg till slut, och jag ger mig fan på att inte ta ett enda steg mot apnaturen igen.

Jag medger att det är ett osunt sätt att leva när konkurrensen i samhället blir allt trängre, men det är det enda sättet för mig att leva. Allas lika värde är ingen dröm längre: det är livs levande verklighet, ett sätt att se och känna och uppleva världen och människorna.

Jag kommer aldrig kräva någon på att efterleva mina ideal. Det vore cyniskt eftersom jag vet vad det kostar att inte delta i det hysteriska gejmet. Men om du menar allvar med att alla människor är lika mycket värda, bör du åtminstone börja dra fulla konsekvenser av vad som händer i ett samhälle där människor hävdar allas lika värde, men sitter fast i ett samhällssystem där de varken är lika mycket värda eller någonsin kan bli det om näringslivet och dess kringliggande trygghetsmyndigheter överhuvudtaget ska kunna fortsätta fungera i nuvarande form.

Alla som känner sig värdelösa och får det bekräftat i samhället kommer inte att isolera sig med läsning som jag gjorde. Några av dem är tvärtom ganska handlingskraftiga och kommer att orsaka mycket ofog när de kommer åt. Värt att tänka på!

Människans potential gör konkurrensen ovärdig

 

När någon skriver mycket starka, provokativa texter så är det tryggast för läsaren att märka ord och be om förklaringar på sådant den egentligen redan förstår.

Att låta sig ledas i ett system på bristningsgränsen är att göra sig hundlik och dum. Det är knappast värdigt en upplyst människa att blunda så hårt när det högsta goda blivit enbart att ha jobbet i behåll. Om du producerar mordvapen eller vårdar gamla människor spelar ingen roll, bara du har en anställning att pryda din ställning med. Den moraliska läxan uteblir på grund av samma gamla överlevnadsskäl som alltid. En sund förändring blir inte av därför att revolt och revolution är ansvarslöst och barnsligt. Så enkelt är det att förvända synen på en vuxen medborgare. Att ”vakna” är därför ett risktagande.

Att döma ut ett företags existens på moraliska grundvalar betraktas som utvecklingsstört. Fred i världen och jämlikhet i praktiken är inte ”realistiskt”. Militärförsvaret har jämkats med yrkesmördare sedan gamla kungar och nordstatsgeneraler tvingade bönder till värvningstrumman. Dimman ligger alltjämt tät. Det är utmattande att se historiens rörelser mot Anacharsis Cloot’s gamla dröm om en enad värld, och det är direkt stötande tvingas titulera sig utopiker och surrealist för att kunna tala om det. Historisk reflektion är inte samma sak som fantasi.

Att arbeta hårt och bemäktiga sig fördelar i ett korrupt system må vara intelligent, men att ena världen kräver någonting större av oss. En överblick över den belästa intelligentian visar att de allra flesta försöker bidra till Cloot’s fördel, oavsett på vilken sida i åsiktskorridoren de hamnat. En intelligent människa bör med andra ord förstå att krigsdöden och ursinnig konkurrens bara säljer som konstnärliga idéer och viss idrottsmentalitet – i verklighetens vardag försöker människor världen över att övervinna dem. Civilisationens credo har alltid varit att övervinna naturens lagar, ty att segra över Darwins missbrukade regelverk är att övervinna konsekvenserna av vinst och förlust, och en gång för alla skapa en värld åt alla. Däri ligger människointelligensens största förtjänst.

Att välja sina politiska, moraliska och etiska ståndpunkter i ett korrupt system bör därmed utgå ifrån en mycket enkel premiss: vilken ståndpunkt står längst bort ifrån naturlagar? Jag gör inte anspråk på svar, det är mycket svårt. Men det anstår varje medborgare i varje samhälle att åtminstone vara medveten om att premissen är både rättrådig och urgammal. Mycket blod har flutit för detta tungrodda hopp. Svaret och vägen framåt måste inte vara givna för att de ska vara realistiska. Den stora lögnen bakom realismen här är att konkurrens är något mänskligt

Dinosaurier konkurrerade för 200 miljoner år sedan. Apor och insekter konkurrerade för en miljon år sedan. Den enda skillnaden är att människor har utrustats med potential att övervinna konkurrensen. Att negligera detta är att spotta förfäder i synen: alla de som kämpat och dött för ett humanistiskt framsteg i taget. Det mest skrämmande är att vi använder precis detta argument för att stärka viljan till kamp och tävling. Det sägs att vi ska arbeta hårt och strida för våra förfäder. Har inte det gjorts tillräckligt? Kämpar inte en mor och en far för att deras barns kamp ska bli mildare? Låt dig inte förvillas av utdaterade slagord. Varje steg närmare naturens lagar är för människan alltid ett misslyckande.

Det är inte med lätthet jag säger ”tänk själv”. Jag vet hur svårt, för att inte säga omöjligt det ofta är. Jag sällar mig till att endast be dig: försök! Det är inget fel med att misslyckas och försöka igen så länge kampen går åt rätt håll. Människan är ingen simpel varelse och hennes ansvar är oerhört eftersom hon ensam kan göra världen bättre eller sämre. Ditt vapen är inte din energi eller dina idéer – det är din lydnad. (Du blir inte vad du tänker – du blir vad du lyder.) I ett korrupt system kan du bli rakt livsfarlig i det att endast följa order. Det är så man gör allting rätt, och på samma gång allting fel.

Jag har hittat min väg bort från naturlagarna, efter gottfinnande och i en omfattning jag mäktar med. Jag hoppas att du hittar din, och att du inte nöjer dig med att göra konst av den. Men för din hälsas skull önskar jag att du inte vaknar alls. Jag har skalat bort min förmåga att tänka i vinst och förlust, därav är jag paria överallt varhelst naturens lagar har någon verkan. Det var inte ett val utifrån hur vår kultur förstår valfrihet: predispositionen fanns där från början. Jag behövde i praktiken bara släppa taget. Kort sagt vara mig själv. Som snärtigt ristades i Delphi för tusentals år sen men många missförstår ändå.

En människa kan vara predisponerad för vitt skilda karaktärer och drag. Kan du med säkerhet säga att några omöjligen kan vara predisponerade för förkastliga laster, medan andra på samma gång kan vara predisponerade för aktningsvärda dygder? Alla som tror det förpestar tanken med valfriheten och kväver idén om vad en människa kan vara. Mångfalden av karaktärer är större, både mörkare och ljusare, än vad samhällets normer någonsin kommer att kunna täcka in i sina krav. Att arbeta för en plats i samhället åt alla är därför en oerhörd ambition som ofrånkomligen måste göra våld på några av vår kulturs heligaste principer för att göras gällande.

Detta är en orsak till samhällets spänningar. Dessa spänningar fungerar på samma sätt som neurosen: somliga blir konservativa, andra blir galna. Som konstnär bör det falla mig naturligt att sko mig på dem: jag äger få böcker vars författare låter bli. Att skriva något av värde överhuvudtaget förblir att arbeta djupt i spänningarna. Därför har jag mycket stor respekt för konstnärer av alla slag. Jag vet att de flesta kompromissar. De som inte kompromissar, de mest excentriska och egenartade, är mycket aktningsvärda. De kan inte blunda för hyckleri och har mycket ont av det.

De konstnärer som spelar med och gagnar konkurrensen har jag av princip mycket svårt att kalla konstnärer. De efterapar teknikerna och mönstren, men de är inga konstnärer i sina djup. Man märker sådant mycket snabbt när man umgås med dem: man tråkas ut av dem. Men det är en biologisk drift att vilja vara en del av det samhälle man ser för ögonen, man behöver förlåta dem. Den klaraste, djupaste och hårdaste kritiken är ofta motsatsen till social och ekonomisk trygghet. Det flesta vet att låta bli av självbevarelsedrift. Resultat av det är vad vi kallar dussinkonst.

(Eftersom tystnadens och medlöperiets spänningar är för stora, maskeringen för sofistikerad och sprängfull av uppdämdhet, sliter de hårt på mina nerver och mitt otyglade och ömsom ystra, ömsom lågstämda temperament. Att hitta mig själv har varit ett dyrköpt företag. Särskilt som jag en gång räknades till de hårt arbetande, ambitiösa och framgångssugna blindstyrena. Min autenticitet låg noga dold. Den var min största fruktan att visa den, eftersom jag visste att den skulle kosta mig mycket. Mitt skal var en livlina i konkurrensen. Processen var lång till idag och den nära dödade mig. Men det enda viktiga är att jag inte skäms över mina tankar idag.)

Jag känner människorna, sa Rousseau i sitt högmod. Han menade det som en metafor. En människa kan bara tillförskansa sig så många erfarenheter innan hennes liv är till ända, och inte ens då har hon upptäckt mer än en fraktion av mänskligheten. Hon kan bara läsa så många böcker och sluka så många filmer och målningar. Ingen människa känner mänskligheten. Men för den skull får hon inte kalla det orealistiskt att försöka. I den stund hon slutar försöka tar ett system vid. Vi måste alltid hålla i minnet, hur långsökt detta än låter, att människan skapade sina system för sin egen skull.

I djupet av realismen kommer man alltid att närma sig utopi och surrealism, ty i systemens och idéernas botten finns en undflyende grund. Undflyende fenomen betraktas lätt som realismens motsats. Därför misstänker jag att människor ofta gömmer sig bakom realismens enklaste skikt. Jag klandrar dem inte, men erkänn gärna att du är för trött eller praktisk för att tänka djupt. Det ligger närmare sanningen än att vi som inte kan annat än att tänka djupt är surrealistiska.

Jag kan vara väldigt känslosam och ändå saklig på samma gång. Jag är ingen stoiker och jag behöver inte vara en. Naturligtvis är jag medveten om att de flesta drar en skiljelinje mellan tillstånden. Jag kan behärska mig för en annan människas skull, om det blir lättare för henne att tänka och tala. Men då gör jag det av välvilja, därför att jag är en empatisk person, och det är allt. Jag känner djupt och högt och jag känner mig själv, om det är en kulturell företeelse att människor behöver saklighet och behärskning, eller om de flesta helt enkelt är predisponerade för stoicism, det är mig likgiltigt. Den som tror att saklighetens motsats är barnslig och underutvecklad har gravt missförstått poängen med varför så många konstnärer har romantiserat barndomen.

Det är en tid sen jag slutade bli publicerad i tidskrifter. En författare skrev en gång att det är indikationen på att man nått till det man hela tiden velat säga. Möter du mig på stan eller vid någon sammankomst så var säker på att även om jag för stunden inte funderar på konkurrens och medlöperi, så är jag alltid medveten om dem. Jag är en snäll kille och jag försöker alltid att vara det. Men när jag skriver är jag hänsynslös. Så länge jag inte låter det spilla över i banaliteter eller utfall mot människor i min omgivning så tillåter jag mig säga vad jag vill.

Ett förtydligande: jag anklagar aldrig individer för någonting. Ingen människa kan sätta sig i skuld, vad de än har gjort och begått. Exakt i hur stor grad hon är slav under systemen låtar jag vara osagt, men däri ligger min bedömning. Därför att jag på riktigt är en fritt tänkande individ. En yrkesmänniska, exempelvis, kan aldrig imponera på mig med sitt hårda arbete, jag vet väl att arbetsmarknaden som system är trång, selektiv, dysfunktionell och trasig fast den skamlöst klär sig i gloria. Den människan kommer att göra sig dum om hon försöker.

Så låt oss tala mellan själar som människan gavs förmågan att göra för lång tid sen. Då kysser jag var man, kvinna och barn på pannan och säger att deras universum är det vackraste på jorden.

Tystnad är retirering och medlöperi

 

”Du lät inte vad du visste prägla hur du levde!” - John-Bertil Lundén 

”Är inte språket rikt nog för förmågan att uttrycka sig?” - John Logan 

Jag har sagt att om människor talade i poesi skulle jag passa in överallt. En liten humoristisk tonhöjning avväpnar den allvarliga avsikten. Givetvis menar jag det inte som ett skämt, men jag förstår förutsättningarna för harmoni i ett spänt samhälle, tillräckligt mycket för att förstå när ett avväpnande skämt är på sin plats. Att som Houellebecq trycka hårt med fingret mot samhällets svaga punkter gör människor oroliga och defensiva. Man måste vara försiktig med sitt innanförskap om man har det. Ju högre grad våra tryggheter står på spel i konkurrensen, desto försiktigare måste vi vara – rätten att utmana en sådan försiktighet brukar vara det som kallas uttrycksfrihet.

Jag är autist och jag lockas lätt av ropen från mänskliga djup och samhällsfrågor. Jag kan hålla på länge, jag blir inte nedslagen – tvärtom. Få saker ger mig så mycket energi. Förmågan att maskera är, som läsaren förstår, nedsatt. Jag känner inte heller att jag är tvungen att vara tyst. Det är en frivillig välgärning jag gör för andra. Jag är en empatisk person. Det skulle inte såra mig om någon ber mig bli ytligare för att de mår bättre av det. Personen må vara för trött eller praktisk för att orka med mig – det finns ingen skam i självinsikt. Min självinsikt kunde låta så här: om alla levde så på djupet som jag gör så skulle ingenting bli gjort i samhället. Jag är mycket medveten om det.

Det var länge sen jag läste på universitet, den blacken om min fot har jag skakat av mig. Jag bedriver inte forskning. Jag studerar och reflekterar, inte för något kommersiellt eller akademiskt syfte: jag vill veta saker jag förundras över, om människan och om samhället. Jag vill veta varför hårt arbete är gott i sig, när det finns mängder av bevis för att somliga sysselsättningar är rakt förkastliga och skadliga. De som arbetar i det militära, exempelvis, med vapentillverkning, koncentrationsläger för kycklingar med många flera, de kommer undan med ren semantik. I verkligheten kan de inte göra någonting rätt, hur hårt de än arbetar och hur djupt deras arbetsmoral än sitter. Det är mycket märkligt för mig att de kommer undan, ändå djupt rotat i den normalt fungerade människohjärnan, i synnerhet i vår arbetarkultur.

Språket räcker inte till därför att vissa saker i samhället, uppbyggliga och skadliga, måste få vara oantastliga för att den ekonomiska konstitutionen inte ska krackelera. Säg det lika skamlöst som det praktiseras – och tysta inga kritiker för att underlätta blasfemin. Vad är det med tystnaden som gör den så klok och vis? Den är retirering och medlöperi. Är inte språket rikt nog för förmågan att uttrycka precis allt? Vi slår munkavle på varandra av praktiska skäl, ekonomiska och sociala, och själva språket blir strypt i sin linda. Bara ett språk befriat från alla fjättrar är möjligt att tas i bruk för att tala ut. Ska det verkligen krävas en autist för att uppmärksamma det egendomliga och höga priset vi satt på harmonin?

Fulförsäljning ÄR ett framgångsrecept

Merio, Pixabay

Många framgångsrika entreprenörer jag mött och tagit inspiration utav stoltserar med en bakgrund inom telefonförsäljningens domäner; likt skådespelaren på Broadway plöjer försäljaren samtal med fix färdigt manus utan minsta tanke på vad det gör med bilden av människan och bilden av entreprenörskapet. Det är en löpande-band-försäljning, människor reduceras till ting på ett gummiband och mellanmänsklighet till ettor och nollor i sin mest absurda form.

Jag har lyssnat på ett flertal sådana framgångssagor men det är speciellt ett som sitter bränt på min cortex. Det var en framgångssaga där vederbörande med glittrande ögon förtäljde sin tid i fulförsäljningens sfär. Han gav oss bilden av en socialt outtröttlig yngling vid telefonbordet, en slamrande telefon och avslut efter avslut med en energi som hör bönsyrsan till.

Den retoriska finessen som lästes innantill bland slamrande telefoner och uppjagade försäljare har blivit så självklar att den blir osynlig. Trots att det är objektifiering i absolut bemärkelse. Förtingligandet av människor tar telefonförsäljaren med sig till sitt framtida entreprenörskap, i form av latent liggande verktyg i medvetandet, närhelst den ekonomiska situationen kräver lite ”hårdare tag”.

Trodde du att det var entreprenörskapet i sig som var det skrämmande när man talar om entreprenörskap? Då trodde du fel. Människan är det djur med tillräcklig andlig och intellektuell kraft för att stå upp emot naturens äta-eller-ätas-lag (försäljningens a och o). Det opersonliga mötet utifrån ett fix färdigt manus gör ont. Det ska göra ont, därför att skådespeleriet som entreprenörskapet skor sig på hör hemma på teaterscenen och framför filmkameran, inte i yrkeslivet!

Trygghet till priset av äkta solidaritet

Gerd Altmann, Pixabay

Redan på 1500-talet slog Montagne fast att sanningsenlighet är ett förrädiskt företag: hur skulle vi kunna vara sanningsenliga med så otillförlitliga sinnen och en omvärld så full av motsägelsefulla segment? Sällan eller aldrig hemfaller vi till ro för att bearbeta världen utan lämnas nakna med motståndskraften förvärvad i arvslaget. Att blunda för all den orättvisa som sjuder i världen och tänjer ut människans tolerans för olikheter till bristningsgränsen är den efterlängtade egenskapen, förblindelsen inför den gängse grymhet som gör att någon sparkas varje gång man lyfter foten och krossas varje gång man sätter ner den. Orättvisan ter sig inympad i själva existensen och förnekelsen framstår som ren överlevnadsmekanism; hur skulle vi kunna bära så mycket skuld på våra axlar och samtidigt vara hängivna våra ekonomiska livsvillkor? Redan i tidig ålder får vi lära oss att blunda för vad som inte är till gagn för sysselsättning och gemenskap – trauma verkar öka känsligheten för detta olyckliga förhållande men klädd i så många medicinska och patologiska termer förlorar alla uttryck sin legitimitet – och det tar vi med oss i vuxen ålder, i förhållningssätt präglade av samma mekanismer som när man skäms å någon annans vägnar, någon som saknar vett att låta tabuer vara tabuer. Detta är vad man i allmänhet kallar självkännedom, förmågan att uppfylla kvoten av sin plikt, det vill säga uppfylla insatskraven för den sysselsättning som ligger till grund för ekonomisk och materiell trygghet, en känsla för beteendemönster och en förmåga att vinnlägga sig dem för att inte hamna utanför gemenskapen. Avvikande beteenden och värderingar utifrån rent pragmatiska förutsättningar måste röjas undan med utfrysning, relegering och avsked när våld och konkret mobbning förbjudet enligt lag för att det i sin yttersta konsekvens skadar individens förmåga att identifiera och lystra till sysselsättningens villkor.

Det verkar alltså som att våra sinnen under inga omständigheter kan vara oberoende och fria från angrepp utifrån. Livsvillkoren dikteras alltid av en enhet eller institution ovanför pannan vilken avgör vad som krävs för att en viss livsstandard ska vara uppnåelig och dikterar sysselsättningens grad och innehåll – det vi lättjefullt kallar ansvar. Lättjefullt för att ansvaret vi ska vara beredda att ta hänger på den lång- och kortsiktiga personliga vinsten och därför, för att parafrasera Heath Ledgers legendariska insats i rollen som Jokern: människor är bara så goda som världen tillåter dem att vara; människor är så goda och så medvetna, givmilda, inkännande, närvarande och visa som institutionen för vilken de ska ta sitt ansvar kräver. De litar helt och fullt på institutionen som en frälsare och gemenskapsbyggande enhet, en väg till tryggheten, den ekonomiska och materiella tryggheten som ska öppna alla dörrar till ett enligt tidsandan värdigt liv, och hoppet vilar på förmågan att spara energi att använda när en huvudsaklig sysselsättnings kvot är uppfylld.

I vår tids anda är det osolidariskt att ha fyllt sin kvot för tidigt. Det är upp till individen själv att ta vara på sin energi så att det blir något över, om den bara räcker till detta grundläggande behov tar man inte hand om sig ordentligt och räcker det inte till ens för pengar och tak över huvudet då är det något man helt enkelt int ehar begripit sig på. Se över din hälsa, människa, du kan alltid göra mer!

Det är en nyliberal övertygelse jag en gång trodde på men som jag idag inser långt ifrån inbegriper alla. Efter vardagens ekonomiska ansvar behöver de flesta varva ner, kliva av prestationsvagnen och jäsa i en fåtölj. Att inte tillåtas det kommer få konsekvenser som i sin yttersta form gör arbetare till trötta nickedockor och de ”högpresterande”, de som fungerar som institutionernas ansikten och därmed dikterar villkoren, till i det närmaste psykologer från och med när arbetarna inte längre orkar. Energiöverskottet som många i den nyliberala skolbildningen vill förvandla till något allmänmänskligt är missriktat, den gamla överlevnadsinstinkten har inte manipulerats bort utan isolerats och omdanats för näringslivets räkning, det vill säga för överlevnaden på ekonomiska marknaden, människor fostras inom dessa i allt högre grad algoritmiska axiom för att bli så systematiska som vinstmaskinen kräver och som gör att arbetsgivare inte alltid behöver agera psykolog och därmed göra avkall på företagets bästa.

Att det är möjligt att assimilera ekonomiska och psykologiska förutsättningar i en och samma insats är en farlig och hämmande och rentav nedbrytande form av kontakt mellan människor som bygger klyftor djupa som laguner och murar höga som berg. Företag bygger sitt vidare anspråk på överskott av pengar som en ambitiös individ bygger vidare på sitt levnadssätt med hjälp av energiöverskott. Status quo är inte önskvärt, med konkurrensmatrisens hotfulla vingslag över våra medicinerade kroppar är det det starkaste överskottet som vinner. Det allra bästa vore en människa som inte ens behöver vila och kanske är det dit vi är på väg, i en rasande fart mot undergång för människans mjukdelar, mot sinnenas förhårdnande och en alltmer intensiv lystnad för att den som böjer sig djupast för vinstmaskineriets villkor är den som sitter bäst på piedestalen när de sociala privilegierna ska utdelas.

Sanning är när allt kommer omkring ovidkommande. På många sätt har vi gått tillbaka till vårt primitiva sätt att leva där starkast vinner – om vi någonsin kom därifrån det vill säga – och det enda vi har att se fram emot är nästa kris, nästa ekonomiska och sociala kollaps, som kan påminna oss om vad det egentligen är fråga om när vi talar om solidaritet: vi är urdåliga på att hålla sams utan att få våra personliga intressen varsamt eggade av företagens intressen och förnuftet är inte tillräckligt, det ber oss i bästa fall att hålla oss på banan och stå stadigt inför angrepp från andra uppfattningar för att ekonomisk och materiell trygghet är blott vad förnuftet kan åstadkomma. Den verkliga omsorgen kräver antingen överskottsenergi eller ett avvisande av näringslivets villkor, det vill säga ett enklare och därmed fattigare liv; en solidaritet som näringslivet under inga omständigheter kan införliva för att det skulle kosta själva förutsättningen för överlevnad på marknaden. Äkta solidariteten är i näringslivets begreppsvärld förenat med förlust, för företaget ett förstadie till försvinnande, det frihetsberövande försvinnandet för vars besvär ingen människa är värd, inte ens om det vore det mest solidariska att göra.

Man får allt ta och välja sina föräldrar

Gerd Altmann, Pixabay

Man får allt ta och välja sina föräldrar för ingen är selfmade. Om det fanns något dylikt skulle inte floran av kemiska preparat vara så omfångsrik som den är. En toppsäljare säger vid fjorton tillfällen att han var lärd från grunden, och vi ser på honom som vore han en gud i glatt skinn. Vid det femtonde sitter vi hemma hos hans far och på väggen hänger ett diplom som säger årets säljare. En företagsledare säger vid fjorton tillfällen att han är selfmade; den associativa tanken är hemligheten för att det handlar om att göra bruk för hallucinationen – de kallar det The secret. Vid det femtonde undslipper han sig en familjehistoria skriven med entreprenöriellt bläck och en stafettpinne som bara var att ta. Trettio samtal senare tror jag inte längre på något som framgångskulturen har ritat upp med gnällig tusch på glatta whiteboardtavlor för att däri finns inte en siffra som inte har förberetts åt dem som predikar sina metoder – man gör det man gör för att man inte kan låta bli och det är allt.

Jag lever hellre på makaroner än ett trist jobb

banksadam, Pixabay

Det är väl svårt att prata om arbetsmoral också. Hög arbetsmoral förutsätter principer eller inpräglad livsstandard som ger jobbet ett principiellt eller ekonomiskt värde. Ett folk utan någotdera är svåra att motivera. Hur gör man med ett folk som hellre lever på makaroner än på ett jobb? Hur införlivar man dem i den uråldriga doktrinen att det är bra att jobba?

Konceptet att välja med hjärtat, att göra något man brinner för, verkar ha slagit fel: de som inte brinner för det som erbjuds väljer helt enkelt en lägre livsstandard för att friheten verkar vettigare. Det är bättre att inte brinna alls än att låtsas brinna. Det lämnar konventionen med ett sista kort och det är pengarnas konkret sociala värde; utan pengar har man inte råd att umgås med folk.

Det är ett tveksamt kort som sällan behöver eller ens bör spelas för att folk i regel betraktar det som en implikation till ofrihet. De flesta säger det ogärna rakt ut, de slickar hellre på aluminiumlisten med lekmannens aforismer om arbetskamrater och rutiner på tungan. Men i slutänden är det ändå en fråga om att den som väljer att leva på makaroner istället för att arbeta väljer bort ett aktivt socialt liv. Och det är inte okej.