En bön vid självmordets rand

Free-Photos, Pixabay

Här är vi nu, du och jag, självmordet. Fram tills nu har våra vägar korsats i små inskott på vägen. Nu möts vi, till sist, jag ovetande om hur jag ska bemöta dig och du ovetande om jag kommer bemöta dig överhuvudtaget. Ditt grepp om min bringa är nu hårt och kallt. Jag känner det spännas precis som allt annat spänner som en järnring om min hjässa. Jag har givit upp om livet, jag känner det med kraften hos en tomhet som hela tiden expanderar. Jag har tagit vad jag har och gjort vad jag kunnat. Nu finns ingen annan väg än återgången till vad jag var från början: sävlig och klumpig och tafatt.

Gud, Fader, jag har givit upp om livet, och jag vet icke hur jag skall ta mig åter till ljuset. Fräls mig från dessa onda tankar. Led mig vägen till Dig. Fräls mig och jag skall följa Din väg. Rädda min själ, fräls mig för Din nåds skull. Ty i döden tänker man icke på Dig (Ps. 6:5-6). Gud, Fader, fräls mig fri från skuld och jag skall återbörda och göra bot i Ditt namn. Herre, kungör mig Dina vägar, lär mig Dina stigar, led mig i Din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud (Ps. 25:4-5). För Ditt namns skull, Herre, förlåt min missgärning, ty den är stor (Ps. 25:11).

Befria mig undan dessa kval, tag mig till Dig som en av Dina. Jag äro blott ett lamm i Din försyn. Giv mig frid i Ditt namn. Amen.

Fräls mig, Fader, från synd och skam. Låt Orden fylla mig med jämnmod, låt världen sluta bulta i min kropp. Visa mig vägen till Gudomlig kärlek och jag skall finna min väg till Dig. Icke från människor, ej heller genom människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda (Gal. 1:1).

Fader vår som är i himmelen!
Helgat varde Ditt namn;
tillkomme Ditt rike; ske Din vilja,
såsom i himmelen så ock på jorden;
vårt dagliga bröd giv oss i dag;
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro;
och inled oss icke i frestelse,
utan fräls oss från ondo (Matt. 6:9-13).

Släpp min bringa och min hjässa fria från världens och självmordets ok. Låt mig andas fri luft igen. Låt mig besegra denna tankens monstruositet och vandra genom dalen utan kedja och ståt. Detta är min bön till Dig, Gud, Fader, Herre. Förlåt mig för mina synder och jag skall vandra de vägar Du visar mig. Amen.

Förlåtelseprognosen

Tumisu, Pixabay

Verbal kommunikation är för stammar’n en rad födslovärkar som måste hanteras: ord för ord, stavelse för stavelse, mening för mening, därför att problematiken hela tiden byter plats i munnen. Språket blir ett slagfält där bokstävernas infanteri strider mot tystnadens artilleri. Den enklaste konversationen förvandlas till ett skräckscenario.

Så lär sig stammar’n hantera sitt talfel genom att takta in sig själv och när han får smak för att höras kommer han skrika sig hes. Sen gör hesheten honom ohörbar och han blir alldeles tyst. Den här gången minns han hur det är att höras och det är då ensamheten gör som ondast.

Därför börjar han läsa Bibeln och Bhagavad Gita i jakten på någonting som kan följa honom in i sig själv och sitta med honom och grubbla över allt som gick sönder i hans händer och som andra människor har fått plocka spillrorna efter.

Vad han söker är förlåtelse och den enklaste formen av förlåtelse det är den man tar med sig in i sig själv. Den svårare formen är det yttre formen och den tänker han skall komma senare, när han tar tag i det, fast det tvivlar han på att han kommer göra. Sådan förlåtelse går inte att få av Gud och därför är det inte säkert att han vågar.

Stammar’n sjunker ner i stolen och skriver några rader som plåster på modfälldheten. En dag blir han kanske modigare än så här. Men det är inget man ska hoppas för mycket på.

Ingen tänker utanför boxen som inte förlorat allt innanför den

Clker-Free-Vektor-Images, Pixabay

Du skriver bombastiskt om misslyckanden och du tittar med avund på den som tillåts misslyckas så mycket och ändå kan leva. Du är ambivalent till misslyckandefilosofin därför att dragen till sin spets leder den till rännstenen och där vill ingen vara. Jag gör det kompulsivt: jag väljer återvändsgränder och fallgropar och, för att använda din fraseologi, utforskar livet, kanske för att visa dig att vi väljer mindre än du tror.

En annan aspekt av samma tanke är att Arnold Schwarzenegger och Hollywood vred sönder Sartres existentialism och kontentan blev ett förvirrat folk som krampaktigt håller i vad stabilitet. Få människor är stabila som Herkules. Vår generation blev därför ett folk som håller fast vid minsta ting som betyder stabil grund med krampaktigt vita knogar.

Du tittar på mig som om jag tillåtits misslyckas så mycket utan att dö. Mina misslyckanden uppradade och utforskade gör moraliska slutsatser ofrånkomliga. Att det går att förminska alla mina försummanden till misslyckanden blir ett direkt hot mot din verklighetsbild: ställer inte samhället högre krav på människor än så? Skulle alla människor göra som jag skulle hela världen gå under på nolltid. Ändå. Du tittar på mig som vore det ett privilegium att tänka utanför boxen.

Det är en förbannelse. Och det har inget med fria val att göra. Jag trodde Harry Potter-eran slog ur oss den lögnen en gång för alla. Ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den. Vad skulle jag inte göra för att få leva utan tankarna som tänds i min hjärna? De förvandlas till vilddjur, vilddjur jag måste hålla kvar mellan mina händer tills händerna är fulla av blod från såren som djuret river upp.

Vad skulle jag inte ge för ett balanserat liv med sundare beroenden som umgänge, sex och pengar istället för ensamhet, mat och ordbågar?

Symptombäraren

Schäferle, Pixabay

En av de gamla proletärförfattarna skrev en gång att det är som att dikta som det är att ro: man rör sig framåt men tittar bakåt. Varje nu är en mjukdel omgiven av ögonblick bakåt och förväntningar framåt. Utan ögonblicken och utan förväntningarna blir nuet alldeles tomt på innehåll. Vi blir tomma behållare, förlamade mottagare av intryck vi inte kan göra något med. Att leva i nuet, som man säger, är att leva med sig själv, i fullständig harmoni med alla sina ögonblick och alla sina förväntningar. Om man inte först lärde sig ro är det det svåraste som finns att leva därför att vattnet är inte alltid stilla.

Ändå ska jag sätta sig mig båten och jag ska få den att röra sig därför att det är så man gör. Du är vuxen nu, säger man, du gör dina egna val och ingen kan säga åt dig vad du ska göra. Naturligtvis beror självständighet och integritet på hur skickligt jag ror men det är så lätt för de som ror att glömma att vi rolösa finns. Alltså glider jag hjälplöst med båten ut på öppet vatten, medan någon ropar åt mig från stranden: ro för helvete! Men jag hör honom inte därför att ur vattnet reser sig en kolossal båge som förmodligen kommer för att dränka mig.

Jag borde få panik och ro utav helvete men inget annat än att vänta i båten fick jag lära mig, vänta ut stormen och slagen och förödmjukelserna. Att jag skulle kunna ta upp årorna glömmer jag alldeles bort och jag kan ingenting höra från stranden därför att jag är upptagen med att vänta på vågen. Att rädslan snart ska ta slut är det enda viktiga och därför väntar jag. Det enda jag riktigt vet är att allt kommer bli bra. Snart. Bara jag väntar.

Naturligtvis vet jag att vågen kan dränka mig. Att det enda vettiga är att ro utav helvete. Men jag gör det inte därför att stormar och slag och förödmjukelser förstör så mycket när man är alldeles ny i båten och aldrig har sett en båt förut. Överlevnadsinstinkten förvrids tills allt som värdkroppen önskar sig är en snabbare väg. Och den snabbaste vägen är alltid inåt när det gör ont, längst in där hinden kryper hop under lejonets klor. Slår jag huvudet i ett rev på sjöbotten eller inte hinner få luft i lungorna snabbt nog känner jag det inte. Det enda instinkten säger mig är att det måste ta slut snabbt så jag slipper vara rädd.

Att jag kommer vara ännu räddare när det över vet jag inte när vågen kommer. När den har rest sin kolossala båge över båten och nästan dränkt mig och släppt mig fri kommer jag vara rädd för vågor. Speciellt de som är kolossala och bågformade. Kanske kommer jag vara rädd för båtar också. Därför ställer jag båten på land och gräver ner årorna i den hårda sanden. Naturligtvis blir jag oproportionerligt arg därför att båten inte rör sig hur hårt jag än sliter i årorna. Det är då någon kommer och säger att båtar inte hör hemma på stranden och att de ska vara i vattnet.

Jag borde sätta hjul på båten men så rädd är jag inte än. Därför glider jag lika hjälplöst ut i vattnet igen. Jag försöker väl få tag i årorna och ro utav helvete som han har sagt till mig men båten bara snurrar på sin axel. Jag blir inte tillräckligt rädd förrän jag är så långt ifrån stranden att han inte kan se mig. Då blir jag räddare än förut, räddare än jag någonsin varit. Och då är det klart vågen kommer, därför att den kommer när man är som räddast. Den här gången får jag tag i årorna men jag ror åt fel håll, rakt in i den rasande vågen som slukar mig i sin kalla, kolossala båge. Men den dränker mig inte. Den gör mig bara räddare.

En dag kanske jag är tillräckligt rädd för att sätta hjul på båten.
Eller modig nog att börja dikta innan jag drunknar.

Inget är så mänsklig som att orka bära skuld

Gerd Altmann, Pixabay

Det finns ett universellt skuldförhållande åt vår existens som historien har berett åt oss: den vites börda, konsumentens börda, mannens och kvinnans börda, tolkningarna är mångfacetterade men pekar alla åt samma håll: vi har en skuld att bära och vår belägenhet kan, när allt kommer omkring, definieras i förmågan att bära den.

Det önskvärda är minsta möjliga skuld; så lite personlig skuld som möjligt gör det inte lättare att bära den kollektiva, det vill säga historiska. Den blir bara lättare att ignorera. Att leva i nuet är en devis för att avmarkera ett skuldförhållande som inte går att göra något åt. Vi måste bidra till det samhälle vi lever i nu. Ingen orkar älta gamla problem.

Men hur mycket är förblindelsen värd? Skuldförhållandet är en realitet. ”Fördömda värld där någon får en spark varenda gång man lyfter foten och där någon krossas varenda gång man sätter ner den”, skriver Stig Dagerman på Kymmendö 1946, livs levande och smärtsamt medveten om skuldförhållandets bistra verklighet.

För att individualism blev ett sätt att värja sig för skulden och fylla sin korg med allehanda frukter är jag inte intresserad av att delta i ackumulationen för att hyckleriet bränner mitt skinn. Jag måste söka mig bort från förblindelsen, som den gör som inte längre kan blunda för skuldförhållandet. Världen rör sig mot jämlikhet men sakta och räddhågset.

Kanske för att de flesta har glömt poängen med uppoffring. När man tänker på det idag rör det sig om en arbetsinsats och ett meddelande till familjen att man blir sen till middagen, skänka en slant, bistå med medel åt behövande, bjuda på crépes och kaffe och ett samtal med någon som behöver oja av sig.

Individualismen har kanske drivit in oss i ett missförstånd. När det blir ett sätt att blunda för skuldförhållandet att se om sitt hus förlorar förvaltningen av egendom sitt välgörande värde. Insatser blir för själva egendomens skull och därför är jag ointresserad av egendom.

Man kommer vilja hjälpa mig med pengar och tak över huvudet för att det är våra mest universella begrepp för trygghet. Man talar om det som omsorg. Men omsorg är något annat: ett metafysiskt band som bara språkets metaforik kan närma sig utan att tappa koncepterna.

Egendom är inte omsorg och det fruktar jag är vår tids stora förblindelse. Med den sociala tillvaron expanderad från det lilla, det vill säga familjeidyllen, till 2000-talets ekonomiskt sammanvävda världssamfund, då kräver det våra individuella, familjära och nationella hjärnor på en oundviklig expandering av tillhörighetskonceptet.

Jag har levt på samhällets alla instanser förutom hemlösheten och frihetsberövningen. Predikaren hade rätt: allt är förgängligt och ett jagande efter vind. Ingenstans erbjuds annat än olika sätt att blunda för skuldförhållandet.

Att sörja för sin trygghet är ett legitimerat flyktbeteende jag inte längre tror på för det är en missuppfattning som hämmar historiens rörelse; på vägen mot en egalitär värld måste tryggheten gå förlorad för att kunna omdanas. Att som skrämda barn hålla fast vid egendomar och egna begrepp för trygghet när världen gungar som värst är förlegat. Vi borde vara modigare.