Det står mig inte fritt att vara fri

"Fly – fly för livet”, ropade frestaren; ”bryt er ut till liv, frihet och mental hälsa. Er sociala lycka, era intellektuella förmågor, kanske till och med er odödliga själ, är avhängiga av det beslut ni fattar i detta ögonblick. – Där är dörren, och nyckeln är min hand. Välj – välj!”

   ”Och hur kan nyckeln vara er hand? – och vilka villkor finns för min frihet?” sade Stanton.

– ur Melmoth av Charles Maturin

Jag talar aldrig lättvindigt om frihet. Helt enkelt därför att jag vet vad den kostar. Absolut frihet är något magiskt och djupt kränkande i ett samhälle som slänger sig med köpta paroller. Det står mig inte fritt att vara fri. Den enda godtagbara friheten är den som kan torgföras. All annan frihet är provocerande och störande för den sociala ordningen. Min mentala hälsa är i alla händelser en bisak.

Människor som säljer frihet på recept till varandra kommer undan på grund av framfostrad hjärntvätt. Att det de gör är oerhört och magstarkt behöver aldrig föresväva dem – de vänder kapporna efter vindblåset. Vore det norm att bära kilt och knäppa luta skulle de göra det utan betänkligheter. Det kan knacka på min lägenhetsdörr klockan 01.30 en fredagskväll – jag öppnar utan fruktan, men dessa medlöpare skrämmer mig.

När samhället hårdnar i kristider lommar de med, måna om behärskningens dygd och tar ut de psykiska spänningarna på varandra i enfaldiga konflikter – stolt viftande sina flöjlar och proklamerar: ”jag gör i varje fall rätt för mig”. Ingen invandrare, hemlös eller något dårhjon kan fylla mig med lika mycket missmod som kappvändaren. Därför att vad jag än säger håller kappvändaren sitt medlöperi som en sköld, och ingen som värderar sin trygghet kommer att anklaga honom. De kommer att anklaga mig för illojalitet.

Friheten går inte att sockersmöra och sälja ut på en marknad. Därför att dess väsen av princip undflyr marknadsliberalismens villkor. Det fria företagandet är en gravt kringskuren frihet som binder en människa bakom murar och tvingar fram en persona. Somliga trivs i klyftan mellan person och persona och frodas i spänningarna däremellan. Det är ingen slump att de utgör majoriteten av kappvändarna, fast de propagerar för att vara fritänkare.

Den äkta friheten har alltid lett till samhällets periferi. När jag råkar i situationer där jag har att förlora på att säga min sak har jag inga skrupler. En vän eller familjemedlem måste då säga: ”jag far illa om du säger det.” Eftersom min frihet är absolut är vinst och förlust ingen faktor av betydelse för mig. Endast en annan människas känslor är skäl nog att lägga band på mig.

Jag har brutit mig loss normernas bojor. Mitt tankeliv är rörligt och gränslöst. Jag känner mina känslor djupt och uttrycker dem uppriktigt. Det är en magisk och djupt kränkande frihet i landet lagom som ännu inte fattat att lagomlandet ligger bakom dem. Sverige anno 2026 liknar mer Amerika än det gamla folkhemssverige. Ska det liknas vid någon europeisk tidpunkt alls så fungerar la belle epoque utmärkt.

”Den vackra epoken” mellan 1871-1914 räknas allmänt som en tid då konflikt och misär dvaldes under samhällets progressiva ytskikt. Det är ingen slump att Thomas Piketty gärna ställer den tidens kvava harmoni mot 2000-talets dito, La belle epoque slutade i första världskrigets kataklysm. Piketty’s ambition är att inte upprepa den vackra epokens misstag genom att en gång se sanningen i ögat och istället för att fortsätta maskeraden, vidta åtgärder för precis allas välmåga. Det är en intelligent ambition som givetvis skrämmer slag på kappvändarna. Det är inte heller någon slump.

De flesta litar på att system tar ansvar för människohänsynen, så att de kan fokusera på sitt och de sina. När de upptäcker att systemen sviker blir de perplexa och jäktade. De vet ofta inte vad de ska säga eller göra och hemfaller till urvattnade floskler. Jag tycker inte heller att man kan kräva av folk att de ska veta det.

Svenskar är av tradition ett folk som litar på sina system – det är något vackert och värt att bevara –, att ta det ifrån dem till förmån för ett hysteriskt framåtskridande á la Förenta staterna är en primitiv eftergift till apnaturen. Den amerikanska friheten är en underutvecklad version av den frihet som folkhemmet och den gamla vänstern stod för.

Bara för att de flesta kan vända kappan efter politiska vindar gör inte ett politiskt beslut rätt. Majoriteten får lov att vara gällande i många smärre frågor, men i frågor om ekonomisk, social och politisk trygghet är allt under 100 procent odugligt. Det kallas för utopi på grund av bildningsmässiga svårigheter att dra fulla konsekvenser av historiens rörelser.

Människan behöver förvisso tävla för att känna sig stimulerad, men endast om obetydliga ting och underhållning. Trygghetstävlingen som pågår, och hittills alltid har pågått, är en skam för vårt naturöverskridande intellekt. Titta mycket noga, och du ska få se en Människa som försöker och försöker och försöker att uppnå detta enda människovärdiga politiska mål. Innerst inne har Hon förstått vad friheten vill säga. Däri finns det hopp.

Äkta frihet är fortfarande nedbrytande

Att vara en fritt tänkande individ förutsätter att vara omutlig med sin tankefrihet och att inte hålla någonting för heligt som man själv inte har valt. Men det betyder att nästan ingen är riktigt fritänkande. Det är oroväckande. Floskeln om att tänka själv är en billig parodi på grundidén.

De flesta verkar inbilla sig att fritänkande är något man förlustar sig med på fritiden. Då blir det knappast överraskande när människor börjar kommunicera i enfaldiga koder istället för djupa samtal. Precis så överlämnas den demokratiska makten åt en intellektuell elit. Att göra avbön på sitt fritänkande för den ekonomiska överlevnadens skull är ett klassiskt recept på ökade klyftor i ett kunskapssamhälle.

Att vara fritänkande är inte detsamma som att vara intellektuell. Du måste inte kunna uttrycka dig sofistikerat. Det som krävs är att du inte låter någonting i samhället kringskära dina tankar. Ett inte helt litet krav. Jag skulle aldrig be någon tänka själv, eftersom jag vet vad det kostar. Människor är långt ifrån så fria som det låter i uppiffad propaganda.

Det tog mig flera år att bli fritänkare. Jag var tvungen (ordet är korrekt, för jag gjorde det inte frivilligt) att bryta ner mina band till samhället och Det sociala för att se klarare vad jag själv tänker och känner. Att kritisera arbete och kapitalism är bara en teoretisk rättighet. I praktiken är vi så hjärntvättade att kritiken motsätter sig naturen själv. Att ta den på fullaste allvar kan fortfarande, 300 år efter frihetsrevolutionerna, stå en människa dyrt.

När jag strävade efter en karriär trodde jag på framgången med religiös intensitet, predikade den där jag kom åt. Framgångstanken var min livsluft. Ingenting annat än den totala sönderslitningen hjälpte mig att vakna upp och skala av mig min tro på den köpta personliga utvecklingens ansikten. Att helt bli mig själv och fokusera på min enda fallenhet: att uttrycka mig, kostade mig nästan allt, närapå även livet.

Jag kan inte överhuvudtaget vara en fri människa och på samma gång gå med på någon behärskning. Behärskningen bygger murar runt det fria uttrycket, murarna klämmer in mig i en persona. Eftersom konsten per definition är det enda slags ”arbete” som främjar absolut fria uttryck, finns inget annat sammanhang vari jag kan existera utan murar.

Jag behärskar mig med barnen, för barnens skull, därför att de är barn – mina krav på vuxna är större. Måhända är kraven orättvisa eftersom förmågan att uttrycka sig skiftar, men de är grundade i en okuvlig tro på människans inre potential. Några övriga förpliktelser har jag inte, därför är jag omutlig. Jag måste överhuvudtaget inte acceptera någonting i den vuxna världen (jag tar nämligen valfriheten på allvar). Förminskande värdegrunder som vinst och förlust har ingen betydelse när jag väljer.

Jag är medveten om att det jag vet idag kan vederläggas imorgon. Men att jag kan överbevisas är ingen anledning att ödmjuka mig till tystnad, och däri frånsäga mig min demokratiska röst. Jag är inte slav under någonting – för det har jag mycket ont. Det är den köpta friheten som är bekväm. Den äkta är fortfarande nedbrytande.

"Ditt jävla kapitalistsvin!"

Jag är åttiotalist och milleniumbarn. Två veckor före min nollårsdag vaggade mor min över gatan för att läsa om vad som hänt med Olof Palme. Jag är fyrtio år fyllda och av dagens ungdom betraktad som gubbe. För min elvaåriga son är jag en dinosaurie. Men skenet bedrar.

En sommardag på musikhuset i Katrineholm lämnar jag scenrummet för att hämta kaffe. Jag och min bandkollega väntar på att kunna ta utrustning med oss för spelning neråt stan. Jag öppnar dörren till fikarummet och i det ögonblicket ryter en av ungdomarna: ”Ditt jävla kapitalistsvin!”

Eftersom jag är vuxen och fyrtio år förväntas det av mig att antingen ignorera det hela eller säga någonting mjäkigt fostrande. Jag gör ingetdera. Istället höjer jag en näve i luften och ropar: ”Ja! Bra!” Jag får ett par konstiga blickar av ungdomarna. Det struntar jag i. Min generation (och de äldre) borde veta att stödja ungdomen med kunskap som tillåter en fjortonåring att skrika ”kapitalistsvin” istället för att bjuda ut dem åt marknadsvindleriets förnedrande skådespel.

Fundera på det: vår tids samtalsklimat kräver kunskap och saklighet för att släppa igenom kritik. Det är motsägelsefullt eftersom de kapitalkritiska författarna själva försöker tända upp ett vildare motstånd hos sina läsare. Som vuxen människa förväntas jag sitta mogen och däst mitt i motsägelsen och inte visa mycket känslor när jag kritiserar orättvisor. Vem vinner på det, tror du?

Att ryta ”kapitalistsvin” tyder på en nästan bortglömd intellektuell självsäkerhet. När en fjortonåring gör det borde vi gamlingar göra honnör, som permitterade amerikanska marinsoldater när Stars and Stripes plötsligt dyker upp på ett fartyg vid Tokyos hamn. För ingenting säger ”svensk tradition” så mycket som när ungdomar kritiserar kapitalism.

När Jan Myrdal gick i processioner på 60- och 70-talet var det närmast kutym. Överallt i samhället florerade motstånd. Att ungdomens fria motstånd senare förvandlades till karaktärsutvecklingens fria företagande (i motsats till individens fria tänkande) betraktar jag som en usel kompensation. För demokratin blev devalveringen en dolkstöt i ländryggen.

När en ungdom ryter ”kapitalistsvin” minns jag något läst: 2020-talet är det nya 70-talet. Tänk om det är sant? tänker jag för mig själv. Tänk om det har börjat koka så pass i de unga folklagren att modet att göra motstånd får nya injektioner? Jag ryser av vällust vid tanken. Då är det inte långt till att tjänstemän jagas in på kontoren igen (på den gamla goda tiden hade arbetarna en värdig slags pondus), istället för att arbetarna som idag förskräcks över risken att förlora jobben och blir osams sinsemellan.

Som alltid brukar motståndsrörelser börja med ungdomarna. Redan Sokrates måste dö giftbägardöden efter anklagelser om att sätta griller i huvudet på dem. Eftersom jag vet att vuxna människor idag hellre låter det sociala fostra till lydnad i märkliga tysta signaler, snarare än att dela ut självmordsdomar, så kommer ingen stå i vägen för mig när jag uppmuntrar ungdomarna att gå längre.

Jag är en bildad och autistisk konstnär, utan tillstymmelse till respekt för orättvisa konventioner. Individen och hennes djup är heliga men systemen är lovliga byten om jag kommer åt. Jag är vän med språket och skrupellös när det behagar mig. Min enda farhåga är att ungdomarna ska tycka att jag går för långt. Däri ligger min undersökning.

Romantiseringen av folkhemmet ger mig kalla kårar

Den farligaste människan i Sverige är och har aldrig varit den kriminella invandraren. Vi måste vakna upp ur hypnosen. Det största brottet i världen är när medvetna vuxna människor låter sig dribblas upp på läktaren medan systemet långsamt krackelerar. Jag känner många människor som både ser om sitt hus och på samma gång både ser, hanterar och motverkar devalveringen som pågår. Att enbart se om sitt hus från läktarplats är ett urgammal brott mot mänskligheten – den värsta vargen i fårakläder. Kriminalitet är bara ett symptom på krackeleringen som fått ljuda därför att systemfrågan blivit för komplicerad.

Jag tittar inte på politiska debatter längre. Politiker skämmer ut sig själva med för små frågor. Politiskt mod på riktigt vore att höja frågeställningen upp i det skira blå, lösa problemen därifrån och ner. Folk fattar kanske inte till en början, men det gör de med tiden eftersom politiken alltid sätter standarden för samhället. De gamla grekerna visste att låta samtal ta lång tid (det enda av värde att ta med oss därifrån). Politikerna har mycket betalt för att prata. Jag förväntar mig att de sätter sig var dag i en månads tid och debattresonerar om vad ett värdigt liv för alla egentligen innebär, innan de överhuvudtaget börjar nysta i smärre frågor som invandring, arbete, kriminalitet och ekonomi. Det är ett enkelt recept för att bli tagna på allvar igen.

Om jag fick ett mynt för varje gång jag har hört den blinda lydnaden häcklas, och lika många sedlar varje gång blindheten gjort sig gällande i samma människor... Sådant är samhället idag: vi har fostrats att slå oss för bröstet med en självständighet som vi kastar av oss med kattoset. Man känner igen resonemanget i entreprenörsvärlden: kasta av dig tryggheten, ge dig ut i osäkra äventyr och utmana dig. Jag skulle bli lika rik i den världen av att pröva självständighetens skal. De kriminella torde ha kommit långt från hyckleriet, men i princip är det samma sak där. Någon räddning står inte att finna om inte politikerna vaknar eller folket enas under en revolutionär fana. Jag har inte stort hopp för någotdera.

Så långt mina krafter räcker (vilket inte är särskilt långt) ägnar jag mig åt att pröva idéer mot verkligheten och stöta demokratins ansvar mot den hycklande självständigheten. Vi har gjort avbön på demokratin till förmån för tryggheten. Det är långt ifrån första gången och inte heller den sista. Politiker med lobbyister upp i ändalykten är inget nytt fenomen för vår tid. 1800-talets européer måste riskera livet på en båt i sex veckor över Atlanten därför att rika människor spunnit politiker på sina fingrar. Utan en förmögenhet gick det knappt att leva i Sverige. Jag önskar att högern kunde tala om hur det gamla goda folkhemssverige blev till: arbetarna måste strida i fyrtio år och militären sättas in innan politikerna vaknade.

Därför ger mig romantiseringen av folkhemssverige kalla kårar. Skalets skimmer håller bara om man inte går länge tillbaka än 1930. Å andra sidan: skulle politiker göra det skulle de stirra ett plågsamt faktum i synen: vi rör oss bakåt i tiden. Folkhemssverige förkrymper till 1800-talets misär. Det var lika viktigt då att finta bort folk med småfrågor för att de inte skulle gå bärsärkagång på grund av orättvisorna. Det gjorde de ju till sist ändå, och det säger någonting som politiker av alla de slag behöver vara medvetna om.

Jag tar alltså mitt demokratiska ansvar och låter påskina vad jag ser och lär. Jag tror inte att jag kommer leva för att se revolutionen, men jag är säker på att den kommer. Min tid är mer av en mellantid, lugnet före stormen. Kan jag bidra det minsta till den vakenhet som krävs för att tända gnistan så ska jag somna stillad i min dödsbädd. Jag sysslar inte med konst för att underhålla, utan för att förbereda. Om någon av en händelse blir underhållen är det en vacker bonus och jag bugar alltid djupt. Men det förändrar ingenting.

De farligaste brottslingarna i världen är medvetna vuxna människor som låter sig dribblas upp på läktaren för att endast se om sina hus när systemet krackelerar och förkrymper till ett slags för-folkhemsland. När språket inte längre biter på några tystnader måste språket förvandlas till yxor. Men det behöver inte hända. Det finns tid att vakna.

Nyttighetens bojor

 

Jag är en absolut onyttig människa.

Vad är er politiska övertygelse?

– ur Enquête av Gunnar Ekelöf 

Det är populärt att låta påskina sina lärdomar från resor mellan klasser. Helst i storvulna ordalag om människans potential. Jag har gjort det och kommit undan med det utan tillstymmelse till ont samvete. Samvetet kommer först när allt är förlorat, när man tvingas tänka större, milasteg från entreprenörsromantiken om människan som spolas barhänt upp på stranden för att spotta i nävarna och börja på igen. Jag pratar om att förlora allt och sedan förstå alldeles för mycket om människan och historien för att vilja konkurrera ut någon i trygghetstävlingen igen. Denna onyttiga människa är min enda kvarlevande hjälte.

Hon är min hjälte därför att hon förstår att Nyttigheten kan ofredas och rövas bort av ändamål som tvättas rena med pengar. Eftersom jag har en vapenproducent i närheten har jag haft den ynnest att få lyssna till inlärda repliker, som syftar till att listigt väja för sunda värderingar. Efteråt undrar jag hur hon kan sova om nätterna. Sen minns jag disciplinens förblindande kraft och förstår. Min onyttiga hjälte och vapenproducenten måste se på varandra med samma dömande blickar. Eftersom vapenproducenten tjänar pengar på sitt ofog är hennes övertag vedertaget.

Det är min övertygelse att tanken förvanskas i nyttighetens hägn. För den som tänker djupt och klart på världen kan ingenting vara heligt. Men en så pass illojal hållning är inte populär. Eftersom jag är konstnär är jag per definition onyttig, och det låter mig tränga igenom alla ideologiska, politiska, religiösa, sociala och ekonomiska tempel efter behag. För min hjälte betyder tystnadsplikten ingenting. Folkets lojalitet är till för dem som förtjänar det, de enda som förtjänar det är de som konsekvent tar avstånd från Darwins lagar om den starkastes makt. Det är fortfarande inte helt mänskligt att vara nyttig i vårt system.

Vad är alternativet då? undrar någon. Du kan väl inte skita i allt? Om det gör det lättare att leva tar jag mig alla friheter. Jag har en nedsatt förmåga att dölja normala reaktioner på framfostrad selektivblindhet. Jag har läst och funderat på saker och tyvärr kan jag inte välja att blunda. Argumentet om nationernas försvarsförmåga är en obegåvad eufemism som kan bestå endast därför att demokratin stryps av tystnadsplikter. Det är inte värdigt en kunskapsdriven civilisation att kalla det för nyttigheter.

Det finns ingen omedelbar nytta i att bryta igenom verkligheten. Det skapar osämja och gör ganska ont. Hellre än att underhålla med min konst vill jag plåga, plåga med så mycket verklighet att verkligheten i sig blir surrealistisk (när människor har lärt sig blunda med norm och tabu följer ofta känslan av surrealism när någon gräver sig förbi). Som autist är tystnader enbart vila, som bäst till för att hålla verkligheten ihop när det fria tänkandet och språket hotar att splittra den. Det är en vacker gest att vilja rädda varandra från sönderfallande, men en dåraktig välgärning.

Ett barn kan aldrig krävas på den medvetna genomlysningen av samhällskroppen. Vuxna borde aldrig få komma undan den. Utan psykiska spänningar som sjuder och kokar och kastar upp konflikter om små ting kunde vi bli fritänkande på riktigt. Det kommer fortsätta betraktas som utopi tills människan växer sig mogen nog att övervinna sig själv (jag talar inte i gängse mening nu, jag talar om att övervinna sin apnatur). Frihetens största seger är och förblir att övervinna människans behov av att tävla om basal trygghet.

Min absolut onyttiga hjälte förstår att konkurrensen hör hemma i naturen och underhållningen, inte i civilisationens vardagsliv. Alla sociala bojor och intellektuella dimridåer som förhindrar det, oavsett hur normaliserade, är hämskor för den fritt tänkande Människan.

Bortfintad demokratisk potential

 

Du börjar förstå att det inte blir bättre. Du ser vad du ser: varsamt selektiv blindhet är ett friskhetstecken när orättvisorna galopperar. Välj noga vad du fäster uppmärksamhet på så du inte blir en förlorare i den stora tävlingen om tryggheten. Att blunda för hyckleri och orättvisor är för många idag en fråga om psykisk hälsa, därför att samtalet om problemen är alltför brännande. Vi som inte kan blunda måste lära oss leva med friktionen. Knösus har ordnat det bra för sig med politikerna runt lillfingret, som om det vore svenskt 1800-tal på nytt.

Tror du på allvar att kriminella invandrare kan förändra ett helt system i grunden? Sorry invandringskritiker, du är bortgjord på egen planhalva. Kriminella kan förvisso göra oss rädda och osäkra och polismyndigheten gör rätt i att skala upp, men saker händer på högre nivåer medan du bligar misstänksamt genom fönstret på kvarterets nyanlända. Amerikaniseringen av det svenska samhället började slå split i den lågmälda svenska kulturen långt innan invandringen blev en grej. En gång i tiden visste många om det och gjorde motstånd. Nu är det som att det har fallit i glömska.

Invandringen har blivit ett problem. Det var puckat av vänsterregeringen att tysta kritiker med tabubelägg – sådant våld på demokratin slår alltid fel med tiden – men att invandringen skulle vara en huvudsak för svensk debatt är precis lika puckat. Det är inte politisk storhet att utkräva individanpassning innan samhällssystemet fungerar för alla. Det är ren eftergift. Jag vet att högern har en fäbless för det, och att vänstern ska pyssla med system för att inte röra till det för folk. I ett väl fungerande system kan människor vara precis som de är. Det enda problemet är att vi aldrig har haft ett sådant system. Lösningen kräver fantasi. I ett fantasilöst politiskt klimat kallas det för utopi.

Istället har högern helt i onödan fått vinna mark. Nu är samhället splittrat på ett sätt det inte har varit på 100 år. Fick jag en enda önskan uppfylld till årets val skulle jag önska att alla partier skalar av sig löjliga individfrågorna och ägnar sig åt de stora, riktigt politiska frågorna: ska vi fortsätta ha arbetsmarknaden som landets grundsten för tryggheten och gemenskapen? Hur expanderar vi den? Ska vi ha ett grundsten parallellt i bidragssamhället? Hur expanderar vi det? Frågorna är komplicerade och för svensk politik grundläggande, och får därför inte distraheras av vettlösa pseudodebatter. Ge människor lite goda incitament att vilja anpassa sig till ett samhälle som sitter ihop och fungerar. Betänksamma människor vet att skulden hamnar på medborgarna själva när politikerna inte kan linda sig loss från knösus finger.

Den exakta motsvarigheten till detta politiska misslyckande är föräldrar som hellre än att bejaka sina egna brister lägger över skulden på barnen. Det fungerar naturligtvis, därför att barnen vill vara till lags. Det är lika svårt för ett barn att sluta tro på sina föräldrar som det är för en medborgare att sluta tro på samhällssystemet. Men har de en gång slutat tro så blir vägen tillbaka svårare. Det enda som kan råda bot på det hela är möjligtvis om karriärkonceptet tas ifrån politiken. För varför går det ens att linda en politiker runt fingret med pengar? Redan där har systemet krackelerat. Och du tror att reduceringen av antalet invandrare i landet ska lösa den saken?

Det har aldrig räckt med att reagera på händelser i sin omedelbara närhet. Människors sociala färdigheter lockas alltför lätt av pseudofrågornas råttfällor när psykosociala spänningar stiger. En dum idé som får fäste i det sociala kan bli rakt farlig. Historieböckerna vittnar därom. Jantelagen skulle tjäna till att ena folket mot eliten. Istället blev den en, för eliten, genial lösning som gjorde att folket själva höll varandra nere och eliten kunde härja fritt. Det gör mig bedrövad. Aksel Sandemose slet den i atomer av samma anledning. Kanske gick det så lätt för amerikaniseringen att få fäste därför att människor hungrade efter något som stod i motsättning till jante.

Men det är så historien rör sig och alltid har rört sig. Det går åt helvete och sen tvingas människor tänka nytt innan det går åt helvete igen. Det blir inte riktigt farligt förrän folket blir oroligt och hämtar stöd i urgamla idéer. Den reflexen måste stävjas. Entreprenörerna är duktiga förespråkare progression, men det är en villfarelse. Den enda skillnaden mellan 1800-talets superentreprenörer och vår tids techmiljardärer är kläderna. Jag har fått en långt mer nyanserad bild av samhället i mötet med en enda människa på hierarkins botten, än vad jag fått av alla företagsmingel jag någonsin deltagit i. Man kan inte ha massa säljare med storvulna lösningar i bössan när grundbulten i samhället sitter löst. Då blir det väldigt orättvist väldigt snabbt eftersom lösningen är prissatt, och därmed inte tillgänglig för en del av befolkningen.

Att i amerikastil lita på entreprenörer för att göra landet bra är givetvis en bra grund för att finta bort folk med pseudofrågor. Ju mer desperata de blir desto mindre utrymme återstår till de riktigt stora, komplicerade frågorna. Då ser de inte längre dumheten i att anpassa sig till ett devalverande system. Utanförskap blir individens fel, och systemfrågan blir en icke-fråga därför att den är svår. Ett tydligt tecken på det är lögnen om att man måste vara intellektuell för att kunna tala om och kritisera system. Kritiken mot kapitalismen har rentav blivit banal i folkmun. Men att samvetslöst jaga in oönskade arbetslösa på en trång och hysterisk arbetsmarknad är fullt acceptabelt. Det sorgliga är att alltmedan arbetsmarknaden har laddats med förnedrande bullshit–jobs så har ännu inte den jantelika arbetsmoralen givit vika. Det har kostat mycket psykisk ohälsa. Som naturligtvis skylls på de arbetslösa.

Det är inte deras fel. Det är ett systemfel. Inte ens politikerna och företagsledarna kan anklagas för det. De är lika mycket marionetter i ett spel som alla andra. Det här är skitsvåra frågor, men det är ingen anledning att nöja sig med pseudodebatter för inkomstens skull. Demokratin ställer skyhöga krav på sina medborgares medvetenhet och det är dags att vakna upp till ansvaret. Skaka av dig pseudofrågorna, lägg tid på att bryta igenom samhället, ner till dess kärna. Jag fattar att du måste klara dig ekonomiskt och inte orkar tänka så långt, men då ska du veta att du låser in din demokratiska potential. Och då ska du inte använda ditt begränsade utrymme för att låsa in andras. Då bidrar du till att kväva demokratin ännu mer.

Det är att ta ansvar för sitt land, snarare än att låta sig lockas av fjuniga invandringsfrågor som individkontrollpolitiken har hittat på åt dig.

Människans potential gör konkurrensen ovärdig

 

När någon skriver mycket starka, provokativa texter så är det tryggast för läsaren att märka ord och be om förklaringar på sådant den egentligen redan förstår.

Att låta sig ledas i ett system på bristningsgränsen är att göra sig hundlik och dum. Det är knappast värdigt en upplyst människa att blunda så hårt när det högsta goda blivit enbart att ha jobbet i behåll. Om du producerar mordvapen eller vårdar gamla människor spelar ingen roll, bara du har en anställning att pryda din ställning med. Den moraliska läxan uteblir på grund av samma gamla överlevnadsskäl som alltid. En sund förändring blir inte av därför att revolt och revolution är ansvarslöst och barnsligt. Så enkelt är det att förvända synen på en vuxen medborgare. Att ”vakna” är därför ett risktagande.

Att döma ut ett företags existens på moraliska grundvalar betraktas som utvecklingsstört. Fred i världen och jämlikhet i praktiken är inte ”realistiskt”. Militärförsvaret har jämkats med yrkesmördare sedan gamla kungar och nordstatsgeneraler tvingade bönder till värvningstrumman. Dimman ligger alltjämt tät. Det är utmattande att se historiens rörelser mot Anacharsis Cloot’s gamla dröm om en enad värld, och det är direkt stötande tvingas titulera sig utopiker och surrealist för att kunna tala om det. Historisk reflektion är inte samma sak som fantasi.

Att arbeta hårt och bemäktiga sig fördelar i ett korrupt system må vara intelligent, men att ena världen kräver någonting större av oss. En överblick över den belästa intelligentian visar att de allra flesta försöker bidra till Cloot’s fördel, oavsett på vilken sida i åsiktskorridoren de hamnat. En intelligent människa bör med andra ord förstå att krigsdöden och ursinnig konkurrens bara säljer som konstnärliga idéer och viss idrottsmentalitet – i verklighetens vardag försöker människor världen över att övervinna dem. Civilisationens credo har alltid varit att övervinna naturens lagar, ty att segra över Darwins missbrukade regelverk är att övervinna konsekvenserna av vinst och förlust, och en gång för alla skapa en värld åt alla. Däri ligger människointelligensens största förtjänst.

Att välja sina politiska, moraliska och etiska ståndpunkter i ett korrupt system bör därmed utgå ifrån en mycket enkel premiss: vilken ståndpunkt står längst bort ifrån naturlagar? Jag gör inte anspråk på svar, det är mycket svårt. Men det anstår varje medborgare i varje samhälle att åtminstone vara medveten om att premissen är både rättrådig och urgammal. Mycket blod har flutit för detta tungrodda hopp. Svaret och vägen framåt måste inte vara givna för att de ska vara realistiska. Den stora lögnen bakom realismen här är att konkurrens är något mänskligt

Dinosaurier konkurrerade för 200 miljoner år sedan. Apor och insekter konkurrerade för en miljon år sedan. Den enda skillnaden är att människor har utrustats med potential att övervinna konkurrensen. Att negligera detta är att spotta förfäder i synen: alla de som kämpat och dött för ett humanistiskt framsteg i taget. Det mest skrämmande är att vi använder precis detta argument för att stärka viljan till kamp och tävling. Det sägs att vi ska arbeta hårt och strida för våra förfäder. Har inte det gjorts tillräckligt? Kämpar inte en mor och en far för att deras barns kamp ska bli mildare? Låt dig inte förvillas av utdaterade slagord. Varje steg närmare naturens lagar är för människan alltid ett misslyckande.

Det är inte med lätthet jag säger ”tänk själv”. Jag vet hur svårt, för att inte säga omöjligt det ofta är. Jag sällar mig till att endast be dig: försök! Det är inget fel med att misslyckas och försöka igen så länge kampen går åt rätt håll. Människan är ingen simpel varelse och hennes ansvar är oerhört eftersom hon ensam kan göra världen bättre eller sämre. Ditt vapen är inte din energi eller dina idéer – det är din lydnad. (Du blir inte vad du tänker – du blir vad du lyder.) I ett korrupt system kan du bli rakt livsfarlig i det att endast följa order. Det är så man gör allting rätt, och på samma gång allting fel.

Jag har hittat min väg bort från naturlagarna, efter gottfinnande och i en omfattning jag mäktar med. Jag hoppas att du hittar din, och att du inte nöjer dig med att göra konst av den. Men för din hälsas skull önskar jag att du inte vaknar alls. Jag har skalat bort min förmåga att tänka i vinst och förlust, därav är jag paria överallt varhelst naturens lagar har någon verkan. Det var inte ett val utifrån hur vår kultur förstår valfrihet: predispositionen fanns där från början. Jag behövde i praktiken bara släppa taget. Kort sagt vara mig själv. Som snärtigt ristades i Delphi för tusentals år sen men många missförstår ändå.

En människa kan vara predisponerad för vitt skilda karaktärer och drag. Kan du med säkerhet säga att några omöjligen kan vara predisponerade för förkastliga laster, medan andra på samma gång kan vara predisponerade för aktningsvärda dygder? Alla som tror det förpestar tanken med valfriheten och kväver idén om vad en människa kan vara. Mångfalden av karaktärer är större, både mörkare och ljusare, än vad samhällets normer någonsin kommer att kunna täcka in i sina krav. Att arbeta för en plats i samhället åt alla är därför en oerhörd ambition som ofrånkomligen måste göra våld på några av vår kulturs heligaste principer för att göras gällande.

Detta är en orsak till samhällets spänningar. Dessa spänningar fungerar på samma sätt som neurosen: somliga blir konservativa, andra blir galna. Som konstnär bör det falla mig naturligt att sko mig på dem: jag äger få böcker vars författare låter bli. Att skriva något av värde överhuvudtaget förblir att arbeta djupt i spänningarna. Därför har jag mycket stor respekt för konstnärer av alla slag. Jag vet att de flesta kompromissar. De som inte kompromissar, de mest excentriska och egenartade, är mycket aktningsvärda. De kan inte blunda för hyckleri och har mycket ont av det.

De konstnärer som spelar med och gagnar konkurrensen har jag av princip mycket svårt att kalla konstnärer. De efterapar teknikerna och mönstren, men de är inga konstnärer i sina djup. Man märker sådant mycket snabbt när man umgås med dem: man tråkas ut av dem. Men det är en biologisk drift att vilja vara en del av det samhälle man ser för ögonen, man behöver förlåta dem. Den klaraste, djupaste och hårdaste kritiken är ofta motsatsen till social och ekonomisk trygghet. Det flesta vet att låta bli av självbevarelsedrift. Resultat av det är vad vi kallar dussinkonst.

(Eftersom tystnadens och medlöperiets spänningar är för stora, maskeringen för sofistikerad och sprängfull av uppdämdhet, sliter de hårt på mina nerver och mitt otyglade och ömsom ystra, ömsom lågstämda temperament. Att hitta mig själv har varit ett dyrköpt företag. Särskilt som jag en gång räknades till de hårt arbetande, ambitiösa och framgångssugna blindstyrena. Min autenticitet låg noga dold. Den var min största fruktan att visa den, eftersom jag visste att den skulle kosta mig mycket. Mitt skal var en livlina i konkurrensen. Processen var lång till idag och den nära dödade mig. Men det enda viktiga är att jag inte skäms över mina tankar idag.)

Jag känner människorna, sa Rousseau i sitt högmod. Han menade det som en metafor. En människa kan bara tillförskansa sig så många erfarenheter innan hennes liv är till ända, och inte ens då har hon upptäckt mer än en fraktion av mänskligheten. Hon kan bara läsa så många böcker och sluka så många filmer och målningar. Ingen människa känner mänskligheten. Men för den skull får hon inte kalla det orealistiskt att försöka. I den stund hon slutar försöka tar ett system vid. Vi måste alltid hålla i minnet, hur långsökt detta än låter, att människan skapade sina system för sin egen skull.

I djupet av realismen kommer man alltid att närma sig utopi och surrealism, ty i systemens och idéernas botten finns en undflyende grund. Undflyende fenomen betraktas lätt som realismens motsats. Därför misstänker jag att människor ofta gömmer sig bakom realismens enklaste skikt. Jag klandrar dem inte, men erkänn gärna att du är för trött eller praktisk för att tänka djupt. Det ligger närmare sanningen än att vi som inte kan annat än att tänka djupt är surrealistiska.

Jag kan vara väldigt känslosam och ändå saklig på samma gång. Jag är ingen stoiker och jag behöver inte vara en. Naturligtvis är jag medveten om att de flesta drar en skiljelinje mellan tillstånden. Jag kan behärska mig för en annan människas skull, om det blir lättare för henne att tänka och tala. Men då gör jag det av välvilja, därför att jag är en empatisk person, och det är allt. Jag känner djupt och högt och jag känner mig själv, om det är en kulturell företeelse att människor behöver saklighet och behärskning, eller om de flesta helt enkelt är predisponerade för stoicism, det är mig likgiltigt. Den som tror att saklighetens motsats är barnslig och underutvecklad har gravt missförstått poängen med varför så många konstnärer har romantiserat barndomen.

Det är en tid sen jag slutade bli publicerad i tidskrifter. En författare skrev en gång att det är indikationen på att man nått till det man hela tiden velat säga. Möter du mig på stan eller vid någon sammankomst så var säker på att även om jag för stunden inte funderar på konkurrens och medlöperi, så är jag alltid medveten om dem. Jag är en snäll kille och jag försöker alltid att vara det. Men när jag skriver är jag hänsynslös. Så länge jag inte låter det spilla över i banaliteter eller utfall mot människor i min omgivning så tillåter jag mig säga vad jag vill.

Ett förtydligande: jag anklagar aldrig individer för någonting. Ingen människa kan sätta sig i skuld, vad de än har gjort och begått. Exakt i hur stor grad hon är slav under systemen låtar jag vara osagt, men däri ligger min bedömning. Därför att jag på riktigt är en fritt tänkande individ. En yrkesmänniska, exempelvis, kan aldrig imponera på mig med sitt hårda arbete, jag vet väl att arbetsmarknaden som system är trång, selektiv, dysfunktionell och trasig fast den skamlöst klär sig i gloria. Den människan kommer att göra sig dum om hon försöker.

Så låt oss tala mellan själar som människan gavs förmågan att göra för lång tid sen. Då kysser jag var man, kvinna och barn på pannan och säger att deras universum är det vackraste på jorden.

Om att utmana en framtvingad harmoni

Jan Myrdal klädde av tillvarons pettersöner, visade dem bakom slipade skrud, och dömde på samma gång ut alla Västerlandets idéer med att de inte höll. För det kom han att kallas illojal … Tjugo år som vuxen medborgare har lärt mig att bakom stängda dörrar är det många av oss som kan anklagas för samma illojalitet – till konkurrensens förljugna harmoni är många kritiska. Det bästa man kan säga är kanske att vi står ut.

Göran Greider skrev en gång en bok med den långa, smakfulla titeln Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Han ryter i samma gebit som Myrdal, och visst är det en utbredd längtan. Med stigande psykosociala spänningar i samhället stiger den. Förhoppningsvis inte till kokpunkten. Människor söker vägar till att göra gott eller rädda sig själva. Jag tror man gör klokt i att inte klandra dem för någotdera. För vad ska man annars göra i ett samhälle som kräver arbete av alla arbetsföra i ett näringsliv där företagen för att slåss om överlevnaden måste göra marknaden allt trängre?

Det låter som hyckleri därför att det är det. Men det är svårt att prata om. Arbetslinjen är alltjämt stark i Sverige, och individens ansvar är alltid enklare att åberopa än en reformerad arbetsmarknad. Du hör ju: hur ska man ens börja reformera en arbetsmarknad byggd på fri konkurrens utan att nosa på kommunism? Jag har ingen aning – jag vet bara att det är en mera fruktbar utgångspunkt än att kräva alltmer av ett redan uppspänt folk.

Eftersom jag är konstnär utgår jag givetvis från konsten. Konstnärens ”jobb” är att utmana den framtvingade harmonin i konkurrensen, och – som mängder med litteratur redan gjort – lyfta fram levande liv i förljugenhetens mitt. Hur är det att leva som ofrivillig konkurrent? Det är normalare än du tror. Många klassiker förblir relevanta därför att de fortsätter vara just relevanta. Det finns orsaker till det. Och då borde målet vara att göra dem irrelevanta.

Vi har sett Arbetsförmedlingen springa efter företagen med sina arbetslösa, försöka injaga lite tävlingsinstinkt med CV-kurser och motivationsföreläsningar. Man lär snart som vuxen att även om människor inte kan uttrycka sig exakt, så är de inte blinda för omständigheterna. Proletärförfattare både förr och nu är bevisligen särskilt inbegripna. Att bita ihop är förvisso en dygd, men det tjänar gott att veta när det är läge att sluta. Den upplysta parollen bör vara ”Vi biter ihop, men bara när det behövs!”

Jag tycker om att peta på den förljugna bubblan. Givetvis. Annars hade jag inte skrivit det här. Jag tycker om att ta de stora systemfrågorna på tal. Individfrågor intresserar mig inte överdrivet mycket. Ett tryggt system ger människor bättre förutsättningar att vara snälla mot varandra. Undantag finns, men det är lågt hängande frukter att använda i debatt. Och historiska misstag behöver inte dryftas annat än att de behöver överträffas. Vi är väl överens om utvecklingsbegreppet i alla fall?

Tekniken går framåt oavsett vi vill det eller ej. Människor är passionerade och intelligenta. Systemfrågorna kräver någonting mer av oss, mycket djupare och mera sofistikerat. De kräver att vi ser varandra djupt och klart genom konkurrensens dimmor. Att övervinna tävlingen om tryggheten vore människans största och mest ärofulla seger. Det är ännu långt dit, men att målet är svårt att tänka sig har egentligen aldrig vederlagt någon diskussion.

Eftersom jag är konstnär har jag varken behov eller krav på mig att förklara hur så stora mål ska uppnås. Jag skriver om det jag ser och förstår, intet mer. Många mycket mera vidsynta människor än jag söker svar på samma frågor. Jag stärks i vetskapen om deras existens. Så länge jag kan tro på att alla människor bara försöker klara sig i konkurrensen, och att de gör vad de kan med vad de har, ser jag ingen anledning att sluta.

Man måste inte vara bildad och framburen för att få ta i de stora frågorna. Det är en av våra stora livslögner. Jag lärde mig det sent i livet, men med vad liv jag har kvar kommer jag fortsätta peta på den förljugna harmonin med varje tillfälle jag får. Jag kan bara ignoreras och refuseras för det.

Tystnad är retirering och medlöperi

 

”Du lät inte vad du visste prägla hur du levde!” - John-Bertil Lundén 

”Är inte språket rikt nog för förmågan att uttrycka sig?” - John Logan 

Jag har sagt att om människor talade i poesi skulle jag passa in överallt. En liten humoristisk tonhöjning avväpnar den allvarliga avsikten. Givetvis menar jag det inte som ett skämt, men jag förstår förutsättningarna för harmoni i ett spänt samhälle, tillräckligt mycket för att förstå när ett avväpnande skämt är på sin plats. Att som Houellebecq trycka hårt med fingret mot samhällets svaga punkter gör människor oroliga och defensiva. Man måste vara försiktig med sitt innanförskap om man har det. Ju högre grad våra tryggheter står på spel i konkurrensen, desto försiktigare måste vi vara – rätten att utmana en sådan försiktighet brukar vara det som kallas uttrycksfrihet.

Jag är autist och jag lockas lätt av ropen från mänskliga djup och samhällsfrågor. Jag kan hålla på länge, jag blir inte nedslagen – tvärtom. Få saker ger mig så mycket energi. Förmågan att maskera är, som läsaren förstår, nedsatt. Jag känner inte heller att jag är tvungen att vara tyst. Det är en frivillig välgärning jag gör för andra. Jag är en empatisk person. Det skulle inte såra mig om någon ber mig bli ytligare för att de mår bättre av det. Personen må vara för trött eller praktisk för att orka med mig – det finns ingen skam i självinsikt. Min självinsikt kunde låta så här: om alla levde så på djupet som jag gör så skulle ingenting bli gjort i samhället. Jag är mycket medveten om det.

Det var länge sen jag läste på universitet, den blacken om min fot har jag skakat av mig. Jag bedriver inte forskning. Jag studerar och reflekterar, inte för något kommersiellt eller akademiskt syfte: jag vill veta saker jag förundras över, om människan och om samhället. Jag vill veta varför hårt arbete är gott i sig, när det finns mängder av bevis för att somliga sysselsättningar är rakt förkastliga och skadliga. De som arbetar i det militära, exempelvis, med vapentillverkning, koncentrationsläger för kycklingar med många flera, de kommer undan med ren semantik. I verkligheten kan de inte göra någonting rätt, hur hårt de än arbetar och hur djupt deras arbetsmoral än sitter. Det är mycket märkligt för mig att de kommer undan, ändå djupt rotat i den normalt fungerade människohjärnan, i synnerhet i vår arbetarkultur.

Språket räcker inte till därför att vissa saker i samhället, uppbyggliga och skadliga, måste få vara oantastliga för att den ekonomiska konstitutionen inte ska krackelera. Säg det lika skamlöst som det praktiseras – och tysta inga kritiker för att underlätta blasfemin. Vad är det med tystnaden som gör den så klok och vis? Den är retirering och medlöperi. Är inte språket rikt nog för förmågan att uttrycka precis allt? Vi slår munkavle på varandra av praktiska skäl, ekonomiska och sociala, och själva språket blir strypt i sin linda. Bara ett språk befriat från alla fjättrar är möjligt att tas i bruk för att tala ut. Ska det verkligen krävas en autist för att uppmärksamma det egendomliga och höga priset vi satt på harmonin?

Konkurrens är inte naturligt

Jose R. Cabello, Pixabay

Det ska till för att man ska röra opp någonting gammalt och glömt nu när i alla fall de flesta av oss fått ordning på livet. Det ska till o vara partypooper när allt går så jävla bra. En försöker göra två saker samtidigt (tänka en sak och göra/säga en annan) men det lärde jag mig aldrig göra ordentligt. Kanske är jag för gammal nu så det kanske får vara. Jag vet inte längre.

Jojo, visst är det något naturligt att kräla på varandra mot toppen av varenda berg som splittrar oss. Men solidariteten som förde oss tillsammans från början finns nog där ändå, desto mer naturligare än konkurrensen; konkurrera gör vi för att vi måste, hålla sams gör vi för att vi behöver. Det är en jävla skillnad.

Så det där med naturens så kallade lag som kapitalets ryttare och ister för sig med, det får ni nog sluta med. Det finns inget naturligt med att konkurrera om vi inte vill sänka oss till något underutvecklat och blodtörstigt. Det var inget behov av att konkurrera som föste ihop människan i större grupp, det var behovet att överleva. Tillsammans.

Det ska väl till att röra opp något gammalt och glömt innan vi kan snacka ordentligt. Kanske måste jag vara partypooper eller så är det för sent. Reglerna säger bara livet funkar så är det bra, det förflutna säger ge fan i’t och framtiden säger att något måste sägas för att bli sagt. Det finns inget naturligt med att konkurrera, det är något vi måst göra därför att vi saknat resurser att kommunicera ordentligt med.

Trygghet till priset av äkta solidaritet

Gerd Altmann, Pixabay

Redan på 1500-talet slog Montagne fast att sanningsenlighet är ett förrädiskt företag: hur skulle vi kunna vara sanningsenliga med så otillförlitliga sinnen och en omvärld så full av motsägelsefulla segment? Sällan eller aldrig hemfaller vi till ro för att bearbeta världen utan lämnas nakna med motståndskraften förvärvad i arvslaget. Att blunda för all den orättvisa som sjuder i världen och tänjer ut människans tolerans för olikheter till bristningsgränsen är den efterlängtade egenskapen, förblindelsen inför den gängse grymhet som gör att någon sparkas varje gång man lyfter foten och krossas varje gång man sätter ner den. Orättvisan ter sig inympad i själva existensen och förnekelsen framstår som ren överlevnadsmekanism; hur skulle vi kunna bära så mycket skuld på våra axlar och samtidigt vara hängivna våra ekonomiska livsvillkor? Redan i tidig ålder får vi lära oss att blunda för vad som inte är till gagn för sysselsättning och gemenskap – trauma verkar öka känsligheten för detta olyckliga förhållande men klädd i så många medicinska och patologiska termer förlorar alla uttryck sin legitimitet – och det tar vi med oss i vuxen ålder, i förhållningssätt präglade av samma mekanismer som när man skäms å någon annans vägnar, någon som saknar vett att låta tabuer vara tabuer. Detta är vad man i allmänhet kallar självkännedom, förmågan att uppfylla kvoten av sin plikt, det vill säga uppfylla insatskraven för den sysselsättning som ligger till grund för ekonomisk och materiell trygghet, en känsla för beteendemönster och en förmåga att vinnlägga sig dem för att inte hamna utanför gemenskapen. Avvikande beteenden och värderingar utifrån rent pragmatiska förutsättningar måste röjas undan med utfrysning, relegering och avsked när våld och konkret mobbning förbjudet enligt lag för att det i sin yttersta konsekvens skadar individens förmåga att identifiera och lystra till sysselsättningens villkor.

Det verkar alltså som att våra sinnen under inga omständigheter kan vara oberoende och fria från angrepp utifrån. Livsvillkoren dikteras alltid av en enhet eller institution ovanför pannan vilken avgör vad som krävs för att en viss livsstandard ska vara uppnåelig och dikterar sysselsättningens grad och innehåll – det vi lättjefullt kallar ansvar. Lättjefullt för att ansvaret vi ska vara beredda att ta hänger på den lång- och kortsiktiga personliga vinsten och därför, för att parafrasera Heath Ledgers legendariska insats i rollen som Jokern: människor är bara så goda som världen tillåter dem att vara; människor är så goda och så medvetna, givmilda, inkännande, närvarande och visa som institutionen för vilken de ska ta sitt ansvar kräver. De litar helt och fullt på institutionen som en frälsare och gemenskapsbyggande enhet, en väg till tryggheten, den ekonomiska och materiella tryggheten som ska öppna alla dörrar till ett enligt tidsandan värdigt liv, och hoppet vilar på förmågan att spara energi att använda när en huvudsaklig sysselsättnings kvot är uppfylld.

I vår tids anda är det osolidariskt att ha fyllt sin kvot för tidigt. Det är upp till individen själv att ta vara på sin energi så att det blir något över, om den bara räcker till detta grundläggande behov tar man inte hand om sig ordentligt och räcker det inte till ens för pengar och tak över huvudet då är det något man helt enkelt int ehar begripit sig på. Se över din hälsa, människa, du kan alltid göra mer!

Det är en nyliberal övertygelse jag en gång trodde på men som jag idag inser långt ifrån inbegriper alla. Efter vardagens ekonomiska ansvar behöver de flesta varva ner, kliva av prestationsvagnen och jäsa i en fåtölj. Att inte tillåtas det kommer få konsekvenser som i sin yttersta form gör arbetare till trötta nickedockor och de ”högpresterande”, de som fungerar som institutionernas ansikten och därmed dikterar villkoren, till i det närmaste psykologer från och med när arbetarna inte längre orkar. Energiöverskottet som många i den nyliberala skolbildningen vill förvandla till något allmänmänskligt är missriktat, den gamla överlevnadsinstinkten har inte manipulerats bort utan isolerats och omdanats för näringslivets räkning, det vill säga för överlevnaden på ekonomiska marknaden, människor fostras inom dessa i allt högre grad algoritmiska axiom för att bli så systematiska som vinstmaskinen kräver och som gör att arbetsgivare inte alltid behöver agera psykolog och därmed göra avkall på företagets bästa.

Att det är möjligt att assimilera ekonomiska och psykologiska förutsättningar i en och samma insats är en farlig och hämmande och rentav nedbrytande form av kontakt mellan människor som bygger klyftor djupa som laguner och murar höga som berg. Företag bygger sitt vidare anspråk på överskott av pengar som en ambitiös individ bygger vidare på sitt levnadssätt med hjälp av energiöverskott. Status quo är inte önskvärt, med konkurrensmatrisens hotfulla vingslag över våra medicinerade kroppar är det det starkaste överskottet som vinner. Det allra bästa vore en människa som inte ens behöver vila och kanske är det dit vi är på väg, i en rasande fart mot undergång för människans mjukdelar, mot sinnenas förhårdnande och en alltmer intensiv lystnad för att den som böjer sig djupast för vinstmaskineriets villkor är den som sitter bäst på piedestalen när de sociala privilegierna ska utdelas.

Sanning är när allt kommer omkring ovidkommande. På många sätt har vi gått tillbaka till vårt primitiva sätt att leva där starkast vinner – om vi någonsin kom därifrån det vill säga – och det enda vi har att se fram emot är nästa kris, nästa ekonomiska och sociala kollaps, som kan påminna oss om vad det egentligen är fråga om när vi talar om solidaritet: vi är urdåliga på att hålla sams utan att få våra personliga intressen varsamt eggade av företagens intressen och förnuftet är inte tillräckligt, det ber oss i bästa fall att hålla oss på banan och stå stadigt inför angrepp från andra uppfattningar för att ekonomisk och materiell trygghet är blott vad förnuftet kan åstadkomma. Den verkliga omsorgen kräver antingen överskottsenergi eller ett avvisande av näringslivets villkor, det vill säga ett enklare och därmed fattigare liv; en solidaritet som näringslivet under inga omständigheter kan införliva för att det skulle kosta själva förutsättningen för överlevnad på marknaden. Äkta solidariteten är i näringslivets begreppsvärld förenat med förlust, för företaget ett förstadie till försvinnande, det frihetsberövande försvinnandet för vars besvär ingen människa är värd, inte ens om det vore det mest solidariska att göra.

Uppvaknande

Frantisek Krejci, Pixabay

Det var den ångesten av att gå in på en industri, på en verkstad eller på ett reservdelslager. Mänskligheten som ropar ut sin materialiserade moral: "våra grejer och strävanden först, sedan oss själva!" Tänk om det fanns lika många sjukhus som det fanns bilverkstäder, lika många fordonsmekaniker som sjuksköterskor, lika många framgångsfilosofer som läkare? Tänk om det fanns reservdelslager för människor och organ som det finns för all tänkbar materiel vi omsätter för vår trygghets skull?

Staten och myndigheterna måste gå in och rädda inte bara människor utan företag. Det blir en rungande örfil åt nyliberaler som predikat sina mänskliga värderingar som protestantiska kyrkosamfund sin gudstro. På företagande.se skriver Stefan Fahlander att man bör "ge 42 000 kr/månad" av skattepengar "till varje småföretag". Näringslivets sinnliga egenintressen och ontologiska kraftlöshet är påtaglig. Det kanske blir en väckarklocka för samhället att företagen inte är våra frälsare.

För varje framgångsrikt företag ska hundratals - kanske tusentals - småföretag vada omkring i sina nollsummespel och predika om utopiska målsättningar på sektlika nätverksmingel. När det verkligen gäller, när gudstjänsterna måste bromsas, då visar sig nyliberalismens svagheter, och Timbros anställda får börja skissera på sina efterhandskonstruktioner medan de söker sig till Handelshögskolans studie- och yrkesvägledningstjänster.

Det var den ångesten av att gå in på en industri, på en verkstad eller på ett reservdelslager. Vi som bär människans samvete på våra axlar, söker blicken hos de beskäftiga människorna, utan att fånga den, som i kristider distraherar sina tankar med nya aktiviteter och göromål för att slippa vidröra tankar på världen som den ser ut. Det var aldrig trängsel. Det de kallade illojalitet var förnimmelsen av ett felslut. Ett samhälleligt och kollektivt upprätthållande av en chimär.

Knappast århundradets debatt, men en springflod av insikter

Jag hittade "århundradets debatt" genom Jordan Peterson, efter att ha tittat på flera av hans föredrag; studerat dem, reflekterat över hans provokativa, konservativa livsfilosofier och hänförts av möjligheten att Tarantino måste ha studerat honom i utvecklingen av Hans Landa (spelad av Christoph Waltz i Inglourious Basterds, 2009). För att jobba med perspektiven på depressionen som låg tung och svallande över mitt bröst tittade jag på Petersons föredrag om att hantera den, och fann bryskheten i hans saklighet tilltalande.

På den vägen leddes jag vidare till denna nästan tre timmar långa ”debatt” på Sony Centre i Toronto 19 april 2019 (marknadsfört som århundradets debatt – en banal överdrift). Jordan Peterson ställdes framför en gammal östeuropeisk filosof med tics, kraftigt bruten engelska och ett S-ljud som påminner mig om katten Sylvester i Looney Toons-klassikern Sylvester & Hippety Hopper. Och till råga på allt envisades han med att läsa sitt inledande föredrag innantill i trettio minuter innan ”debatten” kunde börja.

Att se den intellektuella konservatismens råbarkade förkämpe Jordan Peterson dra sig för att gå i närkamp med Slavoj Zizek väckte någonting i mig. Någonting som skulle leda till ett för mig bredare globaliserat tänkande i frigjorda, neutrala tankeexperiment som jag löpande utvecklar med utgångspunkt i olika perspektiv med hjälp av Slavoj Zizeks oförsiktiga sammanfogningar av globala, västvärldsliga och historiska perspektiv. Hans intellektuella demontering hänvisar till den slutgiltiga och provokativt ofullständiga slutsatsen att vi bör använda vårt tänkande för att tolka världen som den har blivit istället för att underkasta det åt en samhällsutveckling vi har skrämmande bristfällig inblick i.

Debatten inleds med att Peterson och Zizek får trettio minuter var åt ett inledande framförande som ska förenas i faktorer och aspekter kring lycka. Tanken är att Peterson ska förespråka ett kapitalistiskt förhållningssätt till lyckans fundament medan Zizek ska utgå från ett marxistiskt. Peterson lägger följaktligen fram en kritikbild av Karl Marx marxistiska manifest; han står upprätt, klädd i kostym, medan han samvetsgrant orienterar sig genom manifestets komponenter. Slavoj Zizek, å andra sidan, sätter sig på en stol, bakom en bunt papper, och med ovan nämnda karaktärsegenheter högläser han igenom ett brokigt spektrum av argument mot kapitalism. Därefter tar den så kallade ”århundradets debatt” vid.

Det blir långt ifrån århundradets debatt. Men att hålla det för slutgiltigt, och bedöma sammanhanget därefter, är förhastat och obetänksamt. En sådan bedömning förhåller sig lättvindigt, till och med ignorant, till dogmatiska plattityder, framförda av kritiker som inte får grepp om vidden av mötets element som oförsiktigt spänner mellan samhälle och historia, mellan psykologi och filosofi och inte minst mellan sanna och falska förhållningssätt i fråga om lycka och glädje.

Det här är ett exempel på en angreppspunkt som formulerar kritik mot vad både Peterson och Zizek kallar för ”cheap moralists”: den svidande lärdomen är att ”erfarenheter konstrueras retroaktivt” för att passa en kontext. Med andra ord: vår uppfattning av erfarenheter konstrueras i efterhand för att passa i en angiven (läs: medvetet eller omedvetet vald) verklighet.

Alla som vill göra en insats för samhället, för en enad och globaliserad mänsklighet och för de huvudsakliga diskurser som behandlar välgörande ändamål, bör absolut titta på mötet mellan Jordan Peterson och Slavoj Zizek – och gärna mer än en gång. Även om ”århundradets debatt” är en banal överdrift ger konversationen en springflod av intellektuella och provokativt konkreta insikter, faktorer och aspekter som ”glöms bort” i strävan efter en bättre värld. Rentutav bättre än vad en regelrätt debatt någonsin kunde ha förmått.