Romantiseringen av folkhemmet ger mig kalla kårar

Den farligaste människan i Sverige är och har aldrig varit den kriminella invandraren. Vi måste vakna upp ur hypnosen. Det största brottet i världen är när medvetna vuxna människor låter sig dribblas upp på läktaren medan systemet långsamt krackelerar. Jag känner många människor som både ser om sitt hus och på samma gång både ser, hanterar och motverkar devalveringen som pågår. Att enbart se om sitt hus från läktarplats är ett urgammal brott mot mänskligheten – den värsta vargen i fårakläder. Kriminalitet är bara ett symptom på krackeleringen som fått ljuda därför att systemfrågan blivit för komplicerad.

Jag tittar inte på politiska debatter längre. Politiker skämmer ut sig själva med för små frågor. Politiskt mod på riktigt vore att höja frågeställningen upp i det skira blå, lösa problemen därifrån och ner. Folk fattar kanske inte till en början, men det gör de med tiden eftersom politiken alltid sätter standarden för samhället. De gamla grekerna visste att låta samtal ta lång tid (det enda av värde att ta med oss därifrån). Politikerna har mycket betalt för att prata. Jag förväntar mig att de sätter sig var dag i en månads tid och debattresonerar om vad ett värdigt liv för alla egentligen innebär, innan de överhuvudtaget börjar nysta i smärre frågor som invandring, arbete, kriminalitet och ekonomi. Det är ett enkelt recept för att bli tagna på allvar igen.

Om jag fick ett mynt för varje gång jag har hört den blinda lydnaden häcklas, och lika många sedlar varje gång blindheten gjort sig gällande i samma människor... Sådant är samhället idag: vi har fostrats att slå oss för bröstet med en självständighet som vi kastar av oss med kattoset. Man känner igen resonemanget i entreprenörsvärlden: kasta av dig tryggheten, ge dig ut i osäkra äventyr och utmana dig. Jag skulle bli lika rik i den världen av att pröva självständighetens skal. De kriminella torde ha kommit långt från hyckleriet, men i princip är det samma sak där. Någon räddning står inte att finna om inte politikerna vaknar eller folket enas under en revolutionär fana. Jag har inte stort hopp för någotdera.

Så långt mina krafter räcker (vilket inte är särskilt långt) ägnar jag mig åt att pröva idéer mot verkligheten och stöta demokratins ansvar mot den hycklande självständigheten. Vi har gjort avbön på demokratin till förmån för tryggheten. Det är långt ifrån första gången och inte heller den sista. Politiker med lobbyister upp i ändalykten är inget nytt fenomen för vår tid. 1800-talets européer måste riskera livet på en båt i sex veckor över Atlanten därför att rika människor spunnit politiker på sina fingrar. Utan en förmögenhet gick det knappt att leva i Sverige. Jag önskar att högern kunde tala om hur det gamla goda folkhemssverige blev till: arbetarna måste strida i fyrtio år och militären sättas in innan politikerna vaknade.

Därför ger mig romantiseringen av folkhemssverige kalla kårar. Skalets skimmer håller bara om man inte går länge tillbaka än 1930. Å andra sidan: skulle politiker göra det skulle de stirra ett plågsamt faktum i synen: vi rör oss bakåt i tiden. Folkhemssverige förkrymper till 1800-talets misär. Det var lika viktigt då att finta bort folk med småfrågor för att de inte skulle gå bärsärkagång på grund av orättvisorna. Det gjorde de ju till sist ändå, och det säger någonting som politiker av alla de slag behöver vara medvetna om.

Jag tar alltså mitt demokratiska ansvar och låter påskina vad jag ser och lär. Jag tror inte att jag kommer leva för att se revolutionen, men jag är säker på att den kommer. Min tid är mer av en mellantid, lugnet före stormen. Kan jag bidra det minsta till den vakenhet som krävs för att tända gnistan så ska jag somna stillad i min dödsbädd. Jag sysslar inte med konst för att underhålla, utan för att förbereda. Om någon av en händelse blir underhållen är det en vacker bonus och jag bugar alltid djupt. Men det förändrar ingenting.

De farligaste brottslingarna i världen är medvetna vuxna människor som låter sig dribblas upp på läktaren för att endast se om sina hus när systemet krackelerar och förkrymper till ett slags för-folkhemsland. När språket inte längre biter på några tystnader måste språket förvandlas till yxor. Men det behöver inte hända. Det finns tid att vakna.

Bortfintad demokratisk potential

 

Du börjar förstå att det inte blir bättre. Du ser vad du ser: varsamt selektiv blindhet är ett friskhetstecken när orättvisorna galopperar. Välj noga vad du fäster uppmärksamhet på så du inte blir en förlorare i den stora tävlingen om tryggheten. Att blunda för hyckleri och orättvisor är för många idag en fråga om psykisk hälsa, därför att samtalet om problemen är alltför brännande. Vi som inte kan blunda måste lära oss leva med friktionen. Knösus har ordnat det bra för sig med politikerna runt lillfingret, som om det vore svenskt 1800-tal på nytt.

Tror du på allvar att kriminella invandrare kan förändra ett helt system i grunden? Sorry invandringskritiker, du är bortgjord på egen planhalva. Kriminella kan förvisso göra oss rädda och osäkra och polismyndigheten gör rätt i att skala upp, men saker händer på högre nivåer medan du bligar misstänksamt genom fönstret på kvarterets nyanlända. Amerikaniseringen av det svenska samhället började slå split i den lågmälda svenska kulturen långt innan invandringen blev en grej. En gång i tiden visste många om det och gjorde motstånd. Nu är det som att det har fallit i glömska.

Invandringen har blivit ett problem. Det var puckat av vänsterregeringen att tysta kritiker med tabubelägg – sådant våld på demokratin slår alltid fel med tiden – men att invandringen skulle vara en huvudsak för svensk debatt är precis lika puckat. Det är inte politisk storhet att utkräva individanpassning innan samhällssystemet fungerar för alla. Det är ren eftergift. Jag vet att högern har en fäbless för det, och att vänstern ska pyssla med system för att inte röra till det för folk. I ett väl fungerande system kan människor vara precis som de är. Det enda problemet är att vi aldrig har haft ett sådant system. Lösningen kräver fantasi. I ett fantasilöst politiskt klimat kallas det för utopi.

Istället har högern helt i onödan fått vinna mark. Nu är samhället splittrat på ett sätt det inte har varit på 100 år. Fick jag en enda önskan uppfylld till årets val skulle jag önska att alla partier skalar av sig löjliga individfrågorna och ägnar sig åt de stora, riktigt politiska frågorna: ska vi fortsätta ha arbetsmarknaden som landets grundsten för tryggheten och gemenskapen? Hur expanderar vi den? Ska vi ha ett grundsten parallellt i bidragssamhället? Hur expanderar vi det? Frågorna är komplicerade och för svensk politik grundläggande, och får därför inte distraheras av vettlösa pseudodebatter. Ge människor lite goda incitament att vilja anpassa sig till ett samhälle som sitter ihop och fungerar. Betänksamma människor vet att skulden hamnar på medborgarna själva när politikerna inte kan linda sig loss från knösus finger.

Den exakta motsvarigheten till detta politiska misslyckande är föräldrar som hellre än att bejaka sina egna brister lägger över skulden på barnen. Det fungerar naturligtvis, därför att barnen vill vara till lags. Det är lika svårt för ett barn att sluta tro på sina föräldrar som det är för en medborgare att sluta tro på samhällssystemet. Men har de en gång slutat tro så blir vägen tillbaka svårare. Det enda som kan råda bot på det hela är möjligtvis om karriärkonceptet tas ifrån politiken. För varför går det ens att linda en politiker runt fingret med pengar? Redan där har systemet krackelerat. Och du tror att reduceringen av antalet invandrare i landet ska lösa den saken?

Det har aldrig räckt med att reagera på händelser i sin omedelbara närhet. Människors sociala färdigheter lockas alltför lätt av pseudofrågornas råttfällor när psykosociala spänningar stiger. En dum idé som får fäste i det sociala kan bli rakt farlig. Historieböckerna vittnar därom. Jantelagen skulle tjäna till att ena folket mot eliten. Istället blev den en, för eliten, genial lösning som gjorde att folket själva höll varandra nere och eliten kunde härja fritt. Det gör mig bedrövad. Aksel Sandemose slet den i atomer av samma anledning. Kanske gick det så lätt för amerikaniseringen att få fäste därför att människor hungrade efter något som stod i motsättning till jante.

Men det är så historien rör sig och alltid har rört sig. Det går åt helvete och sen tvingas människor tänka nytt innan det går åt helvete igen. Det blir inte riktigt farligt förrän folket blir oroligt och hämtar stöd i urgamla idéer. Den reflexen måste stävjas. Entreprenörerna är duktiga förespråkare progression, men det är en villfarelse. Den enda skillnaden mellan 1800-talets superentreprenörer och vår tids techmiljardärer är kläderna. Jag har fått en långt mer nyanserad bild av samhället i mötet med en enda människa på hierarkins botten, än vad jag fått av alla företagsmingel jag någonsin deltagit i. Man kan inte ha massa säljare med storvulna lösningar i bössan när grundbulten i samhället sitter löst. Då blir det väldigt orättvist väldigt snabbt eftersom lösningen är prissatt, och därmed inte tillgänglig för en del av befolkningen.

Att i amerikastil lita på entreprenörer för att göra landet bra är givetvis en bra grund för att finta bort folk med pseudofrågor. Ju mer desperata de blir desto mindre utrymme återstår till de riktigt stora, komplicerade frågorna. Då ser de inte längre dumheten i att anpassa sig till ett devalverande system. Utanförskap blir individens fel, och systemfrågan blir en icke-fråga därför att den är svår. Ett tydligt tecken på det är lögnen om att man måste vara intellektuell för att kunna tala om och kritisera system. Kritiken mot kapitalismen har rentav blivit banal i folkmun. Men att samvetslöst jaga in oönskade arbetslösa på en trång och hysterisk arbetsmarknad är fullt acceptabelt. Det sorgliga är att alltmedan arbetsmarknaden har laddats med förnedrande bullshit–jobs så har ännu inte den jantelika arbetsmoralen givit vika. Det har kostat mycket psykisk ohälsa. Som naturligtvis skylls på de arbetslösa.

Det är inte deras fel. Det är ett systemfel. Inte ens politikerna och företagsledarna kan anklagas för det. De är lika mycket marionetter i ett spel som alla andra. Det här är skitsvåra frågor, men det är ingen anledning att nöja sig med pseudodebatter för inkomstens skull. Demokratin ställer skyhöga krav på sina medborgares medvetenhet och det är dags att vakna upp till ansvaret. Skaka av dig pseudofrågorna, lägg tid på att bryta igenom samhället, ner till dess kärna. Jag fattar att du måste klara dig ekonomiskt och inte orkar tänka så långt, men då ska du veta att du låser in din demokratiska potential. Och då ska du inte använda ditt begränsade utrymme för att låsa in andras. Då bidrar du till att kväva demokratin ännu mer.

Det är att ta ansvar för sitt land, snarare än att låta sig lockas av fjuniga invandringsfrågor som individkontrollpolitiken har hittat på åt dig.

Allas lika värde är värdig motvall till apnaturen

 

Alla människor är inte lika mycket värda. Men det finns inget värde i att vi inte är det. De allra flesta, faktiskt oavsett politisk ståndpunkt, vill ha ett samhälle där alla är lika mycket värda. Därför att det är det enda samhälle som kan vara drägligt att leva i.

Människor som känner sig värdelösa lever tungrodda liv – det vet vi. Förutsatt att de är sämre på att dölja sina känslor. Men att vara skicklig på att dölja känslor och samtidigt känna sig värdelös är en mycket sorglig kombination.

Låt oss ta ytterligare ett steg: tänk dig att du både känner dig värdelös och på samma gång får det bekräftat av samhället och andra människor. Det existerar fortfarande som levande verklighet för många, sådär tre sekler efter franska revolutionen och ett drygt sedan vår egen arbetarrevolution stred fram folkhemssverige.

Om det nu är sant, efter dagssystemets mått (ekonomiska, sociala, psykologiska, etc.), att alla inte är lika mycket värda, då anser jag är det finns störst förtjänst i att utgå från brännande nuläge och därifrån öppna spjäll mot bättring.

Jag kan inte se några bevis på att alla människor är lika mycket värda. Men det jag ser är en nära på orubblig tro på det. Det är och bör vara trösterikt. Det visar nämligen på att vi är många som har lärt läxan av historiens bångstyriga rörelser.

Albert Camus skrev en gång om en gammal politiker i franska revolutionstiden som drömde om en värld under en enda flagg. Hans namn var Anacharsis Cloot, och fast drömmen inte är i närheten av att slå in vet jag många som åtminstone inte ser den som någon omöjlighet.

Civilisationen som fenomen är och förblir ett avståndstagande från naturens lagar. Vi vill inte ha mördande konkurrens. Faktum är att många kämpar för att övervinna den. Föreningar, särskilt kulturföreningar, är oftast det första jag kommer på när jag krävs på exempel. Till sina väsen är de arbetssamhällets raka motsats eftersom precis alla får delta praktiskt taget villkorslöst. De villkor som finns brukar vara outtalade när gruppen etablerats, men det säger ingenting om föreningen i sig.

Konkurrens är en viktig grundbult inom idrott och underhållning. Men konkurrens om tryggheten vill de flesta slippa undan. Efter tjugo år som vuxen har jag mött många blickar i många samtal och de flesta som uppskattar konkurrensen har ofta behövt den för sina inre spänningars skull. I övrigt är det många som bara står ut. Det finns en stor sanning här.

Människor kan inte vara lika mycket värda i ett arbetsamhälle där de måste konkurrera om jobben och pengarna för att vara något värda. Det säger sig självt. Så här långt in i samtalet brukar basinkomst och/eller full sysselsättning komma på tal. Två utopiska idéer som örfilats så dant att de fått mindervärdeskomplex. Det är verkligen sorgligt för civilisationens tankebank.

Så om vi inte kan konkurrera om det basala för att alla ska vara lika mycket värda i samhället, lämnas vid med två lösningar: 1) Samtalen om basinkomst och full sysselsättning bör upplivas i realismens hägn, om inte annat för den intellektuella utvecklingens skull, eller 2) så redogör vi exakt och utförligt för varför det behöver fortsätta vara som det har varit i alla tider, det vill säga att människor värderas utifrån sina psykologiska och fysiska konstitutioner, sociala positioner, reda pengar och grannlåt som titlar och meriter.

Att stanna här för att diskussionen blir svår är inte klokt. Det blir likvärdigt med att bara godkänna enkla idéer, oavsett vad de leder till, enbart därför att de är lättare att fatta. Det är ett recept på puckad politik. Jag är säker på att vi kan bättre.

Jag kan uppriktigt säga att alla människor är lika mycket värda. Därför att vad de äger och roar sig med, hur de klär sig eller vad de jobbar med är bara skinn. Karaktären, människan, sitter djupare. Och jag är fast övertygad om att varje människa innehåller ett universum, därför blir jag nyfiken på vad hon tänker och känner i själen som verkar ini henne.

Det är inte bara därför att jag är autistisk som sociala koder blir till luft och skrammel. Det är en värdegrund jag har utvecklat som människa efter två decennier som vuxen bland vuxna människor. Vi lever i en uppspänd tid och tyvärr är det "rädda sig den som kan" som fortfarande gäller. Jag behöver orka leva i den här världen precis som du. Forcerad tystnad och hyckleri dödade mig nästan innan jag fann min väg.

Så länge jag kan fortsätta se alla människor som lika mycket värda kan jag gå rak i ryggen, i trygg förvissning om att jag lärde mig livets och historiens läxa. Jag gick ner mig rejält i depressionens träsk när mina masker föll, men fann min väg till slut, och jag ger mig fan på att inte ta ett enda steg mot apnaturen igen.

Jag medger att det är ett osunt sätt att leva när konkurrensen i samhället blir allt trängre, men det är det enda sättet för mig att leva. Allas lika värde är ingen dröm längre: det är livs levande verklighet, ett sätt att se och känna och uppleva världen och människorna.

Jag kommer aldrig kräva någon på att efterleva mina ideal. Det vore cyniskt eftersom jag vet vad det kostar att inte delta i det hysteriska gejmet. Men om du menar allvar med att alla människor är lika mycket värda, bör du åtminstone börja dra fulla konsekvenser av vad som händer i ett samhälle där människor hävdar allas lika värde, men sitter fast i ett samhällssystem där de varken är lika mycket värda eller någonsin kan bli det om näringslivet och dess kringliggande trygghetsmyndigheter överhuvudtaget ska kunna fortsätta fungera i nuvarande form.

Alla som känner sig värdelösa och får det bekräftat i samhället kommer inte att isolera sig med läsning som jag gjorde. Några av dem är tvärtom ganska handlingskraftiga och kommer att orsaka mycket ofog när de kommer åt. Värt att tänka på!

Människans potential gör konkurrensen ovärdig

 

När någon skriver mycket starka, provokativa texter så är det tryggast för läsaren att märka ord och be om förklaringar på sådant den egentligen redan förstår.

Att låta sig ledas i ett system på bristningsgränsen är att göra sig hundlik och dum. Det är knappast värdigt en upplyst människa att blunda så hårt när det högsta goda blivit enbart att ha jobbet i behåll. Om du producerar mordvapen eller vårdar gamla människor spelar ingen roll, bara du har en anställning att pryda din ställning med. Den moraliska läxan uteblir på grund av samma gamla överlevnadsskäl som alltid. En sund förändring blir inte av därför att revolt och revolution är ansvarslöst och barnsligt. Så enkelt är det att förvända synen på en vuxen medborgare. Att ”vakna” är därför ett risktagande.

Att döma ut ett företags existens på moraliska grundvalar betraktas som utvecklingsstört. Fred i världen och jämlikhet i praktiken är inte ”realistiskt”. Militärförsvaret har jämkats med yrkesmördare sedan gamla kungar och nordstatsgeneraler tvingade bönder till värvningstrumman. Dimman ligger alltjämt tät. Det är utmattande att se historiens rörelser mot Anacharsis Cloot’s gamla dröm om en enad värld, och det är direkt stötande tvingas titulera sig utopiker och surrealist för att kunna tala om det. Historisk reflektion är inte samma sak som fantasi.

Att arbeta hårt och bemäktiga sig fördelar i ett korrupt system må vara intelligent, men att ena världen kräver någonting större av oss. En överblick över den belästa intelligentian visar att de allra flesta försöker bidra till Cloot’s fördel, oavsett på vilken sida i åsiktskorridoren de hamnat. En intelligent människa bör med andra ord förstå att krigsdöden och ursinnig konkurrens bara säljer som konstnärliga idéer och viss idrottsmentalitet – i verklighetens vardag försöker människor världen över att övervinna dem. Civilisationens credo har alltid varit att övervinna naturens lagar, ty att segra över Darwins missbrukade regelverk är att övervinna konsekvenserna av vinst och förlust, och en gång för alla skapa en värld åt alla. Däri ligger människointelligensens största förtjänst.

Att välja sina politiska, moraliska och etiska ståndpunkter i ett korrupt system bör därmed utgå ifrån en mycket enkel premiss: vilken ståndpunkt står längst bort ifrån naturlagar? Jag gör inte anspråk på svar, det är mycket svårt. Men det anstår varje medborgare i varje samhälle att åtminstone vara medveten om att premissen är både rättrådig och urgammal. Mycket blod har flutit för detta tungrodda hopp. Svaret och vägen framåt måste inte vara givna för att de ska vara realistiska. Den stora lögnen bakom realismen här är att konkurrens är något mänskligt

Dinosaurier konkurrerade för 200 miljoner år sedan. Apor och insekter konkurrerade för en miljon år sedan. Den enda skillnaden är att människor har utrustats med potential att övervinna konkurrensen. Att negligera detta är att spotta förfäder i synen: alla de som kämpat och dött för ett humanistiskt framsteg i taget. Det mest skrämmande är att vi använder precis detta argument för att stärka viljan till kamp och tävling. Det sägs att vi ska arbeta hårt och strida för våra förfäder. Har inte det gjorts tillräckligt? Kämpar inte en mor och en far för att deras barns kamp ska bli mildare? Låt dig inte förvillas av utdaterade slagord. Varje steg närmare naturens lagar är för människan alltid ett misslyckande.

Det är inte med lätthet jag säger ”tänk själv”. Jag vet hur svårt, för att inte säga omöjligt det ofta är. Jag sällar mig till att endast be dig: försök! Det är inget fel med att misslyckas och försöka igen så länge kampen går åt rätt håll. Människan är ingen simpel varelse och hennes ansvar är oerhört eftersom hon ensam kan göra världen bättre eller sämre. Ditt vapen är inte din energi eller dina idéer – det är din lydnad. (Du blir inte vad du tänker – du blir vad du lyder.) I ett korrupt system kan du bli rakt livsfarlig i det att endast följa order. Det är så man gör allting rätt, och på samma gång allting fel.

Jag har hittat min väg bort från naturlagarna, efter gottfinnande och i en omfattning jag mäktar med. Jag hoppas att du hittar din, och att du inte nöjer dig med att göra konst av den. Men för din hälsas skull önskar jag att du inte vaknar alls. Jag har skalat bort min förmåga att tänka i vinst och förlust, därav är jag paria överallt varhelst naturens lagar har någon verkan. Det var inte ett val utifrån hur vår kultur förstår valfrihet: predispositionen fanns där från början. Jag behövde i praktiken bara släppa taget. Kort sagt vara mig själv. Som snärtigt ristades i Delphi för tusentals år sen men många missförstår ändå.

En människa kan vara predisponerad för vitt skilda karaktärer och drag. Kan du med säkerhet säga att några omöjligen kan vara predisponerade för förkastliga laster, medan andra på samma gång kan vara predisponerade för aktningsvärda dygder? Alla som tror det förpestar tanken med valfriheten och kväver idén om vad en människa kan vara. Mångfalden av karaktärer är större, både mörkare och ljusare, än vad samhällets normer någonsin kommer att kunna täcka in i sina krav. Att arbeta för en plats i samhället åt alla är därför en oerhörd ambition som ofrånkomligen måste göra våld på några av vår kulturs heligaste principer för att göras gällande.

Detta är en orsak till samhällets spänningar. Dessa spänningar fungerar på samma sätt som neurosen: somliga blir konservativa, andra blir galna. Som konstnär bör det falla mig naturligt att sko mig på dem: jag äger få böcker vars författare låter bli. Att skriva något av värde överhuvudtaget förblir att arbeta djupt i spänningarna. Därför har jag mycket stor respekt för konstnärer av alla slag. Jag vet att de flesta kompromissar. De som inte kompromissar, de mest excentriska och egenartade, är mycket aktningsvärda. De kan inte blunda för hyckleri och har mycket ont av det.

De konstnärer som spelar med och gagnar konkurrensen har jag av princip mycket svårt att kalla konstnärer. De efterapar teknikerna och mönstren, men de är inga konstnärer i sina djup. Man märker sådant mycket snabbt när man umgås med dem: man tråkas ut av dem. Men det är en biologisk drift att vilja vara en del av det samhälle man ser för ögonen, man behöver förlåta dem. Den klaraste, djupaste och hårdaste kritiken är ofta motsatsen till social och ekonomisk trygghet. Det flesta vet att låta bli av självbevarelsedrift. Resultat av det är vad vi kallar dussinkonst.

(Eftersom tystnadens och medlöperiets spänningar är för stora, maskeringen för sofistikerad och sprängfull av uppdämdhet, sliter de hårt på mina nerver och mitt otyglade och ömsom ystra, ömsom lågstämda temperament. Att hitta mig själv har varit ett dyrköpt företag. Särskilt som jag en gång räknades till de hårt arbetande, ambitiösa och framgångssugna blindstyrena. Min autenticitet låg noga dold. Den var min största fruktan att visa den, eftersom jag visste att den skulle kosta mig mycket. Mitt skal var en livlina i konkurrensen. Processen var lång till idag och den nära dödade mig. Men det enda viktiga är att jag inte skäms över mina tankar idag.)

Jag känner människorna, sa Rousseau i sitt högmod. Han menade det som en metafor. En människa kan bara tillförskansa sig så många erfarenheter innan hennes liv är till ända, och inte ens då har hon upptäckt mer än en fraktion av mänskligheten. Hon kan bara läsa så många böcker och sluka så många filmer och målningar. Ingen människa känner mänskligheten. Men för den skull får hon inte kalla det orealistiskt att försöka. I den stund hon slutar försöka tar ett system vid. Vi måste alltid hålla i minnet, hur långsökt detta än låter, att människan skapade sina system för sin egen skull.

I djupet av realismen kommer man alltid att närma sig utopi och surrealism, ty i systemens och idéernas botten finns en undflyende grund. Undflyende fenomen betraktas lätt som realismens motsats. Därför misstänker jag att människor ofta gömmer sig bakom realismens enklaste skikt. Jag klandrar dem inte, men erkänn gärna att du är för trött eller praktisk för att tänka djupt. Det ligger närmare sanningen än att vi som inte kan annat än att tänka djupt är surrealistiska.

Jag kan vara väldigt känslosam och ändå saklig på samma gång. Jag är ingen stoiker och jag behöver inte vara en. Naturligtvis är jag medveten om att de flesta drar en skiljelinje mellan tillstånden. Jag kan behärska mig för en annan människas skull, om det blir lättare för henne att tänka och tala. Men då gör jag det av välvilja, därför att jag är en empatisk person, och det är allt. Jag känner djupt och högt och jag känner mig själv, om det är en kulturell företeelse att människor behöver saklighet och behärskning, eller om de flesta helt enkelt är predisponerade för stoicism, det är mig likgiltigt. Den som tror att saklighetens motsats är barnslig och underutvecklad har gravt missförstått poängen med varför så många konstnärer har romantiserat barndomen.

Det är en tid sen jag slutade bli publicerad i tidskrifter. En författare skrev en gång att det är indikationen på att man nått till det man hela tiden velat säga. Möter du mig på stan eller vid någon sammankomst så var säker på att även om jag för stunden inte funderar på konkurrens och medlöperi, så är jag alltid medveten om dem. Jag är en snäll kille och jag försöker alltid att vara det. Men när jag skriver är jag hänsynslös. Så länge jag inte låter det spilla över i banaliteter eller utfall mot människor i min omgivning så tillåter jag mig säga vad jag vill.

Ett förtydligande: jag anklagar aldrig individer för någonting. Ingen människa kan sätta sig i skuld, vad de än har gjort och begått. Exakt i hur stor grad hon är slav under systemen låtar jag vara osagt, men däri ligger min bedömning. Därför att jag på riktigt är en fritt tänkande individ. En yrkesmänniska, exempelvis, kan aldrig imponera på mig med sitt hårda arbete, jag vet väl att arbetsmarknaden som system är trång, selektiv, dysfunktionell och trasig fast den skamlöst klär sig i gloria. Den människan kommer att göra sig dum om hon försöker.

Så låt oss tala mellan själar som människan gavs förmågan att göra för lång tid sen. Då kysser jag var man, kvinna och barn på pannan och säger att deras universum är det vackraste på jorden.

Konkurrens är inte naturligt

Jose R. Cabello, Pixabay

Det ska till för att man ska röra opp någonting gammalt och glömt nu när i alla fall de flesta av oss fått ordning på livet. Det ska till o vara partypooper när allt går så jävla bra. En försöker göra två saker samtidigt (tänka en sak och göra/säga en annan) men det lärde jag mig aldrig göra ordentligt. Kanske är jag för gammal nu så det kanske får vara. Jag vet inte längre.

Jojo, visst är det något naturligt att kräla på varandra mot toppen av varenda berg som splittrar oss. Men solidariteten som förde oss tillsammans från början finns nog där ändå, desto mer naturligare än konkurrensen; konkurrera gör vi för att vi måste, hålla sams gör vi för att vi behöver. Det är en jävla skillnad.

Så det där med naturens så kallade lag som kapitalets ryttare och ister för sig med, det får ni nog sluta med. Det finns inget naturligt med att konkurrera om vi inte vill sänka oss till något underutvecklat och blodtörstigt. Det var inget behov av att konkurrera som föste ihop människan i större grupp, det var behovet att överleva. Tillsammans.

Det ska väl till att röra opp något gammalt och glömt innan vi kan snacka ordentligt. Kanske måste jag vara partypooper eller så är det för sent. Reglerna säger bara livet funkar så är det bra, det förflutna säger ge fan i’t och framtiden säger att något måste sägas för att bli sagt. Det finns inget naturligt med att konkurrera, det är något vi måst göra därför att vi saknat resurser att kommunicera ordentligt med.

Det naturliga urvalets lag måste utdateras

Rebekka D, Pixabay

Kasta ett öga på verkligheten, inte ett blitt och blint inkomstförsäkrat öga utan ett sant och riktigt. Det är tysta slag på alla fronter: besinna er! Stå upp mot censuren! Kompromissa inte med rättigheter! Generalisera och kommunicera! Mitt i stridens centrum ligger de svenska mjukdelarna och blöder därför att samtalet om vad som är svenskt bränner som en överhettad bilmotor.

En sak måste man veta om vad som är svenskt och det är att vi vill fortsätta göra våra jobb och komma hem till något vi känner igen: den svenska idyllen. Fast vi jobbar i ett högt tempo lever vi i ett lågt – inte ens språket är inte byggt för intensitet. När det talas rätt rullar vokalerna mjukt på tungan – det är byggt för betänketid mellan meningarna.

Det svenska folkets tradition är byggt på betänklighet. En omvärld som aldrig tystnar är svår för oss att anpassa oss till. Amerika har haft många generationer på sig att bygga städer som aldrig sover. Vi har ännu långt dit. Vi uppskattar ännu betänkligheten och vi känner oss mer eller mindre överkörda av språk som saknar pauser.

För att ett betänkligt folk ska lära sig leva i ett samhälle som aldrig sover krävs offer. Det kräver en omställningens chock. Den chocken befinner vi oss i nu. Vi rusar mot en oundviklig amerikanisering, precis som resten av hela världen. Det konservativa blocket kommer överleva lika lite som indianerna överlevde (de som överlevde gjorde det därför att det var kolonisatörernas vilja).

Svenskar befinner sig i samma situation som indianerna. Vi trängs ut i periferin av folk vars intensitet svarar bättre på kapitalismens krav på prestation och stresstålighet. Att försöka vidmakthålla betänkligheten och samtidigt försöka läka svenskhetens blödande mjukdelar är ett riskabelt uppdrag som inte sällan slutar i psykiatrins väntrum.

Fann vi ett sätt att hålla ihop som svenskar kunde det kanske lösas. Men alltför stort fokus ligger på att pressa upp prestationsanda. Prestation är nyckeln! skriker den missvisade och nu strider vi inbördes därför att vi försöker värna om vår rätt att vara saktmodiga i en värld som inte längre kan tåla saktmodighet.

Den svenska segheten som är en del av vårt arv bemöts som bäst med ignorans. Som bäst är segheten något som ligger latent i var och en av oss och som vi plockar fram när vi behöver stå ut med någonting vi i själva verket inte står ut med. Desto viktigare är kommunikationen därför att det får inte synas eller höras att det vi står ut med gör ont.

Vår uppgift måste vara att bekämpa den äta-eller-ätas-lagen som assimilerats av kapitalismen och nu hotar att lamslå den svenska segheten och betänkligheten. Till det behöver vi våra utopier för att svara mot kommunikationens restriktioner. Vi måste med andra ord bekämpa universums äldsta lagar därför att det var aldrig de saktmodiga som skola besitta jorden.

Trygghet till priset av äkta solidaritet

Gerd Altmann, Pixabay

Redan på 1500-talet slog Montagne fast att sanningsenlighet är ett förrädiskt företag: hur skulle vi kunna vara sanningsenliga med så otillförlitliga sinnen och en omvärld så full av motsägelsefulla segment? Sällan eller aldrig hemfaller vi till ro för att bearbeta världen utan lämnas nakna med motståndskraften förvärvad i arvslaget. Att blunda för all den orättvisa som sjuder i världen och tänjer ut människans tolerans för olikheter till bristningsgränsen är den efterlängtade egenskapen, förblindelsen inför den gängse grymhet som gör att någon sparkas varje gång man lyfter foten och krossas varje gång man sätter ner den. Orättvisan ter sig inympad i själva existensen och förnekelsen framstår som ren överlevnadsmekanism; hur skulle vi kunna bära så mycket skuld på våra axlar och samtidigt vara hängivna våra ekonomiska livsvillkor? Redan i tidig ålder får vi lära oss att blunda för vad som inte är till gagn för sysselsättning och gemenskap – trauma verkar öka känsligheten för detta olyckliga förhållande men klädd i så många medicinska och patologiska termer förlorar alla uttryck sin legitimitet – och det tar vi med oss i vuxen ålder, i förhållningssätt präglade av samma mekanismer som när man skäms å någon annans vägnar, någon som saknar vett att låta tabuer vara tabuer. Detta är vad man i allmänhet kallar självkännedom, förmågan att uppfylla kvoten av sin plikt, det vill säga uppfylla insatskraven för den sysselsättning som ligger till grund för ekonomisk och materiell trygghet, en känsla för beteendemönster och en förmåga att vinnlägga sig dem för att inte hamna utanför gemenskapen. Avvikande beteenden och värderingar utifrån rent pragmatiska förutsättningar måste röjas undan med utfrysning, relegering och avsked när våld och konkret mobbning förbjudet enligt lag för att det i sin yttersta konsekvens skadar individens förmåga att identifiera och lystra till sysselsättningens villkor.

Det verkar alltså som att våra sinnen under inga omständigheter kan vara oberoende och fria från angrepp utifrån. Livsvillkoren dikteras alltid av en enhet eller institution ovanför pannan vilken avgör vad som krävs för att en viss livsstandard ska vara uppnåelig och dikterar sysselsättningens grad och innehåll – det vi lättjefullt kallar ansvar. Lättjefullt för att ansvaret vi ska vara beredda att ta hänger på den lång- och kortsiktiga personliga vinsten och därför, för att parafrasera Heath Ledgers legendariska insats i rollen som Jokern: människor är bara så goda som världen tillåter dem att vara; människor är så goda och så medvetna, givmilda, inkännande, närvarande och visa som institutionen för vilken de ska ta sitt ansvar kräver. De litar helt och fullt på institutionen som en frälsare och gemenskapsbyggande enhet, en väg till tryggheten, den ekonomiska och materiella tryggheten som ska öppna alla dörrar till ett enligt tidsandan värdigt liv, och hoppet vilar på förmågan att spara energi att använda när en huvudsaklig sysselsättnings kvot är uppfylld.

I vår tids anda är det osolidariskt att ha fyllt sin kvot för tidigt. Det är upp till individen själv att ta vara på sin energi så att det blir något över, om den bara räcker till detta grundläggande behov tar man inte hand om sig ordentligt och räcker det inte till ens för pengar och tak över huvudet då är det något man helt enkelt int ehar begripit sig på. Se över din hälsa, människa, du kan alltid göra mer!

Det är en nyliberal övertygelse jag en gång trodde på men som jag idag inser långt ifrån inbegriper alla. Efter vardagens ekonomiska ansvar behöver de flesta varva ner, kliva av prestationsvagnen och jäsa i en fåtölj. Att inte tillåtas det kommer få konsekvenser som i sin yttersta form gör arbetare till trötta nickedockor och de ”högpresterande”, de som fungerar som institutionernas ansikten och därmed dikterar villkoren, till i det närmaste psykologer från och med när arbetarna inte längre orkar. Energiöverskottet som många i den nyliberala skolbildningen vill förvandla till något allmänmänskligt är missriktat, den gamla överlevnadsinstinkten har inte manipulerats bort utan isolerats och omdanats för näringslivets räkning, det vill säga för överlevnaden på ekonomiska marknaden, människor fostras inom dessa i allt högre grad algoritmiska axiom för att bli så systematiska som vinstmaskinen kräver och som gör att arbetsgivare inte alltid behöver agera psykolog och därmed göra avkall på företagets bästa.

Att det är möjligt att assimilera ekonomiska och psykologiska förutsättningar i en och samma insats är en farlig och hämmande och rentav nedbrytande form av kontakt mellan människor som bygger klyftor djupa som laguner och murar höga som berg. Företag bygger sitt vidare anspråk på överskott av pengar som en ambitiös individ bygger vidare på sitt levnadssätt med hjälp av energiöverskott. Status quo är inte önskvärt, med konkurrensmatrisens hotfulla vingslag över våra medicinerade kroppar är det det starkaste överskottet som vinner. Det allra bästa vore en människa som inte ens behöver vila och kanske är det dit vi är på väg, i en rasande fart mot undergång för människans mjukdelar, mot sinnenas förhårdnande och en alltmer intensiv lystnad för att den som böjer sig djupast för vinstmaskineriets villkor är den som sitter bäst på piedestalen när de sociala privilegierna ska utdelas.

Sanning är när allt kommer omkring ovidkommande. På många sätt har vi gått tillbaka till vårt primitiva sätt att leva där starkast vinner – om vi någonsin kom därifrån det vill säga – och det enda vi har att se fram emot är nästa kris, nästa ekonomiska och sociala kollaps, som kan påminna oss om vad det egentligen är fråga om när vi talar om solidaritet: vi är urdåliga på att hålla sams utan att få våra personliga intressen varsamt eggade av företagens intressen och förnuftet är inte tillräckligt, det ber oss i bästa fall att hålla oss på banan och stå stadigt inför angrepp från andra uppfattningar för att ekonomisk och materiell trygghet är blott vad förnuftet kan åstadkomma. Den verkliga omsorgen kräver antingen överskottsenergi eller ett avvisande av näringslivets villkor, det vill säga ett enklare och därmed fattigare liv; en solidaritet som näringslivet under inga omständigheter kan införliva för att det skulle kosta själva förutsättningen för överlevnad på marknaden. Äkta solidariteten är i näringslivets begreppsvärld förenat med förlust, för företaget ett förstadie till försvinnande, det frihetsberövande försvinnandet för vars besvär ingen människa är värd, inte ens om det vore det mest solidariska att göra.