Uppvaknande

Frantisek Krejci, Pixabay

Det var den ångesten av att gå in på en industri, på en verkstad eller på ett reservdelslager. Mänskligheten som ropar ut sin materialiserade moral: "våra grejer och strävanden först, sedan oss själva!" Tänk om det fanns lika många sjukhus som det fanns bilverkstäder, lika många fordonsmekaniker som sjuksköterskor, lika många framgångsfilosofer som läkare? Tänk om det fanns reservdelslager för människor och organ som det finns för all tänkbar materiel vi omsätter för vår trygghets skull?

Staten och myndigheterna måste gå in och rädda inte bara människor utan företag. Det blir en rungande örfil åt nyliberaler som predikat sina mänskliga värderingar som protestantiska kyrkosamfund sin gudstro. På företagande.se skriver Stefan Fahlander att man bör "ge 42 000 kr/månad" av skattepengar "till varje småföretag". Näringslivets sinnliga egenintressen och ontologiska kraftlöshet är påtaglig. Det kanske blir en väckarklocka för samhället att företagen inte är våra frälsare.

För varje framgångsrikt företag ska hundratals - kanske tusentals - småföretag vada omkring i sina nollsummespel och predika om utopiska målsättningar på sektlika nätverksmingel. När det verkligen gäller, när gudstjänsterna måste bromsas, då visar sig nyliberalismens svagheter, och Timbros anställda får börja skissera på sina efterhandskonstruktioner medan de söker sig till Handelshögskolans studie- och yrkesvägledningstjänster.

Det var den ångesten av att gå in på en industri, på en verkstad eller på ett reservdelslager. Vi som bär människans samvete på våra axlar, söker blicken hos de beskäftiga människorna, utan att fånga den, som i kristider distraherar sina tankar med nya aktiviteter och göromål för att slippa vidröra tankar på världen som den ser ut. Det var aldrig trängsel. Det de kallade illojalitet var förnimmelsen av ett felslut. Ett samhälleligt och kollektivt upprätthållande av en chimär.

Inget är så missförstått som ensamheten

Pixabay

"Ingenting är så missförstått som ensamhet, endast i kraft av ensamhet kan människor komma varandra nära. Vi har spalt upp och spalt ner om vad för sorts värderingar vi ska skynda oss att hinna med i, alla på en gång. Vi har idoler så talrika som aldrig det och ilar från den ena till den andra. Men ju mer vi hejade dess mer knöt vi till om den verkliga erkännsamheten. Det märkte vi när vi skrikigt oss hesa. Vi travade beskäftigt iväg och kom tomma åter till en stillhet vi inte visste vad vi skulle göra med. Till en ensamhet som bara liknade hemlöshet. Ty det var där, i den rätta stillheten, den goda ensamheten, vår erkänsla skulle ha begynt. Där vi skulle ha byggt vår absolut egna boning, boningen utan murar men ändå den enda vissa här i världen." - ur Tage Aurells nyårstal inför det nya halvseklet 1949.

Nyårstalet avsåg det kommande halvsekel som vi har att blicka tillbaka på. Det gör vi med förundran över jagets utveckling, från en obetydlig del av ett kollektiv till ett eget epicentrum, och tillbaka till det kollektivistiska som vi med outsinlig övertygelse söker besjäla med våra upojagade illusioner. Sjuttio-, åttio- och nittiotalets självframställning fördes på en resa från dokumentering, genom metafysisk självbejakelse, till den rabulistiska, uppskrikna subjektiviteten i jämställdhetens, hälsans och ekonomismens kölvatten. Under 2000-talet lyftes skriken till onlinebaserade plattformar för självframställning, och det är där vi är nu: ur den uppskrikna tystheten och den radikala erkännsamheten söker vi frigöra subjektet från eftertänksamhetens bojor.

"Ingenting är så missförstått som ensamhet." För Tage Aurell var det lösningen på återuppbyggnaden av Europa efter två världskrig. I vår tid är det lösningen på återuppbyggnaden av oss själva efter internetålderns tekniska och sociala acceleration. Vi hänger inte med oss själva, och i upptakten synliggörs skillnader mellan människor vi inte vill veta av för att det förenar oss med vår historia på ett sätt vi inte kan med. Ensamheten degraderas till samma problemområde som alkoholism, naiva samhällsåtgärder radar upp sig på ett sätt som gränsar till desperation; men det är att skrapa på ytan, pilla på kylarlocket för att låtsas om att man vet någonting om bilar - ensamhet är farligt i den mån man tar med sig det farliga in i den.

Ensamheten "ska vi till varje pris rädda oss ifrån. I tal, i skrift i en hel propagandaapparat av modernaste snitt får vi höra att den först och sist är någonting förhatligt. En ensam människa… det tycks alldeles omöjligt att inte säga de orden så att de inte låter som någonting tragiskt". Så talar Tage Aurell till folk som blickade fram mot andra hälften av 1900-talet, och samma tal kan riktas till oss, sjuttio år senare, med samma relevans och nödvändighet. "Gemenskap! tutar lurarna, gjallarhornen, högtalarna från alla från alla fyra väderstrecken. I flock!". Den som har arbetat med reklam ser inte bara faktumet utan också den bakomliggande mekanismen.

Det är inte "likgiltigt vad du tar med dig in i ensamheten," säger Aurell, "du får tvärtom laga att du tar med dig någonting mycket skönt. Det bästa du har. Det du åtminstone anar är ditt bästa. Din egentliga egendom. Den som det går så evinnerligt lätt att plottra bort i vimlet och marknadsståhejet". Marknadsståhejet för oss är detsamma som då, bara i större omfattning. Det för honom stundande femtiotalet plågades av kontrollbehov, med krigens fasa inbrända på hornhinnorna, som sedan skulle mynna ut i sextiotalets utbrytningsrörelser. Vad gäller den bild av ensamhet han försökte förmedla verkar den ha bemötts med ignorans, om det ens bemöttes alls.

När vi i 2020 års modell av Sverige påbjuds social distansering i coronavirusets antågande får Tage Aurells nyårstal ny relevans. När ensamheten blir pådyvlad kan vi inte förhålla oss till den som vi har gjort, vi måste hitta nya sätt att betrakta den, nya perspektiv. Ensamheten kanske inte är så farlig egentligen? Jag tar honom på orden när han säger "att ensamheten rätt och slätt är vårt läge här i världen. Det ante vi när vi var unga, det känner vi mittvägs, det ser de gamle när vandringen lider mot slutet. Vår lott är ensamhet. Kropp, själ och ensamheten." För varandra, i våra institutioner, är vi medel och verktyg, och kanske därför bör vi bejaka ensamheten, begrunda vad vi tar med oss in i den och betrakta den för vad den kan vara om vi vågar möta den och göra det bästa av den. I längden kan det gynna oss alla.

Lyssna på Tage Aurells essä här

Filosofins tröst

Christel SAGNIETZ, Pixabay

Min femåring frågade mig en gång när vi satt och tittade på film, om "det här är en dröm". Jag tittade på honom, undrade vad han menade; han förtydligade sin fråga med "det här, som händer nu, är det en dröm? Drömmer jag nu?"

Jag betraktade honom, förundrad och imponerad, tänkandes att jag har underskattat den lilla skiten, funderade en stund, köpte mig lite betänketid; vad ska jag säga? Det första jag tänkte på var Descartes (den abstrakta meningen av att drömma har han inte lärt sig än - hoppas jag). Hur förklarar jag det för en femåring; hur förklarar man för sig själv att en femåring ställer en sådan fråga?

Jag förklarade det enklaste ur Descartes Meditation: frågade om han kunde hålla handen framför sig och tänka tanken att "det här är en hand". Pojken nickade, jag sa att "då kan du vara ganska säker på att du inte drömmer". Han nöjde sig med mitt svar, mumlade ett "okej" och fortsatte titta på filmen.

Han har inte nämnt saken sedan dess - jag tänker på det varje dag; jag tänker på det när han provar någonting nytt, när han vill överbevisa mig om att lillebrors spjälsäng visst håller för honom, när han argumenterar för att det visst är gott att blanda mjölk och saft, när han häver ur sig aforismer som till en början inte alls passar en femåring, men som i eftertankens töcken på något sätt ändå gör det.

Det tröstar mig att filosofin kan vara en tröst för en femåring. Det försäkrar mig om att han kan växa upp medveten om att världen är mer komplicerad och fordrar mer disciplin än vad det verkar. Det tröstar mig för att han redan nu visar betänksamhet mot fasader och försköningar som när vi blir äldre, och tappar kontakten med filosofin, tar för verkliga och lever som om de vore oförgängligt sanna bara för att de fungerar.

Missförstå mig inte, det här är ingen hymn till njutningsmaskineriets referenser till det fritänkande barnet. Maskineriets ansikte, den så kallade framgångskulturen, är en samling fallasier som måste bekämpas med kunskap och förnuft (inte det allmänna sunda förnuftet, det är så sönderplockat och relativiserat av övertygelseretorik att det här blivit betydelselöst). Min avsikt är att kasta ljus över det fostrade tänkandet, NÄR och VARFÖR det indoktrineras åt olika håll.

Inte utifrån psykologi eller sociologi utan samhälls- och religionsvetenskap. Alla vet någonting om hur man fostras in i ett tänkande, vilka psykologiska och sociologiska mekanismer som är i rörelse, men NÄR och VARFÖR förklaras oftast på det svävande självklara sättet som så ofta sker med ett tabubelagt ämne. Svaren på de frågorna ger oss en känsla av att ta ett steg tillbaka i utvecklingen. Att det är de enda relevanta frågorna som finns kvar att ställa vågar ingen dryfta utan att klart och tydligt skandera det obligatoriska "jag (vi) tycker!" som för att lyfta problemet från samhällets, kollektivets och konventionens axlar och öppna för att kunna kritisera tänkaren för sin tanke.

Samhälleliga problem och den sekulära religiositeten kan på sin höjd impliceras utan att bemötas som gamla nyheter. De poängteras ofta, i moderna, internationaliserade uttryck som ska klistra sig på hjärnan, men försvinner utan att budskapet lämnar kvar något djupare intryck än ett innehållslöst begrepp; som med alla reklammässiga aforismer min femåring inte vet någonting om än. I väntan på den dag han lär sig dem och faller offer för njutningsmaskineriet och tappar kontakten med filosofin, är jag glad att få uppleva en femåring ställa en så djupsinnig fråga. För på andra sidan njutningsmaskineriet väger filosofin in mot ett växande galanteri förklätt i undvikande retorik.

Är psykopati det naturliga tillståndet?

Etienne Marais, Pixabay

Mamma skorpion bär sina ynglingar på ryggen i fjorton dagar. Den stackare som faller av blir omedelbart avfälling och kan aldrig komma tillbaka utan att bli sin moders middag - skorpioner älskar smaken av sina barn. En lejonhanne kan bita huvudet av en lejoninnas ungar för att bryta en ättelinje - och för att knulla. Sådant får en människa fängelse för. Och han får knappast knulla.

..............

Ett rovdjur siktar in sig på svaga och sjuka för att få sig ett mål mat. Vi säger att det är naturens gång: är du för svag hamnar du på de livstarkas meny. Skillnaden mellan människor och djur är att vi bara får äta byten som har paketerats, djuptfrysts och skeppats till återförsäljare efter industriellt massmord.

Naturen säger överlev, hon säger aldrig hur.

En centralamerikansk bönsyrsa, kamouflerad av regnskogen, kastar sig fram på fjärdedelen av ett ögonblick, äter sitt offer levande medan det vrider sig i plågor och kroppen slits i stycken. Det är sådant vi ser på teve och som vi säger till våra barn att det är på låtsas.

Är det vi kallar psykopati en sjukdom eller ett naturligt tillstånd som har evolutionerats bort? Dag Öhrlund ställer frågan varför hans och kollegan Dan Buthlers fiktiva psykopat Christopher Silvferbielke väckte ett sådant intresse, och rasar när ordet "frihet" dyker upp (tillräckligt många gånger för att väcka förundran) i det att kunna göra vad man vill. Att vi fascineras av onda människor är ett ofrånkomligt faktum, men varför? Vad har "anal disciplin" och svindleri med frihet att göra?

Jag lever hellre på makaroner än ett trist jobb

banksadam, Pixabay

Det är väl svårt att prata om arbetsmoral också. Hög arbetsmoral förutsätter principer eller inpräglad livsstandard som ger jobbet ett principiellt eller ekonomiskt värde. Ett folk utan någotdera är svåra att motivera. Hur gör man med ett folk som hellre lever på makaroner än på ett jobb? Hur införlivar man dem i den uråldriga doktrinen att det är bra att jobba?

Konceptet att välja med hjärtat, att göra något man brinner för, verkar ha slagit fel: de som inte brinner för det som erbjuds väljer helt enkelt en lägre livsstandard för att friheten verkar vettigare. Det är bättre att inte brinna alls än att låtsas brinna. Det lämnar konventionen med ett sista kort och det är pengarnas konkret sociala värde; utan pengar har man inte råd att umgås med folk.

Det är ett tveksamt kort som sällan behöver eller ens bör spelas för att folk i regel betraktar det som en implikation till ofrihet. De flesta säger det ogärna rakt ut, de slickar hellre på aluminiumlisten med lekmannens aforismer om arbetskamrater och rutiner på tungan. Men i slutänden är det ändå en fråga om att den som väljer att leva på makaroner istället för att arbeta väljer bort ett aktivt socialt liv. Och det är inte okej.

Skrivkursen kan du ta senare. Eller inte alls.

Steve Johnson, Pixabay

Skrivandet är en öm och sårbar process som föds ur ett tankefrö som kan härledas till en genuin åsikt, ståndpunkt eller ett minne. Det är ett utblottande tanke- och värderingskrig; oftast en strid mellan viljan att bli förstådd och rädslan att vara för tydlig. Om det är din dröm att skriva så menar du att det är din dröm att föda tankefoster, ge dem näring och sörja för dem som du sörjer för dina egna barn.

Skrivande handlar inte om skrivande

Med andra ord: stäng inte av huvudet. Du kommer behöva det. Och bry dig inte om ifall det blir en insändare, en novell, en post it-lapp på kylskåpet eller ett handskrivet linjerat A4-ark i papperskorgen. Om eller när det blir en bok kommer du att veta det.

Skrivande handlar inte om skrivande. Det handlar om tänkande. Och att acceptera tänkandet. Din penna är ditt kommunikationsverktyg. Träna på att släppa tankarna fria. Det är dem som avspeglas i ditt skrivande, och ju ärligare du är desto bättre skärpa får du i texten! Och våga låta pennan vila tills tankarna är mogna.

Två gyllene ägg

1. Att vilja skriva och att vilja tjäna pengar på att skriva är två helt olika saker. Innan du förstår det kommer du inte få ur dig en ärlig rad. Om du behöver underlag räcker det att fundera en stund på distinktionen mellan handböcker och skönlitteratur; att skriva empiriska fakta kräver ingen djuplodande självreflektion. Skönlitteratur å andra sidan kräver det diktatoriskt. Det ena är lätt. Det andra är svårt. Vilket är lättast för dig.
2. Skönlitteraturen kämpar, på grund av sin asociala natur, för sin överlevnad i medieålderns hypersociala era. Det får du helt enkelt acceptera. Men bara genom att göra det har du kommit över det vanligaste hindret av alla (ett hinder som till och med litteraturvetenskapen har svårt att erkänna). Om du drömmer om att skriva, läs litteraturvetenskap. Skrivkursen kan du ta senare. Eller inte alls.

Tips!

Har du svårt att fokusera? Skriv dina utkast för hand. Är du lika disträ som jag kommer det hjälpa dig kanalisera tankarna mycket bättre.

Skriv flera utkast! Jag måste i regel skriva tre, ibland upp till fem utkast av varje alster eftersom jag är så tankspridd. Visst kan jag få jackpot och sätta den på första utkastet, men det är sällsynt som ett norrsken.

Knappast århundradets debatt, men en springflod av insikter

Jag hittade "århundradets debatt" genom Jordan Peterson, efter att ha tittat på flera av hans föredrag; studerat dem, reflekterat över hans provokativa, konservativa livsfilosofier och hänförts av möjligheten att Tarantino måste ha studerat honom i utvecklingen av Hans Landa (spelad av Christoph Waltz i Inglourious Basterds, 2009). För att jobba med perspektiven på depressionen som låg tung och svallande över mitt bröst tittade jag på Petersons föredrag om att hantera den, och fann bryskheten i hans saklighet tilltalande.

På den vägen leddes jag vidare till denna nästan tre timmar långa ”debatt” på Sony Centre i Toronto 19 april 2019 (marknadsfört som århundradets debatt – en banal överdrift). Jordan Peterson ställdes framför en gammal östeuropeisk filosof med tics, kraftigt bruten engelska och ett S-ljud som påminner mig om katten Sylvester i Looney Toons-klassikern Sylvester & Hippety Hopper. Och till råga på allt envisades han med att läsa sitt inledande föredrag innantill i trettio minuter innan ”debatten” kunde börja.

Att se den intellektuella konservatismens råbarkade förkämpe Jordan Peterson dra sig för att gå i närkamp med Slavoj Zizek väckte någonting i mig. Någonting som skulle leda till ett för mig bredare globaliserat tänkande i frigjorda, neutrala tankeexperiment som jag löpande utvecklar med utgångspunkt i olika perspektiv med hjälp av Slavoj Zizeks oförsiktiga sammanfogningar av globala, västvärldsliga och historiska perspektiv. Hans intellektuella demontering hänvisar till den slutgiltiga och provokativt ofullständiga slutsatsen att vi bör använda vårt tänkande för att tolka världen som den har blivit istället för att underkasta det åt en samhällsutveckling vi har skrämmande bristfällig inblick i.

Debatten inleds med att Peterson och Zizek får trettio minuter var åt ett inledande framförande som ska förenas i faktorer och aspekter kring lycka. Tanken är att Peterson ska förespråka ett kapitalistiskt förhållningssätt till lyckans fundament medan Zizek ska utgå från ett marxistiskt. Peterson lägger följaktligen fram en kritikbild av Karl Marx marxistiska manifest; han står upprätt, klädd i kostym, medan han samvetsgrant orienterar sig genom manifestets komponenter. Slavoj Zizek, å andra sidan, sätter sig på en stol, bakom en bunt papper, och med ovan nämnda karaktärsegenheter högläser han igenom ett brokigt spektrum av argument mot kapitalism. Därefter tar den så kallade ”århundradets debatt” vid.

Det blir långt ifrån århundradets debatt. Men att hålla det för slutgiltigt, och bedöma sammanhanget därefter, är förhastat och obetänksamt. En sådan bedömning förhåller sig lättvindigt, till och med ignorant, till dogmatiska plattityder, framförda av kritiker som inte får grepp om vidden av mötets element som oförsiktigt spänner mellan samhälle och historia, mellan psykologi och filosofi och inte minst mellan sanna och falska förhållningssätt i fråga om lycka och glädje.

Det här är ett exempel på en angreppspunkt som formulerar kritik mot vad både Peterson och Zizek kallar för ”cheap moralists”: den svidande lärdomen är att ”erfarenheter konstrueras retroaktivt” för att passa en kontext. Med andra ord: vår uppfattning av erfarenheter konstrueras i efterhand för att passa i en angiven (läs: medvetet eller omedvetet vald) verklighet.

Alla som vill göra en insats för samhället, för en enad och globaliserad mänsklighet och för de huvudsakliga diskurser som behandlar välgörande ändamål, bör absolut titta på mötet mellan Jordan Peterson och Slavoj Zizek – och gärna mer än en gång. Även om ”århundradets debatt” är en banal överdrift ger konversationen en springflod av intellektuella och provokativt konkreta insikter, faktorer och aspekter som ”glöms bort” i strävan efter en bättre värld. Rentutav bättre än vad en regelrätt debatt någonsin kunde ha förmått.

Strindberg och Myrdal bokvärldens guilty pleasures

Kira Hoffman, Pixabay

Vill du veta hur samhällets villkor ser ut bakom kulisserna? Försätt dig i en situation där du måste undertrycka ditt känslomässiga tillstånd för att återetablera dig i samhället, och lägg märke till det formella värdet av ditt känslotillstånd i jämförelse med andra typer av tillstånd. Sätt det i kontrast till psykologernas upprepningar om vikten av egenkunskap, sinneshälsa och betrakta dikotomin i samhällskroppen, hur två instanser fordrar två olika saker av dig, som verkar kontradiktoriskt i förhållande till varandra. Försök sedan filosofera om frihet och ansvar och se vart du hamnar på anpassningsbarhetsskalan; där har du din frihetsbarometer. Tankefrihet är aldrig villkorslöst, de som säger det är de som redan har abdikerat.

Strindberg penetrerade detta tidlösa faktum kompulsivt, obevekligt. Han andades trotsens blodröda dimma, gav sig hän åt våldsamma dispositioner och attackerade inte för att begripa utan för att skada höljet, slita ut medvetandet och häva ut sanningen för allmän beskådan. Jag reserverar mig för att ännu inte ha läst så mycket av Jan Myrdal att jag kan bilda mig en uppfattning av honom som Strindbergs tronföljare, men det krävs inte mycket underlag för att betrakta Myrdal åtminstone som strindbergsk i globaliseringens namn. Dessa två litterära mastodonter verkar numera vara något av bokvärldens guilty pleasures för att de river upp stora sår i en samhällskropp som folket låtsas är läkta sedan länge. Dessa författare, dessa sanningssökare, vittnar om litteraturens allseende öga och penetrationskraft, dess inblick och domgestalt över felslut och vita lögner.

Thukydides gjorde det i antiken med sin historiska roman om kriget mellan Athen och Sparta: med gestaltningen av Perikles genomskådade han demokratins svaga punkter. Christine de Pizan lottades lycklig med en far som ville ha en bildad dotter, i en tid när kvinnan ännu var mannens egendom, och därigenom gavs hon stoff åt sin genuspolemiska roman Kvinnostaden redan 1405. Montagne rannsakade livet i avskildhet med sina vittomgripande, subversiva essäer, flydde det påtvingade ämbetslivet när fadern äntligen dog. Det litterära sökandet efter felslut och lögner i samhällskroppen har alltid varit litteraturens drivkraft, och även om alla tidsåldrar har sökt släta över detta kalla faktum med ljummen litteratur är det de hänsynslöst tabuuppslitande skrifterna som utstår tidens styrkeprov. Litterär storhet har genom litteraturhistorien alltid varit dyrköpta segrar, alltid varit konträr till sedvana, tabubelägg och normer.

Det är därför vi kallar Strindberg den största. Det är därför Jan Myrdal är så omtvistad. Deras retorik är obönhörligt subversiv, och sammanfogad med ett gott stycke bildning blir subversiv retorik en svårforcerad kraft som oftast möts av argument som syftar till kukmätartävling och psykisk sjukdom. De storheter vi idag fascineras av, lär av, skriver och läser om, pratar om, dokumenterar och förevigar i det kollektiva minnet, de var oftast avskydda, bespottade och förvisade till utanförskap i sin egen tid. Vi är inte omedvetna om det. Man behöver inte läsa mycket runt Strindberg för att förstå vad andra tyckte om honom. Men vi blundar för det. Vi pratar inte om det i andra former än inom neutrala akademiska konversationsramar. Vi har en lång lista av landsförvisade författare och oratorer i vår historik, men vi som lever på 2000-talet vet ju bättre än dem.

Memento mori

Gerd Altmann, Pixabay

Vet du vad smärta är? Har du något begrepp om hur det är att bära den; ett tungt, flämtande ankare av skinn, damm och stål? Har du alls något begrepp om hur det är att begrunda och bejaka döden, dess mystikum, att jämka och jämföra evigheten med jordelivets små friktioner? Bortom alla välborna chimärer för att rädda, hjälpa, förnöja, tjäna och ”leva” finns en uppslitande relativitet, en ekande tomhet och en existentiell litenhet du med din begränsade hjärnaktivitet inte kan begripa; du är så dålig på att hantera din irrelevans att du utan vidare säljer ditt tänkande för lite trygghet och prestige (vilket inte betyder ett dugg för den som på allvar tänker göra dig ont).

Du vet inte vad smärta är för du bemödar dig inte med att möta den på den enda plats där den kan bemötas i sin ursprungliga form: utanför. När allt är ryckt ur dina händer och du står förfallen vid livets vägskäl väljer du att antingen fly eller fäktas; båda vägarna leder förmodligen åt samma håll; det du väljer mellan är att antingen gå som dig själv eller skalet du väljer att bli. Det outsagda bakom civilisationens privilegier är att de för länge sedan tillförordnades de vilka frivilligt eller ofrivilligt har beträtt detta vägskäl och gjort ett aktivt val - du kan proklamera allas rätt till allas privilegier men du skulle ljuga. Du tror att du vet vad smärta är – du är så beskuggad av det orgasmiska falskspelet att du inte ser hur ditt sinne förtvinar inför världens djup.

Det är en sak att spela efter reglerna inom ramen samhällsgrupperingar (entreprenörer, kroppsarbetare, diktare, kriminella och så vidare), en helt annan att mäta sig själv, naken och lösgjord från sin puppa, på den enda plats där du kan bekänna färg; de flesta klarar inte av att tänka utanför sina vanor och sken, kan inte kännas vid utanförskapets rodnad eller ens avstå sina förlustelser och lyxartiklar. Du är så fastetsad vid dina svagheter att blotta lukten av ensamhet får dig att skälva i orwellsk maktlöshet - ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den.

Vart jag om vänder mig får jag långa ansikten, misstänksamma sinnesrörelser och stigande dumhet i ögon som har glömt sitt själsliga djup och sitt eget dödsmedvetande. Överallt ser jag flykt från det faktum att döden är en förutsättning för allt liv – för att livet ska räcka till för den klick i tiden som försöker ta reda på vad det innebär att leva – ett liv vi får i gåva av två människor förenade i kärlek (tåls att diskutera!), ett liv inramat mellan födelse och död och formgivet av kärlek. På samma sätt förtjänar döden att betraktas med samma förhärligande: där ett liv tar slut börjar ett annat. Livet är inte så värdefullt som du tillåts tro, och det skrämmande med den subjektivistiska utvecklingen är att antagonisten blir jag, för att ha mage att säga någonting så vulgärt.

Vad ska man tro när entreprenörer kan deklamera evigt liv och få bifall? Överallt ser jag människor som tror för lite eller för mycket om sig själva. Överallt ser jag tendenserna att iklä sig allt som kan fördölja insidan; människans känsloliv konfirmerades till fraser som konfirmerades till ett fördummande njutningsmaskineri som konfirmerar människor efter nya beteendeprogram. I samma ögonblick som döden reducerades till någonting som ska besegras sålde alla enhälligt sitt bräckliga tänkande åt propagandistiska ”världen är din”-proklamationer. Jag är inte övertygad om att det finns någonting stort med människan mer än hennes förmåga att bemöta sin obetydelse och den egna dödligheten – överallt ser jag människor på sin enfaldiga färd mot att glömma det.

När som helst kan jag klicka mig in på Youtube och välja och vraka mellan ett abnormt kompendium av videoinstruktioner för att lära mig kommunicera, inte mig själv utan mina målsättningar och mitt skal mot världen. Du kan försöka övertyga någon annan om att din passion är att hjälpa andra hitta sitt framgångsrika jag; det är den blötaste bluffen marknaden har kläckt ur sig och det vet du som vinnlägger dig det. Min respekt för dig försvann i samma ögonblick som du började propagera byggstenar av ditt drömscenario på omgivningen för att ”alla förtjänar att må bra och bli sitt bästa jag” – om livet skulle handla om att bli förevigad för sina djärva idéer och sitt motstånd mot icke-troende på framåtskridandets evangelium, ja.

Livet har blivit den helighet inom vilken döden höll människan ödmjuk inför sin existentiella litenhet. För att ersätta dödsmedvetandets livsperspektiv måste den moderna förblindade människan bestiga ett berg eller resa till andra sidan världen. Jag tror på döden som en mor och en far för att det håller mig kvar i en verklighet fri från den utopi du säljer ditt tänkande för, i alla andra aspekter är jag förmodligen något av en nihilist. Livet och döden är jämlikar, spunna ur samma kärlek och inget liv är någonting mer än ett annat; jag tror på jämlikhet och alla lika värde för vad mig anbelangar är alla människor lika förpuppade tills motsatsen bevisas. Vad som definierar dig, mig eller din nästa är inte dina goda handlingar eller någon av dina förmågor, det är blott och naket hur du bemöter din smärta, hur du kommunicerar med ditt solitära jag och hur stark du är när alla dina privilegier är borta; hur du hanterar din existentiella litenhet, din obetydelse och din ofrånkomliga dödlighet.

Reflektioner kring bibelterapi (utdrag ur konversation på poeter.se)

Nino Caré, Pixabay

Jag tror att det krävs en litteraturkritisk bibelläsare för att vinnlägga sig vad du säger om den heliga skrift, och dina litterära kunskaper talar ju sitt tydliga språk. Jag har tittat igenom ett antal av dina dikter (och diktare är du så det förslår, en stor poet), ditt förhållningssätt till gudstron är förebildlig. Jag har mycket kvar att göra att gå igenom dina dikter, men jag tror jag förstår bättre "den terapeutiska och lindrande läkedom för min självkännedom, mina fördelar och begränsningar".

Bibelns mer påtagliga filosofier och apologier gör den kanske rentav bättre lämpad som terapeutisk läsning än Almqvists svärmerier, men jag tror - med anknytning till att "den 'riktiga' bibeln, som otvivelaktigt innehåller både geografiska och historiska fakta, olika slags filosofier och myter blandat med apologier för politiska och religiösa föreställningar" - att det samtidigt krävs av den som vill vinnlägga sig de terapeutiska fördelarna att "lära sig läsa" bibeln. Man kan inte bara sätta sig och läsa bibeln som man sätter sig och läser Jaktslottet. Vad man löser in i bibeln tror jag så här i eftertankens töcken, hänger mycket på om man har fått lära sig läsa den eller inte, vilket du ju avslutar med nedan.

Så min fråga blir nog den här: hur kan man vinnlägga sig bibelterapi om man inte har lärt sig läsa bibeln?

Kan man läsa Job på samma sätt som man till exempel läser Werthers lidanden? Kan man läsa evangelierna som man läser Tintomara? Någonting jag märkte i mina religionsstudier var att Jesus lidande hela tiden återberättas från olika perspektiv, projicerat i och associerat till andra karaktärer med "vanlig" hjärtestyrka, hur helheten broderar ut själva poängen med lidandet och att det i sig blir en helande effekt.

Jag fastnade för berättelsen om Franciskus av Assasi och hans omvändelse, när han städar kyrkan och sover på stengolvet efter ett år i fångenskap. Samma sak med Augustinus och hans omvändelse under eken i Milano; omvändelse är sjäva budskapet, nyckelordet och, vill jag hävda, gränslinjen mellan den lärde och olärde bibelläsaren som gör bibelterapin så... riskabel? Svårtillgänglig? Det är där jag inplacerar det reklammässiga i den heliga skrift. För den olärde läsaren blir det kanske rad en apologier för lidandets existens? En rad argument för att bekänna sig till lidandets dygd.

Här skulle jag kunna fortsätta, brodera ut min utläggning till litteratur i största allmänhet, inte minst den äldre litteraturen, som på de flesta håll ställer sig bakom bekännelsen till lidandets dygd, som den har gjort sedan antiken. Man kanske kan säga att det reklammässiga kring lidandets dygd bara mjuknade med kristendomen?

Som du kanske märker så gav vidare reflektioner kring bibelterapi upphov till många tankar, vilket tyder på att den helt klart är värd sin reflektion när allt kommer omkring!