tisdag 29 juni 2021

Ingen tänker utanför boxen som inte förlorat allt innanför den

Du skriver bombastiskt om misslyckanden och du tittar med avund på den som tillåts misslyckas så mycket och ändå kan leva. Du är ambivalent till misslyckandefilosofin därför att dragen till sin spets leder den till rännstenen och där vill ingen vara. Jag gör det kompulsivt: jag väljer återvändsgränder och fallgropar och, för att använda din fraseologi, utforskar livet, kanske för att visa dig att vi väljer mindre än du tror.

En annan aspekt av samma tanke är att Arnold Schwarzenegger och Hollywood vred sönder Sartres existentialism och kontentan blev ett förvirrat folk som krampaktigt håller i vad stabilitet. Få människor är stabila som Herkules. Vår generation blev därför ett folk som håller fast vid minsta ting som betyder stabil grund med krampaktigt vita knogar.

Du tittar på mig som om jag tillåtits misslyckas så mycket utan att dö. Mina misslyckanden uppradade och utforskade gör moraliska slutsatser ofrånkomliga. Att det går att förminska alla mina försummanden till misslyckanden blir ett direkt hot mot din verklighetsbild: ställer inte samhället högre krav på människor än så? Skulle alla människor göra som jag skulle hela världen gå under på nolltid. Ändå. Du tittar på mig som vore det ett privilegium att tänka utanför boxen.

Det är en förbannelse. Och det har inget med fria val att göra. Jag trodde Harry Potter-eran slog ur oss den lögnen en gång för alla. Ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den. Vad skulle jag inte göra för att få leva utan tankarna som tänds i min hjärna? De förvandlas till vilddjur, vilddjur jag måste hålla kvar mellan mina händer tills händerna är fulla av blod från såren som djuret river upp.

Vad skulle jag inte ge för ett balanserat liv med sundare beroenden som umgänge, sex och pengar istället för ensamhet, mat och ordbågar?

måndag 28 juni 2021

Ur barndomens rasande vulkan

Det är väl inte så mycket det att pennan väger tungt i handen lika mycket som tyngden av det som finns att säga. Överallt hopar sig de som begravt sina sår under spelets regler, under arbetslinjens och tillhörighetens incitament. På varsin sida om pengarna står de och skriker åt varandra därför att det mättar; var och en med fraseologin på plats och sina respektive bakgrunder stiligt fernissade för att elden ska brinna åt rätt håll.

Minnen som glödande kolbitar kastas ur barndomens rasande vulkan. Två härbärgerar mig: 1) en man som jobbar och jobbar i tron om att jobbet ska läka alla sår, fast det i själva verket bara river upp nya och 2) en beskäftig kvinna som stannar hos mannen med dubbla lager av sår därför att det har sina fördelar att klä sina blödande sår i bamseplåster. Med munnen full av glödande kolbitar är det omöjligt att göra bruk av någon fraseologi, en blir pinsam och malplacerad som känsloyttringarna därför att varje nytt skinn en lägger an bränns bort och lämnar såren vidöppna och de är få som kan se ett sår blöda utan att spänna käkarna i äckel.

söndag 27 juni 2021

Enhörningar


JAKOB står framför ett altare

JAKOB. Fy fan säger jag för all ångest som skördas på våra kadaver! Vad ska en orättfärdig man med två enhörningar göra annat än att suga deras blod för att korsbefrukta två helgon till ett nytt helvete? Du kastar på min orörda själar och du bryr dig inte ens om att ta reda på vad jag gör med dem. Du ser på när jag slaktar dina enhörningar – se på mina händer! De var blodiga från början! Ändå fortsätter du kasta enhörningar på mig! Du fortsätter kasta, jag fortsätter slakta. Kan inte låta bli. Du måste tvinga mig – jag ber ju! Jag sitter på mina knän! Vill du jag ska sluta slakta eller bli en bra slaktare? Min hjärna säger väl, hjärtat säger ingenting. Du låter någonting dött behärska liv och död!

JAKOB. Femton år! Femton år av slaktade enhörningar och blodiga händer. Du bara låter det hända. Som om jag kan lära mig något med den här viljan så långt upp i röven att smaken av frihet kommer med uppstötningarna. Ser du inte att jag är trasig? Allt jag tar i går sönder. Och jag får bara handdukar att torka händerna rena från blod med. Jag vill inte torka händerna. Men du vill inte heller se. Torka händerna, säger du. Du sänker stämningen, säger du.

JAKOB tar upp en kniv från altaret.

Dörren till lokalen öppnar och ANDREAS kommer in.

ANDREAS. Vad gastar du om? Du. Jakob?

JAKOB släpper kniven.

JAKOB. Ingenting.

ANDREAS. Vem snackar du med?

JAKOB. Ingen.

JAKOB reser sig och följer ANDREAS ut ut lokalen.

Bilden på ANDREAS rygg är en enhörning.

lördag 26 juni 2021

Och det där med styrka och svaghet...

Jag ligger på sidan i det svala gräset medan grabben leker med barnen – svarta och vita, den enda som tar någon notis om saken är jag. Jag funderar över hur något kan vara så självklart att det bli osynligt för den ena och alldeles synligt för den andra.

En rultig, svart pojke kommer fram till mig, ställer sig en decimeter ifrån mig, ser ner på mig med ett barnsligt leende. - Hur många år är du? frågar han. Gissa, svara jag. Han gissar fyrtiotvå. Jag skrattar.

Nästa gång gör han likadant. Men den här gången frågar han om jag kan gråta. Jag svarar att det nog beror på. Han ser fundersamt på mig och går sedan tillbaka, in i leken igen.

Tredje gången ställer han samma fråga, böjer sig ner och ger mig en försiktig klapp på kinden, tillräckligt för att vara provocerande. Jag reser mig för att skaka det av mig. Han frågar mig igen, om jag kan gråta.

Jag lägger mig igen, pekar på min kind och frågar varför han klappade mig i ansiktet. Han svarar inte. Går tillbaka till leken. Jag reser mig igen, leker en stund med barnen. Nu skrattar han med bred mun som barn gör. Han är omöjligt äldre än fem.

Den där pojken har kanske rest ett halvt, åtminstone ett kvarts jordklot för en medioker tillvaro i Sverige. Naturligtvis tycker han att jag är svag där jag ligger på gräset och stånkar.

torsdag 10 juni 2021

Symptombäraren

En av de gamla proletärförfattarna skrev en gång att det är som att dikta som det är att ro: man rör sig framåt men tittar bakåt. Varje nu är en mjukdel omgiven av ögonblick bakåt och förväntningar framåt. Utan ögonblicken och utan förväntningarna blir nuet alldeles tomt på innehåll. Vi blir tomma behållare, förlamade mottagare av intryck vi inte kan göra något med. Att leva i nuet, som man säger, är att leva med sig själv, i fullständig harmoni med alla sina ögonblick och alla sina förväntningar. Om man inte först lärde sig ro är det det svåraste som finns att leva därför att vattnet är inte alltid stilla.

Ändå ska jag sätta sig mig båten och jag ska få den att röra sig därför att det är så man gör. Du är vuxen nu, säger man, du gör dina egna val och ingen kan säga åt dig vad du ska göra. Naturligtvis beror självständighet och integritet på hur skickligt jag ror men det är så lätt för de som ror att glömma att vi finns, vi som aldrig lärde oss ro. Alltså glider jag hjälplöst med båten ut på öppet vatten, medan någon ropar åt mig från stranden ro för helvete! Men jag hör honom inte därför att ur vattnet reser sig en kolossal båge som förmodligen kommer för att dränka mig.

Jag borde få panik och ro utav helvete men inget annat än att vänta i båten fick jag lära mig, vänta ut stormen och slagen och förödmjukelserna. Att jag skulle kunna ta upp årorna glömmer jag alldeles bort och jag kan ingenting höra från stranden därför att jag är upptagen med att vänta på vågen. Att rädslan snart ska ta slut är det enda viktiga och därför väntar jag. Det enda jag riktigt vet är att allt kommer bli bra. Snart. Bara jag väntar tillräckligt länge.

Naturligtvis vet jag att vågen kan dränka mig. Att det enda vettiga är att ro utav helvete. Men jag gör det inte därför att stormar och slag och förödmjukelser förstör så mycket när man är alldeles ny i båten och aldrig har sett en båt förut. Överlevnadsinstinkten förvrids tills allt värdkroppen önskar sig är en snabbare väg dit det inte finns någon rädsla. Och den snabbaste vägen är alltid inåt när det gör som ondast, längst in där hinden kryper ihop under lejonets klor. Slår jag huvudet i ett rev på sjöbotten eller inte hinner få luft i lungorna snabbt nog känner jag det inte. Det enda instinkten säger mig är att det måste ta slut snabbt så jag slipper vara rädd.

Att jag kommer vara ännu räddare när det över vet jag inte när vågen kommer. När den har rest sin kolossala båge över båten och nästan dränkt mig och släppt mig fri kommer jag vara rädd för vågor. Speciellt de som är kolossala och bågformade. Kanske kommer jag vara rädd för båtar också. Därför ställer jag båten på land och gräver ner årorna i den hårda sanden. Naturligtvis blir jag oproportionerligt arg därför att båten inte rör sig hur hårt jag än sliter i årorna. Det är då någon kommer och säger att båtar inte hör hemma på stranden och att de ska vara i vattnet.

Jag borde sätta hjul på båten men så rädd är jag inte än. Därför glider jag lika hjälplöst ut i vattnet igen. Jag försöker väl få tag i årorna och ro utav helvete som han har sagt till mig men båten bara snurrar på sin axel. Jag blir inte tillräckligt rädd förrän jag är så långt ifrån stranden att han kan se mig. Då blir jag räddare än förut, räddare än jag någonsin varit. Och då är det klart vågen kommer, därför att den kommer när man är som räddast. Den här gången får jag tag i årorna men jag ror åt fel håll, rakt in i den rasande vågen som slukar mig i sitt kalla, kolossala båge. Men den dränker mig inte. Den gör mig bara räddare.

En dag kanske jag är tillräckligt rädd för att sätta hjul på båten.
Eller modig nog att börja dikta innan jag drunknar.

tisdag 8 juni 2021

...och utvidgningen av universums gränser genom vrålen

105 000 människor har dött i syriska fängelser sedan krigsutbrottet i Syrien 2011. Hundrafem tusen. Siffrorna kommer från Syriska människorättsobservatoriet (SOHR). För den som har läst Faraj Bayrakdars surrealistiska roman Språkets och tystnadens otaliga svek (2006) blir siffran helt svart därför att boken beskriver en människas upplevelser.

Hundrafem…

När jag läser siffran är dyker surrealistiska scener ur romanen upp som i revy, hemska, uppslitande tortyrscener i dunkla källarhålor: ”fläkning”, ”hjulet”, ”el-metoden”, ”tyska stolen”; ibland varierar Bayrakdar surrealistisk poesi med saklig prosa: han beskriver tortyrmetoderna med saklig prosa.

…tusen.

En man tvingas svälja en död mus – en människa:

”Plötsligt började han skälva och stappla tills han inte uthärdade mer. Att misslyckas var inte värre än att kvävas. Han föll ner på sina knän, kastade sitt huvud bakåt och försökte med händerna kommunicera sitt desperata behov av vatten. Den sista delen av musens svans hängde fortfarande synlig i hans mungipa.”

Hundrafem tusen…

”Föreställ dig folks reaktioner när du berättar om fläkningen och om hjulet … om elströmmen och utvidgningen av universums gränser genom vrålen.”

Från aska till aska

Jag önskar mig en tro därför att tro är det enda som kan rädda mig vid havet, där vågorna skvalpar mot fotvallarna och tårna sjunker djupt i den våta sanden. Jag önskar mig en utsikt mot en horisont där jag kunde känna mig hemma, där jag visste vad hemma är, där gryningen inte längre gråter så bittert.

Jag önskar mig en saga därför att den gamla brunnit ut. De brinner snabbt – det är tur att det finns fler sagor än det finns själar, när själen är orörlig eller överrörlig. Jag drömmer om en tro böjlig nog för de mest oroliga själar där jag står vid stranden med blicken mot horisonten, i väntan på att nästa infall ska skära nya sår.

Sagor tröstar därför att mina infall är upptäcktslusta och inte något defekt. I verkligheten är jag en odisciplinerad, negativ, sävlig enstöring som det är synd om eller som måste ruskas om därför att jag inte vet mitt eget bästa. I sagornas värld är jag en åskådare på vilken en enda önskan vilar: att vända blad.

Vid horisonten finns inga blad att vända. Det än en enda lång cykel av gryningar och skymningar som går i varandra och skapar illusionen av tid. Och däri klocktornen som klämtar för ordnade sinnen men inte för några andra. Jag har stått vid stranden länge men jag har inget tidsbegrepp och har aldrig hört någon klämtande klocka därför att den klämtar aldrig för mig.

Jag önskar mig en tro, men en inkomstbringande tro. Jag vill inte låtsas men att inte låtsas gör mig håglös och svår att resonera med. Undanglidande. Bågarna av ord blixtrar väl till ibland men blixtar varar aldrig särskilt länge och de kommer alltid med oväder.

Så många sagor har brunnit att askan ligger tät runt fötterna. Jag har den på benen, på händerna, ryggen, halsen, pannan och i håret. Den går inte att tvätta bort. Bara måla över med nya sagor därför att själen är skadad och huden från början var bränd. Men inga sagor kommer till mig därför att jag inte vill låtsas längre.

Jag önskar mig en tro som syns på bankkontot, i almanackan och på bilen, på väggarna och i köket, på kläderna, skorna, händerna och naglarna, ögonen, rösten; jag önskar mig allt jag inte kan ha därför att jag inte kan bära det utan att brista under all tyngd. Priset för ett värdigt liv är högt.

Det är askan på händerna jag tittar på när dödslängtan hälsar på. Jag har inte känt den förut. Jag borde ha hamnat på en mindre gynnad plats på jorden där min anspråkslöshet varit bättre lämpad till livsförhållandena. Där hade jag kanske kunnat leva.

Jag har inget hem och jag har aldrig haft något: jag har haft platser. Den lilla lägenhet jag sitter i nu är en plats. Jag har bott här i ett år. Dagen efter utflyttningen har jag glömt den. Sexåringen som ligger i sängen och snusar borde ge mig hemkänsla. Det gör han inte. Han är sin mammas och jag lånar honom bara.