Ibland drömmer jag om att bo i en cell

kalhh, Pixabay

Naturligtvis funderar jag på det när jag tar kniven ur kökslådan: ta den med mig ner till butiken, lägga den på disken, säga åt butiksföreståndarens att ringa polisen – enkelvägen till häktet, till tolv kvadratmeter och slutet på det eviga bombardemanget av intryck. Det finns två typer av ångestridna människor: de som tar ut sin ångest på sig själva och de som tar ut den på andra. Jag anser att jag förtjänar att leva i världen men inte att världen förtjänar att jag gör mig själv illa.

Jag är inte mållös. Jag har ett teleskop och det är inställt och klart. Jag skriver, väntar, försöker att inte göra något dumt. När tanken tänds i min hjärna rider jag den hela vägen ut. Ser vart den leder. Ibland dagdrömmer jag om att ta med mig kniven till butiken. Bara för att polisen ska häkta mig för vapenbrott. Ibland drömmer jag om att bli instängd i en cell.

Jag drömmer mig sällan bort till ett annat liv eller en annan tid, till större materiell eller emotionell lycka. Jag drömmer sällan om kärnfamiljen. Längtar sällan, nästan aldrig faktiskt, efter barnen. Någon sa åt mig att skaffa husdjur för att få sällskap. Jag vill inte ha sällskap. Jag läser om Franciskus av Assisi, sätter mig i kyrkan då och då. Om Jesus och Franciskus kunde lida som de gjorde, då kan jag det också. Mitt liv är mycket enklare.

Ibland tänker jag på att ta med mig kniven till butiken. Franciskus hade låtit bli. Jesus också. Jag är inte god nog att döda mig själv och inte ond nog att döda en annan varelse. Inte ens insekter klarar kan jag döda utan självförebråelse. Mitt sätt att leva är att lida. Jag läser, tänker, reflekterar, skriver. Ensam. Målmedveten.

En dag i taget.

Förlåtelseprognosen

Tumisu, Pixabay

Verbal kommunikation är för stammar’n en rad födslovärkar som måste hanteras: ord för ord, stavelse för stavelse, mening för mening, därför att problematiken hela tiden byter plats i munnen. Språket blir ett slagfält där bokstävernas infanteri strider mot tystnadens artilleri. Den enklaste konversationen förvandlas till ett skräckscenario.

Så lär sig stammar’n hantera sitt talfel genom att takta in sig själv och när han får smak för att höras kommer han skrika sig hes. Sen gör hesheten honom ohörbar och han blir alldeles tyst. Den här gången minns han hur det är att höras och det är då ensamheten gör som ondast.

Därför börjar han läsa Bibeln och Bhagavad Gita i jakten på någonting som kan följa honom in i sig själv och sitta med honom och grubbla över allt som gick sönder i hans händer och som andra människor har fått plocka spillrorna efter.

Vad han söker är förlåtelse och den enklaste formen av förlåtelse det är den man tar med sig in i sig själv. Den svårare formen är det yttre formen och den tänker han skall komma senare, när han tar tag i det, fast det tvivlar han på att han kommer göra. Sådan förlåtelse går inte att få av Gud och därför är det inte säkert att han vågar.

Stammar’n sjunker ner i stolen och skriver några rader som plåster på modfälldheten. En dag blir han kanske modigare än så här. Men det är inget man ska hoppas för mycket på.

I femton år kysste jag sken

Sasin Tipchai, Pixabay

I femton år kysste jag sken och levde för passioner. Skuldsatte mig om och om igen. Sökandet efter lycka, styrka och auktoritet är ett tändstift som brinner riktigt bra. Men det är en tunn och bräcklig strävan.

Idag är jag någorlunda stabil och inte tillnärmelsevis lika benägen att kyssa sken fast jag är heller inget särskilt underhållande umgängesmaterial. Trots mina många ansträngningar slutade jag som en enslig kuf som sörjer för det.

På ett mycket mer passivt sätt bryr jag mig om världen omkring mig; det är genom litteraturen jag möter och bemöter världen. Jag bryr mig alltså inte mindre. Kanske bryr jag mig mer än någonsin. Det bara syns lite mindre att jag gör det.

Utanförskap konkretiserat - andra delen

I kristider markeras svagheter både i samhället som kollektiv och hos individerna som befolkar det. Svar på frågor som tidigare var höljda i skimmer kastas plötsligt i ansiktet på medborgarna. Gemenskapens sammanhållning blir bräcklig fram tills ett nytt sätt att kommunicera ett nytt förhållningssätt kan införlivas. Ensamhet och utanförskap blev sådana frågor när det blev en solidaritetshandling att dra sig undan.

Kampen för psykisk hälsa i vår tid är en nagel i ögat för att det är svårt att inte tänka på den som en konsekvens av vårt sätt att leva. Ju längre man betraktar den desto mer framstår den som en kamp mot konsekvenser, och för dem som i allmänhet gör bra ifrån sig (definitionen av detta får du tolka själv) är det som om de drabbade vore människor med dålig inställning. Jag har gjort resan från höga, guldpläterade konferenssalar på Kungsholmen, flådiga mingel på Odenplan, spexiga luncher och ett rangligt skrivbord på Strandvägen - till den psykiska ohälsans ekonomiska, materiella och psykologiska utanförskap, och en sak står smärtsamt klart för mig idag:

det är först när individen definieras i förhållande till sociala sammanhang, av andra eller sig själv, det vill säga när utanförskapet konkretiseras som icke-deltagandet i en specifik gemenskap, som känslan av utanförskap och ensamhet initieras; ensamheten är i sig ingen utlösande faktor! Några år efter Dagermans debut är Tage Aurell lika tydlig som uttrycksfull när han förklarar att det finns rätt och fel psykiska element att ta med sig in i ensamheten för att ensamhet faktiskt kan vara någonting givande för hälsan.

Med det sagt står vi inför ett dilemma: ligger problemet i utanförskapet eller i gemenskapen? Och vad är syftet bakom kampen mot utanförskap och ensamhet? Förra delen avslutade jag med vår tids besatthet av att "bota" utanförskap och huruvida kampen är genuin eller postulerad för kulturpengarna. Nu är det dags att ta upp den tråden:

om det nu är så att gemenskapens tröskel är ett visst sätt att kommunicera som man antingen förhåller sig till eller inte, betyder det att delaktighet står och faller med den individuella oförmågan (eller oviljan?) att respondera på kommunikativa signaler? Och vad gör man åt de som inte ens kan? Gideon Karlsson kommer oundvikligen orsaka dålig stämning. Hur "botar" man utanförskap under sådana omständigheter? Hur ska det ens gå till?

Gideon Karlsson kommer alltid behöva anstränga sig för att stänga in allt som inte är till hjälp för deltagandet. Joker kommer aldrig kunna ta av sig järnbandet; han dör antagligen med många av sina tankar undertryckta. I båda fallen är det fråga om en oförmåga, men den ena oförmågan är lämpligare än den andra. Vad kan göras för att skapa samhörighet runt Gideon utan att ge honom mer eller mindre uppenbara kommunikationslektioner? Och här är tiotusenkronorsfrågan: är det ens nödvändigt för Joker att förändra någonting i sin kommunikation? Hans oförmåga ligger ju alldeles rätt!

Lösningen idag, kraftigt förenklad, lyder som följer i denna rekonstruerade monolog: "Gideon. Titta på Joker. Titta hur han pratar, rör sig, lyssna på vad han säger, vilka ord han använder. Du vill kunna det han kan för du ser att det fungerar. Gör som Joker, här är en lathund". Och åren går, Gideon kanske lär sig bära järnbandet men han behöver ensamheten för att det är bara då han kan tänka och lösa problem. Vad gör han när den förklaras defekt och därför inte tillbörlig? "Kampen" både insinuerar och proklamerar att ensamheten är osund och därför får han aldrig vila hur mycket han än vilar.

Det kommer inte gå bra för Gideon. Han kommer inte orka. Någonstans på vägen tas han förhoppningsvis upp i vårdsektorns underbemannade korrigeringsprogram och kanske löser det sig för honom en dag ändå. Om han lär sig använda språket korrekt och tajma in reaktioner på ett fördelaktigt sätt. Joker och hans kompisar pådyvlas vägledning för att bemöta Gideon på ett inbjudande sätt men det skapar en osäkerhet i gemenskapen för att Gideon hela tiden missuppfattar signaler som är självklara för andra, och snart kommer ingen veta vilken fot de ska stå på och gemenskapen splittras, för om inte Gideon får vara med får ingen vara med.

Slut på andra delen

Fiberrika tankenötter

mohammed Hassan, Pixabay

Skuldfri ensamhet

Drömmen om skuldfri ensamhet, alldeles ren från fåfänga och misstolkning som omgärdar misslyckade sammanhang, den kväver mig för att den är så otillgänglig. Med så mycket skuld härbärgerad i bröstet är det enda sättet att bli skuldfri att karva ut den, slita upp bröstbenet och göra hjärtat fritt från alla brutna löften så att det kan slå igen utan att behöva hämta andan mellan varje förhärskande lögn.


Trasiga skor

Den tomma rustningen står stadig och obrukbar. Guds försyn som ristats på dess kala harnesk bleknar. Nu går folken med trasiga skor längs ekande, blankpolerade väggar; kött och blod som en gång fyllde rustningen med liv och lem tappar sin vitalitet; de har sedan länge glömt sina gåspennor i rostiga smyckeskrin i djupa garderobers mörker. Borttappade hemligheter skrivs med osynligt bläck och de försöker sälja sina UV-lampor och sig själva för att de är trötta på skavande skosulor. Men det fanns aldrig annat än trasiga skor för att gåspennorna är glömda och bara de som kan sälja sina UV-lampor med påhittade hemligheter får byta skor ibland. Nu står de vid den tomma rustningen lika tomma och visar sina nya skor och deras hemligheter är sedan länge gömda under de bekväma pyrrhusskorna som skaver alla fötter förutom deras egna men de kommer de inte säga för varje sko kostar en dagsprovision.


Tro

Människor är opålitliga för att de behöver tro på något och när de tror på något är de oförmögna att tro något annat. När världen nu är så full av olika trosartiklar måste hon för sin tjänstvillighet göra sig otillgänglig för allt annat än det hon tror på för att kunna vara tillgänglig för det hon tror och gränsen mellan otillgänglighet och allt som inbegriper det vi tror om ondska är tunn och röd, så tunn och så röd att överträdelsen orsakar allt vi tror om psykisk ohälsa.


Solidaritet

När jag sörjer för pengar och tak över huvudet finns inget kvar för det som är omsorg på riktigt annat än vilsna råd och köpt solidaritet.

Bergtagen

David Mark, Pixabay

Från toppen syns ingenting. Bara en stor blå, ogenomtränglig dimma som skiftar i vitt. Världen under berget är knappt en tanke. Ett minne som skalas av på vägen upp. Allt som är kvar är en ren tomhet. Den yttersta friheten. Det enda som någonsin har funnits. Berget tillskrivs en större roll än det förtjänar. Vilken plåga som helst har samma affekt. Där uppe på toppen är det ett tomt jag som möter ett stort intet du saknar begrepp för. Att allt annat har skräck och trötthet nött bort.

Berget är bara tacksamt att prata om för att det leder uppåt. Livets prövningar ska inte jämföras med bergsklättring utan tvärtom; berget är ett alternativ för den som inte känner livets prövningar för att de är för små. På ett eller annat sätt verkar det som att vi behöver plåga oss för att känna oss levande. De vars liv är för bekväma eller affekttrösklarna för höga behöver berget, naturen, för en chans att känna sig små igen och däri levande. Vi som lever närmare vår dödlighet behöver inte klättra i berg. Det räcker för oss att kliva utanför dörren.

Istället för att skicka pengar till en firma som tar dig tanklös uppför ett berg, skänk dem till en fattig familj i förorten till mat för ett halvår, isolera dig i en lägenhet i Hälleforsnäs ett tag. När väggarna börjar krypa närmare, när tankarna virvlar som stridsflygplan och historiens hela problem tornar upp sig i ensamheten, då får du din prövning: du börjar tänka. Och en familj för äta.

Till en början kommer du känna hur du långsamt görs loss från världen, hur den sjunker undan, rinner genom fingrarna som smutsigt vatten utan att du kan göra något. Det är den negativa motsvarigheten till att klättra i berg: du förstår varken dig själv eller världen bättre genom att klättra upp på en sten. Vägen dit går underifrån, genom isoleringens plåga, påtvingad, smutsig, ensam, tidlös. Den sorten.

Vill du veta vem du egentligen är? Slit dig loss från allt och döm dig själv. Glöm allt vad optimism och pessimism är. Glöm positivt tänkande och hemliga tricks. Glöm schema, listor och mindmaps. Glöm köpta strategier och onlinekurser. Vill du göra det på riktigt finns ingen lathund. Det du är ute efter på toppen gör så ont och väger så tungt att du hellre klättrar uppför det där berget och säger det alla säger som kommer tillbaka med inget annat än ett minne och ett samtalsämne.

Vägen till frälsning går neråt inte uppåt. Så har det alltid varit och kommer alltid vara. Utvecklingens och framåtandans pris är kyla. Människor reducerade till utbytbarhet i en ekvation som alltid leder till mer än utgångspunkten. Uppåt. Berget är ett sätt att säga det utan att uttala det. Skapa lite artificiell plåga i en värld som har glömt lidande - och voíla! Det finns ingen lösning där uppe. Bara ännu en lögn. Finare än de flesta men fortfarande en lögn.

Utanförskapet konkretiserat - första delen

Stig Dagerman debuterade 1945 med Ormen. Då bedömdes hans sociala analys som präglad av "brinnande kyla och klar blick". Ett år senare var den reaktionär. Ormen utkom i en tid när längtan efter ordning och rädslan för normbrott var påtaglig, inte helt irrelevant för vår tids svårigheter med pandemi och ett svajigt politiskt klimat.

Ormen är en skildring av gemenskapen på en militäranläggning i ett Stockholm under krigsberedskap. I verkligheten ska beredskapen visa sig onödig eftersom de tyska reserverna i Norge som potentiellt sett kunde tränga in på svensk mark omlokaliserades till Frankrike och Italien, men även ett inbillat trauma är ett trauma.

Första kapitlet följer Iréne, bosatt i en av barackerna på anläggningen, som efter ett oroande möte med Bill, en "orm" i alla mänskliga bemärkelser, förlorar allt sinne för ordning och förslavas under sina drifter (ja, i en kovändning och alldeles plötsligt). Resten av kapitlet följer hennes kamp mot den sexuella dragningen till Bill, en kamp som ska kulminera i frågan om hon lyckas stå emot honom eller inte.

Stig Dagerman är allt annat än enkel att läsa. Mycket otacksamt i vår tid. Men gör man ett eller fem försök finns det mycket att hämta under de slingrande metaforerna och sublima omkastningarna. Det blir tydligare i andra kapitlet. Jag ska förklara.

Första kapitlet kan man sammanfatta som ett lösgörande av drifterna, en konsekvens av att oordning råder till följd av samhällskris. Uppgiften är att bekämpa dem. Stå emot lockelserna de pekar på. I det andra kapitlet redogörs för dess effekt på gemenskapen. Och vad kan vara bättre för en dylik undersökning än att placera försöksobjekten i ordningens Mekka?

Andra kapitlet är en redogörelse för åtta personers belägenhet på militäranläggningen; förhållandet till gruppen de tillhör och beredskapens spänning. Premissen är en jämförelse mellan belägenheten innanför och utanför gemenskapen, representerad av två viktiga karaktärer: Gideon Karlsson och Joker.

Gideon är en ordningens man som uppriktigt längtat till det militära, som en vecka in i tjänstgöringen inser att han är som en "sönderskjuten väggklocka", ännu regelbundet tickande, "bland medvetslösa kroppar". Joker är en gammal bergsprängare med martyrdrömmar som villigt offrar sig för gemenskapens harmoni. Han ser sig själv som två rum, ett utåtriktat och ett ångestfyllt, omgärdad av kraftfullt järn "som bara släpper ut ord man inte behöver tänka för att uttala".

Gideon är obarmhärtigt utanför. Han förstår inte signaler, begriper inte vad som kan sägas och vad som behöver förbli osagt och skapar därför dålig stämning - mycket farligt för kristidens redan bräckliga sammanhållning. Han fruktar att ordning är ovidkommande för att det skulle göra hela hans liv ovidkommande. Joker stänger å andra sidan inne allt seriöst han har att säga. Han säger bara det triviala för stämningens skull. När han väl öppnar munnen det vill säga.

Mellan Gideon och Joker finns en tröskel, en gräns mellan vad som bör och inte bör sägas för att harmonin i ett kollektiv ska bevaras. Detta är romanens objekt, det som döljer sig bakom alla slingrande metaforer och (till synes) brist på sammanhang, ett försök att definiera gemenskapens vara eller icke vara som en språklig tröskel. Fundera själv: tänk på kommunikationen i dina olika vardagssituationer, vad som kan och inte kan sägas, hur det sägs och vad som är viktigt för stämningen.

Det kommunicerande språket är uppbyggt i ordkluster, språkstrukturer, som tillsammans med ett visst sätt att distribuera dem på (ton och kroppsspråk) har en viss effekt på sammanhållningen. Att lära sig språkstrukturerna har de flesta med sig instinktivt för att passa in på jobbet, träffa en partner och skaffa vänner. Men hur är det att vara en av dem som inte begriper sig på det? Hur är det att sakna den instinkten? Det är en viktig fråga romanen ställer, på ett långt bättre sätt än vi tycks mäkta med, vi som privilegierats med existens på det upplysta 2000-talet.

Hur är gemenskapen är konstruerad? Vilka beståndsdelar är avgörande för sammanhållningen? Vad är det som skiljer belägenheten innanför och utanför? Går det att generalisera? I vår tid är vi besatta av att bota utanförskap. Men hur många av oss har egentligen funderat på hur det ska gå till?

Går det att säga rätt ut att poängen är att finna rätt på vem det är som upprättar språkstrukturerna, definiera vilka de är och lära sig dem som man lär sig cykla; det vill säga slå järnbalkarna om de två rummen och bara uttala ord som passar sig? Eller ska vi fortsätta låtsas om att det är möjligt att "bota" utanförskap på annat sätt?

Stig Dagerman har något viktigt att säga om utanförskap som vi kanske inte vill veta för att det skulle kasta ett för starkt ljus på frågan ifall ”kampen” är genuin eller bara hopdiktad för kulturpengarna.

Slut på första delen

Inget är så missförstått som ensamheten

Pixabay

"Ingenting är så missförstått som ensamhet, endast i kraft av ensamhet kan människor komma varandra nära. Vi har spalt upp och spalt ner om vad för sorts värderingar vi ska skynda oss att hinna med i, alla på en gång. Vi har idoler så talrika som aldrig det och ilar från den ena till den andra. Men ju mer vi hejade dess mer knöt vi till om den verkliga erkännsamheten. Det märkte vi när vi skrikigt oss hesa. Vi travade beskäftigt iväg och kom tomma åter till en stillhet vi inte visste vad vi skulle göra med. Till en ensamhet som bara liknade hemlöshet. Ty det var där, i den rätta stillheten, den goda ensamheten, vår erkänsla skulle ha begynt. Där vi skulle ha byggt vår absolut egna boning, boningen utan murar men ändå den enda vissa här i världen." - ur Tage Aurells nyårstal inför det nya halvseklet 1949.

Nyårstalet avsåg det kommande halvsekel som vi har att blicka tillbaka på. Det gör vi med förundran över jagets utveckling, från en obetydlig del av ett kollektiv till ett eget epicentrum, och tillbaka till det kollektivistiska som vi med outsinlig övertygelse söker besjäla med våra upojagade illusioner. Sjuttio-, åttio- och nittiotalets självframställning fördes på en resa från dokumentering, genom metafysisk självbejakelse, till den rabulistiska, uppskrikna subjektiviteten i jämställdhetens, hälsans och ekonomismens kölvatten. Under 2000-talet lyftes skriken till onlinebaserade plattformar för självframställning, och det är där vi är nu: ur den uppskrikna tystheten och den radikala erkännsamheten söker vi frigöra subjektet från eftertänksamhetens bojor.

"Ingenting är så missförstått som ensamhet." För Tage Aurell var det lösningen på återuppbyggnaden av Europa efter två världskrig. I vår tid är det lösningen på återuppbyggnaden av oss själva efter internetålderns tekniska och sociala acceleration. Vi hänger inte med oss själva, och i upptakten synliggörs skillnader mellan människor vi inte vill veta av för att det förenar oss med vår historia på ett sätt vi inte kan med. Ensamheten degraderas till samma problemområde som alkoholism, naiva samhällsåtgärder radar upp sig på ett sätt som gränsar till desperation; men det är att skrapa på ytan, pilla på kylarlocket för att låtsas om att man vet någonting om bilar - ensamhet är farligt i den mån man tar med sig det farliga in i den.

Ensamheten "ska vi till varje pris rädda oss ifrån. I tal, i skrift i en hel propagandaapparat av modernaste snitt får vi höra att den först och sist är någonting förhatligt. En ensam människa… det tycks alldeles omöjligt att inte säga de orden så att de inte låter som någonting tragiskt". Så talar Tage Aurell till folk som blickade fram mot andra hälften av 1900-talet, och samma tal kan riktas till oss, sjuttio år senare, med samma relevans och nödvändighet. "Gemenskap! tutar lurarna, gjallarhornen, högtalarna från alla från alla fyra väderstrecken. I flock!". Den som har arbetat med reklam ser inte bara faktumet utan också den bakomliggande mekanismen.

Det är inte "likgiltigt vad du tar med dig in i ensamheten," säger Aurell, "du får tvärtom laga att du tar med dig någonting mycket skönt. Det bästa du har. Det du åtminstone anar är ditt bästa. Din egentliga egendom. Den som det går så evinnerligt lätt att plottra bort i vimlet och marknadsståhejet". Marknadsståhejet för oss är detsamma som då, bara i större omfattning. Det för honom stundande femtiotalet plågades av kontrollbehov, med krigens fasa inbrända på hornhinnorna, som sedan skulle mynna ut i sextiotalets utbrytningsrörelser. Vad gäller den bild av ensamhet han försökte förmedla verkar den ha bemötts med ignorans, om det ens bemöttes alls.

När vi i 2020 års modell av Sverige påbjuds social distansering i coronavirusets antågande får Tage Aurells nyårstal ny relevans. När ensamheten blir pådyvlad kan vi inte förhålla oss till den som vi har gjort, vi måste hitta nya sätt att betrakta den, nya perspektiv. Ensamheten kanske inte är så farlig egentligen? Jag tar honom på orden när han säger "att ensamheten rätt och slätt är vårt läge här i världen. Det ante vi när vi var unga, det känner vi mittvägs, det ser de gamle när vandringen lider mot slutet. Vår lott är ensamhet. Kropp, själ och ensamheten." För varandra, i våra institutioner, är vi medel och verktyg, och kanske därför bör vi bejaka ensamheten, begrunda vad vi tar med oss in i den och betrakta den för vad den kan vara om vi vågar möta den och göra det bästa av den. I längden kan det gynna oss alla.

Lyssna på Tage Aurells essä här