En bön vid självmordets rand

Free-Photos, Pixabay

Här är vi nu, du och jag, självmordet. Fram tills nu har våra vägar korsats i små inskott på vägen. Nu möts vi, till sist, jag ovetande om hur jag ska bemöta dig och du ovetande om jag kommer bemöta dig överhuvudtaget. Ditt grepp om min bringa är nu hårt och kallt. Jag känner det spännas precis som allt annat spänner som en järnring om min hjässa. Jag har givit upp om livet, jag känner det med kraften hos en tomhet som hela tiden expanderar. Jag har tagit vad jag har och gjort vad jag kunnat. Nu finns ingen annan väg än återgången till vad jag var från början: sävlig och klumpig och tafatt.

Gud, Fader, jag har givit upp om livet, och jag vet icke hur jag skall ta mig åter till ljuset. Fräls mig från dessa onda tankar. Led mig vägen till Dig. Fräls mig och jag skall följa Din väg. Rädda min själ, fräls mig för Din nåds skull. Ty i döden tänker man icke på Dig (Ps. 6:5-6). Gud, Fader, fräls mig fri från skuld och jag skall återbörda och göra bot i Ditt namn. Herre, kungör mig Dina vägar, lär mig Dina stigar, led mig i Din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud (Ps. 25:4-5). För Ditt namns skull, Herre, förlåt min missgärning, ty den är stor (Ps. 25:11).

Befria mig undan dessa kval, tag mig till Dig som en av Dina. Jag äro blott ett lamm i Din försyn. Giv mig frid i Ditt namn. Amen.

Fräls mig, Fader, från synd och skam. Låt Orden fylla mig med jämnmod, låt världen sluta bulta i min kropp. Visa mig vägen till Gudomlig kärlek och jag skall finna min väg till Dig. Icke från människor, ej heller genom människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda (Gal. 1:1).

Fader vår som är i himmelen!
Helgat varde Ditt namn;
tillkomme Ditt rike; ske Din vilja,
såsom i himmelen så ock på jorden;
vårt dagliga bröd giv oss i dag;
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro;
och inled oss icke i frestelse,
utan fräls oss från ondo (Matt. 6:9-13).

Släpp min bringa och min hjässa fria från världens och självmordets ok. Låt mig andas fri luft igen. Låt mig besegra denna tankens monstruositet och vandra genom dalen utan kedja och ståt. Detta är min bön till Dig, Gud, Fader, Herre. Förlåt mig för mina synder och jag skall vandra de vägar Du visar mig. Amen.

Vad är det som föds i ruiner?

Николай Егошин, Pixabay

Jag sitter på en stenhäll på andra sidan vägen om ruinerna av det som var Vittra Kungshagen för bara några dagar sedan. Frän doft av kol och nerbränd trygghet sticker i näsan. Rök singlar från bråten och försvinner i vinden och med den stiger ovissheten upp i Nyköping än en gång; det är inte första gången det här händer. Sist var det en förskola.

Det som brinner är barns rättigheter till skolgång. Det som singlar upp med röken är flera frågor utan svar: vad är det som händer i Nyköping? Vad är det som föds i ruiner? Det är fler än jag som stannar vid ruinerna, tar upp telefonen, fotar, tisslar och tasslar så där riskmedvetet som man gör när något otäckt hänger i luften.

En sak vet jag: samhällen går sönder när vitala gränslinjer mellan medvetanden blir för stora. De vanliga umgängesritualerna utmanas, vederläggs och går under. En ny konvention måste födas ur ruinerna men sådant tar tid. Under tiden kolliderar det nya och det gamla och i kollisioner lösgör sig någonting. En spänning. En tryckvåg. Det är verkligheten i korthet á 2021.

Ingen vetenskap i världen och inga siffror kan stoppa spänningarna och tryckvågorna som föds i ruinerna. Jag vill ända göra ett försök. Därför sitter jag här på stenhällen och ser på röken som singlar upp mot den klarblå himlen. Därför tror jag det alltid finns hopp. Barnen är inte förlorade. En annan skola tar dem i sina armar tills Vittra Kungshagen byggts upp igen. Åtgärderna är snabba.

Jag tar inga fotografier därför att det är lätt att sko sig på ruiner. Från stenhällen ser jag svart och grått material som elden tuggat sönder. Två cyklister passerar, nämner som hastigast det otäcka i händelsen. Usch, vad hemskt. En far stannar sin van vid trottoarkanten och tar med sig barnen ut. De är inte lika sugna som han på att bli vittne till ruiner.

Det är hemskt, säger mina barns mamma; vi har en son i förskolan och en som börjar ettan till hösten. Vi kan tänka oss in i hur det vore om deras skolor brann ner. När skolor brinner är det ett samhälle som skakar i sina grundvalar. Det är frågor utan svar som samlas åt oss att besvara innan våra barn blir vuxna och ska ta över efter oss. Vad är det som händer i Nyköping?

Det naturliga urvalets lag måste utdateras

Rebekka D, Pixabay

Kasta ett öga på verkligheten, inte ett blitt och blint inkomstförsäkrat öga utan ett sant och riktigt. Det är tysta slag på alla fronter: besinna er! Stå upp mot censuren! Kompromissa inte med rättigheter! Generalisera och kommunicera! Mitt i stridens centrum ligger de svenska mjukdelarna och blöder därför att samtalet om vad som är svenskt bränner som en överhettad bilmotor.

En sak måste man veta om vad som är svenskt och det är att vi vill fortsätta göra våra jobb och komma hem till något vi känner igen: den svenska idyllen. Fast vi jobbar i ett högt tempo lever vi i ett lågt – inte ens språket är inte byggt för intensitet. När det talas rätt rullar vokalerna mjukt på tungan – det är byggt för betänketid mellan meningarna.

Det svenska folkets tradition är byggt på betänklighet. En omvärld som aldrig tystnar är svår för oss att anpassa oss till. Amerika har haft många generationer på sig att bygga städer som aldrig sover. Vi har ännu långt dit. Vi uppskattar ännu betänkligheten och vi känner oss mer eller mindre överkörda av språk som saknar pauser.

För att ett betänkligt folk ska lära sig leva i ett samhälle som aldrig sover krävs offer. Det kräver en omställningens chock. Den chocken befinner vi oss i nu. Vi rusar mot en oundviklig amerikanisering, precis som resten av hela världen. Det konservativa blocket kommer överleva lika lite som indianerna överlevde (de som överlevde gjorde det därför att det var kolonisatörernas vilja).

Svenskar befinner sig i samma situation som indianerna. Vi trängs ut i periferin av folk vars intensitet svarar bättre på kapitalismens krav på prestation och stresstålighet. Att försöka vidmakthålla betänkligheten och samtidigt försöka läka svenskhetens blödande mjukdelar är ett riskabelt uppdrag som inte sällan slutar i psykiatrins väntrum.

Fann vi ett sätt att hålla ihop som svenskar kunde det kanske lösas. Men alltför stort fokus ligger på att pressa upp prestationsanda. Prestation är nyckeln! skriker den missvisade och nu strider vi inbördes därför att vi försöker värna om vår rätt att vara saktmodiga i en värld som inte längre kan tåla saktmodighet.

Den svenska segheten som är en del av vårt arv bemöts som bäst med ignorans. Som bäst är segheten något som ligger latent i var och en av oss och som vi plockar fram när vi behöver stå ut med någonting vi i själva verket inte står ut med. Desto viktigare är kommunikationen därför att det får inte synas eller höras att det vi står ut med gör ont.

Vår uppgift måste vara att bekämpa den äta-eller-ätas-lagen som assimilerats av kapitalismen och nu hotar att lamslå den svenska segheten och betänkligheten. Till det behöver vi våra utopier för att svara mot kommunikationens restriktioner. Vi måste med andra ord bekämpa universums äldsta lagar därför att det var aldrig de saktmodiga som skola besitta jorden.

Varufieringen av individer med psykisk ohälsa

Free-Photos, Pixabay

Det är många aspekter av den psykiska ohälsan som faller bort när organisationerna som verkar för psykisk hälsa måste marknadsföra sig som vilka företag som helst; varufiering av ångest och oro och trauma och psykiska diagnoser, ambassadörer med bländande leenden som muntra säljare på en diagnosmarknad.

Mycket faller bort i den krystade kampen att prata om psykisk ohälsa. Lagen mot barnaga, till exempel, är en ung lag och ännu finns en mängd traumatiserande människor i livet därför att lagen ännu inte nått hela vägen runt det mänskliga intellektet.

Till alla organisationer som verkar för psykisk hälsa: är ni ute efter att lösa problemet med psykisk ohälsa, eller vill ni bara utveckla era organisationer? Jag har minglat som egenföretagare under höga, guldpläterade tak i Kungsholmen och skrivit reklamtexter vid ett rangligt skrivbord på Strandvägen; från alla former av mingel är det ett stenkast till teaterscenen.

Mitt vårdteam är inte överens om ifall jag har en diagnos eller om jag ”bara” är traumatiserad; jag skattar högt på varenda screening. Jag är socialt awkward, begriper inte mellanmänskliga signaler i tid utan det kommer alltid efteråt. Jag pendlar mellan mani och depression, eld och kyla. Hur många trauman döljer sig bakom diagnoserna – är jag bipolär eller ”bara” traumatiserad?

Man får inte glömma att ett trauma tar sig uttryck på olika sätt. Förenklat ser det ut som följer: den ena traumatiserade människan söker tröst i det mellanmänskliga utbytet, blir extremt social och extremt känslig för ensamhet. Den andra traumatiserade människan sluter sig, finner trygghet i ensamheten och blir extremt känslig för det mellanmänskliga utbytet. Vem utav dem tror du blir ambassadör?

Det är ett falskt spel på reklamens och marknadsföringens planhalva som organisationerna inte ska spela. Därför att mingelträffarna kommer bara fånga upp den ena gruppen. Det är så organisationerna växer. Så står samhället plötsligt där med en konvention som säger att av vi måste prata om psykisk ohälsa, en konvention som bara fungerar för hälften av alla drabbade.

Traumats visdom

Tumisu, Pixabay

Vitterheten

         Lugnar

Lögner i lugnet

          I gungning

                  Trampa

                            Jorden

                    Trampa den platt

            Bygg dina tempel

        På nytrampad jord

    Templen blir ord

                På

        Ungdomens ungdom

                     Visdom