"Ditt jävla kapitalistsvin!"

Jag är åttiotalist och milleniumbarn. Två veckor före min nollårsdag vaggade mor min över gatan för att läsa om vad som hänt med Olof Palme. Jag är fyrtio år fyllda och av dagens ungdom betraktad som gubbe. För min elvaåriga son är jag en dinosaurie. Men skenet bedrar.

En sommardag på musikhuset i Katrineholm lämnar jag scenrummet för att hämta kaffe. Jag och min bandkollega väntar på att kunna ta utrustning med oss för spelning neråt stan. Jag öppnar dörren till fikarummet och i det ögonblicket ryter en av ungdomarna: ”Ditt jävla kapitalistsvin!”

Eftersom jag är vuxen och fyrtio år förväntas det av mig att antingen ignorera det hela eller säga någonting mjäkigt fostrande. Jag gör ingetdera. Istället höjer jag en näve i luften och ropar: ”Ja! Bra!” Jag får ett par konstiga blickar av ungdomarna. Det struntar jag i. Min generation (och de äldre) borde veta att stödja ungdomen med kunskap som tillåter en fjortonåring att skrika ”kapitalistsvin” istället för att bjuda ut dem åt marknadsvindleriets förnedrande skådespel.

Fundera på det: vår tids samtalsklimat kräver kunskap och saklighet för att släppa igenom kritik. Det är motsägelsefullt eftersom de kapitalkritiska författarna själva försöker tända upp ett vildare motstånd hos sina läsare. Som vuxen människa förväntas jag sitta mogen och däst mitt i motsägelsen och inte visa mycket känslor när jag kritiserar orättvisor. Vem vinner på det, tror du?

Att ryta ”kapitalistsvin” tyder på en nästan bortglömd intellektuell självsäkerhet. När en fjortonåring gör det borde vi gamlingar göra honnör, som permitterade amerikanska marinsoldater när Stars and Stripes plötsligt dyker upp på ett fartyg vid Tokyos hamn. För ingenting säger ”svensk tradition” så mycket som när ungdomar kritiserar kapitalism.

När Jan Myrdal gick i processioner på 60- och 70-talet var det närmast kutym. Överallt i samhället florerade motstånd. Att ungdomens fria motstånd senare förvandlades till karaktärsutvecklingens fria företagande (i motsats till individens fria tänkande) betraktar jag som en usel kompensation. För demokratin blev devalveringen en dolkstöt i ländryggen.

När en ungdom ryter ”kapitalistsvin” minns jag något läst: 2020-talet är det nya 70-talet. Tänk om det är sant? tänker jag för mig själv. Tänk om det har börjat koka så pass i de unga folklagren att modet att göra motstånd får nya injektioner? Jag ryser av vällust vid tanken. Då är det inte långt till att tjänstemän jagas in på kontoren igen (på den gamla goda tiden hade arbetarna en värdig slags pondus), istället för att arbetarna som idag förskräcks över risken att förlora jobben och blir osams sinsemellan.

Som alltid brukar motståndsrörelser börja med ungdomarna. Redan Sokrates måste dö giftbägardöden efter anklagelser om att sätta griller i huvudet på dem. Eftersom jag vet att vuxna människor idag hellre låter det sociala fostra till lydnad i märkliga tysta signaler, snarare än att dela ut självmordsdomar, så kommer ingen stå i vägen för mig när jag uppmuntrar ungdomarna att gå längre.

Jag är en bildad och autistisk konstnär, utan tillstymmelse till respekt för orättvisa konventioner. Individen och hennes djup är heliga men systemen är lovliga byten om jag kommer åt. Jag är vän med språket och skrupellös när det behagar mig. Min enda farhåga är att ungdomarna ska tycka att jag går för långt. Däri ligger min undersökning.

Fem år senare...

Det är hart när fem år sedan mitt senaste inlägg på Kulturgranaten. Mitt psykiska tillstånd var på upphällningen. En snabb genomläsning av texterna vittnar därom, något jag ogärna ville påminnas om; jag fann bloggen av en slump idag och insåg att många av tankarna som utvecklats och förädlats nu, tog sina första stapplande steg i mitt utslagna, sönderbråkade psyke 2020-2021. De plågar mig inte längre, samhällets inneboende och djupgående motsättningar är vad de är, man tjänar i praktiken inte mycket att dryfta dem – jag skiter givetvis i det.

Presentationen av mig gör mig däremot obekväm till mods. Icke desto mindre är den sann. Mina erfarenheter, goda som onda, är en del av mig, de har format mig till den jag blivit. Jag ursäktar mig inte längre. Jag låter mig frodas men märker att även mörka sidor förädlas, ty vi är komplexiteten framavlad. Tabuer är en sinnesslö språkförbistring, alla ämnen som påverkar samhället måste behandlas, hänsynslöst om så krävs. Det gör oss inte till fiender så länge vi inte hemfaller till banaliteter.

Jag visste det redan då. Men när mitt sinne sprack föll jag med splittret in i samhällets motsättningar. Jag är nu den jag alltid velat vara, en gång i tiden hade jag mycket svårt att erkänna det. Sanningen kommer sällan gratis. Till priset av att slicka gränsen till självmord och fängelse fann jag den. Nu är ingenting heligt, inget ämne oantastligt. Det gör mig trots allt inte till en grym person. Jag är tvärtom mycket trevlig och sörjer noga för att vara det.

Min kritik syftar till system. Min värdegrund och fulla övertygelse är att varje man, kvinna och barn på jorden är oskyldiga, vad de än gjort och begått. Det fria valet är bluff och sken när vi alltjämt är trängda av konventioner och dess sociala koder och förenklingar. Jag angriper aldrig en individ, det är hopplöst närsynt. Men system är lovliga byten. En människa kan alltid gå fri – ett system kan det inte. Vi måste alltid vara vakna nog för att kunna omförhandla dem. Det är en grundsten i demokratin. Ingen harmoni i världen kan freda ett system som sviker.

De som efter gottfinnande kan maskera sina känslor och tankar håller aldrig med mig. Deras närsynthet är biologisk – deras medlöperi galopperar i följd. De kommer att referera till någon gammal filosof och slänga sig med anklagelser om utopi och surrealism. Valfriheten är fredad i den rika världen, förljugen endast för de särställda. Debatterna trevar, klichéer serveras med axelryckningar, tröttsam är den som vill tränga djupt ner och syna motsättningarna. Den lilla Vardagen är en rustning till för att tysta dem som vill stöta lansen hårt. De som inte kan slå sig för bröstet med en fullödig Vardag kommer snart få visa CV och kreditbedömning för att få uttala sig i bärande ämnen.

Jag såg det redan då. Men då gjorde det ännu mycket ont. Mitt liv och min obefintliga ställning viskade om att jag hade fel om allt. Jag orkade inte bära mina misslyckanden och tankarna, orkade inte bära den förändring i mig som börjat. Det enda av värde, när allt kommer kring, är att jag fortsatte ändå, och mot alla odds har jag blivit stark nog att inte längre kunna tystas så enkelt – med annat än våld (den som fryser ut mig försöker bara rädda sig själv, det biter inte hårdare än när en hund vänder bort blicken). Därför fortsätter jag med Kulturgranaten. Därför att tankarna som en gång slet sönder mitt psyke och slog sönder mitt liv, var embryon till det enda jag kan vara utan att ljuga för mig själv: en kulturgranat.

Jag säger inte längre att jag till det inre måste vara ond, som kan hysa så starka känslor gentemot listiga ojämlikhetsmekanismer. Är det allvar menat med att en människa är ett universum kan hon innehålla oerhört, både motstridigt och enhetligt. Jag spelar gitarr och sjunger i ett rockband, säger hela tiden till mina barn att jag älskar dem, gråter till sorgsamma berättelser och talar varmt med människor. Min vrede är blott en del av mitt jag, en del av mig som inte orkar blunda, som på något sätt och inom mina gränser måste tala om det som svider i samhällskroppen. Länge trodde jag att min godhet gått förlorad. Jag insåg till slut att konkurrensens marknad, för sin egen skull, behöver en persona av varje individ för att kunna inympa dem i sitt system.

Jag skriver teaterpjäser, dikter och låttexter och essäer om somligt. Jag gräver djupt, djupt i tystnaden mellan människor, skär igenom tabuer och signaler och sliter med rötterna upp allt jag kommer åt med tankens kraft. För att parafrasera Thomas Piketty: ett samhälle definieras av vad det förpassar till periferin. Jag söker hänsynslöst och exakt efter vad i det perifera som inte går an, sätter ord på allt. Antonin Artauds grymhetsteater fann språket otillräckligt, jag sätter ord på galenskapen eftersom galenskapen är galen enbart därför att den inte kan blunda. Galenskapen har sin logik och sina perspektiv. Ge den språkets fulla kraft och den kommer att tränga igenom realismens kärna och finna dess motsats.

Jag kommer säkert att skriva om detta i framtida inlägg, så jag nöjer mig med att säga följande: realismens surrealism är att hysa djup förståelse för det realistiska samhället, och sedan upptäcka att man inte blir förstådd av dess företrädare. Det ger realisterna en otäck air av medlöperi – en blindhet som människor har allt att vinna på.

En bön vid självmordets rand

Free-Photos, Pixabay

Här är vi nu, du och jag, självmordet. Fram tills nu har våra vägar korsats i små inskott på vägen. Nu möts vi, till sist, jag ovetande om hur jag ska bemöta dig och du ovetande om jag kommer bemöta dig överhuvudtaget. Ditt grepp om min bringa är nu hårt och kallt. Jag känner det spännas precis som allt annat spänner som en järnring om min hjässa. Jag har givit upp om livet, jag känner det med kraften hos en tomhet som hela tiden expanderar. Jag har tagit vad jag har och gjort vad jag kunnat. Nu finns ingen annan väg än återgången till vad jag var från början: sävlig och klumpig och tafatt.

Gud, Fader, jag har givit upp om livet, och jag vet icke hur jag skall ta mig åter till ljuset. Fräls mig från dessa onda tankar. Led mig vägen till Dig. Fräls mig och jag skall följa Din väg. Rädda min själ, fräls mig för Din nåds skull. Ty i döden tänker man icke på Dig (Ps. 6:5-6). Gud, Fader, fräls mig fri från skuld och jag skall återbörda och göra bot i Ditt namn. Herre, kungör mig Dina vägar, lär mig Dina stigar, led mig i Din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud (Ps. 25:4-5). För Ditt namns skull, Herre, förlåt min missgärning, ty den är stor (Ps. 25:11).

Befria mig undan dessa kval, tag mig till Dig som en av Dina. Jag äro blott ett lamm i Din försyn. Giv mig frid i Ditt namn. Amen.

Fräls mig, Fader, från synd och skam. Låt Orden fylla mig med jämnmod, låt världen sluta bulta i min kropp. Visa mig vägen till Gudomlig kärlek och jag skall finna min väg till Dig. Icke från människor, ej heller genom människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda (Gal. 1:1).

Fader vår som är i himmelen!
Helgat varde Ditt namn;
tillkomme Ditt rike; ske Din vilja,
såsom i himmelen så ock på jorden;
vårt dagliga bröd giv oss i dag;
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro;
och inled oss icke i frestelse,
utan fräls oss från ondo (Matt. 6:9-13).

Släpp min bringa och min hjässa fria från världens och självmordets ok. Låt mig andas fri luft igen. Låt mig besegra denna tankens monstruositet och vandra genom dalen utan kedja och ståt. Detta är min bön till Dig, Gud, Fader, Herre. Förlåt mig för mina synder och jag skall vandra de vägar Du visar mig. Amen.

Ibland drömmer jag om att bo i en cell

kalhh, Pixabay

Naturligtvis funderar jag på det när jag tar kniven ur kökslådan: ta den med mig ner till butiken, lägga den på disken, säga åt butiksföreståndarens att ringa polisen – enkelvägen till häktet, till tolv kvadratmeter och slutet på det eviga bombardemanget av intryck. Det finns två typer av ångestridna människor: de som tar ut sin ångest på sig själva och de som tar ut den på andra. Jag anser att jag förtjänar att leva i världen men inte att världen förtjänar att jag gör mig själv illa.

Jag är inte mållös. Jag har ett teleskop och det är inställt och klart. Jag skriver, väntar, försöker att inte göra något dumt. När tanken tänds i min hjärna rider jag den hela vägen ut. Ser vart den leder. Ibland dagdrömmer jag om att ta med mig kniven till butiken. Bara för att polisen ska häkta mig för vapenbrott. Ibland drömmer jag om att bli instängd i en cell.

Jag drömmer mig sällan bort till ett annat liv eller en annan tid, till större materiell eller emotionell lycka. Jag drömmer sällan om kärnfamiljen. Längtar sällan, nästan aldrig faktiskt, efter barnen. Någon sa åt mig att skaffa husdjur för att få sällskap. Jag vill inte ha sällskap. Jag läser om Franciskus av Assisi, sätter mig i kyrkan då och då. Om Jesus och Franciskus kunde lida som de gjorde, då kan jag det också. Mitt liv är mycket enklare.

Ibland tänker jag på att ta med mig kniven till butiken. Franciskus hade låtit bli. Jesus också. Jag är inte god nog att döda mig själv och inte ond nog att döda en annan varelse. Inte ens insekter klarar kan jag döda utan självförebråelse. Mitt sätt att leva är att lida. Jag läser, tänker, reflekterar, skriver. Ensam. Målmedveten.

En dag i taget.

Min penna: mitt kors

James Chan, Pixabay

Det är kanske därför att vi är fega som så många av oss opassliga ännu inte tagit våra liv. Må det vara trygghetstörst som slagit modet ur oss. Men är jag för feg för att ta mitt liv vill jag bära min feghet med stolthet. Det vore åtminstone sant.

Åtstramningarna om hjärtat blir fler. Känslan av att tiden rinner ifrån mig påtagligare. Har fegheten att göra med att jag ännu inte sagt allt jag velat eller därför att jag tror för högt om mig själv? Tänk så många svar som saknas när de flesta ännu saknas på ålderns höst.

Jag önskar jag hade större begåvning med ord. Önskar mig kunna knyta rosett om ett helt liv som Björn Ranelid. Kanske kunde jag då röra vid världens hjärta och få en glimt av allt det jag inte vet. Så många frågor utan svar att fegheten blir ett sätt att hålla stånd.

Den som inte lever skriver inte mer, så tröstar sig Michel Houellebecq. Det är en anledning att leva. Men det är att leva på bekostnad av livet därför att ett skrivande liv är ett iakttagande liv, någonstans mellan delaktighet och utanförskap. Att skriva är att existera.

Kanske är det att inte existera som är min största fruktan. Om skrivandet är min gunst och inte mitt kors, då är det inte feghet som håller mig vid liv utan girighet. Det är kanske värre (måtte jag inget få veta, om jag en dag lyckas röra vid världens hjärta!). Men det giriga skrivandet är torrt.

Jag skriver därför att jag inte kan tänka långt och kallt. Därför skriver jag inte torrt och tålmodigt, utan blött och plötsligt. Orden bildar bågar med oundvikliga slut där ett kors ska spättas på en klippas häll. Min penna är mitt kors. Versaler värker ut på en pappershäll.

Varufieringen av individer med psykisk ohälsa

Free-Photos, Pixabay

Det är många aspekter av den psykiska ohälsan som faller bort när organisationerna som verkar för psykisk hälsa måste marknadsföra sig som vilka företag som helst; varufiering av ångest och oro och trauma och psykiska diagnoser, ambassadörer med bländande leenden som muntra säljare på en diagnosmarknad.

Mycket faller bort i den krystade kampen att prata om psykisk ohälsa. Lagen mot barnaga, till exempel, är en ung lag och ännu finns en mängd traumatiserande människor i livet därför att lagen ännu inte nått hela vägen runt det mänskliga intellektet.

Till alla organisationer som verkar för psykisk hälsa: är ni ute efter att lösa problemet med psykisk ohälsa, eller vill ni bara utveckla era organisationer? Jag har minglat som egenföretagare under höga, guldpläterade tak i Kungsholmen och skrivit reklamtexter vid ett rangligt skrivbord på Strandvägen; från alla former av mingel är det ett stenkast till teaterscenen.

Mitt vårdteam är inte överens om ifall jag har en diagnos eller om jag ”bara” är traumatiserad; jag skattar högt på varenda screening. Jag är socialt awkward, begriper inte mellanmänskliga signaler i tid utan det kommer alltid efteråt. Jag pendlar mellan mani och depression, eld och kyla. Hur många trauman döljer sig bakom diagnoserna – är jag bipolär eller ”bara” traumatiserad?

Man får inte glömma att ett trauma tar sig uttryck på olika sätt. Förenklat ser det ut som följer: den ena traumatiserade människan söker tröst i det mellanmänskliga utbytet, blir extremt social och extremt känslig för ensamhet. Den andra traumatiserade människan sluter sig, finner trygghet i ensamheten och blir extremt känslig för det mellanmänskliga utbytet. Vem utav dem tror du blir ambassadör?

Det är ett falskt spel på reklamens och marknadsföringens planhalva som organisationerna inte ska spela. Därför att mingelträffarna kommer bara fånga upp den ena gruppen. Det är så organisationerna växer. Så står samhället plötsligt där med en konvention som säger att av vi måste prata om psykisk ohälsa, en konvention som bara fungerar för hälften av alla drabbade.

Ur barndomens rasande vulkan

mohamed HASSAN, Pixabay

Det är väl inte så mycket det att pennan väger tungt i handen lika mycket som tyngden av det som finns att säga. Överallt hopar sig de som begravt sina sår under spelets regler, under arbetslinjens och tillhörighetens incitament. På varsin sida om pengarna står de och skriker åt varandra därför att det mättar; var och en med fraseologin på plats och sina respektive bakgrunder stiligt fernissade för att elden ska brinna åt rätt håll.

Minnen som glödande kolbitar kastas ur barndomens rasande vulkan. Två härbärgerar mig: 1) en man som jobbar och jobbar i tron om att jobbet ska läka alla sår, fast det i själva verket bara river upp nya och 2) en beskäftig kvinna som stannar hos mannen med dubbla lager av sår därför att det har sina fördelar att klä sina blödande sår i bamseplåster. Med munnen full av glödande kolbitar är det omöjligt att göra bruk av någon fraseologi, en blir pinsam och malplacerad som känsloyttringarna därför att varje nytt skinn en lägger an bränns bort och lämnar såren vidöppna och de är få som kan se ett sår blöda utan att spänna käkarna i äckel.

Självmordets anatomi eller suicidprevention på riktigt

heliofil, Pixabay

När Albert Camus talar om den absurda människan närmar han sig med vetenskaplig precision detta svårfångade koncept: självmordets anatomi hålls samman av ett visst förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft som gått förlorat. Förutsättningen för självmordet att äga rum är med andra ord att det måste funnits en tro på jaget som konstruerat av omgivningen och som av någon anledning förlorats och som i den potentiella självmördarens upplevelsevärld är betydelsefull till den grad att dess frånvaro är ett argument för att avsluta sitt liv. Det innebär att om man klarar att leva utan detta förtroende kommer man inte mörda sig själv. Är det upplyftande eller nedbrytande?

Jag hade aldrig mycket förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft. Därför kommer jag förmodligen överleva. De var aldrig mer än en copingstrategi för att orka bära tyngden på mina axlar, tyngden av att inte kunna filtrera intryck eller möta människor utan ett vinstkompass. Idag har idéerna fått en sådan livkraft att de jämkas med biologiskt liv och det är fel. Idéerna är vårt skydd mot oss själva, vår dödlighet och våra svagheter som måste kompenseras för genom att kleta ihop oss i kluster under den hetsigaste dialektikern. Nietzsche lät Zarathustra framhäva övermänniskan för att människan är något som måste övervinnas och det färgar ännu ledarskapets allra djupaste fundament på ett mönsterbildande sätt som alldeles förirrar den stackare som inte har lärt sig förnekelsens konst.

Självmordets anatomi bottnar i ett instinktivt förtroende för denna förnekelsens konst som, om den tvingas upp till ytan, gör livkraften instabil och därmed individen riskbenägen att vidta den yttersta självuppoffringen för sin tro på gemenskap och idéer. ”Vad är hela litteraturen mot ett begåvat självmord?” frågar sig Stig Dagerman, och jag svarar: ett alternativ. Bara för att det känns som att du är ute och cyklar betyder inte att du är det.

SUICIDPREVENTION PÅ RIKTIGT

F O R T S Ä T T   K Ä M P A