Människans potential gör konkurrensen ovärdig

 

När någon skriver mycket starka, provokativa texter så är det tryggast för läsaren att märka ord och be om förklaringar på sådant den egentligen redan förstår.

Att låta sig ledas i ett system på bristningsgränsen är att göra sig hundlik och dum. Det är knappast värdigt en upplyst människa att blunda så hårt när det högsta goda blivit enbart att ha jobbet i behåll. Om du producerar mordvapen eller vårdar gamla människor spelar ingen roll, bara du har en anställning att pryda din ställning med. Den moraliska läxan uteblir på grund av samma gamla överlevnadsskäl som alltid. En sund förändring blir inte av därför att revolt och revolution är ansvarslöst och barnsligt. Så enkelt är det att förvända synen på en vuxen medborgare. Att ”vakna” är därför ett risktagande.

Att döma ut ett företags existens på moraliska grundvalar betraktas som utvecklingsstört. Fred i världen och jämlikhet i praktiken är inte ”realistiskt”. Militärförsvaret har jämkats med yrkesmördare sedan gamla kungar och nordstatsgeneraler tvingade bönder till värvningstrumman. Dimman ligger alltjämt tät. Det är utmattande att se historiens rörelser mot Anacharsis Cloot’s gamla dröm om en enad värld, och det är direkt stötande tvingas titulera sig utopiker och surrealist för att kunna tala om det. Historisk reflektion är inte samma sak som fantasi.

Att arbeta hårt och bemäktiga sig fördelar i ett korrupt system må vara intelligent, men att ena världen kräver någonting större av oss. En överblick över den belästa intelligentian visar att de allra flesta försöker bidra till Cloot’s fördel, oavsett på vilken sida i åsiktskorridoren de hamnat. En intelligent människa bör med andra ord förstå att krigsdöden och ursinnig konkurrens bara säljer som konstnärliga idéer och viss idrottsmentalitet – i verklighetens vardag försöker människor världen över att övervinna dem. Civilisationens credo har alltid varit att övervinna naturens lagar, ty att segra över Darwins missbrukade regelverk är att övervinna konsekvenserna av vinst och förlust, och en gång för alla skapa en värld åt alla. Däri ligger människointelligensens största förtjänst.

Att välja sina politiska, moraliska och etiska ståndpunkter i ett korrupt system bör därmed utgå ifrån en mycket enkel premiss: vilken ståndpunkt står längst bort ifrån naturlagar? Jag gör inte anspråk på svar, det är mycket svårt. Men det anstår varje medborgare i varje samhälle att åtminstone vara medveten om att premissen är både rättrådig och urgammal. Mycket blod har flutit för detta tungrodda hopp. Svaret och vägen framåt måste inte vara givna för att de ska vara realistiska. Den stora lögnen bakom realismen här är att konkurrens är något mänskligt

Dinosaurier konkurrerade för 200 miljoner år sedan. Apor och insekter konkurrerade för en miljon år sedan. Den enda skillnaden är att människor har utrustats med potential att övervinna konkurrensen. Att negligera detta är att spotta förfäder i synen: alla de som kämpat och dött för ett humanistiskt framsteg i taget. Det mest skrämmande är att vi använder precis detta argument för att stärka viljan till kamp och tävling. Det sägs att vi ska arbeta hårt och strida för våra förfäder. Har inte det gjorts tillräckligt? Kämpar inte en mor och en far för att deras barns kamp ska bli mildare? Låt dig inte förvillas av utdaterade slagord. Varje steg närmare naturens lagar är för människan alltid ett misslyckande.

Det är inte med lätthet jag säger ”tänk själv”. Jag vet hur svårt, för att inte säga omöjligt det ofta är. Jag sällar mig till att endast be dig: försök! Det är inget fel med att misslyckas och försöka igen så länge kampen går åt rätt håll. Människan är ingen simpel varelse och hennes ansvar är oerhört eftersom hon ensam kan göra världen bättre eller sämre. Ditt vapen är inte din energi eller dina idéer – det är din lydnad. (Du blir inte vad du tänker – du blir vad du lyder.) I ett korrupt system kan du bli rakt livsfarlig i det att endast följa order. Det är så man gör allting rätt, och på samma gång allting fel.

Jag har hittat min väg bort från naturlagarna, efter gottfinnande och i en omfattning jag mäktar med. Jag hoppas att du hittar din, och att du inte nöjer dig med att göra konst av den. Men för din hälsas skull önskar jag att du inte vaknar alls. Jag har skalat bort min förmåga att tänka i vinst och förlust, därav är jag paria överallt varhelst naturens lagar har någon verkan. Det var inte ett val utifrån hur vår kultur förstår valfrihet: predispositionen fanns där från början. Jag behövde i praktiken bara släppa taget. Kort sagt vara mig själv. Som snärtigt ristades i Delphi för tusentals år sen men många missförstår ändå.

En människa kan vara predisponerad för vitt skilda karaktärer och drag. Kan du med säkerhet säga att några omöjligen kan vara predisponerade för förkastliga laster, medan andra på samma gång kan vara predisponerade för aktningsvärda dygder? Alla som tror det förpestar tanken med valfriheten och kväver idén om vad en människa kan vara. Mångfalden av karaktärer är större, både mörkare och ljusare, än vad samhällets normer någonsin kommer att kunna täcka in i sina krav. Att arbeta för en plats i samhället åt alla är därför en oerhörd ambition som ofrånkomligen måste göra våld på några av vår kulturs heligaste principer för att göras gällande.

Detta är en orsak till samhällets spänningar. Dessa spänningar fungerar på samma sätt som neurosen: somliga blir konservativa, andra blir galna. Som konstnär bör det falla mig naturligt att sko mig på dem: jag äger få böcker vars författare låter bli. Att skriva något av värde överhuvudtaget förblir att arbeta djupt i spänningarna. Därför har jag mycket stor respekt för konstnärer av alla slag. Jag vet att de flesta kompromissar. De som inte kompromissar, de mest excentriska och egenartade, är mycket aktningsvärda. De kan inte blunda för hyckleri och har mycket ont av det.

De konstnärer som spelar med och gagnar konkurrensen har jag av princip mycket svårt att kalla konstnärer. De efterapar teknikerna och mönstren, men de är inga konstnärer i sina djup. Man märker sådant mycket snabbt när man umgås med dem: man tråkas ut av dem. Men det är en biologisk drift att vilja vara en del av det samhälle man ser för ögonen, man behöver förlåta dem. Den klaraste, djupaste och hårdaste kritiken är ofta motsatsen till social och ekonomisk trygghet. Det flesta vet att låta bli av självbevarelsedrift. Resultat av det är vad vi kallar dussinkonst.

(Eftersom tystnadens och medlöperiets spänningar är för stora, maskeringen för sofistikerad och sprängfull av uppdämdhet, sliter de hårt på mina nerver och mitt otyglade och ömsom ystra, ömsom lågstämda temperament. Att hitta mig själv har varit ett dyrköpt företag. Särskilt som jag en gång räknades till de hårt arbetande, ambitiösa och framgångssugna blindstyrena. Min autenticitet låg noga dold. Den var min största fruktan att visa den, eftersom jag visste att den skulle kosta mig mycket. Mitt skal var en livlina i konkurrensen. Processen var lång till idag och den nära dödade mig. Men det enda viktiga är att jag inte skäms över mina tankar idag.)

Jag känner människorna, sa Rousseau i sitt högmod. Han menade det som en metafor. En människa kan bara tillförskansa sig så många erfarenheter innan hennes liv är till ända, och inte ens då har hon upptäckt mer än en fraktion av mänskligheten. Hon kan bara läsa så många böcker och sluka så många filmer och målningar. Ingen människa känner mänskligheten. Men för den skull får hon inte kalla det orealistiskt att försöka. I den stund hon slutar försöka tar ett system vid. Vi måste alltid hålla i minnet, hur långsökt detta än låter, att människan skapade sina system för sin egen skull.

I djupet av realismen kommer man alltid att närma sig utopi och surrealism, ty i systemens och idéernas botten finns en undflyende grund. Undflyende fenomen betraktas lätt som realismens motsats. Därför misstänker jag att människor ofta gömmer sig bakom realismens enklaste skikt. Jag klandrar dem inte, men erkänn gärna att du är för trött eller praktisk för att tänka djupt. Det ligger närmare sanningen än att vi som inte kan annat än att tänka djupt är surrealistiska.

Jag kan vara väldigt känslosam och ändå saklig på samma gång. Jag är ingen stoiker och jag behöver inte vara en. Naturligtvis är jag medveten om att de flesta drar en skiljelinje mellan tillstånden. Jag kan behärska mig för en annan människas skull, om det blir lättare för henne att tänka och tala. Men då gör jag det av välvilja, därför att jag är en empatisk person, och det är allt. Jag känner djupt och högt och jag känner mig själv, om det är en kulturell företeelse att människor behöver saklighet och behärskning, eller om de flesta helt enkelt är predisponerade för stoicism, det är mig likgiltigt. Den som tror att saklighetens motsats är barnslig och underutvecklad har gravt missförstått poängen med varför så många konstnärer har romantiserat barndomen.

Det är en tid sen jag slutade bli publicerad i tidskrifter. En författare skrev en gång att det är indikationen på att man nått till det man hela tiden velat säga. Möter du mig på stan eller vid någon sammankomst så var säker på att även om jag för stunden inte funderar på konkurrens och medlöperi, så är jag alltid medveten om dem. Jag är en snäll kille och jag försöker alltid att vara det. Men när jag skriver är jag hänsynslös. Så länge jag inte låter det spilla över i banaliteter eller utfall mot människor i min omgivning så tillåter jag mig säga vad jag vill.

Ett förtydligande: jag anklagar aldrig individer för någonting. Ingen människa kan sätta sig i skuld, vad de än har gjort och begått. Exakt i hur stor grad hon är slav under systemen låtar jag vara osagt, men däri ligger min bedömning. Därför att jag på riktigt är en fritt tänkande individ. En yrkesmänniska, exempelvis, kan aldrig imponera på mig med sitt hårda arbete, jag vet väl att arbetsmarknaden som system är trång, selektiv, dysfunktionell och trasig fast den skamlöst klär sig i gloria. Den människan kommer att göra sig dum om hon försöker.

Så låt oss tala mellan själar som människan gavs förmågan att göra för lång tid sen. Då kysser jag var man, kvinna och barn på pannan och säger att deras universum är det vackraste på jorden.

Om att utmana en framtvingad harmoni

Jan Myrdal klädde av tillvarons pettersöner, visade dem bakom slipade skrud, och dömde på samma gång ut alla Västerlandets idéer med att de inte höll. För det kom han att kallas illojal … Tjugo år som vuxen medborgare har lärt mig att bakom stängda dörrar är det många av oss som kan anklagas för samma illojalitet – till konkurrensens förljugna harmoni är många kritiska. Det bästa man kan säga är kanske att vi står ut.

Göran Greider skrev en gång en bok med den långa, smakfulla titeln Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Han ryter i samma gebit som Myrdal, och visst är det en utbredd längtan. Med stigande psykosociala spänningar i samhället stiger den. Förhoppningsvis inte till kokpunkten. Människor söker vägar till att göra gott eller rädda sig själva. Jag tror man gör klokt i att inte klandra dem för någotdera. För vad ska man annars göra i ett samhälle som kräver arbete av alla arbetsföra i ett näringsliv där företagen för att slåss om överlevnaden måste göra marknaden allt trängre?

Det låter som hyckleri därför att det är det. Men det är svårt att prata om. Arbetslinjen är alltjämt stark i Sverige, och individens ansvar är alltid enklare att åberopa än en reformerad arbetsmarknad. Du hör ju: hur ska man ens börja reformera en arbetsmarknad byggd på fri konkurrens utan att nosa på kommunism? Jag har ingen aning – jag vet bara att det är en mera fruktbar utgångspunkt än att kräva alltmer av ett redan uppspänt folk.

Eftersom jag är konstnär utgår jag givetvis från konsten. Konstnärens ”jobb” är att utmana den framtvingade harmonin i konkurrensen, och – som mängder med litteratur redan gjort – lyfta fram levande liv i förljugenhetens mitt. Hur är det att leva som ofrivillig konkurrent? Det är normalare än du tror. Många klassiker förblir relevanta därför att de fortsätter vara just relevanta. Det finns orsaker till det. Och då borde målet vara att göra dem irrelevanta.

Vi har sett Arbetsförmedlingen springa efter företagen med sina arbetslösa, försöka injaga lite tävlingsinstinkt med CV-kurser och motivationsföreläsningar. Man lär snart som vuxen att även om människor inte kan uttrycka sig exakt, så är de inte blinda för omständigheterna. Proletärförfattare både förr och nu är bevisligen särskilt inbegripna. Att bita ihop är förvisso en dygd, men det tjänar gott att veta när det är läge att sluta. Den upplysta parollen bör vara ”Vi biter ihop, men bara när det behövs!”

Jag tycker om att peta på den förljugna bubblan. Givetvis. Annars hade jag inte skrivit det här. Jag tycker om att ta de stora systemfrågorna på tal. Individfrågor intresserar mig inte överdrivet mycket. Ett tryggt system ger människor bättre förutsättningar att vara snälla mot varandra. Undantag finns, men det är lågt hängande frukter att använda i debatt. Och historiska misstag behöver inte dryftas annat än att de behöver överträffas. Vi är väl överens om utvecklingsbegreppet i alla fall?

Tekniken går framåt oavsett vi vill det eller ej. Människor är passionerade och intelligenta. Systemfrågorna kräver någonting mer av oss, mycket djupare och mera sofistikerat. De kräver att vi ser varandra djupt och klart genom konkurrensens dimmor. Att övervinna tävlingen om tryggheten vore människans största och mest ärofulla seger. Det är ännu långt dit, men att målet är svårt att tänka sig har egentligen aldrig vederlagt någon diskussion.

Eftersom jag är konstnär har jag varken behov eller krav på mig att förklara hur så stora mål ska uppnås. Jag skriver om det jag ser och förstår, intet mer. Många mycket mera vidsynta människor än jag söker svar på samma frågor. Jag stärks i vetskapen om deras existens. Så länge jag kan tro på att alla människor bara försöker klara sig i konkurrensen, och att de gör vad de kan med vad de har, ser jag ingen anledning att sluta.

Man måste inte vara bildad och framburen för att få ta i de stora frågorna. Det är en av våra stora livslögner. Jag lärde mig det sent i livet, men med vad liv jag har kvar kommer jag fortsätta peta på den förljugna harmonin med varje tillfälle jag får. Jag kan bara ignoreras och refuseras för det.

Ibland drömmer jag om att bo i en cell

kalhh, Pixabay

Naturligtvis funderar jag på det när jag tar kniven ur kökslådan: ta den med mig ner till butiken, lägga den på disken, säga åt butiksföreståndarens att ringa polisen – enkelvägen till häktet, till tolv kvadratmeter och slutet på det eviga bombardemanget av intryck. Det finns två typer av ångestridna människor: de som tar ut sin ångest på sig själva och de som tar ut den på andra. Jag anser att jag förtjänar att leva i världen men inte att världen förtjänar att jag gör mig själv illa.

Jag är inte mållös. Jag har ett teleskop och det är inställt och klart. Jag skriver, väntar, försöker att inte göra något dumt. När tanken tänds i min hjärna rider jag den hela vägen ut. Ser vart den leder. Ibland dagdrömmer jag om att ta med mig kniven till butiken. Bara för att polisen ska häkta mig för vapenbrott. Ibland drömmer jag om att bli instängd i en cell.

Jag drömmer mig sällan bort till ett annat liv eller en annan tid, till större materiell eller emotionell lycka. Jag drömmer sällan om kärnfamiljen. Längtar sällan, nästan aldrig faktiskt, efter barnen. Någon sa åt mig att skaffa husdjur för att få sällskap. Jag vill inte ha sällskap. Jag läser om Franciskus av Assisi, sätter mig i kyrkan då och då. Om Jesus och Franciskus kunde lida som de gjorde, då kan jag det också. Mitt liv är mycket enklare.

Ibland tänker jag på att ta med mig kniven till butiken. Franciskus hade låtit bli. Jesus också. Jag är inte god nog att döda mig själv och inte ond nog att döda en annan varelse. Inte ens insekter klarar kan jag döda utan självförebråelse. Mitt sätt att leva är att lida. Jag läser, tänker, reflekterar, skriver. Ensam. Målmedveten.

En dag i taget.

Min penna: mitt kors

James Chan, Pixabay

Det är kanske därför att vi är fega som så många av oss opassliga ännu inte tagit våra liv. Må det vara trygghetstörst som slagit modet ur oss. Men är jag för feg för att ta mitt liv vill jag bära min feghet med stolthet. Det vore åtminstone sant.

Åtstramningarna om hjärtat blir fler. Känslan av att tiden rinner ifrån mig påtagligare. Har fegheten att göra med att jag ännu inte sagt allt jag velat eller därför att jag tror för högt om mig själv? Tänk så många svar som saknas när de flesta ännu saknas på ålderns höst.

Jag önskar jag hade större begåvning med ord. Önskar mig kunna knyta rosett om ett helt liv som Björn Ranelid. Kanske kunde jag då röra vid världens hjärta och få en glimt av allt det jag inte vet. Så många frågor utan svar att fegheten blir ett sätt att hålla stånd.

Den som inte lever skriver inte mer, så tröstar sig Michel Houellebecq. Det är en anledning att leva. Men det är att leva på bekostnad av livet därför att ett skrivande liv är ett iakttagande liv, någonstans mellan delaktighet och utanförskap. Att skriva är att existera.

Kanske är det att inte existera som är min största fruktan. Om skrivandet är min gunst och inte mitt kors, då är det inte feghet som håller mig vid liv utan girighet. Det är kanske värre (måtte jag inget få veta, om jag en dag lyckas röra vid världens hjärta!). Men det giriga skrivandet är torrt.

Jag skriver därför att jag inte kan tänka långt och kallt. Därför skriver jag inte torrt och tålmodigt, utan blött och plötsligt. Orden bildar bågar med oundvikliga slut där ett kors ska spättas på en klippas häll. Min penna är mitt kors. Versaler värker ut på en pappershäll.

Ingen tänker utanför boxen som inte förlorat allt innanför den

Clker-Free-Vektor-Images, Pixabay

Du skriver bombastiskt om misslyckanden och du tittar med avund på den som tillåts misslyckas så mycket och ändå kan leva. Du är ambivalent till misslyckandefilosofin därför att dragen till sin spets leder den till rännstenen och där vill ingen vara. Jag gör det kompulsivt: jag väljer återvändsgränder och fallgropar och, för att använda din fraseologi, utforskar livet, kanske för att visa dig att vi väljer mindre än du tror.

En annan aspekt av samma tanke är att Arnold Schwarzenegger och Hollywood vred sönder Sartres existentialism och kontentan blev ett förvirrat folk som krampaktigt håller i vad stabilitet. Få människor är stabila som Herkules. Vår generation blev därför ett folk som håller fast vid minsta ting som betyder stabil grund med krampaktigt vita knogar.

Du tittar på mig som om jag tillåtits misslyckas så mycket utan att dö. Mina misslyckanden uppradade och utforskade gör moraliska slutsatser ofrånkomliga. Att det går att förminska alla mina försummanden till misslyckanden blir ett direkt hot mot din verklighetsbild: ställer inte samhället högre krav på människor än så? Skulle alla människor göra som jag skulle hela världen gå under på nolltid. Ändå. Du tittar på mig som vore det ett privilegium att tänka utanför boxen.

Det är en förbannelse. Och det har inget med fria val att göra. Jag trodde Harry Potter-eran slog ur oss den lögnen en gång för alla. Ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den. Vad skulle jag inte göra för att få leva utan tankarna som tänds i min hjärna? De förvandlas till vilddjur, vilddjur jag måste hålla kvar mellan mina händer tills händerna är fulla av blod från såren som djuret river upp.

Vad skulle jag inte ge för ett balanserat liv med sundare beroenden som umgänge, sex och pengar istället för ensamhet, mat och ordbågar?

De döda talar tydligast

Sandrine RONGÈRE, Pixabay

Hos döda författare lever texterna i sig själva. De är autonoma väsen med en egen röst. Det finns inget ansikte att stoppa upp orden i, inget monument att hälla satserna i. Alldeles levande för sig själva blir texterna sina egna monument, de får sitt egna uttryck, sin egen plats i vår sinnevärld. Därför, paradoxalt nog, måste jag sikta på ett författarskap som slår igenom postumt, det vill säga ett författarskap jag inte får ta del av.

Det är långt mellan det jag säger och det jag skriver, det jag säger kan inte jämföras med det skrivna. Så jag ägnar min livstid åt att nedteckna mina tankar och fäster sedan hoppet på kommande generationer. Jag skriver inte för min samtid, för att ränna runt och föreläsa på författarkonvent eller sitta av tiden på boksigneringar. Det får mer stresståliga samtidstorskar ägna sig åt.

Stig Dagerman skrev en gång att det enda han fick för sitt författarskap var pengar och tystnad: pengar för att folk ville läsa böckerna och tystnad för att det var svårt att bemöta texten utan gå stick i stäv med sin samhällsplikt. Jag känner ännu behovet av uppmärksamhet – vi lever i en tid, även om den inte skiljer sig mycket från tidigare epoker (vi är bara mer medvetna om det idag), där uppmärksamhet är handlingens drivved och det vänder tankesituationen utåt, förvandlar språket till ett reklammässigt mässande för den största möjliga skara läsare och budskapet försvinner någonstans på vägen och sedan är det inte mer med det. Ett sådant författarskap försvinner i längden.

Jag ägnar min livstid åt ett författarskap som förväntar sig ett postumt erkännande, ett erkännande i samtiden leder bara till meningslöst harvande i debattforum som i alla fall inte betyder någonting därför att det plockas sönder i media. I ett samhälle så fragmenterat, så sönderslitet av trosföreställningar blir retorik det vassaste vapnet för sammanhållning och då kan ett uppskruvat tonläge eller ett simplare ordval utgöra skillnaden mellan framgång och bortfall. För att texterna ska leva sitt eget liv måste ansiktet bakom texten vara död.

Skulle jag mot all förmodan få ett erkännande innan mina dagars ände, räkna inte med att jag bemöter förenklingens elände och förklaringens möda eller visar minsta trånad efter tryggheten, jag vägrar spela med i den sociala lek som får det att verka som om folk helt har förlorat förmågan att associera utifrån egna erfarenheter.

Skrivkursen kan du ta senare. Eller inte alls.

Steve Johnson, Pixabay

Skrivandet är en öm och sårbar process som föds ur ett tankefrö som kan härledas till en genuin åsikt, ståndpunkt eller ett minne. Det är ett utblottande tanke- och värderingskrig; oftast en strid mellan viljan att bli förstådd och rädslan att vara för tydlig. Om det är din dröm att skriva så menar du att det är din dröm att föda tankefoster, ge dem näring och sörja för dem som du sörjer för dina egna barn.

Skrivande handlar inte om skrivande

Med andra ord: stäng inte av huvudet. Du kommer behöva det. Och bry dig inte om ifall det blir en insändare, en novell, en post it-lapp på kylskåpet eller ett handskrivet linjerat A4-ark i papperskorgen. Om eller när det blir en bok kommer du att veta det.

Skrivande handlar inte om skrivande. Det handlar om tänkande. Och att acceptera tänkandet. Din penna är ditt kommunikationsverktyg. Träna på att släppa tankarna fria. Det är dem som avspeglas i ditt skrivande, och ju ärligare du är desto bättre skärpa får du i texten! Och våga låta pennan vila tills tankarna är mogna.

5 gyllene ägg för dig som skriver för att överleva (alltså bokstavligt talat för att inte dö!)

1. Att vilja a) skriva och vilja b) tjäna pengar på att skriva är två vitt skilda ting. A är ett slags sanningssökande som kan rädda dig, B gränsar till horeri som bara funkar så länge du får bekräftelse. Eftersom konsten, åtminstone när den görs ordentlig, når djupt i människan, blir det väsensvidrigt att sälja den med något annat än tårar och kramar och djuplånga samtal.
2. Jag litar inte på konstnärer som mår bra, de har konsten för lätt som ett jobb och förvanskar marknaden med lättsmält, realsocial dussinkonst lika fördummande som realityprogrammen i teve.
3. Den stora litteraturen kämpar följaktligen, på grund av sin asociala och omstörtande natur, för sin överlevnad i medieålderns hypersociala medlöperi-anda. Skit fullständigt i den. Gå inte på snacket om leende sälj. Jag har sett många seriösa konstnärer försöka sälja utbrytarkonst med svettstela leenden. Det svider att se på och jag lider med dem. Konst som inte säljer med surmulen min och långdjupa samtal eller för all del konstnärens knäpptystnad, är inte värd att äga överhuvudtaget.
4. Om du vill skriva för att inte dö, läs litteraturvetenskap för att bli en bättre läsare. Bra läsare blir bra skrivare. Undantag finns, men de är trista ytskiktsrealister som lever på sociala färdigheter och språkkunskaper snarare än brännande känslodjup och socialt riskabla tankar. De har du ingenting för. Jag litar inte på konstnärer som nöjer sig med ytskiktsrealism. De försöker, omedvetet eller ej, bevisa att konsten är inget annat annat än underhållning. Det är inte så begåvat. För vore det sant skulle jag inte vara vid liv idag. Stor konst är inte ett dugg underhållande. Den gör tvärtom ont om du vågar ta den till dig, alldeles som den är, utan ögonbindlar. De allra flesta gör inte det eftersom det sociala priset blir högt. Det är alltjämt den ledande markören för riktigt stor konst.
5. Lita bara på dem som tål dina idéer. De behöver inte hålla med, bäst för dig är egentligen att de inte gör det, men håll noga uppsikt på vilka som ryggar. Du behöver diskutera med folk som kan hänga med dig och utmana dig. Att vara snäll tar jag för givet i umgängen - i konsten däremot, där själens djup ska stötas och blötas och i förlängningen förädlas, har ordet snäll andra konnotationer.