lördag 31 juli 2021
Meritokratins baksida
Att Ingemar Bergman hamnat på våra sedlar är ett tydligt tecken på att du kan vara hur stort arsle som helst, poängen är dina yrkesframgångar.
Kan nån mäta sig med hon som födde mina barn?
Det betyder inte att jag är redo att börja om på nytt med barnens mamma. Det är uteslutet. Men vilka vitala delar av mitt förstånd måste jag stänga ner för att se på en annan kvinna med samma glöd? Hon skulle behöva gå igenom något motsvarande arton månaders graviditet och två förlösningar.
Det är absurt att börja jaga nya ligg efter att fått barn. När började människor betyda så lite för varandra: reducerade till sociala lekar i TV-såpornas regi? Jag såg mina barns mamma kräkas sig igenom två graviditeter. Det glömmer jag aldrig. Vilka lekar skulle en ny kvinna behöva gå igenom?
torsdag 29 juli 2021
tisdag 27 juli 2021
Ibland drömmer jag om att bo i en cell
Jag är inte mållös. Jag har ett teleskop och det är inställt och klart. Jag skriver, väntar, försöker att inte göra något dumt. När tanken tänds i min hjärna rider jag den hela vägen ut. Ser vart den leder. Ibland dagdrömmer jag om att ta med mig kniven till butiken. Bara för att polisen ska häkta mig för vapenbrott. Ibland drömmer jag om att bli instängd i en cell.
Jag drömmer mig sällan bort till ett annat liv eller en annan tid, till större materiell eller emotionell lycka. Jag drömmer sällan om kärnfamiljen. Längtar sällan, nästan aldrig faktiskt, efter barnen. Någon sa åt mig att skaffa husdjur för att få sällskap. Jag vill inte ha sällskap. Jag läser om Franciskus av Assisi, sätter mig i kyrkan då och då. Om Jesus och Franciskus kunde lida som de gjorde, då kan jag det också. Mitt liv är mycket enklare.
Ibland tänker jag på att ta med mig kniven till butiken. Franciskus hade låtit bli. Jesus också. Jag är inte god nog att döda mig själv och inte ond nog att döda en annan varelse. Inte ens insekter klarar kan jag döda utan självförebråelse. Mitt sätt att leva är att lida. Jag läser, tänker, reflekterar, skriver. Ensam. Målmedveten.
En dag i taget.
söndag 25 juli 2021
Förlåtelseprognosen
Så lär sig stammar’n hantera sitt talfel genom att takta in sig själv och när han får smak för att höras kommer han skrika sig hes. Sen gör hesheten honom ohörbar och han blir alldeles tyst. Den här gången minns han hur det är att höras och det är då ensamheten gör som ondast.
Därför börjar han läsa Bibeln och Bhagavad Gita i jakten på någonting som kan följa honom in i sig själv och sitta med honom och grubbla över allt som gick sönder i hans händer och som andra människor har fått plocka spillrorna efter.
Vad han söker är förlåtelse och den enklaste formen av förlåtelse det är den man tar med sig in i sig själv. Den svårare formen är det yttre formen och den tänker han skall komma senare, när han tar tag i det, fast det tvivlar han på att han kommer göra. Sådan förlåtelse går inte att få av Gud och därför är det inte säkert att han vågar.
Stammar’n sjunker ner i stolen och skriver några rader som plåster på modfälldheten. En dag blir han kanske modigare än så här. Men det är inget man ska hoppas för mycket på.
onsdag 14 juli 2021
Min penna: mitt kors
Det är kanske därför att vi är fega som så många av oss opassliga ännu inte tagit våra liv. Må det vara trygghetstörst som slagit modet ur oss. Men är jag för feg för att ta mitt liv vill jag bära min feghet med stolthet. Det vore åtminstone sant.
Åtstramningarna om hjärtat blir fler. Känslan av att tiden rinner ifrån mig påtagligare. Har fegheten att göra med att jag ännu inte sagt allt jag velat eller därför att jag tror för högt om mig själv? Tänk så många svar som saknas när de flesta ännu saknas på ålderns höst.
Jag önskar jag hade större begåvning med ord. Önskar mig kunna knyta rosett om ett helt liv som Björn Ranelid. Kanske kunde jag då röra vid världens hjärta och få en glimt av allt det jag inte vet. Så många frågor utan svar att fegheten blir ett sätt att hålla stånd.
Den som inte lever skriver inte mer, så tröstar sig Michel Houellebecq. Det är en anledning att leva. Men det är att leva på bekostnad av livet därför att ett skrivande liv är ett iakttagande liv, någonstans mellan delaktighet och utanförskap. Att skriva är att existera.
Kanske är det att inte existera som är min största fruktan. Om skrivandet är min gunst och inte mitt kors, då är det inte feghet som håller mig vid liv utan girighet. Det är kanske värre (måtte jag inget få veta, om jag en dag lyckas röra vid världens hjärta!). Men det giriga skrivandet är torrt.
Jag skriver därför att jag inte kan tänka långt och kallt. Därför skriver jag inte torrt och tålmodigt, utan blött och plötsligt. Orden bildar bågar med oundvikliga slut där ett kors ska spättas på en klippas häll. Min penna är mitt kors. Versaler värker ut på en pappershäll.
Åtstramningarna om hjärtat blir fler. Känslan av att tiden rinner ifrån mig påtagligare. Har fegheten att göra med att jag ännu inte sagt allt jag velat eller därför att jag tror för högt om mig själv? Tänk så många svar som saknas när de flesta ännu saknas på ålderns höst.
Jag önskar jag hade större begåvning med ord. Önskar mig kunna knyta rosett om ett helt liv som Björn Ranelid. Kanske kunde jag då röra vid världens hjärta och få en glimt av allt det jag inte vet. Så många frågor utan svar att fegheten blir ett sätt att hålla stånd.
Den som inte lever skriver inte mer, så tröstar sig Michel Houellebecq. Det är en anledning att leva. Men det är att leva på bekostnad av livet därför att ett skrivande liv är ett iakttagande liv, någonstans mellan delaktighet och utanförskap. Att skriva är att existera.
Kanske är det att inte existera som är min största fruktan. Om skrivandet är min gunst och inte mitt kors, då är det inte feghet som håller mig vid liv utan girighet. Det är kanske värre (måtte jag inget få veta, om jag en dag lyckas röra vid världens hjärta!). Men det giriga skrivandet är torrt.
Jag skriver därför att jag inte kan tänka långt och kallt. Därför skriver jag inte torrt och tålmodigt, utan blött och plötsligt. Orden bildar bågar med oundvikliga slut där ett kors ska spättas på en klippas häll. Min penna är mitt kors. Versaler värker ut på en pappershäll.
söndag 11 juli 2021
I femton år kysste jag sken
I femton år kysste jag sken och levde för passioner. Skuldsatte mig om och om igen. Sökandet efter lycka, styrka och auktoritet är ett tändstift som brinner riktigt bra. Men det är en tunn och bräcklig strävan.
Idag är jag någorlunda stabil och inte tillnärmelsevis lika benägen att kyssa sken fast jag är heller inget särskilt underhållande umgängesmaterial. Trots mina många ansträngningar slutade jag som en enslig kuf som sörjer för det egna ledet.
På ett mycket mer passivt sätt bryr jag mig om världen omkring mig; det är genom litteraturen jag möter och bemöter världen. Jag bryr mig alltså inte mindre. Kanske bryr jag mig mer än någonsin. Det bara syns lite mindre att jag gör det.
Idag är jag någorlunda stabil och inte tillnärmelsevis lika benägen att kyssa sken fast jag är heller inget särskilt underhållande umgängesmaterial. Trots mina många ansträngningar slutade jag som en enslig kuf som sörjer för det egna ledet.
På ett mycket mer passivt sätt bryr jag mig om världen omkring mig; det är genom litteraturen jag möter och bemöter världen. Jag bryr mig alltså inte mindre. Kanske bryr jag mig mer än någonsin. Det bara syns lite mindre att jag gör det.
lördag 10 juli 2021
Vad är det som föds i ruiner?
Jag sitter på en stenhäll på andra sidan vägen om ruinerna av det som var Vittra Kungshagen för bara några dagar sedan. Frän doft av kol och nerbränd trygghet sticker i näsan. Rök singlar från bråten och försvinner i vinden och med den stiger ovissheten upp i Nyköping än en gång; det är inte första gången det här händer. Sist var det en förskola.
Det som brinner är barns rättigheter till skolgång. Det som singlar upp med röken är flera frågor utan svar: vad är det som händer i Nyköping? Vad är det som föds i ruiner? Det är fler än jag som stannar vid ruinerna, tar upp telefonen, fotar, tisslar och tasslar så där riskmedvetet som man gör när något otäckt hänger i luften.
En sak vet jag: samhällen går sönder när vitala gränslinjer mellan medvetanden blir för stora. De vanliga umgängesritualerna utmanas, vederläggs och går under. En ny konvention måste födas ur ruinerna men sådant tar tid. Under tiden kolliderar det nya och det gamla och i kollisioner lösgör sig någonting. En spänning. En tryckvåg. Det är verkligheten i korthet á 2021.
Ingen vetenskap i världen och inga siffror kan stoppa spänningarna och tryckvågorna som föds i ruinerna. Jag vill ända göra ett försök. Därför sitter jag här på stenhällen och ser på röken som singlar upp mot den klarblå himlen. Därför tror jag det alltid finns hopp. Barnen är inte förlorade. En annan skola tar dem i sina armar tills Vittra Kungshagen byggts upp igen. Åtgärderna är snabba.
Jag tar inga fotografier därför att det är lätt att sko sig på ruiner. Från stenhällen ser jag svart och grått material som elden tuggat sönder. Två cyklister passerar, nämner som hastigast det otäcka i händelsen. Usch, vad hemskt. En far stannar sin van vid trottoarkanten och tar med sig barnen ut. De är inte lika sugna som han på att bli vittne till ruiner.
Det är hemskt, säger mina barns mamma; vi har en son i förskolan och en som börjar ettan till hösten. Vi kan tänka oss in i hur det vore om deras skolor brann ner. När skolor brinner är det ett samhälle som skakar i sina grundvalar. Det är frågor utan svar som samlas åt oss att besvara innan våra barn blir vuxna och ska ta över efter oss. Vad är det som händer i Nyköping?
Det som brinner är barns rättigheter till skolgång. Det som singlar upp med röken är flera frågor utan svar: vad är det som händer i Nyköping? Vad är det som föds i ruiner? Det är fler än jag som stannar vid ruinerna, tar upp telefonen, fotar, tisslar och tasslar så där riskmedvetet som man gör när något otäckt hänger i luften.
En sak vet jag: samhällen går sönder när vitala gränslinjer mellan medvetanden blir för stora. De vanliga umgängesritualerna utmanas, vederläggs och går under. En ny konvention måste födas ur ruinerna men sådant tar tid. Under tiden kolliderar det nya och det gamla och i kollisioner lösgör sig någonting. En spänning. En tryckvåg. Det är verkligheten i korthet á 2021.
Ingen vetenskap i världen och inga siffror kan stoppa spänningarna och tryckvågorna som föds i ruinerna. Jag vill ända göra ett försök. Därför sitter jag här på stenhällen och ser på röken som singlar upp mot den klarblå himlen. Därför tror jag det alltid finns hopp. Barnen är inte förlorade. En annan skola tar dem i sina armar tills Vittra Kungshagen byggts upp igen. Åtgärderna är snabba.
Jag tar inga fotografier därför att det är lätt att sko sig på ruiner. Från stenhällen ser jag svart och grått material som elden tuggat sönder. Två cyklister passerar, nämner som hastigast det otäcka i händelsen. Usch, vad hemskt. En far stannar sin van vid trottoarkanten och tar med sig barnen ut. De är inte lika sugna som han på att bli vittne till ruiner.
Det är hemskt, säger mina barns mamma; vi har en son i förskolan och en som börjar ettan till hösten. Vi kan tänka oss in i hur det vore om deras skolor brann ner. När skolor brinner är det ett samhälle som skakar i sina grundvalar. Det är frågor utan svar som samlas åt oss att besvara innan våra barn blir vuxna och ska ta över efter oss. Vad är det som händer i Nyköping?
Fulförsäljning ÄR ett framgångsrecept
Många framgångsrika entreprenörer jag mött och tagit inspiration utav stoltserar med en bakgrund inom telefonförsäljningens domäner; likt skådespelaren på Broadway plöjer försäljaren samtal med fix färdigt manus utan minsta tanke på vad det gör med bilden av människan och bilden av entreprenörskapet. Det är en löpande-band-försäljning, människor reduceras till ting på ett gummiband och mellanmänsklighet till ettor och nollor i sin mest absurda form.
Jag har lyssnat på ett flertal sådana framgångssagor men det är speciellt ett som sitter bränt på min cortex. Det var en framgångssaga där vederbörande med glittrande ögon förtäljde sin tid i fulförsäljningens sfär. Han gav oss bilden av en socialt outtröttlig yngling vid telefonbordet, en slamrande telefon och avslut efter avslut med en energi som hör bönsyrsan till.
Den retoriska finessen som lästes innantill bland slamrande telefoner och uppjagade försäljare har blivit så självklar att den blir osynlig. Trots att det är objektifiering i absolut bemärkelse. Förtingligandet av människor tar telefonförsäljaren med sig till sitt framtida entreprenörskap, i form av latent liggande verktyg i medvetandet, närhelst den ekonomiska situationen kräver lite ”hårdare tag”.
Trodde du att det var entreprenörskapet i sig som var det skrämmande när man talar om entreprenörskap? Då trodde du fel. Människan är det djur med tillräcklig andlig och intellektuell kraft för att stå upp emot naturens äta-eller-ätas-lag (försäljningens a och o). Det opersonliga mötet utifrån ett fix färdigt manus gör ont. Det ska göra ont, därför att skådespeleriet som entreprenörskapet skor sig på hör hemma på teaterscenen och framför filmkameran, inte i yrkeslivet!
Jag har lyssnat på ett flertal sådana framgångssagor men det är speciellt ett som sitter bränt på min cortex. Det var en framgångssaga där vederbörande med glittrande ögon förtäljde sin tid i fulförsäljningens sfär. Han gav oss bilden av en socialt outtröttlig yngling vid telefonbordet, en slamrande telefon och avslut efter avslut med en energi som hör bönsyrsan till.
Den retoriska finessen som lästes innantill bland slamrande telefoner och uppjagade försäljare har blivit så självklar att den blir osynlig. Trots att det är objektifiering i absolut bemärkelse. Förtingligandet av människor tar telefonförsäljaren med sig till sitt framtida entreprenörskap, i form av latent liggande verktyg i medvetandet, närhelst den ekonomiska situationen kräver lite ”hårdare tag”.
Trodde du att det var entreprenörskapet i sig som var det skrämmande när man talar om entreprenörskap? Då trodde du fel. Människan är det djur med tillräcklig andlig och intellektuell kraft för att stå upp emot naturens äta-eller-ätas-lag (försäljningens a och o). Det opersonliga mötet utifrån ett fix färdigt manus gör ont. Det ska göra ont, därför att skådespeleriet som entreprenörskapet skor sig på hör hemma på teaterscenen och framför filmkameran, inte i yrkeslivet!
fredag 9 juli 2021
Det naturliga urvalets lag måste utdateras
Kasta ett öga på verkligheten, inte ett blitt och blint inkomstförsäkrat öga utan ett sant och riktigt. Det är tysta slag på alla fronter: besinna er! Stå upp mot censuren! Kompromissa inte med rättigheter! Generalisera och kommunicera! Mitt i stridens centrum ligger de svenska mjukdelarna och blöder därför att samtalet om vad som är svenskt bränner som en överhettad bilmotor.
En sak måste man veta om vad som är svenskt och det är att vi vill fortsätta göra våra jobb och komma hem till något vi känner igen: den svenska idyllen. Fast vi jobbar i ett högt tempo lever vi i ett lågt – inte ens språket är inte byggt för intensitet. När det talas rätt rullar vokalerna mjukt på tungan – det är byggt för betänketid mellan meningarna.
Det svenska folkets tradition är byggt på betänklighet. En omvärld som aldrig tystnar är svår för oss att anpassa oss till. Amerika har haft många generationer på sig att bygga städer som aldrig sover. Vi har ännu långt dit. Vi uppskattar ännu betänkligheten och vi känner oss mer eller mindre överkörda av språk som saknar pauser.
För att ett betänkligt folk ska lära sig leva i ett samhälle som aldrig sover krävs offer. Det kräver en omställningens chock. Den chocken befinner vi oss i nu. Vi rusar mot en oundviklig amerikanisering, precis som resten av hela världen. Det konservativa blocket kommer överleva lika lite som indianerna överlevde (de som överlevde gjorde det därför att det var kolonisatörernas vilja).
Svenskar befinner sig i samma situation som indianerna. Vi trängs ut i periferin av folk vars intensitet svarar bättre på kapitalismens krav på prestation och stresstålighet. Att försöka vidmakthålla betänkligheten och samtidigt försöka läka svenskhetens blödande mjukdelar är ett riskabelt uppdrag som inte sällan slutar i psykiatrins väntrum.
Fann vi ett sätt att hålla ihop som svenskar kunde det kanske lösas. Men alltför stort fokus ligger på att pressa upp prestationsanda. Prestation är nyckeln! skriker den missvisade och nu strider vi inbördes därför att vi försöker värna om vår rätt att vara saktmodiga i en värld som inte längre kan tåla saktmodighet.
Den svenska segheten som är en del av vårt arv bemöts som bäst med ignorans. Som bäst är segheten något som ligger latent i var och en av oss och som vi plockar fram när vi behöver stå ut med någonting vi i själva verket inte står ut med. Desto viktigare är kommunikationen därför att det får inte synas eller höras att det vi står ut med gör ont.
Vår uppgift måste vara att bekämpa den äta-eller-ätas-lagen som assimilerats av kapitalismen och nu hotar att lamslå den svenska segheten och betänkligheten. Till det behöver vi våra utopier för att svara mot kommunikationens restriktioner. Vi måste med andra ord bekämpa universums äldsta lagar därför att det var aldrig de saktmodiga som skola besitta jorden.
En sak måste man veta om vad som är svenskt och det är att vi vill fortsätta göra våra jobb och komma hem till något vi känner igen: den svenska idyllen. Fast vi jobbar i ett högt tempo lever vi i ett lågt – inte ens språket är inte byggt för intensitet. När det talas rätt rullar vokalerna mjukt på tungan – det är byggt för betänketid mellan meningarna.
Det svenska folkets tradition är byggt på betänklighet. En omvärld som aldrig tystnar är svår för oss att anpassa oss till. Amerika har haft många generationer på sig att bygga städer som aldrig sover. Vi har ännu långt dit. Vi uppskattar ännu betänkligheten och vi känner oss mer eller mindre överkörda av språk som saknar pauser.
För att ett betänkligt folk ska lära sig leva i ett samhälle som aldrig sover krävs offer. Det kräver en omställningens chock. Den chocken befinner vi oss i nu. Vi rusar mot en oundviklig amerikanisering, precis som resten av hela världen. Det konservativa blocket kommer överleva lika lite som indianerna överlevde (de som överlevde gjorde det därför att det var kolonisatörernas vilja).
Svenskar befinner sig i samma situation som indianerna. Vi trängs ut i periferin av folk vars intensitet svarar bättre på kapitalismens krav på prestation och stresstålighet. Att försöka vidmakthålla betänkligheten och samtidigt försöka läka svenskhetens blödande mjukdelar är ett riskabelt uppdrag som inte sällan slutar i psykiatrins väntrum.
Fann vi ett sätt att hålla ihop som svenskar kunde det kanske lösas. Men alltför stort fokus ligger på att pressa upp prestationsanda. Prestation är nyckeln! skriker den missvisade och nu strider vi inbördes därför att vi försöker värna om vår rätt att vara saktmodiga i en värld som inte längre kan tåla saktmodighet.
Den svenska segheten som är en del av vårt arv bemöts som bäst med ignorans. Som bäst är segheten något som ligger latent i var och en av oss och som vi plockar fram när vi behöver stå ut med någonting vi i själva verket inte står ut med. Desto viktigare är kommunikationen därför att det får inte synas eller höras att det vi står ut med gör ont.
Vår uppgift måste vara att bekämpa den äta-eller-ätas-lagen som assimilerats av kapitalismen och nu hotar att lamslå den svenska segheten och betänkligheten. Till det behöver vi våra utopier för att svara mot kommunikationens restriktioner. Vi måste med andra ord bekämpa universums äldsta lagar därför att det var aldrig de saktmodiga som skola besitta jorden.
onsdag 7 juli 2021
Barnmisshandel går i arv
(Tre trappsteg ifrån hallgolvet stannar jag med ena handen på trappräcket. Halvvägs till hallgolvet utmed sidorna på den brandgula tjänsteoverall hänger mörka händer. De har inte rest sig ännu. Frågan som kommer från någonstans högt däruppe viner som piskan i luften. Jag har gjort något och jag vet inte varför. Jag vet sällan varför. Därför kommer jag stå tyst fast jag vet hur farligt det är. Ansiktet kräver ett svar. En sanning. Jag har inget svar. Jag vet inte vad sanningen är. De mörka händerna har inte börjat röra sig ännu. Det gör de nog snart.)
En cykelled ringlar sig från skolområdet, förbi idrottsplatsen mot en tunnel som alltid blir översvämmad när det regnar. Varje timme dånar tåget längs huvudgatan. Jag går långsamt därför att den ringlande vägen är friheten mellan två helveten. Efter tunneln följer en slät uppförsbacke, förbi det åttio meter höga vattentornet, fram till huvudgatan. Jag låter en bil passera vid övergångsstället. På infall kliver jag bara på de vita rektanglarna på asfalten.
På andra sidan vägen står en busshållplats, bakom den skär en grusväg en diagonal linje genom en gräsplätt. En gång blev jag skjuten med ärtpistol på ovansidan av handen där på grusvägen. Jag verkar inte kunna glömma det. Några plågoandar från skolan skrattade från ett fönster i ett gult hus. Vid gräsplättens slut reser sig en hög häck. Jag stannar inte vid häcken fast jag grips av vemod. Ett steg till och jag kommer se om Assistancekårens brandgula lack lysa på uppfarten.
Jag tar steget ut på gatan och allt det brandgula lyser mig i ansiktet. Blodet tjocknar, levrar sig. Benen hotar ge vika. Det är barnslig skräck. Man säger att hoppet är det sista som lämnar en människa. Det är det inte. Hoppet går förlorat långt tidigare.
Jag är stel och kall när jag kliver ur skorna i farstun. Ställer dem på skohyllan. Hänger av mig jackan och väskan. Det bultar i kroppen långt innan dörren in till köket kastas upp. I dörrhålet lyser den brandgula tjänsteoverallen. Käkar spänner ut ett förvånat ansikte högt däruppe till vrede. En brandgul arm toppad av en mörk hand skjuter ut som vore den en projektil, låser sig fast om min tröja. Jag snubblar in i köket.
Ett enda ord hör jag och det saknar sammanhang: varför? Jag försöker göra mig mindre, försöker köpa mig tid att sätta ett ensamt varför i ett sammanhang. ”Jag vet inte,” viskar jag till golvet. Det är sanningen men det är inte en sanning som fungerar.
Luften tar slut. Allt tar slut. Det blir tyst. Tystare och djupare än någon tystnad någonsin varit. Blodet är så tjockt i min kropp att det sväller, spänner ut skinnet. Minsta rörelse och jag spricker. Visst öppnar jag munnen för att visa att försöker svara. Det hjälper inte. Örfilen får det att sjunga i huvudet. Det kryper under huden, ett stort område ovanför örat. En hand nyper sig fast i mitt öra. Reflexmässigt lägger jag mina små bleka fingrar på den mörka stora handen. För att örat inte ska slitas loss.
Nästa slag fäller mig nästan till golvet. Det känner jag knappt. Som ett slag med en kudde. Det är hindens dödsläge: det ser lejonets klor mot sitt skinn men förnimmer ingenting, känner ingenting. Ett ynkligt läte hör jag, det är förmodligen mitt eget. En hand drar mig upp från golvet. Slagen som följer förnimmer jag som man förnimmer dem i kuddkrig. En tving griper om nacken, släpar mig uppför trappan. Greppet är så hårt att jag lyfts över vissa trappsteg. En dörr öppnas. Tvingen släpper. Jag svävar, landar tungt på ett grönt golv. ”Du lägger dig. Jag vill inte se dig förrän imorgon.” En dörr hamras igen. Det blir tyst. Nästan lika tyst som ögonblicken innan det började smälla. Förutom det ilskna pipandet inifrån huvudet.
Smärtan kommer alltid efteråt. Timmarna är obarmhärtiga därför att de är många. Magen vrider sig när hungern kommer. Jag vågar inte röra mig: minsta ljud lockar stegen till trappan. Den enda jag kan göra är att somna. Dit är det långt kvar.
Under den brandgula tjänsteoverallen skriker ett trasig barn högt bakom plikttanken, som varsamt gnor in självbevarelsedriften tills det skrikande barnet inte längre hörs. Skriket förvandlas till något följsamt. Många människor bygger liv och karriärer på att kuva sina inre skrikande barn: med fina hus, blänkande bilar, titlar, lånelöften, leende kvinnor och tysta barn. Välståndets sken skriker högre och behagligare än ett ensamt barn.
Ibland är jag arg. Rasande. Därför att det står barnmisshandel i mitt brottsregister och inte i hans. Ibland är jag tyst. Apatisk. Därför att jag inte lyckades vända våldet till något extraordinärt. Ibland är jag trött. Så fruktansvärt trött. Därför att orden inte räcker till. Ibland är jag rädd. Rädd för att sova. Därför att jag inte lyckades stuva undan minnena ordentligt. Ibland är jag kall. Avstängd. Därför att när allt kommer omkring är det vad som ser ut att vara som är det viktiga, inte det som är.
En cykelled ringlar sig från skolområdet, förbi idrottsplatsen mot en tunnel som alltid blir översvämmad när det regnar. Varje timme dånar tåget längs huvudgatan. Jag går långsamt därför att den ringlande vägen är friheten mellan två helveten. Efter tunneln följer en slät uppförsbacke, förbi det åttio meter höga vattentornet, fram till huvudgatan. Jag låter en bil passera vid övergångsstället. På infall kliver jag bara på de vita rektanglarna på asfalten.
På andra sidan vägen står en busshållplats, bakom den skär en grusväg en diagonal linje genom en gräsplätt. En gång blev jag skjuten med ärtpistol på ovansidan av handen där på grusvägen. Jag verkar inte kunna glömma det. Några plågoandar från skolan skrattade från ett fönster i ett gult hus. Vid gräsplättens slut reser sig en hög häck. Jag stannar inte vid häcken fast jag grips av vemod. Ett steg till och jag kommer se om Assistancekårens brandgula lack lysa på uppfarten.
Jag tar steget ut på gatan och allt det brandgula lyser mig i ansiktet. Blodet tjocknar, levrar sig. Benen hotar ge vika. Det är barnslig skräck. Man säger att hoppet är det sista som lämnar en människa. Det är det inte. Hoppet går förlorat långt tidigare.
Jag är stel och kall när jag kliver ur skorna i farstun. Ställer dem på skohyllan. Hänger av mig jackan och väskan. Det bultar i kroppen långt innan dörren in till köket kastas upp. I dörrhålet lyser den brandgula tjänsteoverallen. Käkar spänner ut ett förvånat ansikte högt däruppe till vrede. En brandgul arm toppad av en mörk hand skjuter ut som vore den en projektil, låser sig fast om min tröja. Jag snubblar in i köket.
Ett enda ord hör jag och det saknar sammanhang: varför? Jag försöker göra mig mindre, försöker köpa mig tid att sätta ett ensamt varför i ett sammanhang. ”Jag vet inte,” viskar jag till golvet. Det är sanningen men det är inte en sanning som fungerar.
Luften tar slut. Allt tar slut. Det blir tyst. Tystare och djupare än någon tystnad någonsin varit. Blodet är så tjockt i min kropp att det sväller, spänner ut skinnet. Minsta rörelse och jag spricker. Visst öppnar jag munnen för att visa att försöker svara. Det hjälper inte. Örfilen får det att sjunga i huvudet. Det kryper under huden, ett stort område ovanför örat. En hand nyper sig fast i mitt öra. Reflexmässigt lägger jag mina små bleka fingrar på den mörka stora handen. För att örat inte ska slitas loss.
Nästa slag fäller mig nästan till golvet. Det känner jag knappt. Som ett slag med en kudde. Det är hindens dödsläge: det ser lejonets klor mot sitt skinn men förnimmer ingenting, känner ingenting. Ett ynkligt läte hör jag, det är förmodligen mitt eget. En hand drar mig upp från golvet. Slagen som följer förnimmer jag som man förnimmer dem i kuddkrig. En tving griper om nacken, släpar mig uppför trappan. Greppet är så hårt att jag lyfts över vissa trappsteg. En dörr öppnas. Tvingen släpper. Jag svävar, landar tungt på ett grönt golv. ”Du lägger dig. Jag vill inte se dig förrän imorgon.” En dörr hamras igen. Det blir tyst. Nästan lika tyst som ögonblicken innan det började smälla. Förutom det ilskna pipandet inifrån huvudet.
Smärtan kommer alltid efteråt. Timmarna är obarmhärtiga därför att de är många. Magen vrider sig när hungern kommer. Jag vågar inte röra mig: minsta ljud lockar stegen till trappan. Den enda jag kan göra är att somna. Dit är det långt kvar.
***
Under den brandgula tjänsteoverallen skriker ett trasig barn högt bakom plikttanken, som varsamt gnor in självbevarelsedriften tills det skrikande barnet inte längre hörs. Skriket förvandlas till något följsamt. Många människor bygger liv och karriärer på att kuva sina inre skrikande barn: med fina hus, blänkande bilar, titlar, lånelöften, leende kvinnor och tysta barn. Välståndets sken skriker högre och behagligare än ett ensamt barn.
***
Ibland är jag arg. Rasande. Därför att det står barnmisshandel i mitt brottsregister och inte i hans. Ibland är jag tyst. Apatisk. Därför att jag inte lyckades vända våldet till något extraordinärt. Ibland är jag trött. Så fruktansvärt trött. Därför att orden inte räcker till. Ibland är jag rädd. Rädd för att sova. Därför att jag inte lyckades stuva undan minnena ordentligt. Ibland är jag kall. Avstängd. Därför att när allt kommer omkring är det vad som ser ut att vara som är det viktiga, inte det som är.
måndag 5 juli 2021
Varufieringen av individer med psykisk ohälsa
Det är många aspekter av den psykiska ohälsan som faller bort när organisationerna som verkar för psykisk hälsa måste marknadsföra sig som vilka företag som helst; varufiering av ångest och oro och trauma och psykiska diagnoser, ambassadörer med bländande leenden som muntra säljare på en diagnosmarknad.
Mycket faller bort i den krystade kampen att prata om psykisk ohälsa. Lagen mot barnaga, till exempel, är en ung lag och ännu finns en mängd traumatiserande människor i livet därför att lagen ännu inte nått hela vägen runt det mänskliga intellektet.
Till alla organisationer som verkar för psykisk hälsa: är ni ute efter att lösa problemet med psykisk ohälsa, eller vill ni bara utveckla era organisationer? Jag har minglat som egenföretagare under höga, guldpläterade tak i Kungsholmen och skrivit reklamtexter vid ett rangligt skrivbord på Strandvägen; från alla former av mingel är det ett stenkast till teaterscenen.
Mitt vårdteam är inte överens om ifall jag har en diagnos eller om jag ”bara” är traumatiserad; jag skattar högt på varenda screening. Jag är socialt awkward, begriper inte mellanmänskliga signaler i tid utan det kommer alltid efteråt. Jag pendlar mellan mani och depression, eld och kyla. Hur många trauman döljer sig bakom diagnoserna – är jag bipolär eller ”bara” traumatiserad?
Man får inte glömma att ett trauma tar sig uttryck på olika sätt. Förenklat ser det ut som följer: den ena traumatiserade människan söker tröst i det mellanmänskliga utbytet, blir extremt social och extremt känslig för ensamhet. Den andra traumatiserade människan sluter sig, finner trygghet i ensamheten och blir extremt känslig för det mellanmänskliga utbytet. Vem utav dem tror du blir ambassadör?
Det är ett falskt spel på reklamens och marknadsföringens planhalva som organisationerna inte ska spela. Därför att mingelträffarna kommer bara fånga upp den ena gruppen. Det är så organisationerna växer. Så står samhället plötsligt där med en konvention som säger att av vi måste prata om psykisk ohälsa, en konvention som bara fungerar för hälften av alla drabbade.
Mycket faller bort i den krystade kampen att prata om psykisk ohälsa. Lagen mot barnaga, till exempel, är en ung lag och ännu finns en mängd traumatiserande människor i livet därför att lagen ännu inte nått hela vägen runt det mänskliga intellektet.
Till alla organisationer som verkar för psykisk hälsa: är ni ute efter att lösa problemet med psykisk ohälsa, eller vill ni bara utveckla era organisationer? Jag har minglat som egenföretagare under höga, guldpläterade tak i Kungsholmen och skrivit reklamtexter vid ett rangligt skrivbord på Strandvägen; från alla former av mingel är det ett stenkast till teaterscenen.
Mitt vårdteam är inte överens om ifall jag har en diagnos eller om jag ”bara” är traumatiserad; jag skattar högt på varenda screening. Jag är socialt awkward, begriper inte mellanmänskliga signaler i tid utan det kommer alltid efteråt. Jag pendlar mellan mani och depression, eld och kyla. Hur många trauman döljer sig bakom diagnoserna – är jag bipolär eller ”bara” traumatiserad?
Man får inte glömma att ett trauma tar sig uttryck på olika sätt. Förenklat ser det ut som följer: den ena traumatiserade människan söker tröst i det mellanmänskliga utbytet, blir extremt social och extremt känslig för ensamhet. Den andra traumatiserade människan sluter sig, finner trygghet i ensamheten och blir extremt känslig för det mellanmänskliga utbytet. Vem utav dem tror du blir ambassadör?
Det är ett falskt spel på reklamens och marknadsföringens planhalva som organisationerna inte ska spela. Därför att mingelträffarna kommer bara fånga upp den ena gruppen. Det är så organisationerna växer. Så står samhället plötsligt där med en konvention som säger att av vi måste prata om psykisk ohälsa, en konvention som bara fungerar för hälften av alla drabbade.
söndag 4 juli 2021
Traumats visdom
Vitterheten
Lugnar
Lögner i lugnet
I gungning
Trampa
Jorden
Trampa den platt
Bygg dina tempel
På nytrampad jord
Templen blir ord
På
Ungdomens ungdom
Visdom
Lugnar
Lögner i lugnet
I gungning
Trampa
Jorden
Trampa den platt
Bygg dina tempel
På nytrampad jord
Templen blir ord
På
Ungdomens ungdom
Visdom
fredag 2 juli 2021
Grundmurar mellan människor
Jag äter tre stabiliserande mediciner för att hålla min vrede och förtvivlans ocker i schack. Jag skriver mer än någonsin förut men ärligare och därför otrevligare därför att mitt förflutna han ikapp mig.
Jag kräver ingen förståelse därför att förståelse är en av vår tids värsta missräkningar. Inte ens någon med samma bakgrund som jag är en garanti för förståelse. Våra copingstrategier skulle skilja oss åt.
Innan jag kan sätta ord på allt som händer och har hänt med ett språk som tar både avsändare och mottagare på samma allvar kan ingen förståelse äga rum annat än i små obetydliga fragment av igenkänning.
Tillräckligt många igenkänningsfaktorer kan om man har tur förvandlas till en slutsten och man kan börja smida språket till en slags överenskommelse som evolverar till en gemensam verklighetsuppfattning.
Jag kräver ingen förståelse därför att förståelse är en av vår tids värsta missräkningar. Inte ens någon med samma bakgrund som jag är en garanti för förståelse. Våra copingstrategier skulle skilja oss åt.
Innan jag kan sätta ord på allt som händer och har hänt med ett språk som tar både avsändare och mottagare på samma allvar kan ingen förståelse äga rum annat än i små obetydliga fragment av igenkänning.
Tillräckligt många igenkänningsfaktorer kan om man har tur förvandlas till en slutsten och man kan börja smida språket till en slags överenskommelse som evolverar till en gemensam verklighetsuppfattning.
torsdag 1 juli 2021
Därför är skådespelare vår tids superstjärnor
Gustav Schwarzenegger ligger tre dagar under Stalingrads bråte och överlever och en generation senare uppmanar Arnold Schwarzenegger oss att sova snabbare – slump eller kausalitet? Att döma av de trötta blickar som faller på kalaskulor lutar jag åt det senare.
Vi saknar disciplinen hos kulturikonen Arnold och kakafonin av superhjältar och superskurkar i Marvels och DC Comics universum. Vi kan inte sova snabbare. Vi kan inte tänka bort att pecannötkola är gott. Vi kan inte skriva ett mål på ett papper och programmera in pappret i skallen.
Vi är inte befriade från våra begär. Men det betyder inte att vi är slavar under dem; vi kan fortfarande tänka och känna.
Vad vore jag inte om mina beroenden var sex, umgänge och samtal istället för mat, ensamhet och skrivande?
I alla tider har kulturen fått oss att dergla med våta uppblickar på de som smidigt och stiligt kan knyta rätt fras till reaktion. De är dem vi tyr oss till; vi låter dem forma och formulera vårt samhälles konvention.
Sen gnäller du på att samhället är ytligt.
Vad tror du händer med en individ som saknar egenskaperna som krävs för att leva upp till de våta uppblickarnas förväntningar? Skådespel!
Inte undra på att skådespelare är vår tids superstjärnor.
Vi saknar disciplinen hos kulturikonen Arnold och kakafonin av superhjältar och superskurkar i Marvels och DC Comics universum. Vi kan inte sova snabbare. Vi kan inte tänka bort att pecannötkola är gott. Vi kan inte skriva ett mål på ett papper och programmera in pappret i skallen.
Vi är inte befriade från våra begär. Men det betyder inte att vi är slavar under dem; vi kan fortfarande tänka och känna.
Vad vore jag inte om mina beroenden var sex, umgänge och samtal istället för mat, ensamhet och skrivande?
I alla tider har kulturen fått oss att dergla med våta uppblickar på de som smidigt och stiligt kan knyta rätt fras till reaktion. De är dem vi tyr oss till; vi låter dem forma och formulera vårt samhälles konvention.
Sen gnäller du på att samhället är ytligt.
Vad tror du händer med en individ som saknar egenskaperna som krävs för att leva upp till de våta uppblickarnas förväntningar? Skådespel!
Inte undra på att skådespelare är vår tids superstjärnor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)