Nyttighetens bojor

 

Jag är en absolut onyttig människa.

Vad är er politiska övertygelse?

– ur Enquête av Gunnar Ekelöf 

Det är populärt att låta påskina sina lärdomar från resor mellan klasser. Helst i storvulna ordalag om människans potential. Jag har gjort det och kommit undan med det utan tillstymmelse till ont samvete. Samvetet kommer först när allt är förlorat, när man tvingas tänka större, milasteg från entreprenörsromantiken om människan som spolas barhänt upp på stranden för att spotta i nävarna och börja på igen. Jag pratar om att förlora allt och sedan förstå alldeles för mycket om människan och historien för att vilja konkurrera ut någon i trygghetstävlingen igen. Denna onyttiga människa är min enda kvarlevande hjälte.

Hon är min hjälte därför att hon förstår att Nyttigheten kan ofredas och rövas bort av ändamål som tvättas rena med pengar. Eftersom jag har en vapenproducent i närheten har jag haft den ynnest att få lyssna till inlärda repliker, som syftar till att listigt väja för sunda värderingar. Efteråt undrar jag hur hon kan sova om nätterna. Sen minns jag disciplinens förblindande kraft och förstår. Min onyttiga hjälte och vapenproducenten måste se på varandra med samma dömande blickar. Eftersom vapenproducenten tjänar pengar på sitt ofog är hennes övertag vedertaget.

Det är min övertygelse att tanken förvanskas i nyttighetens hägn. För den som tänker djupt och klart på världen kan ingenting vara heligt. Men en så pass illojal hållning är inte populär. Eftersom jag är konstnär är jag per definition onyttig, och det låter mig tränga igenom alla ideologiska, politiska, religiösa, sociala och ekonomiska tempel efter behag. För min hjälte betyder tystnadsplikten ingenting. Folkets lojalitet är till för dem som förtjänar det, de enda som förtjänar det är de som konsekvent tar avstånd från Darwins lagar om den starkastes makt. Det är fortfarande inte helt mänskligt att vara nyttig i vårt system.

Vad är alternativet då? undrar någon. Du kan väl inte skita i allt? Om det gör det lättare att leva tar jag mig alla friheter. Jag har en nedsatt förmåga att dölja normala reaktioner på framfostrad selektivblindhet. Jag har läst och funderat på saker och tyvärr kan jag inte välja att blunda. Argumentet om nationernas försvarsförmåga är en obegåvad eufemism som kan bestå endast därför att demokratin stryps av tystnadsplikter. Det är inte värdigt en kunskapsdriven civilisation att kalla det för nyttigheter.

Det finns ingen omedelbar nytta i att bryta igenom verkligheten. Det skapar osämja och gör ganska ont. Hellre än att underhålla med min konst vill jag plåga, plåga med så mycket verklighet att verkligheten i sig blir surrealistisk (när människor har lärt sig blunda med norm och tabu följer ofta känslan av surrealism när någon gräver sig förbi). Som autist är tystnader enbart vila, som bäst till för att hålla verkligheten ihop när det fria tänkandet och språket hotar att splittra den. Det är en vacker gest att vilja rädda varandra från sönderfallande, men en dåraktig välgärning.

Ett barn kan aldrig krävas på den medvetna genomlysningen av samhällskroppen. Vuxna borde aldrig få komma undan den. Utan psykiska spänningar som sjuder och kokar och kastar upp konflikter om små ting kunde vi bli fritänkande på riktigt. Det kommer fortsätta betraktas som utopi tills människan växer sig mogen nog att övervinna sig själv (jag talar inte i gängse mening nu, jag talar om att övervinna sin apnatur). Frihetens största seger är och förblir att övervinna människans behov av att tävla om basal trygghet.

Min absolut onyttiga hjälte förstår att konkurrensen hör hemma i naturen och underhållningen, inte i civilisationens vardagsliv. Alla sociala bojor och intellektuella dimridåer som förhindrar det, oavsett hur normaliserade, är hämskor för den fritt tänkande Människan.

Kan nån mäta sig med hon som födde mina barn?

WikiImages, Pixabay

Hur ska någon annan kvinna kunna mäta sig med hon som födde mina barn? Det är något oerhört att leva upp till. Det övertrumfar all åtrå, varje skavank och egenskap, uthärdlig eller ej, alla drömmar och mål och meriter. Det överskuggar all mänsklig ambition.

Det betyder inte att jag är redo att börja om på nytt med barnens mamma. Det är uteslutet. Men vilka vitala delar av mitt förstånd måste jag stänga ner för att se på en annan kvinna med samma glöd? Hon skulle behöva gå igenom något motsvarande arton månaders graviditet och två förlösningar.

Det är absurt att börja jaga nya ligg efter att fått barn. När började människor betyda så lite för varandra: reducerade till sociala lekar i TV-såpornas regi? Jag såg mina barns mamma kräkas sig igenom två graviditeter. Det glömmer jag aldrig. Vilka lekar skulle en ny kvinna behöva gå igenom?

Symptombäraren

Schäferle, Pixabay

En av de gamla proletärförfattarna skrev en gång att det är som att dikta som det är att ro: man rör sig framåt men tittar bakåt. Varje nu är en mjukdel omgiven av ögonblick bakåt och förväntningar framåt. Utan ögonblicken och utan förväntningarna blir nuet alldeles tomt på innehåll. Vi blir tomma behållare, förlamade mottagare av intryck vi inte kan göra något med. Att leva i nuet, som man säger, är att leva med sig själv, i fullständig harmoni med alla sina ögonblick och alla sina förväntningar. Om man inte först lärde sig ro är det det svåraste som finns att leva därför att vattnet är inte alltid stilla.

Ändå ska jag sätta sig mig båten och jag ska få den att röra sig därför att det är så man gör. Du är vuxen nu, säger man, du gör dina egna val och ingen kan säga åt dig vad du ska göra. Naturligtvis beror självständighet och integritet på hur skickligt jag ror men det är så lätt för de som ror att glömma att vi rolösa finns. Alltså glider jag hjälplöst med båten ut på öppet vatten, medan någon ropar åt mig från stranden: ro för helvete! Men jag hör honom inte därför att ur vattnet reser sig en kolossal båge som förmodligen kommer för att dränka mig.

Jag borde få panik och ro utav helvete men inget annat än att vänta i båten fick jag lära mig, vänta ut stormen och slagen och förödmjukelserna. Att jag skulle kunna ta upp årorna glömmer jag alldeles bort och jag kan ingenting höra från stranden därför att jag är upptagen med att vänta på vågen. Att rädslan snart ska ta slut är det enda viktiga och därför väntar jag. Det enda jag riktigt vet är att allt kommer bli bra. Snart. Bara jag väntar.

Naturligtvis vet jag att vågen kan dränka mig. Att det enda vettiga är att ro utav helvete. Men jag gör det inte därför att stormar och slag och förödmjukelser förstör så mycket när man är alldeles ny i båten och aldrig har sett en båt förut. Överlevnadsinstinkten förvrids tills allt som värdkroppen önskar sig är en snabbare väg. Och den snabbaste vägen är alltid inåt när det gör ont, längst in där hinden kryper hop under lejonets klor. Slår jag huvudet i ett rev på sjöbotten eller inte hinner få luft i lungorna snabbt nog känner jag det inte. Det enda instinkten säger mig är att det måste ta slut snabbt så jag slipper vara rädd.

Att jag kommer vara ännu räddare när det över vet jag inte när vågen kommer. När den har rest sin kolossala båge över båten och nästan dränkt mig och släppt mig fri kommer jag vara rädd för vågor. Speciellt de som är kolossala och bågformade. Kanske kommer jag vara rädd för båtar också. Därför ställer jag båten på land och gräver ner årorna i den hårda sanden. Naturligtvis blir jag oproportionerligt arg därför att båten inte rör sig hur hårt jag än sliter i årorna. Det är då någon kommer och säger att båtar inte hör hemma på stranden och att de ska vara i vattnet.

Jag borde sätta hjul på båten men så rädd är jag inte än. Därför glider jag lika hjälplöst ut i vattnet igen. Jag försöker väl få tag i årorna och ro utav helvete som han har sagt till mig men båten bara snurrar på sin axel. Jag blir inte tillräckligt rädd förrän jag är så långt ifrån stranden att han inte kan se mig. Då blir jag räddare än förut, räddare än jag någonsin varit. Och då är det klart vågen kommer, därför att den kommer när man är som räddast. Den här gången får jag tag i årorna men jag ror åt fel håll, rakt in i den rasande vågen som slukar mig i sin kalla, kolossala båge. Men den dränker mig inte. Den gör mig bara räddare.

En dag kanske jag är tillräckligt rädd för att sätta hjul på båten.
Eller modig nog att börja dikta innan jag drunknar.