Om att utmana en framtvingad harmoni

Jan Myrdal klädde av tillvarons pettersöner, visade dem bakom slipade skrud, och dömde på samma gång ut alla Västerlandets idéer med att de inte höll. För det kom han att kallas illojal … Tjugo år som vuxen medborgare har lärt mig att bakom stängda dörrar är det många av oss som kan anklagas för samma illojalitet – till konkurrensens förljugna harmoni är många kritiska. Det bästa man kan säga är kanske att vi står ut.

Göran Greider skrev en gång en bok med den långa, smakfulla titeln Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Han ryter i samma gebit som Myrdal, och visst är det en utbredd längtan. Med stigande psykosociala spänningar i samhället stiger den. Förhoppningsvis inte till kokpunkten. Människor söker vägar till att göra gott eller rädda sig själva. Jag tror man gör klokt i att inte klandra dem för någotdera. För vad ska man annars göra i ett samhälle som kräver arbete av alla arbetsföra i ett näringsliv där företagen för att slåss om överlevnaden måste göra marknaden allt trängre?

Det låter som hyckleri därför att det är det. Men det är svårt att prata om. Arbetslinjen är alltjämt stark i Sverige, och individens ansvar är alltid enklare att åberopa än en reformerad arbetsmarknad. Du hör ju: hur ska man ens börja reformera en arbetsmarknad byggd på fri konkurrens utan att nosa på kommunism? Jag har ingen aning – jag vet bara att det är en mera fruktbar utgångspunkt än att kräva alltmer av ett redan uppspänt folk.

Eftersom jag är konstnär utgår jag givetvis från konsten. Konstnärens ”jobb” är att utmana den framtvingade harmonin i konkurrensen, och – som mängder med litteratur redan gjort – lyfta fram levande liv i förljugenhetens mitt. Hur är det att leva som ofrivillig konkurrent? Det är normalare än du tror. Många klassiker förblir relevanta därför att de fortsätter vara just relevanta. Det finns orsaker till det. Och då borde målet vara att göra dem irrelevanta.

Vi har sett Arbetsförmedlingen springa efter företagen med sina arbetslösa, försöka injaga lite tävlingsinstinkt med CV-kurser och motivationsföreläsningar. Man lär snart som vuxen att även om människor inte kan uttrycka sig exakt, så är de inte blinda för omständigheterna. Proletärförfattare både förr och nu är bevisligen särskilt inbegripna. Att bita ihop är förvisso en dygd, men det tjänar gott att veta när det är läge att sluta. Den upplysta parollen bör vara ”Vi biter ihop, men bara när det behövs!”

Jag tycker om att peta på den förljugna bubblan. Givetvis. Annars hade jag inte skrivit det här. Jag tycker om att ta de stora systemfrågorna på tal. Individfrågor intresserar mig inte överdrivet mycket. Ett tryggt system ger människor bättre förutsättningar att vara snälla mot varandra. Undantag finns, men det är lågt hängande frukter att använda i debatt. Och historiska misstag behöver inte dryftas annat än att de behöver överträffas. Vi är väl överens om utvecklingsbegreppet i alla fall?

Tekniken går framåt oavsett vi vill det eller ej. Människor är passionerade och intelligenta. Systemfrågorna kräver någonting mer av oss, mycket djupare och mera sofistikerat. De kräver att vi ser varandra djupt och klart genom konkurrensens dimmor. Att övervinna tävlingen om tryggheten vore människans största och mest ärofulla seger. Det är ännu långt dit, men att målet är svårt att tänka sig har egentligen aldrig vederlagt någon diskussion.

Eftersom jag är konstnär har jag varken behov eller krav på mig att förklara hur så stora mål ska uppnås. Jag skriver om det jag ser och förstår, intet mer. Många mycket mera vidsynta människor än jag söker svar på samma frågor. Jag stärks i vetskapen om deras existens. Så länge jag kan tro på att alla människor bara försöker klara sig i konkurrensen, och att de gör vad de kan med vad de har, ser jag ingen anledning att sluta.

Man måste inte vara bildad och framburen för att få ta i de stora frågorna. Det är en av våra stora livslögner. Jag lärde mig det sent i livet, men med vad liv jag har kvar kommer jag fortsätta peta på den förljugna harmonin med varje tillfälle jag får. Jag kan bara ignoreras och refuseras för det.

De döda talar tydligast

Sandrine RONGÈRE, Pixabay

Hos döda författare lever texterna i sig själva. De är autonoma väsen med en egen röst. Det finns inget ansikte att stoppa upp orden i, inget monument att hälla satserna i. Alldeles levande för sig själva blir texterna sina egna monument, de får sitt egna uttryck, sin egen plats i vår sinnevärld. Därför, paradoxalt nog, måste jag sikta på ett författarskap som slår igenom postumt, det vill säga ett författarskap jag inte får ta del av.

Det är långt mellan det jag säger och det jag skriver, det jag säger kan inte jämföras med det skrivna. Så jag ägnar min livstid åt att nedteckna mina tankar och fäster sedan hoppet på kommande generationer. Jag skriver inte för min samtid, för att ränna runt och föreläsa på författarkonvent eller sitta av tiden på boksigneringar. Det får mer stresståliga samtidstorskar ägna sig åt.

Stig Dagerman skrev en gång att det enda han fick för sitt författarskap var pengar och tystnad: pengar för att folk ville läsa böckerna och tystnad för att det var svårt att bemöta texten utan gå stick i stäv med sin samhällsplikt. Jag känner ännu behovet av uppmärksamhet – vi lever i en tid, även om den inte skiljer sig mycket från tidigare epoker (vi är bara mer medvetna om det idag), där uppmärksamhet är handlingens drivved och det vänder tankesituationen utåt, förvandlar språket till ett reklammässigt mässande för den största möjliga skara läsare och budskapet försvinner någonstans på vägen och sedan är det inte mer med det. Ett sådant författarskap försvinner i längden.

Jag ägnar min livstid åt ett författarskap som förväntar sig ett postumt erkännande, ett erkännande i samtiden leder bara till meningslöst harvande i debattforum som i alla fall inte betyder någonting därför att det plockas sönder i media. I ett samhälle så fragmenterat, så sönderslitet av trosföreställningar blir retorik det vassaste vapnet för sammanhållning och då kan ett uppskruvat tonläge eller ett simplare ordval utgöra skillnaden mellan framgång och bortfall. För att texterna ska leva sitt eget liv måste ansiktet bakom texten vara död.

Skulle jag mot all förmodan få ett erkännande innan mina dagars ände, räkna inte med att jag bemöter förenklingens elände och förklaringens möda eller visar minsta trånad efter tryggheten, jag vägrar spela med i den sociala lek som får det att verka som om folk helt har förlorat förmågan att associera utifrån egna erfarenheter.

"The broken are the more evolved"

Lidandet kan vara a mess or a bless, allt beror på din copingstrategi och hur väl den sammanfaller med det sociala sammanhang du för tillfället befinner dig i. Man skulle kunna argumentera för att allt är copingstrategier men det ska jag undvika här. Det viktiga är hur man arbetar med sitt lidande. Alla människor lider – religionens och litteraturens äldsta predikament är sambandet mellan liv och lidande –, den som säger någonting annat ljuger eller försöker sälja någonting (Cary Elwes berömda replik i Bleka dödens minut lämnar mig aldrig oberörd). Och om nu alla lider borde livet handla om den som, för att tala klarspråk, bäst paketerar det.

Jag grät i slutet av M. Night Shyamalans Split. Inte av medlidande för Casey Cooke i buren utan en fantastisk James McAvoy i rollen som Kevin Wendell Crumb vars tjugotre personligheter flutit samman till en: det oövervinnerliga odjuret; han har just bänt upp två cellbommar för att ta sig in i buren och slita flickan i flisor när han upptäcker hennes ärr och det gör henne till en av de renhjärtade, de vakna, de ”mer utvecklade”. Han låter henne leva för att ”the broken are the more evolved”. Det är en vacker scen i all sin obscenitet, för alla som lider och för alla som tycker om litteratur och intresserar sig för religion därför att det är det äldsta av människans problem. Personlighetsklyvning och självskadebeteende flyter ihop i en genial röra som en människa som vaket vågar betrakta sitt lidande, med alla dess konsekvensers livkraft, helt enkelt inte missar.

Det är en absurd omtolkning av den sanna berättelsen om Billi Milligan, den förste människan att få sin personlighetsklyvning legitim som juridiskt försvar i ett våldtäktsmål i slutet av sjuttiotalet. Läkarna fann rätt på tjugotre personligheter i Billi, varav en utav dem var den så kallade Läraren, en fusion av alla tjugotre personligheter. M. Night Shyamalan förvandlade förvisso Läraren till ett monster men det är mindre viktigt.

Det är hur som helst fråga om två copingstrategier som båda leder till överlevnad. Det finns många fler. Man skulle som nämnt kunna argumentera för att allt man gör är copingstrategier om man döljer någonting; jobb, sex, hobby, hälsa, samtal och så vidare, och så vidare. Om du har kunnat läsa tidigare inlägg utan att få ont i magen vågar du kanske tänka tanken att all kommunikation är en fråga om att dölja sidor av sig själv till förmån för gemenskapen och då förstår du kanske hur man potentiell sätt skulle kunna bredda begreppet copingstrategi. Det handlar om att klara tillvaron. Att överleva i sin modernaste form.

Självmordets anatomi eller suicidprevention på riktigt

heliofil, Pixabay

När Albert Camus talar om den absurda människan närmar han sig med vetenskaplig precision detta svårfångade koncept: självmordets anatomi hålls samman av ett visst förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft som gått förlorat. Förutsättningen för självmordet att äga rum är med andra ord att det måste funnits en tro på jaget som konstruerat av omgivningen och som av någon anledning förlorats och som i den potentiella självmördarens upplevelsevärld är betydelsefull till den grad att dess frånvaro är ett argument för att avsluta sitt liv. Det innebär att om man klarar att leva utan detta förtroende kommer man inte mörda sig själv. Är det upplyftande eller nedbrytande?

Jag hade aldrig mycket förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft. Därför kommer jag förmodligen överleva. De var aldrig mer än en copingstrategi för att orka bära tyngden på mina axlar, tyngden av att inte kunna filtrera intryck eller möta människor utan ett vinstkompass. Idag har idéerna fått en sådan livkraft att de jämkas med biologiskt liv och det är fel. Idéerna är vårt skydd mot oss själva, vår dödlighet och våra svagheter som måste kompenseras för genom att kleta ihop oss i kluster under den hetsigaste dialektikern. Nietzsche lät Zarathustra framhäva övermänniskan för att människan är något som måste övervinnas och det färgar ännu ledarskapets allra djupaste fundament på ett mönsterbildande sätt som alldeles förirrar den stackare som inte har lärt sig förnekelsens konst.

Självmordets anatomi bottnar i ett instinktivt förtroende för denna förnekelsens konst som, om den tvingas upp till ytan, gör livkraften instabil och därmed individen riskbenägen att vidta den yttersta självuppoffringen för sin tro på gemenskap och idéer. ”Vad är hela litteraturen mot ett begåvat självmord?” frågar sig Stig Dagerman, och jag svarar: ett alternativ. Bara för att det känns som att du är ute och cyklar betyder inte att du är det.

SUICIDPREVENTION PÅ RIKTIGT

F O R T S Ä T T   K Ä M P A

Utanförskap konkretiserat - andra delen

I kristider markeras svagheter både i samhället som kollektiv och hos individerna som befolkar det. Svar på frågor som tidigare var höljda i skimmer kastas plötsligt i ansiktet på medborgarna. Gemenskapens sammanhållning blir bräcklig fram tills ett nytt sätt att kommunicera ett nytt förhållningssätt kan införlivas. Ensamhet och utanförskap blev sådana frågor när det blev en solidaritetshandling att dra sig undan.

Kampen för psykisk hälsa i vår tid är en nagel i ögat för att det är svårt att inte tänka på den som en konsekvens av vårt sätt att leva. Ju längre man betraktar den desto mer framstår den som en kamp mot konsekvenser, och för dem som i allmänhet gör bra ifrån sig (definitionen av detta får du tolka själv) är det som om de drabbade vore människor med dålig inställning. Jag har gjort resan från höga, guldpläterade konferenssalar på Kungsholmen, flådiga mingel på Odenplan, spexiga luncher och ett rangligt skrivbord på Strandvägen - till den psykiska ohälsans ekonomiska, materiella och psykologiska utanförskap, och en sak står smärtsamt klart för mig idag:

det är först när individen definieras i förhållande till sociala sammanhang, av andra eller sig själv, det vill säga när utanförskapet konkretiseras som icke-deltagandet i en specifik gemenskap, som känslan av utanförskap och ensamhet initieras; ensamheten är i sig ingen utlösande faktor! Några år efter Dagermans debut är Tage Aurell lika tydlig som uttrycksfull när han förklarar att det finns rätt och fel psykiska element att ta med sig in i ensamheten för att ensamhet faktiskt kan vara någonting givande för hälsan.

Med det sagt står vi inför ett dilemma: ligger problemet i utanförskapet eller i gemenskapen? Och vad är syftet bakom kampen mot utanförskap och ensamhet? Förra delen avslutade jag med vår tids besatthet av att "bota" utanförskap och huruvida kampen är genuin eller postulerad för kulturpengarna. Nu är det dags att ta upp den tråden:

om det nu är så att gemenskapens tröskel är ett visst sätt att kommunicera som man antingen förhåller sig till eller inte, betyder det att delaktighet står och faller med den individuella oförmågan (eller oviljan?) att respondera på kommunikativa signaler? Och vad gör man åt de som inte ens kan? Gideon Karlsson kommer oundvikligen orsaka dålig stämning. Hur "botar" man utanförskap under sådana omständigheter? Hur ska det ens gå till?

Gideon Karlsson kommer alltid behöva anstränga sig för att stänga in allt som inte är till hjälp för deltagandet. Joker kommer aldrig kunna ta av sig järnbandet; han dör antagligen med många av sina tankar undertryckta. I båda fallen är det fråga om en oförmåga, men den ena oförmågan är lämpligare än den andra. Vad kan göras för att skapa samhörighet runt Gideon utan att ge honom mer eller mindre uppenbara kommunikationslektioner? Och här är tiotusenkronorsfrågan: är det ens nödvändigt för Joker att förändra någonting i sin kommunikation? Hans oförmåga ligger ju alldeles rätt!

Lösningen idag, kraftigt förenklad, lyder som följer i denna rekonstruerade monolog: "Gideon. Titta på Joker. Titta hur han pratar, rör sig, lyssna på vad han säger, vilka ord han använder. Du vill kunna det han kan för du ser att det fungerar. Gör som Joker, här är en lathund". Och åren går, Gideon kanske lär sig bära järnbandet men han behöver ensamheten för att det är bara då han kan tänka och lösa problem. Vad gör han när den förklaras defekt och därför inte tillbörlig? "Kampen" både insinuerar och proklamerar att ensamheten är osund och därför får han aldrig vila hur mycket han än vilar.

Det kommer inte gå bra för Gideon. Han kommer inte orka. Någonstans på vägen tas han förhoppningsvis upp i vårdsektorns underbemannade korrigeringsprogram och kanske löser det sig för honom en dag ändå. Om han lär sig använda språket korrekt och tajma in reaktioner på ett fördelaktigt sätt. Joker och hans kompisar pådyvlas vägledning för att bemöta Gideon på ett inbjudande sätt men det skapar en osäkerhet i gemenskapen för att Gideon hela tiden missuppfattar signaler som är självklara för andra, och snart kommer ingen veta vilken fot de ska stå på och gemenskapen splittras, för om inte Gideon får vara med får ingen vara med.

Slut på andra delen

Utanförskapet konkretiserat - första delen

Stig Dagerman debuterade 1945 med Ormen. Då bedömdes hans sociala analys som präglad av "brinnande kyla och klar blick". Ett år senare var den reaktionär. Ormen utkom i en tid när längtan efter ordning och rädslan för normbrott var påtaglig, inte helt irrelevant för vår tids svårigheter med pandemi och ett svajigt politiskt klimat.

Ormen är en skildring av gemenskapen på en militäranläggning i ett Stockholm under krigsberedskap. I verkligheten ska beredskapen visa sig onödig eftersom de tyska reserverna i Norge som potentiellt sett kunde tränga in på svensk mark omlokaliserades till Frankrike och Italien, men även ett inbillat trauma är ett trauma.

Första kapitlet följer Iréne, bosatt i en av barackerna på anläggningen, som efter ett oroande möte med Bill, en "orm" i alla mänskliga bemärkelser, förlorar allt sinne för ordning och förslavas under sina drifter (ja, i en kovändning och alldeles plötsligt). Resten av kapitlet följer hennes kamp mot den sexuella dragningen till Bill, en kamp som ska kulminera i frågan om hon lyckas stå emot honom eller inte.

Stig Dagerman är allt annat än enkel att läsa. Mycket otacksamt i vår tid. Men gör man ett eller fem försök finns det mycket att hämta under de slingrande metaforerna och sublima omkastningarna. Det blir tydligare i andra kapitlet. Jag ska förklara.

Första kapitlet kan man sammanfatta som ett lösgörande av drifterna, en konsekvens av att oordning råder till följd av samhällskris. Uppgiften är att bekämpa dem. Stå emot lockelserna de pekar på. I det andra kapitlet redogörs för dess effekt på gemenskapen. Och vad kan vara bättre för en dylik undersökning än att placera försöksobjekten i ordningens Mekka?

Andra kapitlet är en redogörelse för åtta personers belägenhet på militäranläggningen; förhållandet till gruppen de tillhör och beredskapens spänning. Premissen är en jämförelse mellan belägenheten innanför och utanför gemenskapen, representerad av två viktiga karaktärer: Gideon Karlsson och Joker.

Gideon är en ordningens man som uppriktigt längtat till det militära, som en vecka in i tjänstgöringen inser att han är som en "sönderskjuten väggklocka", ännu regelbundet tickande, "bland medvetslösa kroppar". Joker är en gammal bergsprängare med martyrdrömmar som villigt offrar sig för gemenskapens harmoni. Han ser sig själv som två rum, ett utåtriktat och ett ångestfyllt, omgärdad av kraftfullt järn "som bara släpper ut ord man inte behöver tänka för att uttala".

Gideon är obarmhärtigt utanför. Han förstår inte signaler, begriper inte vad som kan sägas och vad som behöver förbli osagt och skapar därför dålig stämning - mycket farligt för kristidens redan bräckliga sammanhållning. Han fruktar att ordning är ovidkommande för att det skulle göra hela hans liv ovidkommande. Joker stänger å andra sidan inne allt seriöst han har att säga. Han säger bara det triviala för stämningens skull. När han väl öppnar munnen det vill säga.

Mellan Gideon och Joker finns en tröskel, en gräns mellan vad som bör och inte bör sägas för att harmonin i ett kollektiv ska bevaras. Detta är romanens objekt, det som döljer sig bakom alla slingrande metaforer och (till synes) brist på sammanhang, ett försök att definiera gemenskapens vara eller icke vara som en språklig tröskel. Fundera själv: tänk på kommunikationen i dina olika vardagssituationer, vad som kan och inte kan sägas, hur det sägs och vad som är viktigt för stämningen.

Det kommunicerande språket är uppbyggt i ordkluster, språkstrukturer, som tillsammans med ett visst sätt att distribuera dem på (ton och kroppsspråk) har en viss effekt på sammanhållningen. Att lära sig språkstrukturerna har de flesta med sig instinktivt för att passa in på jobbet, träffa en partner och skaffa vänner. Men hur är det att vara en av dem som inte begriper sig på det? Hur är det att sakna den instinkten? Det är en viktig fråga romanen ställer, på ett långt bättre sätt än vi tycks mäkta med, vi som privilegierats med existens på det upplysta 2000-talet.

Hur är gemenskapen är konstruerad? Vilka beståndsdelar är avgörande för sammanhållningen? Vad är det som skiljer belägenheten innanför och utanför? Går det att generalisera? I vår tid är vi besatta av att bota utanförskap. Men hur många av oss har egentligen funderat på hur det ska gå till?

Går det att säga rätt ut att poängen är att finna rätt på vem det är som upprättar språkstrukturerna, definiera vilka de är och lära sig dem som man lär sig cykla; det vill säga slå järnbalkarna om de två rummen och bara uttala ord som passar sig? Eller ska vi fortsätta låtsas om att det är möjligt att "bota" utanförskap på annat sätt?

Stig Dagerman har något viktigt att säga om utanförskap som vi kanske inte vill veta för att det skulle kasta ett för starkt ljus på frågan ifall ”kampen” är genuin eller bara hopdiktad för kulturpengarna.

Slut på första delen

Inget är så missförstått som ensamheten

Pixabay

"Ingenting är så missförstått som ensamhet, endast i kraft av ensamhet kan människor komma varandra nära. Vi har spalt upp och spalt ner om vad för sorts värderingar vi ska skynda oss att hinna med i, alla på en gång. Vi har idoler så talrika som aldrig det och ilar från den ena till den andra. Men ju mer vi hejade dess mer knöt vi till om den verkliga erkännsamheten. Det märkte vi när vi skrikigt oss hesa. Vi travade beskäftigt iväg och kom tomma åter till en stillhet vi inte visste vad vi skulle göra med. Till en ensamhet som bara liknade hemlöshet. Ty det var där, i den rätta stillheten, den goda ensamheten, vår erkänsla skulle ha begynt. Där vi skulle ha byggt vår absolut egna boning, boningen utan murar men ändå den enda vissa här i världen." - ur Tage Aurells nyårstal inför det nya halvseklet 1949.

Nyårstalet avsåg det kommande halvsekel som vi har att blicka tillbaka på. Det gör vi med förundran över jagets utveckling, från en obetydlig del av ett kollektiv till ett eget epicentrum, och tillbaka till det kollektivistiska som vi med outsinlig övertygelse söker besjäla med våra upojagade illusioner. Sjuttio-, åttio- och nittiotalets självframställning fördes på en resa från dokumentering, genom metafysisk självbejakelse, till den rabulistiska, uppskrikna subjektiviteten i jämställdhetens, hälsans och ekonomismens kölvatten. Under 2000-talet lyftes skriken till onlinebaserade plattformar för självframställning, och det är där vi är nu: ur den uppskrikna tystheten och den radikala erkännsamheten söker vi frigöra subjektet från eftertänksamhetens bojor.

"Ingenting är så missförstått som ensamhet." För Tage Aurell var det lösningen på återuppbyggnaden av Europa efter två världskrig. I vår tid är det lösningen på återuppbyggnaden av oss själva efter internetålderns tekniska och sociala acceleration. Vi hänger inte med oss själva, och i upptakten synliggörs skillnader mellan människor vi inte vill veta av för att det förenar oss med vår historia på ett sätt vi inte kan med. Ensamheten degraderas till samma problemområde som alkoholism, naiva samhällsåtgärder radar upp sig på ett sätt som gränsar till desperation; men det är att skrapa på ytan, pilla på kylarlocket för att låtsas om att man vet någonting om bilar - ensamhet är farligt i den mån man tar med sig det farliga in i den.

Ensamheten "ska vi till varje pris rädda oss ifrån. I tal, i skrift i en hel propagandaapparat av modernaste snitt får vi höra att den först och sist är någonting förhatligt. En ensam människa… det tycks alldeles omöjligt att inte säga de orden så att de inte låter som någonting tragiskt". Så talar Tage Aurell till folk som blickade fram mot andra hälften av 1900-talet, och samma tal kan riktas till oss, sjuttio år senare, med samma relevans och nödvändighet. "Gemenskap! tutar lurarna, gjallarhornen, högtalarna från alla från alla fyra väderstrecken. I flock!". Den som har arbetat med reklam ser inte bara faktumet utan också den bakomliggande mekanismen.

Det är inte "likgiltigt vad du tar med dig in i ensamheten," säger Aurell, "du får tvärtom laga att du tar med dig någonting mycket skönt. Det bästa du har. Det du åtminstone anar är ditt bästa. Din egentliga egendom. Den som det går så evinnerligt lätt att plottra bort i vimlet och marknadsståhejet". Marknadsståhejet för oss är detsamma som då, bara i större omfattning. Det för honom stundande femtiotalet plågades av kontrollbehov, med krigens fasa inbrända på hornhinnorna, som sedan skulle mynna ut i sextiotalets utbrytningsrörelser. Vad gäller den bild av ensamhet han försökte förmedla verkar den ha bemötts med ignorans, om det ens bemöttes alls.

När vi i 2020 års modell av Sverige påbjuds social distansering i coronavirusets antågande får Tage Aurells nyårstal ny relevans. När ensamheten blir pådyvlad kan vi inte förhålla oss till den som vi har gjort, vi måste hitta nya sätt att betrakta den, nya perspektiv. Ensamheten kanske inte är så farlig egentligen? Jag tar honom på orden när han säger "att ensamheten rätt och slätt är vårt läge här i världen. Det ante vi när vi var unga, det känner vi mittvägs, det ser de gamle när vandringen lider mot slutet. Vår lott är ensamhet. Kropp, själ och ensamheten." För varandra, i våra institutioner, är vi medel och verktyg, och kanske därför bör vi bejaka ensamheten, begrunda vad vi tar med oss in i den och betrakta den för vad den kan vara om vi vågar möta den och göra det bästa av den. I längden kan det gynna oss alla.

Lyssna på Tage Aurells essä här

Reflektioner kring bibelterapi (utdrag ur konversation på poeter.se)

Nino Caré, Pixabay

Jag tror att det krävs en litteraturkritisk bibelläsare för att vinnlägga sig vad du säger om den heliga skrift, och dina litterära kunskaper talar ju sitt tydliga språk. Jag har tittat igenom ett antal av dina dikter (och diktare är du så det förslår, en stor poet), ditt förhållningssätt till gudstron är förebildlig. Jag har mycket kvar att göra att gå igenom dina dikter, men jag tror jag förstår bättre "den terapeutiska och lindrande läkedom för min självkännedom, mina fördelar och begränsningar".

Bibelns mer påtagliga filosofier och apologier gör den kanske rentav bättre lämpad som terapeutisk läsning än Almqvists svärmerier, men jag tror - med anknytning till att "den 'riktiga' bibeln, som otvivelaktigt innehåller både geografiska och historiska fakta, olika slags filosofier och myter blandat med apologier för politiska och religiösa föreställningar" - att det samtidigt krävs av den som vill vinnlägga sig de terapeutiska fördelarna att "lära sig läsa" bibeln. Man kan inte bara sätta sig och läsa bibeln som man sätter sig och läser Jaktslottet. Vad man löser in i bibeln tror jag så här i eftertankens töcken, hänger mycket på om man har fått lära sig läsa den eller inte, vilket du ju avslutar med nedan.

Så min fråga blir nog den här: hur kan man vinnlägga sig bibelterapi om man inte har lärt sig läsa bibeln?

Kan man läsa Job på samma sätt som man till exempel läser Werthers lidanden? Kan man läsa evangelierna som man läser Tintomara? Någonting jag märkte i mina religionsstudier var att Jesus lidande hela tiden återberättas från olika perspektiv, projicerat i och associerat till andra karaktärer med "vanlig" hjärtestyrka, hur helheten broderar ut själva poängen med lidandet och att det i sig blir en helande effekt.

Jag fastnade för berättelsen om Franciskus av Assasi och hans omvändelse, när han städar kyrkan och sover på stengolvet efter ett år i fångenskap. Samma sak med Augustinus och hans omvändelse under eken i Milano; omvändelse är sjäva budskapet, nyckelordet och, vill jag hävda, gränslinjen mellan den lärde och olärde bibelläsaren som gör bibelterapin så... riskabel? Svårtillgänglig? Det är där jag inplacerar det reklammässiga i den heliga skrift. För den olärde läsaren blir det kanske rad en apologier för lidandets existens? En rad argument för att bekänna sig till lidandets dygd.

Här skulle jag kunna fortsätta, brodera ut min utläggning till litteratur i största allmänhet, inte minst den äldre litteraturen, som på de flesta håll ställer sig bakom bekännelsen till lidandets dygd, som den har gjort sedan antiken. Man kanske kan säga att det reklammässiga kring lidandets dygd bara mjuknade med kristendomen?

Som du kanske märker så gav vidare reflektioner kring bibelterapi upphov till många tankar, vilket tyder på att den helt klart är värd sin reflektion när allt kommer omkring!