De döda talar tydligast

Sandrine RONGÈRE, Pixabay

Hos döda författare lever texterna i sig själva. De är autonoma väsen med en egen röst. Det finns inget ansikte att stoppa upp orden i, inget monument att hälla satserna i. Alldeles levande för sig själva blir texterna sina egna monument, de får sitt egna uttryck, sin egen plats i vår sinnevärld. Därför, paradoxalt nog, måste jag sikta på ett författarskap som slår igenom postumt, det vill säga ett författarskap jag inte får ta del av.

Det är långt mellan det jag säger och det jag skriver, det jag säger kan inte jämföras med det skrivna. Så jag ägnar min livstid åt att nedteckna mina tankar och fäster sedan hoppet på kommande generationer. Jag skriver inte för min samtid, för att ränna runt och föreläsa på författarkonvent eller sitta av tiden på boksigneringar. Det får mer stresståliga samtidstorskar ägna sig åt.

Stig Dagerman skrev en gång att det enda han fick för sitt författarskap var pengar och tystnad: pengar för att folk ville läsa böckerna och tystnad för att det var svårt att bemöta texten utan gå stick i stäv med sin samhällsplikt. Jag känner ännu behovet av uppmärksamhet – vi lever i en tid, även om den inte skiljer sig mycket från tidigare epoker (vi är bara mer medvetna om det idag), där uppmärksamhet är handlingens drivved och det vänder tankesituationen utåt, förvandlar språket till ett reklammässigt mässande för den största möjliga skara läsare och budskapet försvinner någonstans på vägen och sedan är det inte mer med det. Ett sådant författarskap försvinner i längden.

Jag ägnar min livstid åt ett författarskap som förväntar sig ett postumt erkännande, ett erkännande i samtiden leder bara till meningslöst harvande i debattforum som i alla fall inte betyder någonting därför att det plockas sönder i media. I ett samhälle så fragmenterat, så sönderslitet av trosföreställningar blir retorik det vassaste vapnet för sammanhållning och då kan ett uppskruvat tonläge eller ett simplare ordval utgöra skillnaden mellan framgång och bortfall. För att texterna ska leva sitt eget liv måste ansiktet bakom texten vara död.

Skulle jag mot all förmodan få ett erkännande innan mina dagars ände, räkna inte med att jag bemöter förenklingens elände och förklaringens möda eller visar minsta trånad efter tryggheten, jag vägrar spela med i den sociala lek som får det att verka som om folk helt har förlorat förmågan att associera utifrån egna erfarenheter.

Självmordets anatomi eller suicidprevention på riktigt

heliofil, Pixabay

När Albert Camus talar om den absurda människan närmar han sig med vetenskaplig precision detta svårfångade koncept: självmordets anatomi hålls samman av ett visst förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft som gått förlorat. Förutsättningen för självmordet att äga rum är med andra ord att det måste funnits en tro på jaget som konstruerat av omgivningen och som av någon anledning förlorats och som i den potentiella självmördarens upplevelsevärld är betydelsefull till den grad att dess frånvaro är ett argument för att avsluta sitt liv. Det innebär att om man klarar att leva utan detta förtroende kommer man inte mörda sig själv. Är det upplyftande eller nedbrytande?

Jag hade aldrig mycket förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft. Därför kommer jag förmodligen överleva. De var aldrig mer än en copingstrategi för att orka bära tyngden på mina axlar, tyngden av att inte kunna filtrera intryck eller möta människor utan ett vinstkompass. Idag har idéerna fått en sådan livkraft att de jämkas med biologiskt liv och det är fel. Idéerna är vårt skydd mot oss själva, vår dödlighet och våra svagheter som måste kompenseras för genom att kleta ihop oss i kluster under den hetsigaste dialektikern. Nietzsche lät Zarathustra framhäva övermänniskan för att människan är något som måste övervinnas och det färgar ännu ledarskapets allra djupaste fundament på ett mönsterbildande sätt som alldeles förirrar den stackare som inte har lärt sig förnekelsens konst.

Självmordets anatomi bottnar i ett instinktivt förtroende för denna förnekelsens konst som, om den tvingas upp till ytan, gör livkraften instabil och därmed individen riskbenägen att vidta den yttersta självuppoffringen för sin tro på gemenskap och idéer. ”Vad är hela litteraturen mot ett begåvat självmord?” frågar sig Stig Dagerman, och jag svarar: ett alternativ. Bara för att det känns som att du är ute och cyklar betyder inte att du är det.

SUICIDPREVENTION PÅ RIKTIGT

F O R T S Ä T T   K Ä M P A

Utanförskap konkretiserat - andra delen

I kristider markeras svagheter både i samhället som kollektiv och hos individerna som befolkar det. Svar på frågor som tidigare var höljda i skimmer kastas plötsligt i ansiktet på medborgarna. Gemenskapens sammanhållning blir bräcklig fram tills ett nytt sätt att kommunicera ett nytt förhållningssätt kan införlivas. Ensamhet och utanförskap blev sådana frågor när det blev en solidaritetshandling att dra sig undan.

Kampen för psykisk hälsa i vår tid är en nagel i ögat för att det är svårt att inte tänka på den som en konsekvens av vårt sätt att leva. Ju längre man betraktar den desto mer framstår den som en kamp mot konsekvenser, och för dem som i allmänhet gör bra ifrån sig (definitionen av detta får du tolka själv) är det som om de drabbade vore människor med dålig inställning. Jag har gjort resan från höga, guldpläterade konferenssalar på Kungsholmen, flådiga mingel på Odenplan, spexiga luncher och ett rangligt skrivbord på Strandvägen - till den psykiska ohälsans ekonomiska, materiella och psykologiska utanförskap, och en sak står smärtsamt klart för mig idag:

det är först när individen definieras i förhållande till sociala sammanhang, av andra eller sig själv, det vill säga när utanförskapet konkretiseras som icke-deltagandet i en specifik gemenskap, som känslan av utanförskap och ensamhet initieras; ensamheten är i sig ingen utlösande faktor! Några år efter Dagermans debut är Tage Aurell lika tydlig som uttrycksfull när han förklarar att det finns rätt och fel psykiska element att ta med sig in i ensamheten för att ensamhet faktiskt kan vara någonting givande för hälsan.

Med det sagt står vi inför ett dilemma: ligger problemet i utanförskapet eller i gemenskapen? Och vad är syftet bakom kampen mot utanförskap och ensamhet? Förra delen avslutade jag med vår tids besatthet av att "bota" utanförskap och huruvida kampen är genuin eller postulerad för kulturpengarna. Nu är det dags att ta upp den tråden:

om det nu är så att gemenskapens tröskel är ett visst sätt att kommunicera som man antingen förhåller sig till eller inte, betyder det att delaktighet står och faller med den individuella oförmågan (eller oviljan?) att respondera på kommunikativa signaler? Och vad gör man åt de som inte ens kan? Gideon Karlsson kommer oundvikligen orsaka dålig stämning. Hur "botar" man utanförskap under sådana omständigheter? Hur ska det ens gå till?

Gideon Karlsson kommer alltid behöva anstränga sig för att stänga in allt som inte är till hjälp för deltagandet. Joker kommer aldrig kunna ta av sig järnbandet; han dör antagligen med många av sina tankar undertryckta. I båda fallen är det fråga om en oförmåga, men den ena oförmågan är lämpligare än den andra. Vad kan göras för att skapa samhörighet runt Gideon utan att ge honom mer eller mindre uppenbara kommunikationslektioner? Och här är tiotusenkronorsfrågan: är det ens nödvändigt för Joker att förändra någonting i sin kommunikation? Hans oförmåga ligger ju alldeles rätt!

Lösningen idag, kraftigt förenklad, lyder som följer i denna rekonstruerade monolog: "Gideon. Titta på Joker. Titta hur han pratar, rör sig, lyssna på vad han säger, vilka ord han använder. Du vill kunna det han kan för du ser att det fungerar. Gör som Joker, här är en lathund". Och åren går, Gideon kanske lär sig bära järnbandet men han behöver ensamheten för att det är bara då han kan tänka och lösa problem. Vad gör han när den förklaras defekt och därför inte tillbörlig? "Kampen" både insinuerar och proklamerar att ensamheten är osund och därför får han aldrig vila hur mycket han än vilar.

Det kommer inte gå bra för Gideon. Han kommer inte orka. Någonstans på vägen tas han förhoppningsvis upp i vårdsektorns underbemannade korrigeringsprogram och kanske löser det sig för honom en dag ändå. Om han lär sig använda språket korrekt och tajma in reaktioner på ett fördelaktigt sätt. Joker och hans kompisar pådyvlas vägledning för att bemöta Gideon på ett inbjudande sätt men det skapar en osäkerhet i gemenskapen för att Gideon hela tiden missuppfattar signaler som är självklara för andra, och snart kommer ingen veta vilken fot de ska stå på och gemenskapen splittras, för om inte Gideon får vara med får ingen vara med.

Slut på andra delen

Utanförskapet konkretiserat - första delen

Stig Dagerman debuterade 1945 med Ormen. Då bedömdes hans sociala analys som präglad av "brinnande kyla och klar blick". Ett år senare var den reaktionär. Ormen utkom i en tid när längtan efter ordning och rädslan för normbrott var påtaglig, inte helt irrelevant för vår tids svårigheter med pandemi och ett svajigt politiskt klimat.

Ormen är en skildring av gemenskapen på en militäranläggning i ett Stockholm under krigsberedskap. I verkligheten ska beredskapen visa sig onödig eftersom de tyska reserverna i Norge som potentiellt sett kunde tränga in på svensk mark omlokaliserades till Frankrike och Italien, men även ett inbillat trauma är ett trauma.

Första kapitlet följer Iréne, bosatt i en av barackerna på anläggningen, som efter ett oroande möte med Bill, en "orm" i alla mänskliga bemärkelser, förlorar allt sinne för ordning och förslavas under sina drifter (ja, i en kovändning och alldeles plötsligt). Resten av kapitlet följer hennes kamp mot den sexuella dragningen till Bill, en kamp som ska kulminera i frågan om hon lyckas stå emot honom eller inte.

Stig Dagerman är allt annat än enkel att läsa. Mycket otacksamt i vår tid. Men gör man ett eller fem försök finns det mycket att hämta under de slingrande metaforerna och sublima omkastningarna. Det blir tydligare i andra kapitlet. Jag ska förklara.

Första kapitlet kan man sammanfatta som ett lösgörande av drifterna, en konsekvens av att oordning råder till följd av samhällskris. Uppgiften är att bekämpa dem. Stå emot lockelserna de pekar på. I det andra kapitlet redogörs för dess effekt på gemenskapen. Och vad kan vara bättre för en dylik undersökning än att placera försöksobjekten i ordningens Mekka?

Andra kapitlet är en redogörelse för åtta personers belägenhet på militäranläggningen; förhållandet till gruppen de tillhör och beredskapens spänning. Premissen är en jämförelse mellan belägenheten innanför och utanför gemenskapen, representerad av två viktiga karaktärer: Gideon Karlsson och Joker.

Gideon är en ordningens man som uppriktigt längtat till det militära, som en vecka in i tjänstgöringen inser att han är som en "sönderskjuten väggklocka", ännu regelbundet tickande, "bland medvetslösa kroppar". Joker är en gammal bergsprängare med martyrdrömmar som villigt offrar sig för gemenskapens harmoni. Han ser sig själv som två rum, ett utåtriktat och ett ångestfyllt, omgärdad av kraftfullt järn "som bara släpper ut ord man inte behöver tänka för att uttala".

Gideon är obarmhärtigt utanför. Han förstår inte signaler, begriper inte vad som kan sägas och vad som behöver förbli osagt och skapar därför dålig stämning - mycket farligt för kristidens redan bräckliga sammanhållning. Han fruktar att ordning är ovidkommande för att det skulle göra hela hans liv ovidkommande. Joker stänger å andra sidan inne allt seriöst han har att säga. Han säger bara det triviala för stämningens skull. När han väl öppnar munnen det vill säga.

Mellan Gideon och Joker finns en tröskel, en gräns mellan vad som bör och inte bör sägas för att harmonin i ett kollektiv ska bevaras. Detta är romanens objekt, det som döljer sig bakom alla slingrande metaforer och (till synes) brist på sammanhang, ett försök att definiera gemenskapens vara eller icke vara som en språklig tröskel. Fundera själv: tänk på kommunikationen i dina olika vardagssituationer, vad som kan och inte kan sägas, hur det sägs och vad som är viktigt för stämningen.

Det kommunicerande språket är uppbyggt i ordkluster, språkstrukturer, som tillsammans med ett visst sätt att distribuera dem på (ton och kroppsspråk) har en viss effekt på sammanhållningen. Att lära sig språkstrukturerna har de flesta med sig instinktivt för att passa in på jobbet, träffa en partner och skaffa vänner. Men hur är det att vara en av dem som inte begriper sig på det? Hur är det att sakna den instinkten? Det är en viktig fråga romanen ställer, på ett långt bättre sätt än vi tycks mäkta med, vi som privilegierats med existens på det upplysta 2000-talet.

Hur är gemenskapen är konstruerad? Vilka beståndsdelar är avgörande för sammanhållningen? Vad är det som skiljer belägenheten innanför och utanför? Går det att generalisera? I vår tid är vi besatta av att bota utanförskap. Men hur många av oss har egentligen funderat på hur det ska gå till?

Går det att säga rätt ut att poängen är att finna rätt på vem det är som upprättar språkstrukturerna, definiera vilka de är och lära sig dem som man lär sig cykla; det vill säga slå järnbalkarna om de två rummen och bara uttala ord som passar sig? Eller ska vi fortsätta låtsas om att det är möjligt att "bota" utanförskap på annat sätt?

Stig Dagerman har något viktigt att säga om utanförskap som vi kanske inte vill veta för att det skulle kasta ett för starkt ljus på frågan ifall ”kampen” är genuin eller bara hopdiktad för kulturpengarna.

Slut på första delen