Äkta frihet är fortfarande nedbrytande

Att vara en fritt tänkande individ förutsätter att vara omutlig med sin tankefrihet och att inte hålla någonting för heligt som man själv inte har valt. Men det betyder att nästan ingen är riktigt fritänkande. Det är oroväckande. Floskeln om att tänka själv är en billig parodi på grundidén.

De flesta verkar inbilla sig att fritänkande är något man förlustar sig med på fritiden. Då blir det knappast överraskande när människor börjar kommunicera i enfaldiga koder istället för djupa samtal. Precis så överlämnas den demokratiska makten åt en intellektuell elit. Att göra avbön på sitt fritänkande för den ekonomiska överlevnadens skull är ett klassiskt recept på ökade klyftor i ett kunskapssamhälle.

Att vara fritänkande är inte detsamma som att vara intellektuell. Du måste inte kunna uttrycka dig sofistikerat. Det som krävs är att du inte låter någonting i samhället kringskära dina tankar. Ett inte helt litet krav. Jag skulle aldrig be någon tänka själv, eftersom jag vet vad det kostar. Människor är långt ifrån så fria som det låter i uppiffad propaganda.

Det tog mig flera år att bli fritänkare. Jag var tvungen (ordet är korrekt, för jag gjorde det inte frivilligt) att bryta ner mina band till samhället och Det sociala för att se klarare vad jag själv tänker och känner. Att kritisera arbete och kapitalism är bara en teoretisk rättighet. I praktiken är vi så hjärntvättade att kritiken motsätter sig naturen själv. Att ta den på fullaste allvar kan fortfarande, 300 år efter frihetsrevolutionerna, stå en människa dyrt.

När jag strävade efter en karriär trodde jag på framgången med religiös intensitet, predikade den där jag kom åt. Framgångstanken var min livsluft. Ingenting annat än den totala sönderslitningen hjälpte mig att vakna upp och skala av mig min tro på den köpta personliga utvecklingens ansikten. Att helt bli mig själv och fokusera på min enda fallenhet: att uttrycka mig, kostade mig nästan allt, närapå även livet.

Jag kan inte överhuvudtaget vara en fri människa och på samma gång gå med på någon behärskning. Behärskningen bygger murar runt det fria uttrycket, murarna klämmer in mig i en persona. Eftersom konsten per definition är det enda slags ”arbete” som främjar absolut fria uttryck, finns inget annat sammanhang vari jag kan existera utan murar.

Jag behärskar mig med barnen, för barnens skull, därför att de är barn – mina krav på vuxna är större. Måhända är kraven orättvisa eftersom förmågan att uttrycka sig skiftar, men de är grundade i en okuvlig tro på människans inre potential. Några övriga förpliktelser har jag inte, därför är jag omutlig. Jag måste överhuvudtaget inte acceptera någonting i den vuxna världen (jag tar nämligen valfriheten på allvar). Förminskande värdegrunder som vinst och förlust har ingen betydelse när jag väljer.

Jag är medveten om att det jag vet idag kan vederläggas imorgon. Men att jag kan överbevisas är ingen anledning att ödmjuka mig till tystnad, och däri frånsäga mig min demokratiska röst. Jag är inte slav under någonting – för det har jag mycket ont. Det är den köpta friheten som är bekväm. Den äkta är fortfarande nedbrytande.

Allas lika värde är värdig motvall till apnaturen

 

Alla människor är inte lika mycket värda. Men det finns inget värde i att vi inte är det. De allra flesta, faktiskt oavsett politisk ståndpunkt, vill ha ett samhälle där alla är lika mycket värda. Därför att det är det enda samhälle som kan vara drägligt att leva i.

Människor som känner sig värdelösa lever tungrodda liv – det vet vi. Förutsatt att de är sämre på att dölja sina känslor. Men att vara skicklig på att dölja känslor och samtidigt känna sig värdelös är en mycket sorglig kombination.

Låt oss ta ytterligare ett steg: tänk dig att du både känner dig värdelös och på samma gång får det bekräftat av samhället och andra människor. Det existerar fortfarande som levande verklighet för många, sådär tre sekler efter franska revolutionen och ett drygt sedan vår egen arbetarrevolution stred fram folkhemssverige.

Om det nu är sant, efter dagssystemets mått (ekonomiska, sociala, psykologiska, etc.), att alla inte är lika mycket värda, då anser jag är det finns störst förtjänst i att utgå från brännande nuläge och därifrån öppna spjäll mot bättring.

Jag kan inte se några bevis på att alla människor är lika mycket värda. Men det jag ser är en nära på orubblig tro på det. Det är och bör vara trösterikt. Det visar nämligen på att vi är många som har lärt läxan av historiens bångstyriga rörelser.

Albert Camus skrev en gång om en gammal politiker i franska revolutionstiden som drömde om en värld under en enda flagg. Hans namn var Anacharsis Cloot, och fast drömmen inte är i närheten av att slå in vet jag många som åtminstone inte ser den som någon omöjlighet.

Civilisationen som fenomen är och förblir ett avståndstagande från naturens lagar. Vi vill inte ha mördande konkurrens. Faktum är att många kämpar för att övervinna den. Föreningar, särskilt kulturföreningar, är oftast det första jag kommer på när jag krävs på exempel. Till sina väsen är de arbetssamhällets raka motsats eftersom precis alla får delta praktiskt taget villkorslöst. De villkor som finns brukar vara outtalade när gruppen etablerats, men det säger ingenting om föreningen i sig.

Konkurrens är en viktig grundbult inom idrott och underhållning. Men konkurrens om tryggheten vill de flesta slippa undan. Efter tjugo år som vuxen har jag mött många blickar i många samtal och de flesta som uppskattar konkurrensen har ofta behövt den för sina inre spänningars skull. I övrigt är det många som bara står ut. Det finns en stor sanning här.

Människor kan inte vara lika mycket värda i ett arbetsamhälle där de måste konkurrera om jobben och pengarna för att vara något värda. Det säger sig självt. Så här långt in i samtalet brukar basinkomst och/eller full sysselsättning komma på tal. Två utopiska idéer som örfilats så dant att de fått mindervärdeskomplex. Det är verkligen sorgligt för civilisationens tankebank.

Så om vi inte kan konkurrera om det basala för att alla ska vara lika mycket värda i samhället, lämnas vid med två lösningar: 1) Samtalen om basinkomst och full sysselsättning bör upplivas i realismens hägn, om inte annat för den intellektuella utvecklingens skull, eller 2) så redogör vi exakt och utförligt för varför det behöver fortsätta vara som det har varit i alla tider, det vill säga att människor värderas utifrån sina psykologiska och fysiska konstitutioner, sociala positioner, reda pengar och grannlåt som titlar och meriter.

Att stanna här för att diskussionen blir svår är inte klokt. Det blir likvärdigt med att bara godkänna enkla idéer, oavsett vad de leder till, enbart därför att de är lättare att fatta. Det är ett recept på puckad politik. Jag är säker på att vi kan bättre.

Jag kan uppriktigt säga att alla människor är lika mycket värda. Därför att vad de äger och roar sig med, hur de klär sig eller vad de jobbar med är bara skinn. Karaktären, människan, sitter djupare. Och jag är fast övertygad om att varje människa innehåller ett universum, därför blir jag nyfiken på vad hon tänker och känner i själen som verkar ini henne.

Det är inte bara därför att jag är autistisk som sociala koder blir till luft och skrammel. Det är en värdegrund jag har utvecklat som människa efter två decennier som vuxen bland vuxna människor. Vi lever i en uppspänd tid och tyvärr är det "rädda sig den som kan" som fortfarande gäller. Jag behöver orka leva i den här världen precis som du. Forcerad tystnad och hyckleri dödade mig nästan innan jag fann min väg.

Så länge jag kan fortsätta se alla människor som lika mycket värda kan jag gå rak i ryggen, i trygg förvissning om att jag lärde mig livets och historiens läxa. Jag gick ner mig rejält i depressionens träsk när mina masker föll, men fann min väg till slut, och jag ger mig fan på att inte ta ett enda steg mot apnaturen igen.

Jag medger att det är ett osunt sätt att leva när konkurrensen i samhället blir allt trängre, men det är det enda sättet för mig att leva. Allas lika värde är ingen dröm längre: det är livs levande verklighet, ett sätt att se och känna och uppleva världen och människorna.

Jag kommer aldrig kräva någon på att efterleva mina ideal. Det vore cyniskt eftersom jag vet vad det kostar att inte delta i det hysteriska gejmet. Men om du menar allvar med att alla människor är lika mycket värda, bör du åtminstone börja dra fulla konsekvenser av vad som händer i ett samhälle där människor hävdar allas lika värde, men sitter fast i ett samhällssystem där de varken är lika mycket värda eller någonsin kan bli det om näringslivet och dess kringliggande trygghetsmyndigheter överhuvudtaget ska kunna fortsätta fungera i nuvarande form.

Alla som känner sig värdelösa och får det bekräftat i samhället kommer inte att isolera sig med läsning som jag gjorde. Några av dem är tvärtom ganska handlingskraftiga och kommer att orsaka mycket ofog när de kommer åt. Värt att tänka på!

Fem år senare...

Det är hart när fem år sedan mitt senaste inlägg på Kulturgranaten. Mitt psykiska tillstånd var på upphällningen. En snabb genomläsning av texterna vittnar därom, något jag ogärna ville påminnas om; jag fann bloggen av en slump idag och insåg att många av tankarna som utvecklats och förädlats nu, tog sina första stapplande steg i mitt utslagna, sönderbråkade psyke 2020-2021. De plågar mig inte längre, samhällets inneboende och djupgående motsättningar är vad de är, man tjänar i praktiken inte mycket att dryfta dem – jag skiter givetvis i det.

Presentationen av mig gör mig däremot obekväm till mods. Icke desto mindre är den sann. Mina erfarenheter, goda som onda, är en del av mig, de har format mig till den jag blivit. Jag ursäktar mig inte längre. Jag låter mig frodas men märker att även mörka sidor förädlas, ty vi är komplexiteten framavlad. Tabuer är en sinnesslö språkförbistring, alla ämnen som påverkar samhället måste behandlas, hänsynslöst om så krävs. Det gör oss inte till fiender så länge vi inte hemfaller till banaliteter.

Jag visste det redan då. Men när mitt sinne sprack föll jag med splittret in i samhällets motsättningar. Jag är nu den jag alltid velat vara, en gång i tiden hade jag mycket svårt att erkänna det. Sanningen kommer sällan gratis. Till priset av att slicka gränsen till självmord och fängelse fann jag den. Nu är ingenting heligt, inget ämne oantastligt. Det gör mig trots allt inte till en grym person. Jag är tvärtom mycket trevlig och sörjer noga för att vara det.

Min kritik syftar till system. Min värdegrund och fulla övertygelse är att varje man, kvinna och barn på jorden är oskyldiga, vad de än gjort och begått. Det fria valet är bluff och sken när vi alltjämt är trängda av konventioner och dess sociala koder och förenklingar. Jag angriper aldrig en individ, det är hopplöst närsynt. Men system är lovliga byten. En människa kan alltid gå fri – ett system kan det inte. Vi måste alltid vara vakna nog för att kunna omförhandla dem. Det är en grundsten i demokratin. Ingen harmoni i världen kan freda ett system som sviker.

De som efter gottfinnande kan maskera sina känslor och tankar håller aldrig med mig. Deras närsynthet är biologisk – deras medlöperi galopperar i följd. De kommer att referera till någon gammal filosof och slänga sig med anklagelser om utopi och surrealism. Valfriheten är fredad i den rika världen, förljugen endast för de särställda. Debatterna trevar, klichéer serveras med axelryckningar, tröttsam är den som vill tränga djupt ner och syna motsättningarna. Den lilla Vardagen är en rustning till för att tysta dem som vill stöta lansen hårt. De som inte kan slå sig för bröstet med en fullödig Vardag kommer snart få visa CV och kreditbedömning för att få uttala sig i bärande ämnen.

Jag såg det redan då. Men då gjorde det ännu mycket ont. Mitt liv och min obefintliga ställning viskade om att jag hade fel om allt. Jag orkade inte bära mina misslyckanden och tankarna, orkade inte bära den förändring i mig som börjat. Det enda av värde, när allt kommer kring, är att jag fortsatte ändå, och mot alla odds har jag blivit stark nog att inte längre kunna tystas så enkelt – med annat än våld (den som fryser ut mig försöker bara rädda sig själv, det biter inte hårdare än när en hund vänder bort blicken). Därför fortsätter jag med Kulturgranaten. Därför att tankarna som en gång slet sönder mitt psyke och slog sönder mitt liv, var embryon till det enda jag kan vara utan att ljuga för mig själv: en kulturgranat.

Jag säger inte längre att jag till det inre måste vara ond, som kan hysa så starka känslor gentemot listiga ojämlikhetsmekanismer. Är det allvar menat med att en människa är ett universum kan hon innehålla oerhört, både motstridigt och enhetligt. Jag spelar gitarr och sjunger i ett rockband, säger hela tiden till mina barn att jag älskar dem, gråter till sorgsamma berättelser och talar varmt med människor. Min vrede är blott en del av mitt jag, en del av mig som inte orkar blunda, som på något sätt och inom mina gränser måste tala om det som svider i samhällskroppen. Länge trodde jag att min godhet gått förlorad. Jag insåg till slut att konkurrensens marknad, för sin egen skull, behöver en persona av varje individ för att kunna inympa dem i sitt system.

Jag skriver teaterpjäser, dikter och låttexter och essäer om somligt. Jag gräver djupt, djupt i tystnaden mellan människor, skär igenom tabuer och signaler och sliter med rötterna upp allt jag kommer åt med tankens kraft. För att parafrasera Thomas Piketty: ett samhälle definieras av vad det förpassar till periferin. Jag söker hänsynslöst och exakt efter vad i det perifera som inte går an, sätter ord på allt. Antonin Artauds grymhetsteater fann språket otillräckligt, jag sätter ord på galenskapen eftersom galenskapen är galen enbart därför att den inte kan blunda. Galenskapen har sin logik och sina perspektiv. Ge den språkets fulla kraft och den kommer att tränga igenom realismens kärna och finna dess motsats.

Jag kommer säkert att skriva om detta i framtida inlägg, så jag nöjer mig med att säga följande: realismens surrealism är att hysa djup förståelse för det realistiska samhället, och sedan upptäcka att man inte blir förstådd av dess företrädare. Det ger realisterna en otäck air av medlöperi – en blindhet som människor har allt att vinna på.

Livet är en växellåda

mohamed Hassan, Pixabay

Och medvetandet far ut i kroppen och så lägger man sig med skal för att stå rakare i ryggen och sedan slipper man se patrasket som inte förstått att lägga manken till.

Livet är en växellåda med bestämda sinnesstämningar och bara man lär sig bläddra bland dom som man bläddrar i en bok kan man leva på båda sidor om skinnet.

Jag är trött, inte bara därför att jag är deppig, mitt liv är inte faser utan cykler och mitt i klockan sitter en vilja att fly. Men man kan inte bli kvitt sig själv bara genom att flytta på sig. Klockan följer med.

Svängningarna blir bara värre och när jag ser livet ordna sig för andra blir avståndet bara längre och längre och jag sjunker djupare tills blått blir svart men det är kanske bara avund, jag vet inte så noga.

Jag hade mitt krig och det gick inte. Det känns som kriget är över för min del. Jag skriver mina alster och livet, det får liksom hänga i sina trådar. Jag slog en kil mellan mina barn och mitt ursprung och den sitter hårt nu när kraften gått åt.

Jag tar en dag i taget men dagarna går i varandra, ibland vaknar jag till och inser min belägenhet, ibland är jag insnöad i en skön dimma. Det är då jag skriver och det är då jag känner mig levande och däremellan finns bara väntan och en tid som sväller.

Jag önskar mig inget annat liv i en annan tid. Det är väl konstigt därför att jag borde göra det. Men på något sätt är det betryggande att låta allting värka ut istället, då känner jag åtminstone någonting annat än avunden och tomheten som skaver på trådarna.

En bön vid självmordets rand

Free-Photos, Pixabay

Här är vi nu, du och jag, självmordet. Fram tills nu har våra vägar korsats i små inskott på vägen. Nu möts vi, till sist, jag ovetande om hur jag ska bemöta dig och du ovetande om jag kommer bemöta dig överhuvudtaget. Ditt grepp om min bringa är nu hårt och kallt. Jag känner det spännas precis som allt annat spänner som en järnring om min hjässa. Jag har givit upp om livet, jag känner det med kraften hos en tomhet som hela tiden expanderar. Jag har tagit vad jag har och gjort vad jag kunnat. Nu finns ingen annan väg än återgången till vad jag var från början: sävlig och klumpig och tafatt.

Gud, Fader, jag har givit upp om livet, och jag vet icke hur jag skall ta mig åter till ljuset. Fräls mig från dessa onda tankar. Led mig vägen till Dig. Fräls mig och jag skall följa Din väg. Rädda min själ, fräls mig för Din nåds skull. Ty i döden tänker man icke på Dig (Ps. 6:5-6). Gud, Fader, fräls mig fri från skuld och jag skall återbörda och göra bot i Ditt namn. Herre, kungör mig Dina vägar, lär mig Dina stigar, led mig i Din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud (Ps. 25:4-5). För Ditt namns skull, Herre, förlåt min missgärning, ty den är stor (Ps. 25:11).

Befria mig undan dessa kval, tag mig till Dig som en av Dina. Jag äro blott ett lamm i Din försyn. Giv mig frid i Ditt namn. Amen.

Fräls mig, Fader, från synd och skam. Låt Orden fylla mig med jämnmod, låt världen sluta bulta i min kropp. Visa mig vägen till Gudomlig kärlek och jag skall finna min väg till Dig. Icke från människor, ej heller genom människa, utan genom Jesus Kristus och genom Gud, Fadern, som har uppväckt honom från de döda (Gal. 1:1).

Fader vår som är i himmelen!
Helgat varde Ditt namn;
tillkomme Ditt rike; ske Din vilja,
såsom i himmelen så ock på jorden;
vårt dagliga bröd giv oss i dag;
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro;
och inled oss icke i frestelse,
utan fräls oss från ondo (Matt. 6:9-13).

Släpp min bringa och min hjässa fria från världens och självmordets ok. Låt mig andas fri luft igen. Låt mig besegra denna tankens monstruositet och vandra genom dalen utan kedja och ståt. Detta är min bön till Dig, Gud, Fader, Herre. Förlåt mig för mina synder och jag skall vandra de vägar Du visar mig. Amen.

Från toppen av Kebnekaise syns ingenting

Simon, Pixabay

Berget tillskrivs en större roll än det förtjänar: vilken plåga som helst har samma effekt. Berget är bara tacksammare att prata om därför att det leder uppåt. Från toppen av Kebnekaise syns ingenting, bara en stor gråblå, opersonlig dimma.

Livets prövningar ska inte jämföras med bergsklättring, utan vice versa – berget är ett alternativ för den som inte känner livets prövningar tillräckligt djupt. Vi som lever närmare vår dödlighet behöver inte klättra i berg. Det räcker för oss att kliva utanför dörren.

När väggarna börjar krypa närmre, när tankarna virvlar som stridsflygplan och historiens hela problem tornar upp sig i ensamheten, då förnimmer vi motsvarigheten till bergsklättring.

Vägen till förståelse går underifrån: slit dig loss från motivationshjulet och döm dig själv. Hårt. Glöm allt vad positivt tänkande vill säga, glöm alla hemliga tricks. Glöm scheman, listor, mindmaps och köpta strategier. Det finns ingen lathund.

Det du är ute efter på toppen av berget gör så ont och väger så tungt att du hellre klättrar och säger det alla säger som kommer tillbaka med inte mer än ett minne och ett samtalsämne.

Vulkanisten

Jag är vulkanist, flink i små slag. Rasande aktiv och långsam och spak...

Ibland drömmer jag om att bo i en cell

kalhh, Pixabay

Naturligtvis funderar jag på det när jag tar kniven ur kökslådan: ta den med mig ner till butiken, lägga den på disken, säga åt butiksföreståndarens att ringa polisen – enkelvägen till häktet, till tolv kvadratmeter och slutet på det eviga bombardemanget av intryck. Det finns två typer av ångestridna människor: de som tar ut sin ångest på sig själva och de som tar ut den på andra. Jag anser att jag förtjänar att leva i världen men inte att världen förtjänar att jag gör mig själv illa.

Jag är inte mållös. Jag har ett teleskop och det är inställt och klart. Jag skriver, väntar, försöker att inte göra något dumt. När tanken tänds i min hjärna rider jag den hela vägen ut. Ser vart den leder. Ibland dagdrömmer jag om att ta med mig kniven till butiken. Bara för att polisen ska häkta mig för vapenbrott. Ibland drömmer jag om att bli instängd i en cell.

Jag drömmer mig sällan bort till ett annat liv eller en annan tid, till större materiell eller emotionell lycka. Jag drömmer sällan om kärnfamiljen. Längtar sällan, nästan aldrig faktiskt, efter barnen. Någon sa åt mig att skaffa husdjur för att få sällskap. Jag vill inte ha sällskap. Jag läser om Franciskus av Assisi, sätter mig i kyrkan då och då. Om Jesus och Franciskus kunde lida som de gjorde, då kan jag det också. Mitt liv är mycket enklare.

Ibland tänker jag på att ta med mig kniven till butiken. Franciskus hade låtit bli. Jesus också. Jag är inte god nog att döda mig själv och inte ond nog att döda en annan varelse. Inte ens insekter klarar kan jag döda utan självförebråelse. Mitt sätt att leva är att lida. Jag läser, tänker, reflekterar, skriver. Ensam. Målmedveten.

En dag i taget.

Förlåtelseprognosen

Tumisu, Pixabay

Verbal kommunikation är för stammar’n en rad födslovärkar som måste hanteras: ord för ord, stavelse för stavelse, mening för mening, därför att problematiken hela tiden byter plats i munnen. Språket blir ett slagfält där bokstävernas infanteri strider mot tystnadens artilleri. Den enklaste konversationen förvandlas till ett skräckscenario.

Så lär sig stammar’n hantera sitt talfel genom att takta in sig själv och när han får smak för att höras kommer han skrika sig hes. Sen gör hesheten honom ohörbar och han blir alldeles tyst. Den här gången minns han hur det är att höras och det är då ensamheten gör som ondast.

Därför börjar han läsa Bibeln och Bhagavad Gita i jakten på någonting som kan följa honom in i sig själv och sitta med honom och grubbla över allt som gick sönder i hans händer och som andra människor har fått plocka spillrorna efter.

Vad han söker är förlåtelse och den enklaste formen av förlåtelse det är den man tar med sig in i sig själv. Den svårare formen är det yttre formen och den tänker han skall komma senare, när han tar tag i det, fast det tvivlar han på att han kommer göra. Sådan förlåtelse går inte att få av Gud och därför är det inte säkert att han vågar.

Stammar’n sjunker ner i stolen och skriver några rader som plåster på modfälldheten. En dag blir han kanske modigare än så här. Men det är inget man ska hoppas för mycket på.

Min penna: mitt kors

James Chan, Pixabay

Det är kanske därför att vi är fega som så många av oss opassliga ännu inte tagit våra liv. Må det vara trygghetstörst som slagit modet ur oss. Men är jag för feg för att ta mitt liv vill jag bära min feghet med stolthet. Det vore åtminstone sant.

Åtstramningarna om hjärtat blir fler. Känslan av att tiden rinner ifrån mig påtagligare. Har fegheten att göra med att jag ännu inte sagt allt jag velat eller därför att jag tror för högt om mig själv? Tänk så många svar som saknas när de flesta ännu saknas på ålderns höst.

Jag önskar jag hade större begåvning med ord. Önskar mig kunna knyta rosett om ett helt liv som Björn Ranelid. Kanske kunde jag då röra vid världens hjärta och få en glimt av allt det jag inte vet. Så många frågor utan svar att fegheten blir ett sätt att hålla stånd.

Den som inte lever skriver inte mer, så tröstar sig Michel Houellebecq. Det är en anledning att leva. Men det är att leva på bekostnad av livet därför att ett skrivande liv är ett iakttagande liv, någonstans mellan delaktighet och utanförskap. Att skriva är att existera.

Kanske är det att inte existera som är min största fruktan. Om skrivandet är min gunst och inte mitt kors, då är det inte feghet som håller mig vid liv utan girighet. Det är kanske värre (måtte jag inget få veta, om jag en dag lyckas röra vid världens hjärta!). Men det giriga skrivandet är torrt.

Jag skriver därför att jag inte kan tänka långt och kallt. Därför skriver jag inte torrt och tålmodigt, utan blött och plötsligt. Orden bildar bågar med oundvikliga slut där ett kors ska spättas på en klippas häll. Min penna är mitt kors. Versaler värker ut på en pappershäll.

Varufieringen av individer med psykisk ohälsa

Free-Photos, Pixabay

Det är många aspekter av den psykiska ohälsan som faller bort när organisationerna som verkar för psykisk hälsa måste marknadsföra sig som vilka företag som helst; varufiering av ångest och oro och trauma och psykiska diagnoser, ambassadörer med bländande leenden som muntra säljare på en diagnosmarknad.

Mycket faller bort i den krystade kampen att prata om psykisk ohälsa. Lagen mot barnaga, till exempel, är en ung lag och ännu finns en mängd traumatiserande människor i livet därför att lagen ännu inte nått hela vägen runt det mänskliga intellektet.

Till alla organisationer som verkar för psykisk hälsa: är ni ute efter att lösa problemet med psykisk ohälsa, eller vill ni bara utveckla era organisationer? Jag har minglat som egenföretagare under höga, guldpläterade tak i Kungsholmen och skrivit reklamtexter vid ett rangligt skrivbord på Strandvägen; från alla former av mingel är det ett stenkast till teaterscenen.

Mitt vårdteam är inte överens om ifall jag har en diagnos eller om jag ”bara” är traumatiserad; jag skattar högt på varenda screening. Jag är socialt awkward, begriper inte mellanmänskliga signaler i tid utan det kommer alltid efteråt. Jag pendlar mellan mani och depression, eld och kyla. Hur många trauman döljer sig bakom diagnoserna – är jag bipolär eller ”bara” traumatiserad?

Man får inte glömma att ett trauma tar sig uttryck på olika sätt. Förenklat ser det ut som följer: den ena traumatiserade människan söker tröst i det mellanmänskliga utbytet, blir extremt social och extremt känslig för ensamhet. Den andra traumatiserade människan sluter sig, finner trygghet i ensamheten och blir extremt känslig för det mellanmänskliga utbytet. Vem utav dem tror du blir ambassadör?

Det är ett falskt spel på reklamens och marknadsföringens planhalva som organisationerna inte ska spela. Därför att mingelträffarna kommer bara fånga upp den ena gruppen. Det är så organisationerna växer. Så står samhället plötsligt där med en konvention som säger att av vi måste prata om psykisk ohälsa, en konvention som bara fungerar för hälften av alla drabbade.

Traumats visdom

Tumisu, Pixabay

Vitterheten

         Lugnar

Lögner i lugnet

          I gungning

                  Trampa

                            Jorden

                    Trampa den platt

            Bygg dina tempel

        På nytrampad jord

    Templen blir ord

                På

        Ungdomens ungdom

                     Visdom

Ingen tänker utanför boxen som inte förlorat allt innanför den

Clker-Free-Vektor-Images, Pixabay

Du skriver bombastiskt om misslyckanden och du tittar med avund på den som tillåts misslyckas så mycket och ändå kan leva. Du är ambivalent till misslyckandefilosofin därför att dragen till sin spets leder den till rännstenen och där vill ingen vara. Jag gör det kompulsivt: jag väljer återvändsgränder och fallgropar och, för att använda din fraseologi, utforskar livet, kanske för att visa dig att vi väljer mindre än du tror.

En annan aspekt av samma tanke är att Arnold Schwarzenegger och Hollywood vred sönder Sartres existentialism och kontentan blev ett förvirrat folk som krampaktigt håller i vad stabilitet. Få människor är stabila som Herkules. Vår generation blev därför ett folk som håller fast vid minsta ting som betyder stabil grund med krampaktigt vita knogar.

Du tittar på mig som om jag tillåtits misslyckas så mycket utan att dö. Mina misslyckanden uppradade och utforskade gör moraliska slutsatser ofrånkomliga. Att det går att förminska alla mina försummanden till misslyckanden blir ett direkt hot mot din verklighetsbild: ställer inte samhället högre krav på människor än så? Skulle alla människor göra som jag skulle hela världen gå under på nolltid. Ändå. Du tittar på mig som vore det ett privilegium att tänka utanför boxen.

Det är en förbannelse. Och det har inget med fria val att göra. Jag trodde Harry Potter-eran slog ur oss den lögnen en gång för alla. Ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den. Vad skulle jag inte göra för att få leva utan tankarna som tänds i min hjärna? De förvandlas till vilddjur, vilddjur jag måste hålla kvar mellan mina händer tills händerna är fulla av blod från såren som djuret river upp.

Vad skulle jag inte ge för ett balanserat liv med sundare beroenden som umgänge, sex och pengar istället för ensamhet, mat och ordbågar?

Ur barndomens rasande vulkan

mohamed HASSAN, Pixabay

Det är väl inte så mycket det att pennan väger tungt i handen lika mycket som tyngden av det som finns att säga. Överallt hopar sig de som begravt sina sår under spelets regler, under arbetslinjens och tillhörighetens incitament. På varsin sida om pengarna står de och skriker åt varandra därför att det mättar; var och en med fraseologin på plats och sina respektive bakgrunder stiligt fernissade för att elden ska brinna åt rätt håll.

Minnen som glödande kolbitar kastas ur barndomens rasande vulkan. Två härbärgerar mig: 1) en man som jobbar och jobbar i tron om att jobbet ska läka alla sår, fast det i själva verket bara river upp nya och 2) en beskäftig kvinna som stannar hos mannen med dubbla lager av sår därför att det har sina fördelar att klä sina blödande sår i bamseplåster. Med munnen full av glödande kolbitar är det omöjligt att göra bruk av någon fraseologi, en blir pinsam och malplacerad som känsloyttringarna därför att varje nytt skinn en lägger an bränns bort och lämnar såren vidöppna och de är få som kan se ett sår blöda utan att spänna käkarna i äckel.

Enhörningar

Gerd Altmann, Pixabay

JAKOB står framför ett altare

JAKOB. Fy fan säger jag för all ångest som skördas på våra kadaver! Vad ska en orättfärdig man med två enhörningar göra annat än att suga deras blod för att korsbefrukta två helgon till ett nytt helvete? Du kastar på din själ på min och du bryr dig inte om att ta reda på vad jag gör med den. Du ser på när jag slaktar dina enhörningar – se på mina händer! De var blodiga från början! Ändå fortsätter du kasta enhörningar på mig! Du fortsätter kasta, jag slakta. Du måste tvinga mig – jag ber ju! Jag sitter på mina knän! Vill du jag ska sluta slakta eller bli en bra slaktare? Min hjärna säger allt, hjärtat säger ingenting. Du låter någonting dött behärska liv och död!

JAKOB. Femton år! Femton år av slaktade enhörningar och blodiga händer. Du bara låter det hända. Som om jag kan lära mig något med den här viljan så långt upp i röven att smaken av frihet kommer med uppstötningarna. Ser du inte att jag är trasig? Allt jag tar i går sönder. Och jag får bara handdukar att torka händerna rena från blod med. Jag vill inte torka händerna. Men du vill inte heller se. Torka händerna, säger du. Du sänker stämningen, säger du.

JAKOB tar upp en kniv från altaret.

Dörren till lokalen öppnar och ANDREAS kommer in.

ANDREAS. Vad gastar du om? Du. Jakob?

JAKOB släpper kniven.

JAKOB. Ingenting.

ANDREAS. Vem snackar du med?

JAKOB. Ingen.

JAKOB reser sig och följer ANDREAS ut ut lokalen.

Bilden på ANDREAS rygg är en enhörning.

Symptombäraren

Schäferle, Pixabay

En av de gamla proletärförfattarna skrev en gång att det är som att dikta som det är att ro: man rör sig framåt men tittar bakåt. Varje nu är en mjukdel omgiven av ögonblick bakåt och förväntningar framåt. Utan ögonblicken och utan förväntningarna blir nuet alldeles tomt på innehåll. Vi blir tomma behållare, förlamade mottagare av intryck vi inte kan göra något med. Att leva i nuet, som man säger, är att leva med sig själv, i fullständig harmoni med alla sina ögonblick och alla sina förväntningar. Om man inte först lärde sig ro är det det svåraste som finns att leva därför att vattnet är inte alltid stilla.

Ändå ska jag sätta sig mig båten och jag ska få den att röra sig därför att det är så man gör. Du är vuxen nu, säger man, du gör dina egna val och ingen kan säga åt dig vad du ska göra. Naturligtvis beror självständighet och integritet på hur skickligt jag ror men det är så lätt för de som ror att glömma att vi rolösa finns. Alltså glider jag hjälplöst med båten ut på öppet vatten, medan någon ropar åt mig från stranden: ro för helvete! Men jag hör honom inte därför att ur vattnet reser sig en kolossal båge som förmodligen kommer för att dränka mig.

Jag borde få panik och ro utav helvete men inget annat än att vänta i båten fick jag lära mig, vänta ut stormen och slagen och förödmjukelserna. Att jag skulle kunna ta upp årorna glömmer jag alldeles bort och jag kan ingenting höra från stranden därför att jag är upptagen med att vänta på vågen. Att rädslan snart ska ta slut är det enda viktiga och därför väntar jag. Det enda jag riktigt vet är att allt kommer bli bra. Snart. Bara jag väntar.

Naturligtvis vet jag att vågen kan dränka mig. Att det enda vettiga är att ro utav helvete. Men jag gör det inte därför att stormar och slag och förödmjukelser förstör så mycket när man är alldeles ny i båten och aldrig har sett en båt förut. Överlevnadsinstinkten förvrids tills allt som värdkroppen önskar sig är en snabbare väg. Och den snabbaste vägen är alltid inåt när det gör ont, längst in där hinden kryper hop under lejonets klor. Slår jag huvudet i ett rev på sjöbotten eller inte hinner få luft i lungorna snabbt nog känner jag det inte. Det enda instinkten säger mig är att det måste ta slut snabbt så jag slipper vara rädd.

Att jag kommer vara ännu räddare när det över vet jag inte när vågen kommer. När den har rest sin kolossala båge över båten och nästan dränkt mig och släppt mig fri kommer jag vara rädd för vågor. Speciellt de som är kolossala och bågformade. Kanske kommer jag vara rädd för båtar också. Därför ställer jag båten på land och gräver ner årorna i den hårda sanden. Naturligtvis blir jag oproportionerligt arg därför att båten inte rör sig hur hårt jag än sliter i årorna. Det är då någon kommer och säger att båtar inte hör hemma på stranden och att de ska vara i vattnet.

Jag borde sätta hjul på båten men så rädd är jag inte än. Därför glider jag lika hjälplöst ut i vattnet igen. Jag försöker väl få tag i årorna och ro utav helvete som han har sagt till mig men båten bara snurrar på sin axel. Jag blir inte tillräckligt rädd förrän jag är så långt ifrån stranden att han inte kan se mig. Då blir jag räddare än förut, räddare än jag någonsin varit. Och då är det klart vågen kommer, därför att den kommer när man är som räddast. Den här gången får jag tag i årorna men jag ror åt fel håll, rakt in i den rasande vågen som slukar mig i sin kalla, kolossala båge. Men den dränker mig inte. Den gör mig bara räddare.

En dag kanske jag är tillräckligt rädd för att sätta hjul på båten.
Eller modig nog att börja dikta innan jag drunknar.

Från aska till aska

LEEROY Agency, Pixabay

Jag önskar mig en tro därför att tro är det enda som kan rädda mig vid havet, där vågorna skvalpar mot fotvallarna och tårna sjunker djupt i den våta sanden. Jag önskar mig en utsikt mot en horisont där jag kunde känna mig hemma, där jag visste vad hemma är, där gryningen inte längre gråter så bittert.

Jag önskar mig en saga därför att den gamla brunnit ut. De brinner snabbt – det är tur att det finns fler sagor än det finns själar, när själen är orörlig eller överrörlig. Jag drömmer om en tro böjlig nog för de mest oroliga själar där jag står vid stranden med blicken mot horisonten, i väntan på att nästa infall ska skära nya sår.

Sagor tröstar därför att mina infall är upptäcktslusta och inte någon defekt. I verkligheten är jag en odisciplinerad, negativ, sävlig enstöring som det är synd om eller som måste ruskas om därför att jag inte vet mitt eget bästa. I sagornas värld är jag en åskådare på vilken en enda önskan vilar: att vända blad.

Vid horisonten finns inga blad att vända. Det är en enda lång cykel av gryningar och skymningar som går i varandra och skapar illusionen av tid. Och däri klocktornen som klämtar för ordnade sinnen men inte för några andra. Jag har stått vid stranden länge men jag har inget tidsbegrepp och har aldrig hört någon klämtande klocka därför att den klämtar aldrig för mig.

Jag önskar mig en tro, men en inkomstbringande tro. Jag vill inte låtsas men att inte låtsas gör mig håglös och utfattig, svår och undanglidande. Bågarna av ord blixtrar väl till ibland men blixtar varar aldrig särskilt länge och de kommer alltid med oväder.

Så många sagor har brunnit att askan ligger tät runt fötterna. Jag har den på benen, på händerna, ryggen, halsen, pannan och i håret. Den går inte att tvätta bort. Jag målar bittert över med nya sagor därför att själen är skadad och huden från början var bränd. Men inga sagor kommer till mig nu.

Jag önskar mig en tro som syns på bankkontot, i almanackan och på bilen, på väggarna och i köket, på kläderna, skorna, händerna och naglarna, ögonen, rösten; jag önskar mig allt jag inte kan ha därför att jag inte kan bära det utan att brista. Priset för ett värdigt liv är för högt.

Det är askan på händerna jag tittar på när dödslängtan hälsar på. Jag har inte känt den förut. Jag borde ha hamnat på en mindre gynnad plats på jorden där min anspråkslöshet varit bättre lämpad. Där hade jag kanske kunnat leva.

Jag har inget hem och jag har aldrig haft något: jag har haft platser. Den lilla lägenhet jag sitter i nu är en plats. Jag har bott här i ett år. Dagen efter utflyttningen har jag glömt den. Sexåringen som ligger i sängen och snusar borde ge mig hemkänsla. Det gör han inte. Han är sin mammas och jag lånar honom bara.

Trygghet till priset av äkta solidaritet

Gerd Altmann, Pixabay

Redan på 1500-talet slog Montagne fast att sanningsenlighet är ett förrädiskt företag: hur skulle vi kunna vara sanningsenliga med så otillförlitliga sinnen och en omvärld så full av motsägelsefulla segment? Sällan eller aldrig hemfaller vi till ro för att bearbeta världen utan lämnas nakna med motståndskraften förvärvad i arvslaget. Att blunda för all den orättvisa som sjuder i världen och tänjer ut människans tolerans för olikheter till bristningsgränsen är den efterlängtade egenskapen, förblindelsen inför den gängse grymhet som gör att någon sparkas varje gång man lyfter foten och krossas varje gång man sätter ner den. Orättvisan ter sig inympad i själva existensen och förnekelsen framstår som ren överlevnadsmekanism; hur skulle vi kunna bära så mycket skuld på våra axlar och samtidigt vara hängivna våra ekonomiska livsvillkor? Redan i tidig ålder får vi lära oss att blunda för vad som inte är till gagn för sysselsättning och gemenskap – trauma verkar öka känsligheten för detta olyckliga förhållande men klädd i så många medicinska och patologiska termer förlorar alla uttryck sin legitimitet – och det tar vi med oss i vuxen ålder, i förhållningssätt präglade av samma mekanismer som när man skäms å någon annans vägnar, någon som saknar vett att låta tabuer vara tabuer. Detta är vad man i allmänhet kallar självkännedom, förmågan att uppfylla kvoten av sin plikt, det vill säga uppfylla insatskraven för den sysselsättning som ligger till grund för ekonomisk och materiell trygghet, en känsla för beteendemönster och en förmåga att vinnlägga sig dem för att inte hamna utanför gemenskapen. Avvikande beteenden och värderingar utifrån rent pragmatiska förutsättningar måste röjas undan med utfrysning, relegering och avsked när våld och konkret mobbning förbjudet enligt lag för att det i sin yttersta konsekvens skadar individens förmåga att identifiera och lystra till sysselsättningens villkor.

Det verkar alltså som att våra sinnen under inga omständigheter kan vara oberoende och fria från angrepp utifrån. Livsvillkoren dikteras alltid av en enhet eller institution ovanför pannan vilken avgör vad som krävs för att en viss livsstandard ska vara uppnåelig och dikterar sysselsättningens grad och innehåll – det vi lättjefullt kallar ansvar. Lättjefullt för att ansvaret vi ska vara beredda att ta hänger på den lång- och kortsiktiga personliga vinsten och därför, för att parafrasera Heath Ledgers legendariska insats i rollen som Jokern: människor är bara så goda som världen tillåter dem att vara; människor är så goda och så medvetna, givmilda, inkännande, närvarande och visa som institutionen för vilken de ska ta sitt ansvar kräver. De litar helt och fullt på institutionen som en frälsare och gemenskapsbyggande enhet, en väg till tryggheten, den ekonomiska och materiella tryggheten som ska öppna alla dörrar till ett enligt tidsandan värdigt liv, och hoppet vilar på förmågan att spara energi att använda när en huvudsaklig sysselsättnings kvot är uppfylld.

I vår tids anda är det osolidariskt att ha fyllt sin kvot för tidigt. Det är upp till individen själv att ta vara på sin energi så att det blir något över, om den bara räcker till detta grundläggande behov tar man inte hand om sig ordentligt och räcker det inte till ens för pengar och tak över huvudet då är det något man helt enkelt int ehar begripit sig på. Se över din hälsa, människa, du kan alltid göra mer!

Det är en nyliberal övertygelse jag en gång trodde på men som jag idag inser långt ifrån inbegriper alla. Efter vardagens ekonomiska ansvar behöver de flesta varva ner, kliva av prestationsvagnen och jäsa i en fåtölj. Att inte tillåtas det kommer få konsekvenser som i sin yttersta form gör arbetare till trötta nickedockor och de ”högpresterande”, de som fungerar som institutionernas ansikten och därmed dikterar villkoren, till i det närmaste psykologer från och med när arbetarna inte längre orkar. Energiöverskottet som många i den nyliberala skolbildningen vill förvandla till något allmänmänskligt är missriktat, den gamla överlevnadsinstinkten har inte manipulerats bort utan isolerats och omdanats för näringslivets räkning, det vill säga för överlevnaden på ekonomiska marknaden, människor fostras inom dessa i allt högre grad algoritmiska axiom för att bli så systematiska som vinstmaskinen kräver och som gör att arbetsgivare inte alltid behöver agera psykolog och därmed göra avkall på företagets bästa.

Att det är möjligt att assimilera ekonomiska och psykologiska förutsättningar i en och samma insats är en farlig och hämmande och rentav nedbrytande form av kontakt mellan människor som bygger klyftor djupa som laguner och murar höga som berg. Företag bygger sitt vidare anspråk på överskott av pengar som en ambitiös individ bygger vidare på sitt levnadssätt med hjälp av energiöverskott. Status quo är inte önskvärt, med konkurrensmatrisens hotfulla vingslag över våra medicinerade kroppar är det det starkaste överskottet som vinner. Det allra bästa vore en människa som inte ens behöver vila och kanske är det dit vi är på väg, i en rasande fart mot undergång för människans mjukdelar, mot sinnenas förhårdnande och en alltmer intensiv lystnad för att den som böjer sig djupast för vinstmaskineriets villkor är den som sitter bäst på piedestalen när de sociala privilegierna ska utdelas.

Sanning är när allt kommer omkring ovidkommande. På många sätt har vi gått tillbaka till vårt primitiva sätt att leva där starkast vinner – om vi någonsin kom därifrån det vill säga – och det enda vi har att se fram emot är nästa kris, nästa ekonomiska och sociala kollaps, som kan påminna oss om vad det egentligen är fråga om när vi talar om solidaritet: vi är urdåliga på att hålla sams utan att få våra personliga intressen varsamt eggade av företagens intressen och förnuftet är inte tillräckligt, det ber oss i bästa fall att hålla oss på banan och stå stadigt inför angrepp från andra uppfattningar för att ekonomisk och materiell trygghet är blott vad förnuftet kan åstadkomma. Den verkliga omsorgen kräver antingen överskottsenergi eller ett avvisande av näringslivets villkor, det vill säga ett enklare och därmed fattigare liv; en solidaritet som näringslivet under inga omständigheter kan införliva för att det skulle kosta själva förutsättningen för överlevnad på marknaden. Äkta solidariteten är i näringslivets begreppsvärld förenat med förlust, för företaget ett förstadie till försvinnande, det frihetsberövande försvinnandet för vars besvär ingen människa är värd, inte ens om det vore det mest solidariska att göra.

"The broken are the more evolved"

Lidandet kan vara a mess or a bless, allt beror på din copingstrategi och hur väl den sammanfaller med det sociala sammanhang du för tillfället befinner dig i. Man skulle kunna argumentera för att allt är copingstrategier men det ska jag undvika här. Det viktiga är hur man arbetar med sitt lidande. Alla människor lider – religionens och litteraturens äldsta predikament är sambandet mellan liv och lidande –, den som säger någonting annat ljuger eller försöker sälja någonting (Cary Elwes berömda replik i Bleka dödens minut lämnar mig aldrig oberörd). Och om nu alla lider borde livet handla om den som, för att tala klarspråk, bäst paketerar det.

Jag grät i slutet av M. Night Shyamalans Split. Inte av medlidande för Casey Cooke i buren utan en fantastisk James McAvoy i rollen som Kevin Wendell Crumb vars tjugotre personligheter flutit samman till en: det oövervinnerliga odjuret; han har just bänt upp två cellbommar för att ta sig in i buren och slita flickan i flisor när han upptäcker hennes ärr och det gör henne till en av de renhjärtade, de vakna, de ”mer utvecklade”. Han låter henne leva för att ”the broken are the more evolved”. Det är en vacker scen i all sin obscenitet, för alla som lider och för alla som tycker om litteratur och intresserar sig för religion därför att det är det äldsta av människans problem. Personlighetsklyvning och självskadebeteende flyter ihop i en genial röra som en människa som vaket vågar betrakta sitt lidande, med alla dess konsekvensers livkraft, helt enkelt inte missar.

Det är en absurd omtolkning av den sanna berättelsen om Billi Milligan, den förste människan att få sin personlighetsklyvning legitim som juridiskt försvar i ett våldtäktsmål i slutet av sjuttiotalet. Läkarna fann rätt på tjugotre personligheter i Billi, varav en utav dem var den så kallade Läraren, en fusion av alla tjugotre personligheter. M. Night Shyamalan förvandlade förvisso Läraren till ett monster men det är mindre viktigt.

Det är hur som helst fråga om två copingstrategier som båda leder till överlevnad. Det finns många fler. Man skulle som nämnt kunna argumentera för att allt man gör är copingstrategier om man döljer någonting; jobb, sex, hobby, hälsa, samtal och så vidare, och så vidare. Om du har kunnat läsa tidigare inlägg utan att få ont i magen vågar du kanske tänka tanken att all kommunikation är en fråga om att dölja sidor av sig själv till förmån för gemenskapen och då förstår du kanske hur man potentiell sätt skulle kunna bredda begreppet copingstrategi. Det handlar om att klara tillvaron. Att överleva i sin modernaste form.

Självmordets anatomi eller suicidprevention på riktigt

heliofil, Pixabay

När Albert Camus talar om den absurda människan närmar han sig med vetenskaplig precision detta svårfångade koncept: självmordets anatomi hålls samman av ett visst förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft som gått förlorat. Förutsättningen för självmordet att äga rum är med andra ord att det måste funnits en tro på jaget som konstruerat av omgivningen och som av någon anledning förlorats och som i den potentiella självmördarens upplevelsevärld är betydelsefull till den grad att dess frånvaro är ett argument för att avsluta sitt liv. Det innebär att om man klarar att leva utan detta förtroende kommer man inte mörda sig själv. Är det upplyftande eller nedbrytande?

Jag hade aldrig mycket förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft. Därför kommer jag förmodligen överleva. De var aldrig mer än en copingstrategi för att orka bära tyngden på mina axlar, tyngden av att inte kunna filtrera intryck eller möta människor utan ett vinstkompass. Idag har idéerna fått en sådan livkraft att de jämkas med biologiskt liv och det är fel. Idéerna är vårt skydd mot oss själva, vår dödlighet och våra svagheter som måste kompenseras för genom att kleta ihop oss i kluster under den hetsigaste dialektikern. Nietzsche lät Zarathustra framhäva övermänniskan för att människan är något som måste övervinnas och det färgar ännu ledarskapets allra djupaste fundament på ett mönsterbildande sätt som alldeles förirrar den stackare som inte har lärt sig förnekelsens konst.

Självmordets anatomi bottnar i ett instinktivt förtroende för denna förnekelsens konst som, om den tvingas upp till ytan, gör livkraften instabil och därmed individen riskbenägen att vidta den yttersta självuppoffringen för sin tro på gemenskap och idéer. ”Vad är hela litteraturen mot ett begåvat självmord?” frågar sig Stig Dagerman, och jag svarar: ett alternativ. Bara för att det känns som att du är ute och cyklar betyder inte att du är det.

SUICIDPREVENTION PÅ RIKTIGT

F O R T S Ä T T   K Ä M P A