Det står mig inte fritt att vara fri

"Fly – fly för livet”, ropade frestaren; ”bryt er ut till liv, frihet och mental hälsa. Er sociala lycka, era intellektuella förmågor, kanske till och med er odödliga själ, är avhängiga av det beslut ni fattar i detta ögonblick. – Där är dörren, och nyckeln är min hand. Välj – välj!”

   ”Och hur kan nyckeln vara er hand? – och vilka villkor finns för min frihet?” sade Stanton.

– ur Melmoth av Charles Maturin

Jag talar aldrig lättvindigt om frihet. Helt enkelt därför att jag vet vad den kostar. Absolut frihet är något magiskt och djupt kränkande i ett samhälle som slänger sig med köpta paroller. Det står mig inte fritt att vara fri. Den enda godtagbara friheten är den som kan torgföras. All annan frihet är provocerande och störande för den sociala ordningen. Min mentala hälsa är i alla händelser en bisak.

Människor som säljer frihet på recept till varandra kommer undan på grund av framfostrad hjärntvätt. Att det de gör är oerhört och magstarkt behöver aldrig föresväva dem – de vänder kapporna efter vindblåset. Vore det norm att bära kilt och knäppa luta skulle de göra det utan betänkligheter. Det kan knacka på min lägenhetsdörr klockan 01.30 en fredagskväll – jag öppnar utan fruktan, men dessa medlöpare skrämmer mig.

När samhället hårdnar i kristider lommar de med, måna om behärskningens dygd och tar ut de psykiska spänningarna på varandra i enfaldiga konflikter – stolt viftande sina flöjlar och proklamerar: ”jag gör i varje fall rätt för mig”. Ingen invandrare, hemlös eller något dårhjon kan fylla mig med lika mycket missmod som kappvändaren. Därför att vad jag än säger håller kappvändaren sitt medlöperi som en sköld, och ingen som värderar sin trygghet kommer att anklaga honom. De kommer att anklaga mig för illojalitet.

Friheten går inte att sockersmöra och sälja ut på en marknad. Därför att dess väsen av princip undflyr marknadsliberalismens villkor. Det fria företagandet är en gravt kringskuren frihet som binder en människa bakom murar och tvingar fram en persona. Somliga trivs i klyftan mellan person och persona och frodas i spänningarna däremellan. Det är ingen slump att de utgör majoriteten av kappvändarna, fast de propagerar för att vara fritänkare.

Den äkta friheten har alltid lett till samhällets periferi. När jag råkar i situationer där jag har att förlora på att säga min sak har jag inga skrupler. En vän eller familjemedlem måste då säga: ”jag far illa om du säger det.” Eftersom min frihet är absolut är vinst och förlust ingen faktor av betydelse för mig. Endast en annan människas känslor är skäl nog att lägga band på mig.

Jag har brutit mig loss normernas bojor. Mitt tankeliv är rörligt och gränslöst. Jag känner mina känslor djupt och uttrycker dem uppriktigt. Det är en magisk och djupt kränkande frihet i landet lagom som ännu inte fattat att lagomlandet ligger bakom dem. Sverige anno 2026 liknar mer Amerika än det gamla folkhemssverige. Ska det liknas vid någon europeisk tidpunkt alls så fungerar la belle epoque utmärkt.

”Den vackra epoken” mellan 1871-1914 räknas allmänt som en tid då konflikt och misär dvaldes under samhällets progressiva ytskikt. Det är ingen slump att Thomas Piketty gärna ställer den tidens kvava harmoni mot 2000-talets dito, La belle epoque slutade i första världskrigets kataklysm. Piketty’s ambition är att inte upprepa den vackra epokens misstag genom att en gång se sanningen i ögat och istället för att fortsätta maskeraden, vidta åtgärder för precis allas välmåga. Det är en intelligent ambition som givetvis skrämmer slag på kappvändarna. Det är inte heller någon slump.

De flesta litar på att system tar ansvar för människohänsynen, så att de kan fokusera på sitt och de sina. När de upptäcker att systemen sviker blir de perplexa och jäktade. De vet ofta inte vad de ska säga eller göra och hemfaller till urvattnade floskler. Jag tycker inte heller att man kan kräva av folk att de ska veta det.

Svenskar är av tradition ett folk som litar på sina system – det är något vackert och värt att bevara –, att ta det ifrån dem till förmån för ett hysteriskt framåtskridande á la Förenta staterna är en primitiv eftergift till apnaturen. Den amerikanska friheten är en underutvecklad version av den frihet som folkhemmet och den gamla vänstern stod för.

Bara för att de flesta kan vända kappan efter politiska vindar gör inte ett politiskt beslut rätt. Majoriteten får lov att vara gällande i många smärre frågor, men i frågor om ekonomisk, social och politisk trygghet är allt under 100 procent odugligt. Det kallas för utopi på grund av bildningsmässiga svårigheter att dra fulla konsekvenser av historiens rörelser.

Människan behöver förvisso tävla för att känna sig stimulerad, men endast om obetydliga ting och underhållning. Trygghetstävlingen som pågår, och hittills alltid har pågått, är en skam för vårt naturöverskridande intellekt. Titta mycket noga, och du ska få se en Människa som försöker och försöker och försöker att uppnå detta enda människovärdiga politiska mål. Innerst inne har Hon förstått vad friheten vill säga. Däri finns det hopp.

Äkta frihet är fortfarande nedbrytande

Att vara en fritt tänkande individ förutsätter att vara omutlig med sin tankefrihet och att inte hålla någonting för heligt som man själv inte har valt. Men det betyder att nästan ingen är riktigt fritänkande. Det är oroväckande. Floskeln om att tänka själv är en billig parodi på grundidén.

De flesta verkar inbilla sig att fritänkande är något man förlustar sig med på fritiden. Då blir det knappast överraskande när människor börjar kommunicera i enfaldiga koder istället för djupa samtal. Precis så överlämnas den demokratiska makten åt en intellektuell elit. Att göra avbön på sitt fritänkande för den ekonomiska överlevnadens skull är ett klassiskt recept på ökade klyftor i ett kunskapssamhälle.

Att vara fritänkande är inte detsamma som att vara intellektuell. Du måste inte kunna uttrycka dig sofistikerat. Det som krävs är att du inte låter någonting i samhället kringskära dina tankar. Ett inte helt litet krav. Jag skulle aldrig be någon tänka själv, eftersom jag vet vad det kostar. Människor är långt ifrån så fria som det låter i uppiffad propaganda.

Det tog mig flera år att bli fritänkare. Jag var tvungen (ordet är korrekt, för jag gjorde det inte frivilligt) att bryta ner mina band till samhället och Det sociala för att se klarare vad jag själv tänker och känner. Att kritisera arbete och kapitalism är bara en teoretisk rättighet. I praktiken är vi så hjärntvättade att kritiken motsätter sig naturen själv. Att ta den på fullaste allvar kan fortfarande, 300 år efter frihetsrevolutionerna, stå en människa dyrt.

När jag strävade efter en karriär trodde jag på framgången med religiös intensitet, predikade den där jag kom åt. Framgångstanken var min livsluft. Ingenting annat än den totala sönderslitningen hjälpte mig att vakna upp och skala av mig min tro på den köpta personliga utvecklingens ansikten. Att helt bli mig själv och fokusera på min enda fallenhet: att uttrycka mig, kostade mig nästan allt, närapå även livet.

Jag kan inte överhuvudtaget vara en fri människa och på samma gång gå med på någon behärskning. Behärskningen bygger murar runt det fria uttrycket, murarna klämmer in mig i en persona. Eftersom konsten per definition är det enda slags ”arbete” som främjar absolut fria uttryck, finns inget annat sammanhang vari jag kan existera utan murar.

Jag behärskar mig med barnen, för barnens skull, därför att de är barn – mina krav på vuxna är större. Måhända är kraven orättvisa eftersom förmågan att uttrycka sig skiftar, men de är grundade i en okuvlig tro på människans inre potential. Några övriga förpliktelser har jag inte, därför är jag omutlig. Jag måste överhuvudtaget inte acceptera någonting i den vuxna världen (jag tar nämligen valfriheten på allvar). Förminskande värdegrunder som vinst och förlust har ingen betydelse när jag väljer.

Jag är medveten om att det jag vet idag kan vederläggas imorgon. Men att jag kan överbevisas är ingen anledning att ödmjuka mig till tystnad, och däri frånsäga mig min demokratiska röst. Jag är inte slav under någonting – för det har jag mycket ont. Det är den köpta friheten som är bekväm. Den äkta är fortfarande nedbrytande.

Nyttighetens bojor

 

Jag är en absolut onyttig människa.

Vad är er politiska övertygelse?

– ur Enquête av Gunnar Ekelöf 

Det är populärt att låta påskina sina lärdomar från resor mellan klasser. Helst i storvulna ordalag om människans potential. Jag har gjort det och kommit undan med det utan tillstymmelse till ont samvete. Samvetet kommer först när allt är förlorat, när man tvingas tänka större, milasteg från entreprenörsromantiken om människan som spolas barhänt upp på stranden för att spotta i nävarna och börja på igen. Jag pratar om att förlora allt och sedan förstå alldeles för mycket om människan och historien för att vilja konkurrera ut någon i trygghetstävlingen igen. Denna onyttiga människa är min enda kvarlevande hjälte.

Hon är min hjälte därför att hon förstår att Nyttigheten kan ofredas och rövas bort av ändamål som tvättas rena med pengar. Eftersom jag har en vapenproducent i närheten har jag haft den ynnest att få lyssna till inlärda repliker, som syftar till att listigt väja för sunda värderingar. Efteråt undrar jag hur hon kan sova om nätterna. Sen minns jag disciplinens förblindande kraft och förstår. Min onyttiga hjälte och vapenproducenten måste se på varandra med samma dömande blickar. Eftersom vapenproducenten tjänar pengar på sitt ofog är hennes övertag vedertaget.

Det är min övertygelse att tanken förvanskas i nyttighetens hägn. För den som tänker djupt och klart på världen kan ingenting vara heligt. Men en så pass illojal hållning är inte populär. Eftersom jag är konstnär är jag per definition onyttig, och det låter mig tränga igenom alla ideologiska, politiska, religiösa, sociala och ekonomiska tempel efter behag. För min hjälte betyder tystnadsplikten ingenting. Folkets lojalitet är till för dem som förtjänar det, de enda som förtjänar det är de som konsekvent tar avstånd från Darwins lagar om den starkastes makt. Det är fortfarande inte helt mänskligt att vara nyttig i vårt system.

Vad är alternativet då? undrar någon. Du kan väl inte skita i allt? Om det gör det lättare att leva tar jag mig alla friheter. Jag har en nedsatt förmåga att dölja normala reaktioner på framfostrad selektivblindhet. Jag har läst och funderat på saker och tyvärr kan jag inte välja att blunda. Argumentet om nationernas försvarsförmåga är en obegåvad eufemism som kan bestå endast därför att demokratin stryps av tystnadsplikter. Det är inte värdigt en kunskapsdriven civilisation att kalla det för nyttigheter.

Det finns ingen omedelbar nytta i att bryta igenom verkligheten. Det skapar osämja och gör ganska ont. Hellre än att underhålla med min konst vill jag plåga, plåga med så mycket verklighet att verkligheten i sig blir surrealistisk (när människor har lärt sig blunda med norm och tabu följer ofta känslan av surrealism när någon gräver sig förbi). Som autist är tystnader enbart vila, som bäst till för att hålla verkligheten ihop när det fria tänkandet och språket hotar att splittra den. Det är en vacker gest att vilja rädda varandra från sönderfallande, men en dåraktig välgärning.

Ett barn kan aldrig krävas på den medvetna genomlysningen av samhällskroppen. Vuxna borde aldrig få komma undan den. Utan psykiska spänningar som sjuder och kokar och kastar upp konflikter om små ting kunde vi bli fritänkande på riktigt. Det kommer fortsätta betraktas som utopi tills människan växer sig mogen nog att övervinna sig själv (jag talar inte i gängse mening nu, jag talar om att övervinna sin apnatur). Frihetens största seger är och förblir att övervinna människans behov av att tävla om basal trygghet.

Min absolut onyttiga hjälte förstår att konkurrensen hör hemma i naturen och underhållningen, inte i civilisationens vardagsliv. Alla sociala bojor och intellektuella dimridåer som förhindrar det, oavsett hur normaliserade, är hämskor för den fritt tänkande Människan.

Allas lika värde är värdig motvall till apnaturen

 

Alla människor är inte lika mycket värda. Men det finns inget värde i att vi inte är det. De allra flesta, faktiskt oavsett politisk ståndpunkt, vill ha ett samhälle där alla är lika mycket värda. Därför att det är det enda samhälle som kan vara drägligt att leva i.

Människor som känner sig värdelösa lever tungrodda liv – det vet vi. Förutsatt att de är sämre på att dölja sina känslor. Men att vara skicklig på att dölja känslor och samtidigt känna sig värdelös är en mycket sorglig kombination.

Låt oss ta ytterligare ett steg: tänk dig att du både känner dig värdelös och på samma gång får det bekräftat av samhället och andra människor. Det existerar fortfarande som levande verklighet för många, sådär tre sekler efter franska revolutionen och ett drygt sedan vår egen arbetarrevolution stred fram folkhemssverige.

Om det nu är sant, efter dagssystemets mått (ekonomiska, sociala, psykologiska, etc.), att alla inte är lika mycket värda, då anser jag är det finns störst förtjänst i att utgå från brännande nuläge och därifrån öppna spjäll mot bättring.

Jag kan inte se några bevis på att alla människor är lika mycket värda. Men det jag ser är en nära på orubblig tro på det. Det är och bör vara trösterikt. Det visar nämligen på att vi är många som har lärt läxan av historiens bångstyriga rörelser.

Albert Camus skrev en gång om en gammal politiker i franska revolutionstiden som drömde om en värld under en enda flagg. Hans namn var Anacharsis Cloot, och fast drömmen inte är i närheten av att slå in vet jag många som åtminstone inte ser den som någon omöjlighet.

Civilisationen som fenomen är och förblir ett avståndstagande från naturens lagar. Vi vill inte ha mördande konkurrens. Faktum är att många kämpar för att övervinna den. Föreningar, särskilt kulturföreningar, är oftast det första jag kommer på när jag krävs på exempel. Till sina väsen är de arbetssamhällets raka motsats eftersom precis alla får delta praktiskt taget villkorslöst. De villkor som finns brukar vara outtalade när gruppen etablerats, men det säger ingenting om föreningen i sig.

Konkurrens är en viktig grundbult inom idrott och underhållning. Men konkurrens om tryggheten vill de flesta slippa undan. Efter tjugo år som vuxen har jag mött många blickar i många samtal och de flesta som uppskattar konkurrensen har ofta behövt den för sina inre spänningars skull. I övrigt är det många som bara står ut. Det finns en stor sanning här.

Människor kan inte vara lika mycket värda i ett arbetsamhälle där de måste konkurrera om jobben och pengarna för att vara något värda. Det säger sig självt. Så här långt in i samtalet brukar basinkomst och/eller full sysselsättning komma på tal. Två utopiska idéer som örfilats så dant att de fått mindervärdeskomplex. Det är verkligen sorgligt för civilisationens tankebank.

Så om vi inte kan konkurrera om det basala för att alla ska vara lika mycket värda i samhället, lämnas vid med två lösningar: 1) Samtalen om basinkomst och full sysselsättning bör upplivas i realismens hägn, om inte annat för den intellektuella utvecklingens skull, eller 2) så redogör vi exakt och utförligt för varför det behöver fortsätta vara som det har varit i alla tider, det vill säga att människor värderas utifrån sina psykologiska och fysiska konstitutioner, sociala positioner, reda pengar och grannlåt som titlar och meriter.

Att stanna här för att diskussionen blir svår är inte klokt. Det blir likvärdigt med att bara godkänna enkla idéer, oavsett vad de leder till, enbart därför att de är lättare att fatta. Det är ett recept på puckad politik. Jag är säker på att vi kan bättre.

Jag kan uppriktigt säga att alla människor är lika mycket värda. Därför att vad de äger och roar sig med, hur de klär sig eller vad de jobbar med är bara skinn. Karaktären, människan, sitter djupare. Och jag är fast övertygad om att varje människa innehåller ett universum, därför blir jag nyfiken på vad hon tänker och känner i själen som verkar ini henne.

Det är inte bara därför att jag är autistisk som sociala koder blir till luft och skrammel. Det är en värdegrund jag har utvecklat som människa efter två decennier som vuxen bland vuxna människor. Vi lever i en uppspänd tid och tyvärr är det "rädda sig den som kan" som fortfarande gäller. Jag behöver orka leva i den här världen precis som du. Forcerad tystnad och hyckleri dödade mig nästan innan jag fann min väg.

Så länge jag kan fortsätta se alla människor som lika mycket värda kan jag gå rak i ryggen, i trygg förvissning om att jag lärde mig livets och historiens läxa. Jag gick ner mig rejält i depressionens träsk när mina masker föll, men fann min väg till slut, och jag ger mig fan på att inte ta ett enda steg mot apnaturen igen.

Jag medger att det är ett osunt sätt att leva när konkurrensen i samhället blir allt trängre, men det är det enda sättet för mig att leva. Allas lika värde är ingen dröm längre: det är livs levande verklighet, ett sätt att se och känna och uppleva världen och människorna.

Jag kommer aldrig kräva någon på att efterleva mina ideal. Det vore cyniskt eftersom jag vet vad det kostar att inte delta i det hysteriska gejmet. Men om du menar allvar med att alla människor är lika mycket värda, bör du åtminstone börja dra fulla konsekvenser av vad som händer i ett samhälle där människor hävdar allas lika värde, men sitter fast i ett samhällssystem där de varken är lika mycket värda eller någonsin kan bli det om näringslivet och dess kringliggande trygghetsmyndigheter överhuvudtaget ska kunna fortsätta fungera i nuvarande form.

Alla som känner sig värdelösa och får det bekräftat i samhället kommer inte att isolera sig med läsning som jag gjorde. Några av dem är tvärtom ganska handlingskraftiga och kommer att orsaka mycket ofog när de kommer åt. Värt att tänka på!

Människans potential gör konkurrensen ovärdig

 

När någon skriver mycket starka, provokativa texter så är det tryggast för läsaren att märka ord och be om förklaringar på sådant den egentligen redan förstår.

Att låta sig ledas i ett system på bristningsgränsen är att göra sig hundlik och dum. Det är knappast värdigt en upplyst människa att blunda så hårt när det högsta goda blivit enbart att ha jobbet i behåll. Om du producerar mordvapen eller vårdar gamla människor spelar ingen roll, bara du har en anställning att pryda din ställning med. Den moraliska läxan uteblir på grund av samma gamla överlevnadsskäl som alltid. En sund förändring blir inte av därför att revolt och revolution är ansvarslöst och barnsligt. Så enkelt är det att förvända synen på en vuxen medborgare. Att ”vakna” är därför ett risktagande.

Att döma ut ett företags existens på moraliska grundvalar betraktas som utvecklingsstört. Fred i världen och jämlikhet i praktiken är inte ”realistiskt”. Militärförsvaret har jämkats med yrkesmördare sedan gamla kungar och nordstatsgeneraler tvingade bönder till värvningstrumman. Dimman ligger alltjämt tät. Det är utmattande att se historiens rörelser mot Anacharsis Cloot’s gamla dröm om en enad värld, och det är direkt stötande tvingas titulera sig utopiker och surrealist för att kunna tala om det. Historisk reflektion är inte samma sak som fantasi.

Att arbeta hårt och bemäktiga sig fördelar i ett korrupt system må vara intelligent, men att ena världen kräver någonting större av oss. En överblick över den belästa intelligentian visar att de allra flesta försöker bidra till Cloot’s fördel, oavsett på vilken sida i åsiktskorridoren de hamnat. En intelligent människa bör med andra ord förstå att krigsdöden och ursinnig konkurrens bara säljer som konstnärliga idéer och viss idrottsmentalitet – i verklighetens vardag försöker människor världen över att övervinna dem. Civilisationens credo har alltid varit att övervinna naturens lagar, ty att segra över Darwins missbrukade regelverk är att övervinna konsekvenserna av vinst och förlust, och en gång för alla skapa en värld åt alla. Däri ligger människointelligensens största förtjänst.

Att välja sina politiska, moraliska och etiska ståndpunkter i ett korrupt system bör därmed utgå ifrån en mycket enkel premiss: vilken ståndpunkt står längst bort ifrån naturlagar? Jag gör inte anspråk på svar, det är mycket svårt. Men det anstår varje medborgare i varje samhälle att åtminstone vara medveten om att premissen är både rättrådig och urgammal. Mycket blod har flutit för detta tungrodda hopp. Svaret och vägen framåt måste inte vara givna för att de ska vara realistiska. Den stora lögnen bakom realismen här är att konkurrens är något mänskligt

Dinosaurier konkurrerade för 200 miljoner år sedan. Apor och insekter konkurrerade för en miljon år sedan. Den enda skillnaden är att människor har utrustats med potential att övervinna konkurrensen. Att negligera detta är att spotta förfäder i synen: alla de som kämpat och dött för ett humanistiskt framsteg i taget. Det mest skrämmande är att vi använder precis detta argument för att stärka viljan till kamp och tävling. Det sägs att vi ska arbeta hårt och strida för våra förfäder. Har inte det gjorts tillräckligt? Kämpar inte en mor och en far för att deras barns kamp ska bli mildare? Låt dig inte förvillas av utdaterade slagord. Varje steg närmare naturens lagar är för människan alltid ett misslyckande.

Det är inte med lätthet jag säger ”tänk själv”. Jag vet hur svårt, för att inte säga omöjligt det ofta är. Jag sällar mig till att endast be dig: försök! Det är inget fel med att misslyckas och försöka igen så länge kampen går åt rätt håll. Människan är ingen simpel varelse och hennes ansvar är oerhört eftersom hon ensam kan göra världen bättre eller sämre. Ditt vapen är inte din energi eller dina idéer – det är din lydnad. (Du blir inte vad du tänker – du blir vad du lyder.) I ett korrupt system kan du bli rakt livsfarlig i det att endast följa order. Det är så man gör allting rätt, och på samma gång allting fel.

Jag har hittat min väg bort från naturlagarna, efter gottfinnande och i en omfattning jag mäktar med. Jag hoppas att du hittar din, och att du inte nöjer dig med att göra konst av den. Men för din hälsas skull önskar jag att du inte vaknar alls. Jag har skalat bort min förmåga att tänka i vinst och förlust, därav är jag paria överallt varhelst naturens lagar har någon verkan. Det var inte ett val utifrån hur vår kultur förstår valfrihet: predispositionen fanns där från början. Jag behövde i praktiken bara släppa taget. Kort sagt vara mig själv. Som snärtigt ristades i Delphi för tusentals år sen men många missförstår ändå.

En människa kan vara predisponerad för vitt skilda karaktärer och drag. Kan du med säkerhet säga att några omöjligen kan vara predisponerade för förkastliga laster, medan andra på samma gång kan vara predisponerade för aktningsvärda dygder? Alla som tror det förpestar tanken med valfriheten och kväver idén om vad en människa kan vara. Mångfalden av karaktärer är större, både mörkare och ljusare, än vad samhällets normer någonsin kommer att kunna täcka in i sina krav. Att arbeta för en plats i samhället åt alla är därför en oerhörd ambition som ofrånkomligen måste göra våld på några av vår kulturs heligaste principer för att göras gällande.

Detta är en orsak till samhällets spänningar. Dessa spänningar fungerar på samma sätt som neurosen: somliga blir konservativa, andra blir galna. Som konstnär bör det falla mig naturligt att sko mig på dem: jag äger få böcker vars författare låter bli. Att skriva något av värde överhuvudtaget förblir att arbeta djupt i spänningarna. Därför har jag mycket stor respekt för konstnärer av alla slag. Jag vet att de flesta kompromissar. De som inte kompromissar, de mest excentriska och egenartade, är mycket aktningsvärda. De kan inte blunda för hyckleri och har mycket ont av det.

De konstnärer som spelar med och gagnar konkurrensen har jag av princip mycket svårt att kalla konstnärer. De efterapar teknikerna och mönstren, men de är inga konstnärer i sina djup. Man märker sådant mycket snabbt när man umgås med dem: man tråkas ut av dem. Men det är en biologisk drift att vilja vara en del av det samhälle man ser för ögonen, man behöver förlåta dem. Den klaraste, djupaste och hårdaste kritiken är ofta motsatsen till social och ekonomisk trygghet. Det flesta vet att låta bli av självbevarelsedrift. Resultat av det är vad vi kallar dussinkonst.

(Eftersom tystnadens och medlöperiets spänningar är för stora, maskeringen för sofistikerad och sprängfull av uppdämdhet, sliter de hårt på mina nerver och mitt otyglade och ömsom ystra, ömsom lågstämda temperament. Att hitta mig själv har varit ett dyrköpt företag. Särskilt som jag en gång räknades till de hårt arbetande, ambitiösa och framgångssugna blindstyrena. Min autenticitet låg noga dold. Den var min största fruktan att visa den, eftersom jag visste att den skulle kosta mig mycket. Mitt skal var en livlina i konkurrensen. Processen var lång till idag och den nära dödade mig. Men det enda viktiga är att jag inte skäms över mina tankar idag.)

Jag känner människorna, sa Rousseau i sitt högmod. Han menade det som en metafor. En människa kan bara tillförskansa sig så många erfarenheter innan hennes liv är till ända, och inte ens då har hon upptäckt mer än en fraktion av mänskligheten. Hon kan bara läsa så många böcker och sluka så många filmer och målningar. Ingen människa känner mänskligheten. Men för den skull får hon inte kalla det orealistiskt att försöka. I den stund hon slutar försöka tar ett system vid. Vi måste alltid hålla i minnet, hur långsökt detta än låter, att människan skapade sina system för sin egen skull.

I djupet av realismen kommer man alltid att närma sig utopi och surrealism, ty i systemens och idéernas botten finns en undflyende grund. Undflyende fenomen betraktas lätt som realismens motsats. Därför misstänker jag att människor ofta gömmer sig bakom realismens enklaste skikt. Jag klandrar dem inte, men erkänn gärna att du är för trött eller praktisk för att tänka djupt. Det ligger närmare sanningen än att vi som inte kan annat än att tänka djupt är surrealistiska.

Jag kan vara väldigt känslosam och ändå saklig på samma gång. Jag är ingen stoiker och jag behöver inte vara en. Naturligtvis är jag medveten om att de flesta drar en skiljelinje mellan tillstånden. Jag kan behärska mig för en annan människas skull, om det blir lättare för henne att tänka och tala. Men då gör jag det av välvilja, därför att jag är en empatisk person, och det är allt. Jag känner djupt och högt och jag känner mig själv, om det är en kulturell företeelse att människor behöver saklighet och behärskning, eller om de flesta helt enkelt är predisponerade för stoicism, det är mig likgiltigt. Den som tror att saklighetens motsats är barnslig och underutvecklad har gravt missförstått poängen med varför så många konstnärer har romantiserat barndomen.

Det är en tid sen jag slutade bli publicerad i tidskrifter. En författare skrev en gång att det är indikationen på att man nått till det man hela tiden velat säga. Möter du mig på stan eller vid någon sammankomst så var säker på att även om jag för stunden inte funderar på konkurrens och medlöperi, så är jag alltid medveten om dem. Jag är en snäll kille och jag försöker alltid att vara det. Men när jag skriver är jag hänsynslös. Så länge jag inte låter det spilla över i banaliteter eller utfall mot människor i min omgivning så tillåter jag mig säga vad jag vill.

Ett förtydligande: jag anklagar aldrig individer för någonting. Ingen människa kan sätta sig i skuld, vad de än har gjort och begått. Exakt i hur stor grad hon är slav under systemen låtar jag vara osagt, men däri ligger min bedömning. Därför att jag på riktigt är en fritt tänkande individ. En yrkesmänniska, exempelvis, kan aldrig imponera på mig med sitt hårda arbete, jag vet väl att arbetsmarknaden som system är trång, selektiv, dysfunktionell och trasig fast den skamlöst klär sig i gloria. Den människan kommer att göra sig dum om hon försöker.

Så låt oss tala mellan själar som människan gavs förmågan att göra för lång tid sen. Då kysser jag var man, kvinna och barn på pannan och säger att deras universum är det vackraste på jorden.

Om att utmana en framtvingad harmoni

Jan Myrdal klädde av tillvarons pettersöner, visade dem bakom slipade skrud, och dömde på samma gång ut alla Västerlandets idéer med att de inte höll. För det kom han att kallas illojal … Tjugo år som vuxen medborgare har lärt mig att bakom stängda dörrar är det många av oss som kan anklagas för samma illojalitet – till konkurrensens förljugna harmoni är många kritiska. Det bästa man kan säga är kanske att vi står ut.

Göran Greider skrev en gång en bok med den långa, smakfulla titeln Det måste finnas en väg ut ur det här samhället. Han ryter i samma gebit som Myrdal, och visst är det en utbredd längtan. Med stigande psykosociala spänningar i samhället stiger den. Förhoppningsvis inte till kokpunkten. Människor söker vägar till att göra gott eller rädda sig själva. Jag tror man gör klokt i att inte klandra dem för någotdera. För vad ska man annars göra i ett samhälle som kräver arbete av alla arbetsföra i ett näringsliv där företagen för att slåss om överlevnaden måste göra marknaden allt trängre?

Det låter som hyckleri därför att det är det. Men det är svårt att prata om. Arbetslinjen är alltjämt stark i Sverige, och individens ansvar är alltid enklare att åberopa än en reformerad arbetsmarknad. Du hör ju: hur ska man ens börja reformera en arbetsmarknad byggd på fri konkurrens utan att nosa på kommunism? Jag har ingen aning – jag vet bara att det är en mera fruktbar utgångspunkt än att kräva alltmer av ett redan uppspänt folk.

Eftersom jag är konstnär utgår jag givetvis från konsten. Konstnärens ”jobb” är att utmana den framtvingade harmonin i konkurrensen, och – som mängder med litteratur redan gjort – lyfta fram levande liv i förljugenhetens mitt. Hur är det att leva som ofrivillig konkurrent? Det är normalare än du tror. Många klassiker förblir relevanta därför att de fortsätter vara just relevanta. Det finns orsaker till det. Och då borde målet vara att göra dem irrelevanta.

Vi har sett Arbetsförmedlingen springa efter företagen med sina arbetslösa, försöka injaga lite tävlingsinstinkt med CV-kurser och motivationsföreläsningar. Man lär snart som vuxen att även om människor inte kan uttrycka sig exakt, så är de inte blinda för omständigheterna. Proletärförfattare både förr och nu är bevisligen särskilt inbegripna. Att bita ihop är förvisso en dygd, men det tjänar gott att veta när det är läge att sluta. Den upplysta parollen bör vara ”Vi biter ihop, men bara när det behövs!”

Jag tycker om att peta på den förljugna bubblan. Givetvis. Annars hade jag inte skrivit det här. Jag tycker om att ta de stora systemfrågorna på tal. Individfrågor intresserar mig inte överdrivet mycket. Ett tryggt system ger människor bättre förutsättningar att vara snälla mot varandra. Undantag finns, men det är lågt hängande frukter att använda i debatt. Och historiska misstag behöver inte dryftas annat än att de behöver överträffas. Vi är väl överens om utvecklingsbegreppet i alla fall?

Tekniken går framåt oavsett vi vill det eller ej. Människor är passionerade och intelligenta. Systemfrågorna kräver någonting mer av oss, mycket djupare och mera sofistikerat. De kräver att vi ser varandra djupt och klart genom konkurrensens dimmor. Att övervinna tävlingen om tryggheten vore människans största och mest ärofulla seger. Det är ännu långt dit, men att målet är svårt att tänka sig har egentligen aldrig vederlagt någon diskussion.

Eftersom jag är konstnär har jag varken behov eller krav på mig att förklara hur så stora mål ska uppnås. Jag skriver om det jag ser och förstår, intet mer. Många mycket mera vidsynta människor än jag söker svar på samma frågor. Jag stärks i vetskapen om deras existens. Så länge jag kan tro på att alla människor bara försöker klara sig i konkurrensen, och att de gör vad de kan med vad de har, ser jag ingen anledning att sluta.

Man måste inte vara bildad och framburen för att få ta i de stora frågorna. Det är en av våra stora livslögner. Jag lärde mig det sent i livet, men med vad liv jag har kvar kommer jag fortsätta peta på den förljugna harmonin med varje tillfälle jag får. Jag kan bara ignoreras och refuseras för det.

Fem år senare...

Det är hart när fem år sedan mitt senaste inlägg på Kulturgranaten. Mitt psykiska tillstånd var på upphällningen. En snabb genomläsning av texterna vittnar därom, något jag ogärna ville påminnas om; jag fann bloggen av en slump idag och insåg att många av tankarna som utvecklats och förädlats nu, tog sina första stapplande steg i mitt utslagna, sönderbråkade psyke 2020-2021. De plågar mig inte längre, samhällets inneboende och djupgående motsättningar är vad de är, man tjänar i praktiken inte mycket att dryfta dem – jag skiter givetvis i det.

Presentationen av mig gör mig däremot obekväm till mods. Icke desto mindre är den sann. Mina erfarenheter, goda som onda, är en del av mig, de har format mig till den jag blivit. Jag ursäktar mig inte längre. Jag låter mig frodas men märker att även mörka sidor förädlas, ty vi är komplexiteten framavlad. Tabuer är en sinnesslö språkförbistring, alla ämnen som påverkar samhället måste behandlas, hänsynslöst om så krävs. Det gör oss inte till fiender så länge vi inte hemfaller till banaliteter.

Jag visste det redan då. Men när mitt sinne sprack föll jag med splittret in i samhällets motsättningar. Jag är nu den jag alltid velat vara, en gång i tiden hade jag mycket svårt att erkänna det. Sanningen kommer sällan gratis. Till priset av att slicka gränsen till självmord och fängelse fann jag den. Nu är ingenting heligt, inget ämne oantastligt. Det gör mig trots allt inte till en grym person. Jag är tvärtom mycket trevlig och sörjer noga för att vara det.

Min kritik syftar till system. Min värdegrund och fulla övertygelse är att varje man, kvinna och barn på jorden är oskyldiga, vad de än gjort och begått. Det fria valet är bluff och sken när vi alltjämt är trängda av konventioner och dess sociala koder och förenklingar. Jag angriper aldrig en individ, det är hopplöst närsynt. Men system är lovliga byten. En människa kan alltid gå fri – ett system kan det inte. Vi måste alltid vara vakna nog för att kunna omförhandla dem. Det är en grundsten i demokratin. Ingen harmoni i världen kan freda ett system som sviker.

De som efter gottfinnande kan maskera sina känslor och tankar håller aldrig med mig. Deras närsynthet är biologisk – deras medlöperi galopperar i följd. De kommer att referera till någon gammal filosof och slänga sig med anklagelser om utopi och surrealism. Valfriheten är fredad i den rika världen, förljugen endast för de särställda. Debatterna trevar, klichéer serveras med axelryckningar, tröttsam är den som vill tränga djupt ner och syna motsättningarna. Den lilla Vardagen är en rustning till för att tysta dem som vill stöta lansen hårt. De som inte kan slå sig för bröstet med en fullödig Vardag kommer snart få visa CV och kreditbedömning för att få uttala sig i bärande ämnen.

Jag såg det redan då. Men då gjorde det ännu mycket ont. Mitt liv och min obefintliga ställning viskade om att jag hade fel om allt. Jag orkade inte bära mina misslyckanden och tankarna, orkade inte bära den förändring i mig som börjat. Det enda av värde, när allt kommer kring, är att jag fortsatte ändå, och mot alla odds har jag blivit stark nog att inte längre kunna tystas så enkelt – med annat än våld (den som fryser ut mig försöker bara rädda sig själv, det biter inte hårdare än när en hund vänder bort blicken). Därför fortsätter jag med Kulturgranaten. Därför att tankarna som en gång slet sönder mitt psyke och slog sönder mitt liv, var embryon till det enda jag kan vara utan att ljuga för mig själv: en kulturgranat.

Jag säger inte längre att jag till det inre måste vara ond, som kan hysa så starka känslor gentemot listiga ojämlikhetsmekanismer. Är det allvar menat med att en människa är ett universum kan hon innehålla oerhört, både motstridigt och enhetligt. Jag spelar gitarr och sjunger i ett rockband, säger hela tiden till mina barn att jag älskar dem, gråter till sorgsamma berättelser och talar varmt med människor. Min vrede är blott en del av mitt jag, en del av mig som inte orkar blunda, som på något sätt och inom mina gränser måste tala om det som svider i samhällskroppen. Länge trodde jag att min godhet gått förlorad. Jag insåg till slut att konkurrensens marknad, för sin egen skull, behöver en persona av varje individ för att kunna inympa dem i sitt system.

Jag skriver teaterpjäser, dikter och låttexter och essäer om somligt. Jag gräver djupt, djupt i tystnaden mellan människor, skär igenom tabuer och signaler och sliter med rötterna upp allt jag kommer åt med tankens kraft. För att parafrasera Thomas Piketty: ett samhälle definieras av vad det förpassar till periferin. Jag söker hänsynslöst och exakt efter vad i det perifera som inte går an, sätter ord på allt. Antonin Artauds grymhetsteater fann språket otillräckligt, jag sätter ord på galenskapen eftersom galenskapen är galen enbart därför att den inte kan blunda. Galenskapen har sin logik och sina perspektiv. Ge den språkets fulla kraft och den kommer att tränga igenom realismens kärna och finna dess motsats.

Jag kommer säkert att skriva om detta i framtida inlägg, så jag nöjer mig med att säga följande: realismens surrealism är att hysa djup förståelse för det realistiska samhället, och sedan upptäcka att man inte blir förstådd av dess företrädare. Det ger realisterna en otäck air av medlöperi – en blindhet som människor har allt att vinna på.

Livet är en växellåda

mohamed Hassan, Pixabay

Och medvetandet far ut i kroppen och så lägger man sig med skal för att stå rakare i ryggen och sedan slipper man se patrasket som inte förstått att lägga manken till.

Livet är en växellåda med bestämda sinnesstämningar och bara man lär sig bläddra bland dom som man bläddrar i en bok kan man leva på båda sidor om skinnet.

Jag är trött, inte bara därför att jag är deppig, mitt liv är inte faser utan cykler och mitt i klockan sitter en vilja att fly. Men man kan inte bli kvitt sig själv bara genom att flytta på sig. Klockan följer med.

Svängningarna blir bara värre och när jag ser livet ordna sig för andra blir avståndet bara längre och längre och jag sjunker djupare tills blått blir svart men det är kanske bara avund, jag vet inte så noga.

Jag hade mitt krig och det gick inte. Det känns som kriget är över för min del. Jag skriver mina alster och livet, det får liksom hänga i sina trådar. Jag slog en kil mellan mina barn och mitt ursprung och den sitter hårt nu när kraften gått åt.

Jag tar en dag i taget men dagarna går i varandra, ibland vaknar jag till och inser min belägenhet, ibland är jag insnöad i en skön dimma. Det är då jag skriver och det är då jag känner mig levande och däremellan finns bara väntan och en tid som sväller.

Jag önskar mig inget annat liv i en annan tid. Det är väl konstigt därför att jag borde göra det. Men på något sätt är det betryggande att låta allting värka ut istället, då känner jag åtminstone någonting annat än avunden och tomheten som skaver på trådarna.

Kan nån mäta sig med hon som födde mina barn?

WikiImages, Pixabay

Hur ska någon annan kvinna kunna mäta sig med hon som födde mina barn? Det är något oerhört att leva upp till. Det övertrumfar all åtrå, varje skavank och egenskap, uthärdlig eller ej, alla drömmar och mål och meriter. Det överskuggar all mänsklig ambition.

Det betyder inte att jag är redo att börja om på nytt med barnens mamma. Det är uteslutet. Men vilka vitala delar av mitt förstånd måste jag stänga ner för att se på en annan kvinna med samma glöd? Hon skulle behöva gå igenom något motsvarande arton månaders graviditet och två förlösningar.

Det är absurt att börja jaga nya ligg efter att fått barn. När började människor betyda så lite för varandra: reducerade till sociala lekar i TV-såpornas regi? Jag såg mina barns mamma kräkas sig igenom två graviditeter. Det glömmer jag aldrig. Vilka lekar skulle en ny kvinna behöva gå igenom?

Ingen tänker utanför boxen som inte förlorat allt innanför den

Clker-Free-Vektor-Images, Pixabay

Du skriver bombastiskt om misslyckanden och du tittar med avund på den som tillåts misslyckas så mycket och ändå kan leva. Du är ambivalent till misslyckandefilosofin därför att dragen till sin spets leder den till rännstenen och där vill ingen vara. Jag gör det kompulsivt: jag väljer återvändsgränder och fallgropar och, för att använda din fraseologi, utforskar livet, kanske för att visa dig att vi väljer mindre än du tror.

En annan aspekt av samma tanke är att Arnold Schwarzenegger och Hollywood vred sönder Sartres existentialism och kontentan blev ett förvirrat folk som krampaktigt håller i vad stabilitet. Få människor är stabila som Herkules. Vår generation blev därför ett folk som håller fast vid minsta ting som betyder stabil grund med krampaktigt vita knogar.

Du tittar på mig som om jag tillåtits misslyckas så mycket utan att dö. Mina misslyckanden uppradade och utforskade gör moraliska slutsatser ofrånkomliga. Att det går att förminska alla mina försummanden till misslyckanden blir ett direkt hot mot din verklighetsbild: ställer inte samhället högre krav på människor än så? Skulle alla människor göra som jag skulle hela världen gå under på nolltid. Ändå. Du tittar på mig som vore det ett privilegium att tänka utanför boxen.

Det är en förbannelse. Och det har inget med fria val att göra. Jag trodde Harry Potter-eran slog ur oss den lögnen en gång för alla. Ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den. Vad skulle jag inte göra för att få leva utan tankarna som tänds i min hjärna? De förvandlas till vilddjur, vilddjur jag måste hålla kvar mellan mina händer tills händerna är fulla av blod från såren som djuret river upp.

Vad skulle jag inte ge för ett balanserat liv med sundare beroenden som umgänge, sex och pengar istället för ensamhet, mat och ordbågar?

Från aska till aska

LEEROY Agency, Pixabay

Jag önskar mig en tro därför att tro är det enda som kan rädda mig vid havet, där vågorna skvalpar mot fotvallarna och tårna sjunker djupt i den våta sanden. Jag önskar mig en utsikt mot en horisont där jag kunde känna mig hemma, där jag visste vad hemma är, där gryningen inte längre gråter så bittert.

Jag önskar mig en saga därför att den gamla brunnit ut. De brinner snabbt – det är tur att det finns fler sagor än det finns själar, när själen är orörlig eller överrörlig. Jag drömmer om en tro böjlig nog för de mest oroliga själar där jag står vid stranden med blicken mot horisonten, i väntan på att nästa infall ska skära nya sår.

Sagor tröstar därför att mina infall är upptäcktslusta och inte någon defekt. I verkligheten är jag en odisciplinerad, negativ, sävlig enstöring som det är synd om eller som måste ruskas om därför att jag inte vet mitt eget bästa. I sagornas värld är jag en åskådare på vilken en enda önskan vilar: att vända blad.

Vid horisonten finns inga blad att vända. Det är en enda lång cykel av gryningar och skymningar som går i varandra och skapar illusionen av tid. Och däri klocktornen som klämtar för ordnade sinnen men inte för några andra. Jag har stått vid stranden länge men jag har inget tidsbegrepp och har aldrig hört någon klämtande klocka därför att den klämtar aldrig för mig.

Jag önskar mig en tro, men en inkomstbringande tro. Jag vill inte låtsas men att inte låtsas gör mig håglös och utfattig, svår och undanglidande. Bågarna av ord blixtrar väl till ibland men blixtar varar aldrig särskilt länge och de kommer alltid med oväder.

Så många sagor har brunnit att askan ligger tät runt fötterna. Jag har den på benen, på händerna, ryggen, halsen, pannan och i håret. Den går inte att tvätta bort. Jag målar bittert över med nya sagor därför att själen är skadad och huden från början var bränd. Men inga sagor kommer till mig nu.

Jag önskar mig en tro som syns på bankkontot, i almanackan och på bilen, på väggarna och i köket, på kläderna, skorna, händerna och naglarna, ögonen, rösten; jag önskar mig allt jag inte kan ha därför att jag inte kan bära det utan att brista. Priset för ett värdigt liv är för högt.

Det är askan på händerna jag tittar på när dödslängtan hälsar på. Jag har inte känt den förut. Jag borde ha hamnat på en mindre gynnad plats på jorden där min anspråkslöshet varit bättre lämpad. Där hade jag kanske kunnat leva.

Jag har inget hem och jag har aldrig haft något: jag har haft platser. Den lilla lägenhet jag sitter i nu är en plats. Jag har bott här i ett år. Dagen efter utflyttningen har jag glömt den. Sexåringen som ligger i sängen och snusar borde ge mig hemkänsla. Det gör han inte. Han är sin mammas och jag lånar honom bara.

Inget är så mänsklig som att orka bära skuld

Gerd Altmann, Pixabay

Det finns ett universellt skuldförhållande åt vår existens som historien har berett åt oss: den vites börda, konsumentens börda, mannens och kvinnans börda, tolkningarna är mångfacetterade men pekar alla åt samma håll: vi har en skuld att bära och vår belägenhet kan, när allt kommer omkring, definieras i förmågan att bära den.

Det önskvärda är minsta möjliga skuld; så lite personlig skuld som möjligt gör det inte lättare att bära den kollektiva, det vill säga historiska. Den blir bara lättare att ignorera. Att leva i nuet är en devis för att avmarkera ett skuldförhållande som inte går att göra något åt. Vi måste bidra till det samhälle vi lever i nu. Ingen orkar älta gamla problem.

Men hur mycket är förblindelsen värd? Skuldförhållandet är en realitet. ”Fördömda värld där någon får en spark varenda gång man lyfter foten och där någon krossas varenda gång man sätter ner den”, skriver Stig Dagerman på Kymmendö 1946, livs levande och smärtsamt medveten om skuldförhållandets bistra verklighet.

För att individualism blev ett sätt att värja sig för skulden och fylla sin korg med allehanda frukter är jag inte intresserad av att delta i ackumulationen för att hyckleriet bränner mitt skinn. Jag måste söka mig bort från förblindelsen, som den gör som inte längre kan blunda för skuldförhållandet. Världen rör sig mot jämlikhet men sakta och räddhågset.

Kanske för att de flesta har glömt poängen med uppoffring. När man tänker på det idag rör det sig om en arbetsinsats och ett meddelande till familjen att man blir sen till middagen, skänka en slant, bistå med medel åt behövande, bjuda på crépes och kaffe och ett samtal med någon som behöver oja av sig.

Individualismen har kanske drivit in oss i ett missförstånd. När det blir ett sätt att blunda för skuldförhållandet att se om sitt hus förlorar förvaltningen av egendom sitt välgörande värde. Insatser blir för själva egendomens skull och därför är jag ointresserad av egendom.

Man kommer vilja hjälpa mig med pengar och tak över huvudet för att det är våra mest universella begrepp för trygghet. Man talar om det som omsorg. Men omsorg är något annat: ett metafysiskt band som bara språkets metaforik kan närma sig utan att tappa koncepterna.

Egendom är inte omsorg och det fruktar jag är vår tids stora förblindelse. Med den sociala tillvaron expanderad från det lilla, det vill säga familjeidyllen, till 2000-talets ekonomiskt sammanvävda världssamfund, då kräver det våra individuella, familjära och nationella hjärnor på en oundviklig expandering av tillhörighetskonceptet.

Jag har levt på samhällets alla instanser förutom hemlösheten och frihetsberövningen. Predikaren hade rätt: allt är förgängligt och ett jagande efter vind. Ingenstans erbjuds annat än olika sätt att blunda för skuldförhållandet.

Att sörja för sin trygghet är ett legitimerat flyktbeteende jag inte längre tror på för det är en missuppfattning som hämmar historiens rörelse; på vägen mot en egalitär värld måste tryggheten gå förlorad för att kunna omdanas. Att som skrämda barn hålla fast vid egendomar och egna begrepp för trygghet när världen gungar som värst är förlegat. Vi borde vara modigare.

Fiberrika tankenötter

mohammed Hassan, Pixabay

Skuldfri ensamhet

Drömmen om skuldfri ensamhet, alldeles ren från fåfänga och misstolkning som omgärdar misslyckade sammanhang, den kväver mig för att den är så otillgänglig. Med så mycket skuld härbärgerad i bröstet är det enda sättet att bli skuldfri att karva ut den, slita upp bröstbenet och göra hjärtat fritt från alla brutna löften så att det kan slå igen utan att behöva hämta andan mellan varje förhärskande lögn.


Trasiga skor

Den tomma rustningen står stadig och obrukbar. Guds försyn som ristats på dess kala harnesk bleknar. Nu går folken med trasiga skor längs ekande, blankpolerade väggar; kött och blod som en gång fyllde rustningen med liv och lem tappar sin vitalitet; de har sedan länge glömt sina gåspennor i rostiga smyckeskrin i djupa garderobers mörker. Borttappade hemligheter skrivs med osynligt bläck och de försöker sälja sina UV-lampor och sig själva för att de är trötta på skavande skosulor. Men det fanns aldrig annat än trasiga skor för att gåspennorna är glömda och bara de som kan sälja sina UV-lampor med påhittade hemligheter får byta skor ibland. Nu står de vid den tomma rustningen lika tomma och visar sina nya skor och deras hemligheter är sedan länge gömda under de bekväma pyrrhusskorna som skaver alla fötter förutom deras egna men de kommer de inte säga för varje sko kostar en dagsprovision.


Tro

Människor är opålitliga för att de behöver tro på något och när de tror på något är de oförmögna att tro något annat. När världen nu är så full av olika trosartiklar måste hon för sin tjänstvillighet göra sig otillgänglig för allt annat än det hon tror på för att kunna vara tillgänglig för det hon tror och gränsen mellan otillgänglighet och allt som inbegriper det vi tror om ondska är tunn och röd, så tunn och så röd att överträdelsen orsakar allt vi tror om psykisk ohälsa.


Solidaritet

När jag sörjer för pengar och tak över huvudet finns inget kvar för det som är omsorg på riktigt annat än vilsna råd och köpt solidaritet.

Utanförskapet konkretiserat - första delen

Stig Dagerman debuterade 1945 med Ormen. Då bedömdes hans sociala analys som präglad av "brinnande kyla och klar blick". Ett år senare var den reaktionär. Ormen utkom i en tid när längtan efter ordning och rädslan för normbrott var påtaglig, inte helt irrelevant för vår tids svårigheter med pandemi och ett svajigt politiskt klimat.

Ormen är en skildring av gemenskapen på en militäranläggning i ett Stockholm under krigsberedskap. I verkligheten ska beredskapen visa sig onödig eftersom de tyska reserverna i Norge som potentiellt sett kunde tränga in på svensk mark omlokaliserades till Frankrike och Italien, men även ett inbillat trauma är ett trauma.

Första kapitlet följer Iréne, bosatt i en av barackerna på anläggningen, som efter ett oroande möte med Bill, en "orm" i alla mänskliga bemärkelser, förlorar allt sinne för ordning och förslavas under sina drifter (ja, i en kovändning och alldeles plötsligt). Resten av kapitlet följer hennes kamp mot den sexuella dragningen till Bill, en kamp som ska kulminera i frågan om hon lyckas stå emot honom eller inte.

Stig Dagerman är allt annat än enkel att läsa. Mycket otacksamt i vår tid. Men gör man ett eller fem försök finns det mycket att hämta under de slingrande metaforerna och sublima omkastningarna. Det blir tydligare i andra kapitlet. Jag ska förklara.

Första kapitlet kan man sammanfatta som ett lösgörande av drifterna, en konsekvens av att oordning råder till följd av samhällskris. Uppgiften är att bekämpa dem. Stå emot lockelserna de pekar på. I det andra kapitlet redogörs för dess effekt på gemenskapen. Och vad kan vara bättre för en dylik undersökning än att placera försöksobjekten i ordningens Mekka?

Andra kapitlet är en redogörelse för åtta personers belägenhet på militäranläggningen; förhållandet till gruppen de tillhör och beredskapens spänning. Premissen är en jämförelse mellan belägenheten innanför och utanför gemenskapen, representerad av två viktiga karaktärer: Gideon Karlsson och Joker.

Gideon är en ordningens man som uppriktigt längtat till det militära, som en vecka in i tjänstgöringen inser att han är som en "sönderskjuten väggklocka", ännu regelbundet tickande, "bland medvetslösa kroppar". Joker är en gammal bergsprängare med martyrdrömmar som villigt offrar sig för gemenskapens harmoni. Han ser sig själv som två rum, ett utåtriktat och ett ångestfyllt, omgärdad av kraftfullt järn "som bara släpper ut ord man inte behöver tänka för att uttala".

Gideon är obarmhärtigt utanför. Han förstår inte signaler, begriper inte vad som kan sägas och vad som behöver förbli osagt och skapar därför dålig stämning - mycket farligt för kristidens redan bräckliga sammanhållning. Han fruktar att ordning är ovidkommande för att det skulle göra hela hans liv ovidkommande. Joker stänger å andra sidan inne allt seriöst han har att säga. Han säger bara det triviala för stämningens skull. När han väl öppnar munnen det vill säga.

Mellan Gideon och Joker finns en tröskel, en gräns mellan vad som bör och inte bör sägas för att harmonin i ett kollektiv ska bevaras. Detta är romanens objekt, det som döljer sig bakom alla slingrande metaforer och (till synes) brist på sammanhang, ett försök att definiera gemenskapens vara eller icke vara som en språklig tröskel. Fundera själv: tänk på kommunikationen i dina olika vardagssituationer, vad som kan och inte kan sägas, hur det sägs och vad som är viktigt för stämningen.

Det kommunicerande språket är uppbyggt i ordkluster, språkstrukturer, som tillsammans med ett visst sätt att distribuera dem på (ton och kroppsspråk) har en viss effekt på sammanhållningen. Att lära sig språkstrukturerna har de flesta med sig instinktivt för att passa in på jobbet, träffa en partner och skaffa vänner. Men hur är det att vara en av dem som inte begriper sig på det? Hur är det att sakna den instinkten? Det är en viktig fråga romanen ställer, på ett långt bättre sätt än vi tycks mäkta med, vi som privilegierats med existens på det upplysta 2000-talet.

Hur är gemenskapen är konstruerad? Vilka beståndsdelar är avgörande för sammanhållningen? Vad är det som skiljer belägenheten innanför och utanför? Går det att generalisera? I vår tid är vi besatta av att bota utanförskap. Men hur många av oss har egentligen funderat på hur det ska gå till?

Går det att säga rätt ut att poängen är att finna rätt på vem det är som upprättar språkstrukturerna, definiera vilka de är och lära sig dem som man lär sig cykla; det vill säga slå järnbalkarna om de två rummen och bara uttala ord som passar sig? Eller ska vi fortsätta låtsas om att det är möjligt att "bota" utanförskap på annat sätt?

Stig Dagerman har något viktigt att säga om utanförskap som vi kanske inte vill veta för att det skulle kasta ett för starkt ljus på frågan ifall ”kampen” är genuin eller bara hopdiktad för kulturpengarna.

Slut på första delen

Jag lever hellre på makaroner än ett trist jobb

banksadam, Pixabay

Det är väl svårt att prata om arbetsmoral också. Hög arbetsmoral förutsätter principer eller inpräglad livsstandard som ger jobbet ett principiellt eller ekonomiskt värde. Ett folk utan någotdera är svåra att motivera. Hur gör man med ett folk som hellre lever på makaroner än på ett jobb? Hur införlivar man dem i den uråldriga doktrinen att det är bra att jobba?

Konceptet att välja med hjärtat, att göra något man brinner för, verkar ha slagit fel: de som inte brinner för det som erbjuds väljer helt enkelt en lägre livsstandard för att friheten verkar vettigare. Det är bättre att inte brinna alls än att låtsas brinna. Det lämnar konventionen med ett sista kort och det är pengarnas konkret sociala värde; utan pengar har man inte råd att umgås med folk.

Det är ett tveksamt kort som sällan behöver eller ens bör spelas för att folk i regel betraktar det som en implikation till ofrihet. De flesta säger det ogärna rakt ut, de slickar hellre på aluminiumlisten med lekmannens aforismer om arbetskamrater och rutiner på tungan. Men i slutänden är det ändå en fråga om att den som väljer att leva på makaroner istället för att arbeta väljer bort ett aktivt socialt liv. Och det är inte okej.

Memento mori

Gerd Altmann, Pixabay

Vet du vad smärta är? Har du något begrepp om hur det är att bära den; ett tungt, flämtande ankare av skinn, damm och stål? Har du alls något begrepp om hur det är att begrunda och bejaka döden, dess mystikum, att jämka och jämföra evigheten med jordelivets små friktioner? Bortom alla välborna chimärer för att rädda, hjälpa, förnöja, tjäna och ”leva” finns en uppslitande relativitet, en ekande tomhet och en existentiell litenhet du med din begränsade hjärnaktivitet inte kan begripa; du är så dålig på att hantera din irrelevans att du utan vidare säljer ditt tänkande för lite trygghet och prestige (vilket inte betyder ett dugg för den som på allvar tänker göra dig ont).

Du vet inte vad smärta är för du bemödar dig inte med att möta den på den enda plats där den kan bemötas i sin ursprungliga form: utanför. När allt är ryckt ur dina händer och du står förfallen vid livets vägskäl väljer du att antingen fly eller fäktas; båda vägarna leder förmodligen åt samma håll; det du väljer mellan är att antingen gå som dig själv eller skalet du väljer att bli. Det outsagda bakom civilisationens privilegier är att de för länge sedan tillförordnades de vilka frivilligt eller ofrivilligt har beträtt detta vägskäl och gjort ett aktivt val - du kan proklamera allas rätt till allas privilegier men du skulle ljuga. Du tror att du vet vad smärta är – du är så beskuggad av det orgasmiska falskspelet att du inte ser hur ditt sinne förtvinar inför världens djup.

Det är en sak att spela efter reglerna inom ramen samhällsgrupperingar (entreprenörer, kroppsarbetare, diktare, kriminella och så vidare), en helt annan att mäta sig själv, naken och lösgjord från sin puppa, på den enda plats där du kan bekänna färg; de flesta klarar inte av att tänka utanför sina vanor och sken, kan inte kännas vid utanförskapets rodnad eller ens avstå sina förlustelser och lyxartiklar. Du är så fastetsad vid dina svagheter att blotta lukten av ensamhet får dig att skälva i orwellsk maktlöshet - ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den.

Vart jag om vänder mig får jag långa ansikten, misstänksamma sinnesrörelser och stigande dumhet i ögon som har glömt sitt själsliga djup och sitt eget dödsmedvetande. Överallt ser jag flykt från det faktum att döden är en förutsättning för allt liv – för att livet ska räcka till för den klick i tiden som försöker ta reda på vad det innebär att leva – ett liv vi får i gåva av två människor förenade i kärlek (tåls att diskutera!), ett liv inramat mellan födelse och död och formgivet av kärlek. På samma sätt förtjänar döden att betraktas med samma förhärligande: där ett liv tar slut börjar ett annat. Livet är inte så värdefullt som du tillåts tro, och det skrämmande med den subjektivistiska utvecklingen är att antagonisten blir jag, för att ha mage att säga någonting så vulgärt.

Vad ska man tro när entreprenörer kan deklamera evigt liv och få bifall? Överallt ser jag människor som tror för lite eller för mycket om sig själva. Överallt ser jag tendenserna att iklä sig allt som kan fördölja insidan; människans känsloliv konfirmerades till fraser som konfirmerades till ett fördummande njutningsmaskineri som konfirmerar människor efter nya beteendeprogram. I samma ögonblick som döden reducerades till någonting som ska besegras sålde alla enhälligt sitt bräckliga tänkande åt propagandistiska ”världen är din”-proklamationer. Jag är inte övertygad om att det finns någonting stort med människan mer än hennes förmåga att bemöta sin obetydelse och den egna dödligheten – överallt ser jag människor på sin enfaldiga färd mot att glömma det.

När som helst kan jag klicka mig in på Youtube och välja och vraka mellan ett abnormt kompendium av videoinstruktioner för att lära mig kommunicera, inte mig själv utan mina målsättningar och mitt skal mot världen. Du kan försöka övertyga någon annan om att din passion är att hjälpa andra hitta sitt framgångsrika jag; det är den blötaste bluffen marknaden har kläckt ur sig och det vet du som vinnlägger dig det. Min respekt för dig försvann i samma ögonblick som du började propagera byggstenar av ditt drömscenario på omgivningen för att ”alla förtjänar att må bra och bli sitt bästa jag” – om livet skulle handla om att bli förevigad för sina djärva idéer och sitt motstånd mot icke-troende på framåtskridandets evangelium, ja.

Livet har blivit den helighet inom vilken döden höll människan ödmjuk inför sin existentiella litenhet. För att ersätta dödsmedvetandets livsperspektiv måste den moderna förblindade människan bestiga ett berg eller resa till andra sidan världen. Jag tror på döden som en mor och en far för att det håller mig kvar i en verklighet fri från den utopi du säljer ditt tänkande för, i alla andra aspekter är jag förmodligen något av en nihilist. Livet och döden är jämlikar, spunna ur samma kärlek och inget liv är någonting mer än ett annat; jag tror på jämlikhet och alla lika värde för vad mig anbelangar är alla människor lika förpuppade tills motsatsen bevisas. Vad som definierar dig, mig eller din nästa är inte dina goda handlingar eller någon av dina förmågor, det är blott och naket hur du bemöter din smärta, hur du kommunicerar med ditt solitära jag och hur stark du är när alla dina privilegier är borta; hur du hanterar din existentiella litenhet, din obetydelse och din ofrånkomliga dödlighet.