Jag vill klättra neråt
på samhällsstegen,
bryta alla förbindelser,
avtal och löften,
vrida kontrollurets
visare ur led,
begagna tiden
som en stålaxel
utan slut.
Jag vill bränna mina skepp,
belasta mina broar
med kall häpnad;
man ska undra
om jag är galen
eller bara övertrött,
sörja mina exekutioner
och förundras
av min grundlösa lycka.
Jag bryter tabun
på princip,
belastar frändskap
med utanförskap.
Dårskapet skall vara
min mor och min syster,
min tappra,
självdestruktiva
mörkerdrottning.
Jag skall trampa
den mark
på vilken andra
råkar hamna,
dansa i kärr
som ekar
av självmördarens
brustna verklighetsflykt.
Jag skall marschera
i rasande takt
mot livets utmarker,
sjunga mitt lov
i det mörker
som de andra fruktar.
Här skall jag ruva
på människans bojor,
här skall jag dikta
en mördande vers.
Skriva poem
med skinnflådda händer.
Här skall jag leva
ett oriktigt liv
i otukt,
bespottande
glimrande strass.
Där det gör som ondast
där är man fri;
lycka är att leva
med döden på vers
*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar