Armarna svänger utmed de krumma axlarna. Under den svarta mössan sticker mörka hårtestar ut, spretiga, ovårdade. Det mörkbruna håret är flottigt, otvättat sedan fjorton dagar men det kliar inte längre därför att ett barn vänjer sig vid det precis som han vänjer sig vid förtryck och våld. Han vet att allt går över. På sitt sätt är han medveten om både stryket och det kliande håret men de ter sig så självklara att han inte tänker på dem.
Han känner förvisso en stelhet i kroppen. Stelhet som vore han fylld av tjocknat blod under en hud som tänjs och tänjs ut tills den är färdig att spricka. Benen är tunga precis som armarna och mungiporna. Skräcken spänner inte längre ut blodet under huden och bultandet och pulserandet har övergått i ett lågt surrande. Det är modfälldheten som i vuxen ålder ska förvandlas till upproriskhet på någon sida av lagen. Det kommer ta sig uttryck i en slags överskottsenergi som kommer bli samhällets och inte förövarnas problem.
Förövarna – till och med som vuxen och inlåst på psykiatriska kliniken kommer begreppet vara främmande, grumlig och ökenlik.
Man kommer naturligtvis säga att han hade ett val. Varsamt lutar sig alla fria människor mot den fria viljan, lutar sig så tungt att till och med en sönderslagen själ bör kunna lita på instinkten. Inte ens när det sista av hans själ slås i spillror i en rättssal någonstans i Sverige uppger man riktigt den fria viljans makt. Till och med förövarna ska markera den fria viljans makt. Att det skiljer en trådsmal linje mellan själen och instinkten vill man inte tänka på därför att det vänder på stenar som inte borde vändas. När pojken sparkar asfalt i bäcken är instinkten redan trasig men det vill man inte heller veta av.
***
En dag dör pojken som sparkar sten på vägkanten och den dagen är hans lidande över. Innan dess ska han bli vuxen och lidandet ska förtvina bakom fina ridåer och ansvarets förspända mun. Det krävs att någon kliver in och tar ansvaret om pojken ska konfrontera förövarna men det gör ingen därför att ingen kan fylla luckan i evigheten som står tom medan en trasig själ försöker läka. Tiden stannar för ingen och varje lucka i evigheten blir en bristning i samhällskroppen som kostar dubbel möda för någon som fick det ordnat för sig från början. Därför fyller vi trasiga instinkter och brustna själar med preparat och driver dem med skam för det halva ansvar de orkar ta därför att maskineriet inte ska haverera. När de sedan blir gamla och allt redan är försent, då kan de möta sina förövare och leva sina sista ångestfyllda år instängda i gammstugan med självmord och minnen som enda tröst.
Pojken som sparkar sten på vägkanten kommer aldrig riktigt komma ut ur det vita rummet med de krypande väggarna därför att han ska alltid sparka sten vid vägkanten. Han kommer inte orka bygga sig några luftslott över barndomens mörka pandemonium och minst av allt orkar han lyfta ansvarets lapptäcke som för länge sedan börjar spricka i sömmarna därför att han borde lärt sig ta ansvar från början.
Det är för sent för honom. När han är klar med sin behandling är hans tjänster inte längre önskvärda därför att konkurrensmatrisen har ryckt upp en handfull rötter med samma bakgrund fast bättre copingstrategier som kan ta ansvar och blöda samtidigt. Den sent rehabiliterade intalar sig förstås att integritet betyder någonting. I slutänden fortsätter han misslyckas med att vika undan för örfilar och går alltså omkring med flammande kinder hela livet och kanske överlever han med aldrig mer som bänkad och reserv.
Med facit i hand vet vi att han till slut kom ut ur det vita rummet, men ansvaret blev så påträngande och ouppnåeligt att inte ens de kommunala sociala återetableringsinsatserna räckte till för att etablera honom. Han kom inte ens upp på startplatån. Det var kanske därför man hittade honom död i lägenheten bara ett par veckor senare. Hyresvärden som naturligtvis ville hjälpa en dåligt rustad människa, fast mest på grund av en oskriven klausul i hyreskontraktet som säger att han måste fortsätta låtsas att människor betyder mer än pengar, tog emot klagomål på dåligt lukt på andra våningen och åkte själv ut för att undersöka saken och kunde därför avgöra att odören kom från vår olycklige. Hyresvärden låste upp med huvudnyckel.
En otydlig bild av ett försummat ansvar blixtrade till i hans medvetande medan han famlade med nyckelknippan. Han öppnade med en bestämd rörelse och lukten slog honom ganska bokstavligt talat i ansiktet, daskade sin kvävande skälvande skam över kinder och näsrygg och vidare ut i trapphuset.
Ingen kommer säga att den döda aldrig fick en chans. Han fick många, kommer man säga, utan att förvalta dem. Man kommer ladda individualismens gevär och avlossa sina rökridåer och i dimman efter mynningselden får pojken ändå ta ett visst ansvar därför att det fanns ingenting man kunde göra för honom. Det finns ju alltid en anledning till att någon tar sitt liv eller hur?
Trettiofem år senare vandrar en pojke på samma gata, sparkar ner sina egna stenar i samma slänt och i samma porlande vatten medan bilar passerar och en kvinna med en liten chinchilla i skärt koppel kommer gående emot honom. Pojken tittar inte ens upp. Han har inte lärt sig formulera sig ännu och hemmavid vet förövarna väl hur man följer maskineriets regler och rökridåer så att ingen får veta någonting om örfilarna och stryptagen och slagen förrän pojken lärt sig formulera sig och det sker sällan innan han är vuxen, när allt redan är försent. Förövarna måste döljas bakom ridåerna för maskineriets räkning och så upprepar sig historien tills vi med unisont förstånd begriper att formuleringen sitter i språket och att ingen som inte kan uttrycka sig kommer kunna öppna några dörrar till räddning och till ansvar. Det enda man kan hoppas på är att de stackarna utvecklar copingstrategier som är till gagn för umgängeslivet. Det ger dem åtminstone en chans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar