Om

OpenClipart-Vectors, Pixabay

Utdrag ur I huvudet på en Granat:

Gudar växer och växer, i alla fall de som dirigerar sig själva. Sjunger gör de till krigsmarschens härslag medan de dansar över döda kroppar. Trampar gör de på brutna fingrar, tysta bröst, tömda magar, vridna vader, krossade kindben. De dansar därför att inga tysta åskådare dansar och någon måste alltid dansa.

Hos den tysta åskådaren är det något som skälver och lossnar. Lämnar gör det ett sjunkande skepp.

Anton betraktade med heta kinder den grekiska guden som växte och växte och... växer, sorglöst dansande till sitt mingeldakapo tills det ringer i öronen hos den tysta åskådaren. Stora stycken skär det ur honom och så händer det som alltid ter sig lika ofattbart när inga tysta åskådare talar:

ett plopp som när man vrider vinkorken av flaskan. Men inte är det vinets luftiga andetag som ringlar sig upp ur flaskhalsen. Nej. Något gallsprängt är det. Fördärvat.

Ett sjukt barns sista kraftansträngning, ett sista utmärglat skrik efter tjugi svalguppslitande kräkningar.

Galenskap ringlar sig inte upp ur slaskhalsen utan skjuter upp som ett olycksbådande fyrverkeri i en kakafoni av obearbetade känslor. Stiger upp ur den nötta mynningen gör det och tar med sig allt inom en armlängds avstånd till helvetet.

Jag har skrivit på romanen sedan 2019 och lär göra det en stund till. Den, likväl som den här bloggen, är en röst åt den skitiga delen av samtalet om psykisk ohälsa som aldrig riktigt når ut därför att det sällan passar sig.

Jag pratar om den delen av psykisk ohälsa där känslolivet är malplacerat, ibland alldeles frånvarande, och känslouttrycken träffar liksom inte rätt i förhållande till situationen man befinner sig i. Att leva med sådana problem slutar ofta i explosion.

Jag vet.

2000-talets människor är i alla avseenden homo narrans (alltså den berättande människan). I möten med varandra har vi våra livsberättelser fix färdiga och det är våra fix färdiga mallar vi använder i det sociala utbytet.

Jag har ingen fix färdig mall i mig som jag kan använda. Därför dränerar mig det mellanmänskliga snabbare än vad som är tillbörligt. Jag fick begrepp om det sent. Många explosioner ligger bakom mig. En och annan framför mig. Jag måste hela tiden vara med.

Jag äter stabiliserande mediciner och det är först på sistone jag har fått börja umgås ensam med mina barn.

Är det en historia jag bara berättar för mig själv eller är det verkligen så? Jag vet faktiskt inte. Men jag vet att när intrycken blir för många försvinner känslorna. Blir jag pressad då kan jag explodera.

Att skriva är en del av min process mot att veta exakt när känslorna försvinner och det är dags att dra sig undan mellanmänsklig kontakt. Det är en konstant avvägning. Jag kan aldrig lita på instinkten därför att den är trasig.

Jag måste alltid vara med. Aldrig slappna av. Alltid gardera mig mot nedstängning. Mot explosion. Att leva i huvudet på en granat är som att leva och samtidigt försöka hålla ett rasande vilddjur mellan sina händer, allt handlar om hur länge du orkar hålla och vad som händer om du håller för länge.