Om jag överhuvudtaget försöker bära fram ett budskap så är det följande: alla livssituationer ljuger. Och ljuger de inte, berättar de i varje fall bara brottstycken av sina inbördes sanningar. Man måste bryta sig igenom realismens sken för att se det. Alla undertoner bär på en uppdämdhet: fördämningar av förträngda konflikter.
Vart lämnar det mig?: orkar jag fortsätta gräva med min hälsa som insats, eller går jag med på det jag ser därför att det är behagligast och därför att det gör det lättare för mig att få kompisar? När de säger att livet är hårt, doktorn... Livet är hårt därför att vi aldrig riktigt löser någonting, vi bara lägger det bakom oss. Inga teknologiska landvinningar i världen kan kompensera för det.
Jag måste krossas och fostras för att era skenbilder ska hålla. Ni tränas inte i att mångfaldiga perspektiven – ni övas i att blunda för otillbörligheter! Det är arbetsmoralens moder, pliktkänslans fader. Hur ska människan kunna erkänna alla perspektiv och på samma gång orka leva? Det kan hon inte. Det är en ensamhetens metafysik, doktorn. Människan är byggd för att se och lära, men den yttersta rättvisan orkar hon inte med.
Det är att vara paria, detta att medvetandegöra alla perspektiv. Därför är paria ett ord i vokabulären: det finns helt enkelt otillbörliga perspektiv. Säg mig, doktorn, hur lever man med otillbörliga perspektiv? Detta är mitt problem. Jag lever för att demaskera dem alla, medlöparna vinnlägger sig om att dölja dem, för egen vinnings skull. Det gör mig sjuk, doktorn.
Men ni har era lojaliteter. Ni har dem, det syns på er. Ni har era stängsel och murar och stängda dörrar, precis som de andra. Ni vill hjälpa mig, men ni har inte råd. Det lämnar oss i ett klassiskt läge, er och mig: min trygghet måste vägas mot er och ett svårt beslut måste fattas. Det är vårt konkurrenssamhälles yttersta konsekvens.
Därför kommer ni att tolka mitt fritänkande som illvilja och aggression. Ni kommer snart att hänvisa till er hälsa. Ni kan inte låta mig hållas, ni måste försvara er mot mig. Och jag förstår er! Ni kan inte följa mina tankar till slut, ni kan det bara inte, det skulle kosta er alltför mycket. Jag förblir ensam, doktorn, för er psykiska hälsas skull. Ni, som skulle vara min advokat i förhandling med självmordet, blev åklagare.
Ni kommer säga att jag inte ser verkligheten som den är, att jag hemfaller till fantasier. Ni har inte råd att överhuvudtaget ta mig på allvar, eller hur? Det är ert fel att min situation är hopplös – ändå klandrar jag er inte. Ni är en efterlydande, en medlöpare. Ni är min enda chans, men ni är alltför småsint. Ni är inte tillförlitlig.
"En fritänkare lever och dör i sönderslitning. Det finns ingen återhämtning, ingen återvändo. Så länge fritänkare fortsätter förlora på att tala fritt finns inget hopp."
Hur skickligt ni blundar för otillbörliga perspektiv är er hälsas verkliga måttstock. Depressionen är den illa undertryckta medvetenheten därom. När livet dödar mig, och det gör det snart, vet då att det var denna medvetenhet som besegrade mig. Mitt enda brott är öppna ögon! Ert är att ni låtsas uppvärdera min trygghet, men offrar mig i hemlighet för att rädda er själv.
Öga mot öga med fritänkare måste ni alltså försvara er, er själv och er ställning. Vad annat kan ni göra! I tidens bräckliga harmoni finns bara vinnare och förlorare. Just därför, och på grund av ert uppövade självförsvar, är jag räddningslöst förlorad. Ni pressar ner min psykiska hälsa i en låda om ni kan. I annat fall blir jag ett hot som måste oskadliggöras, det vill säga utestängas.
En fritänkare lever eller dör i sönderslitning. Det finns ingen återhämtning, ingen återvändo. Så länge fritänkare fortsätter förlora på att tala fritt finns inget hopp. Överallt ser jag lådor, lådor på lådor i ändlösa rader. F-R-I-S-K står det på dem alla. Men doktorn skulle se att mottagligheten för alla perspektiv är min enda sjukdom, om ni bara själv kunde se era ögonbindlar.
Det är er utbildning, doktorn, er profession, som hindrar er. Ni ser väl perspektiven ni övas på, men inte de ni tränas att blunda för. Jag erbjöd er en väg framåt, en möjlighet att behandla mig. Den försakade ni. Av rädsla för att förlora jobbet? Detta eviga avlatsbrev! Men det spelar ingen roll nu.
Låt mig avsluta bara med detta: ni understår er tro att ni kan vara delaktig i att övervinna den psykiska ohälsan i samhället – visst gör ni det? Jag ser på er att ni tror det. Ni tror det mycket passionerat. Ni vill göra en insats för samhället. Det var därför ni utbildade er, eller hur? Det är mycket förmätet av er, doktorn.
Alla livssituationer ljuger. Och ljuger de inte så berättar de i varje fall bara brottstycken av sina inbördes sanningar. Hade ni råd att se alla perspektiven skulle ni på samma gång upptäcka att ni faktiskt motarbetar era syften. Men det skulle förkrossa er. Så istället önskar jag er en tillbörlig blindhet, doktorn. För er hälsas skull framför allt!
Adjö,
doktorn. Jag hoppas ni är bättre med de andra fritänkarna. De behöver er.
