Många framgångsrika entreprenörer jag mött och tagit inspiration utav stoltserar med en bakgrund inom telefonförsäljningens domäner; likt skådespelaren på Broadway plöjer försäljaren samtal med fix färdigt manus utan minsta tanke på vad det gör med bilden av människan och bilden av entreprenörskapet. Det är en löpande-band-försäljning, människor reduceras till ting på ett gummiband och mellanmänsklighet till ettor och nollor i sin mest absurda form.
Jag har lyssnat på ett flertal sådana framgångssagor men det är speciellt ett som sitter bränt på min cortex. Det var en framgångssaga där vederbörande med glittrande ögon förtäljde sin tid i fulförsäljningens sfär. Han gav oss bilden av en socialt outtröttlig yngling vid telefonbordet, en slamrande telefon och avslut efter avslut med en energi som hör bönsyrsan till.
Den retoriska finessen som lästes innantill bland slamrande telefoner och uppjagade försäljare har blivit så självklar att den blir osynlig. Trots att det är objektifiering i absolut bemärkelse. Förtingligandet av människor tar telefonförsäljaren med sig till sitt framtida entreprenörskap, i form av latent liggande verktyg i medvetandet, närhelst den ekonomiska situationen kräver lite ”hårdare tag”.
Trodde du att det var entreprenörskapet i sig som var det skrämmande när man talar om entreprenörskap? Då trodde du fel. Människan är det djur med tillräcklig andlig och intellektuell kraft för att stå upp emot naturens äta-eller-ätas-lag (försäljningens a och o). Det opersonliga mötet utifrån ett fix färdigt manus gör ont. Det ska göra ont, därför att skådespeleriet som entreprenörskapet skor sig på hör hemma på teaterscenen och framför filmkameran, inte i yrkeslivet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar