Ormen är en skildring av gemenskapen på en militäranläggning i ett Stockholm under krigsberedskap. I verkligheten ska beredskapen visa sig onödig eftersom de tyska reserverna i Norge som potentiellt sett kunde tränga in på svensk mark omlokaliserades till Frankrike och Italien, men även ett inbillat trauma är ett trauma.
Första kapitlet följer Iréne, bosatt i en av barackerna på anläggningen, som efter ett oroande möte med Bill, en "orm" i alla mänskliga bemärkelser, förlorar allt sinne för ordning och förslavas under sina drifter (ja, i en kovändning och alldeles plötsligt). Resten av kapitlet följer hennes kamp mot den sexuella dragningen till Bill, en kamp som ska kulminera i frågan om hon lyckas stå emot honom eller inte.
Stig Dagerman är allt annat än enkel att läsa. Mycket otacksamt i vår tid. Men gör man ett eller fem försök finns det mycket att hämta under de slingrande metaforerna och sublima omkastningarna. Det blir tydligare i andra kapitlet. Jag ska förklara.
Första kapitlet kan man sammanfatta som ett lösgörande av drifterna, en konsekvens av att oordning råder till följd av samhällskris. Uppgiften är att bekämpa dem. Stå emot lockelserna de pekar på. I det andra kapitlet redogörs för dess effekt på gemenskapen. Och vad kan vara bättre för en dylik undersökning än att placera försöksobjekten i ordningens Mekka?
Andra kapitlet är en redogörelse för åtta personers belägenhet på militäranläggningen; förhållandet till gruppen de tillhör och beredskapens spänning. Premissen är en jämförelse mellan belägenheten innanför och utanför gemenskapen, representerad av två viktiga karaktärer: Gideon Karlsson och Joker.
Gideon är en ordningens man som uppriktigt längtat till det militära, som en vecka in i tjänstgöringen inser att han är som en "sönderskjuten väggklocka", ännu regelbundet tickande, "bland medvetslösa kroppar". Joker är en gammal bergsprängare med martyrdrömmar som villigt offrar sig för gemenskapens harmoni. Han ser sig själv som två rum, ett utåtriktat och ett ångestfyllt, omgärdad av kraftfullt järn "som bara släpper ut ord man inte behöver tänka för att uttala".
Gideon är obarmhärtigt utanför. Han förstår inte signaler, begriper inte vad som kan sägas och vad som behöver förbli osagt och skapar därför dålig stämning - mycket farligt för kristidens redan bräckliga sammanhållning. Han fruktar att ordning är ovidkommande för att det skulle göra hela hans liv ovidkommande. Joker stänger å andra sidan inne allt seriöst han har att säga. Han säger bara det triviala för stämningens skull. När han väl öppnar munnen det vill säga.
Mellan Gideon och Joker finns en tröskel, en gräns mellan vad som bör och inte bör sägas för att harmonin i ett kollektiv ska bevaras. Detta är romanens objekt, det som döljer sig bakom alla slingrande metaforer och (till synes) brist på sammanhang, ett försök att definiera gemenskapens vara eller icke vara som en språklig tröskel. Fundera själv: tänk på kommunikationen i dina olika vardagssituationer, vad som kan och inte kan sägas, hur det sägs och vad som är viktigt för stämningen.
Det kommunicerande språket är uppbyggt i ordkluster, språkstrukturer, som tillsammans med ett visst sätt att distribuera dem på (ton och kroppsspråk) har en viss effekt på sammanhållningen. Att lära sig språkstrukturerna har de flesta med sig instinktivt för att passa in på jobbet, träffa en partner och skaffa vänner. Men hur är det att vara en av dem som inte begriper sig på det? Hur är det att sakna den instinkten? Det är en viktig fråga romanen ställer, på ett långt bättre sätt än vi tycks mäkta med, vi som privilegierats med existens på det upplysta 2000-talet.
Hur är gemenskapen är konstruerad? Vilka beståndsdelar är avgörande för sammanhållningen? Vad är det som skiljer belägenheten innanför och utanför? Går det att generalisera? I vår tid är vi besatta av att bota utanförskap. Men hur många av oss har egentligen funderat på hur det ska gå till?
Går det att säga rätt ut att poängen är att finna rätt på vem det är som upprättar språkstrukturerna, definiera vilka de är och lära sig dem som man lär sig cykla; det vill säga slå järnbalkarna om de två rummen och bara uttala ord som passar sig? Eller ska vi fortsätta låtsas om att det är möjligt att "bota" utanförskap på annat sätt?
Stig Dagerman har något viktigt att säga om utanförskap som vi kanske inte vill veta för att det skulle kasta ett för starkt ljus på frågan ifall ”kampen” är genuin eller bara hopdiktad för kulturpengarna.
Slut på första delen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar