Jag lever hellre på makaroner än ett trist jobb

banksadam, Pixabay

Det är väl svårt att prata om arbetsmoral också. Hög arbetsmoral förutsätter principer eller inpräglad livsstandard som ger jobbet ett principiellt eller ekonomiskt värde. Ett folk utan någotdera är svåra att motivera. Hur gör man med ett folk som hellre lever på makaroner än på ett jobb? Hur införlivar man dem i den uråldriga doktrinen att det är bra att jobba?

Konceptet att välja med hjärtat, att göra något man brinner för, verkar ha slagit fel: de som inte brinner för det som erbjuds väljer helt enkelt en lägre livsstandard för att friheten verkar vettigare. Det är bättre att inte brinna alls än att låtsas brinna. Det lämnar konventionen med ett sista kort och det är pengarnas konkret sociala värde; utan pengar har man inte råd att umgås med folk.

Det är ett tveksamt kort som sällan behöver eller ens bör spelas för att folk i regel betraktar det som en implikation till ofrihet. De flesta säger det ogärna rakt ut, de slickar hellre på aluminiumlisten med lekmannens aforismer om arbetskamrater och rutiner på tungan. Men i slutänden är det ändå en fråga om att den som väljer att leva på makaroner istället för att arbeta väljer bort ett aktivt socialt liv. Och det är inte okej.