En av de gamla proletärförfattarna skrev en gång att det är som att dikta som det är att ro: man rör sig framåt men tittar bakåt. Varje nu är en mjukdel omgiven av ögonblick bakåt och förväntningar framåt. Utan ögonblicken och utan förväntningarna blir nuet alldeles tomt på innehåll. Vi blir tomma behållare, förlamade mottagare av intryck vi inte kan göra något med. Att leva i nuet, som man säger, är att leva med sig själv, i fullständig harmoni med alla sina ögonblick och alla sina förväntningar. Om man inte först lärde sig ro är det det svåraste som finns att leva därför att vattnet är inte alltid stilla.
Ändå ska jag sätta sig mig båten och jag ska få den att röra sig därför att det är så man gör. Du är vuxen nu, säger man, du gör dina egna val och ingen kan säga åt dig vad du ska göra. Naturligtvis beror självständighet och integritet på hur skickligt jag ror men det är så lätt för de som ror att glömma att vi finns, vi som aldrig lärde oss ro. Alltså glider jag hjälplöst med båten ut på öppet vatten, medan någon ropar åt mig från stranden ro för helvete! Men jag hör honom inte därför att ur vattnet reser sig en kolossal båge som förmodligen kommer för att dränka mig.
Jag borde få panik och ro utav helvete men inget annat än att vänta i båten fick jag lära mig, vänta ut stormen och slagen och förödmjukelserna. Att jag skulle kunna ta upp årorna glömmer jag alldeles bort och jag kan ingenting höra från stranden därför att jag är upptagen med att vänta på vågen. Att rädslan snart ska ta slut är det enda viktiga och därför väntar jag. Det enda jag riktigt vet är att allt kommer bli bra. Snart. Bara jag väntar tillräckligt länge.
Naturligtvis vet jag att vågen kan dränka mig. Att det enda vettiga är att ro utav helvete. Men jag gör det inte därför att stormar och slag och förödmjukelser förstör så mycket när man är alldeles ny i båten och aldrig har sett en båt förut. Överlevnadsinstinkten förvrids tills allt värdkroppen önskar sig är en snabbare väg dit det inte finns någon rädsla. Och den snabbaste vägen är alltid inåt när det gör som ondast, längst in där hinden kryper ihop under lejonets klor. Slår jag huvudet i ett rev på sjöbotten eller inte hinner få luft i lungorna snabbt nog känner jag det inte. Det enda instinkten säger mig är att det måste ta slut snabbt så jag slipper vara rädd.
Att jag kommer vara ännu räddare när det över vet jag inte när vågen kommer. När den har rest sin kolossala båge över båten och nästan dränkt mig och släppt mig fri kommer jag vara rädd för vågor. Speciellt de som är kolossala och bågformade. Kanske kommer jag vara rädd för båtar också. Därför ställer jag båten på land och gräver ner årorna i den hårda sanden. Naturligtvis blir jag oproportionerligt arg därför att båten inte rör sig hur hårt jag än sliter i årorna. Det är då någon kommer och säger att båtar inte hör hemma på stranden och att de ska vara i vattnet.
Jag borde sätta hjul på båten men så rädd är jag inte än. Därför glider jag lika hjälplöst ut i vattnet igen. Jag försöker väl få tag i årorna och ro utav helvete som han har sagt till mig men båten bara snurrar på sin axel. Jag blir inte tillräckligt rädd förrän jag är så långt ifrån stranden att han kan se mig. Då blir jag räddare än förut, räddare än jag någonsin varit. Och då är det klart vågen kommer, därför att den kommer när man är som räddast. Den här gången får jag tag i årorna men jag ror åt fel håll, rakt in i den rasande vågen som slukar mig i sitt kalla, kolossala båge. Men den dränker mig inte. Den gör mig bara räddare.
En dag kanske jag är tillräckligt rädd för att sätta hjul på båten.
Eller modig nog att börja dikta innan jag drunknar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar