Jag tittar inte på politiska debatter längre. Politiker skämmer ut sig själva med för små frågor. Politiskt mod på riktigt vore att höja frågeställningen upp i det skira blå, lösa problemen därifrån och ner. Folk fattar kanske inte till en början, men det gör de med tiden eftersom politiken alltid sätter standarden för samhället. De gamla grekerna visste att låta samtal ta lång tid (det enda av värda att ta med oss därifrån). Politikerna har mycket betalt för att prata. Jag förväntar mig att de sätter sig var dag i en månads tid och debattresonerar om vad ett värdigt liv för alla egentligen innebär, innan de överhuvudtaget börjar nysta i smärre frågor som invandring, arbete, kriminalitet och ekonomi. Det är ett enkelt recept för att bli tagna på allvar igen.
Om jag fick ett mynt för varje gång jag har hört den blinda lydnaden häcklas, och lika många sedlar varje gång blindheten gjort sig gällande i samma människor... Sådant är samhället idag: vi har fostrats att slå oss för bröstet med en självständighet som vi kastar av oss med kattoset. Man känner igen resonemanget i entreprenörsvärlden: kasta av dig tryggheten, ge dig ut i osäkra äventyr och utmana dig. Jag skulle bli lika rik i den världen av att pröva självständighetens skal. De kriminella torde ha kommit långt från hyckleriet, men i princip är det samma sak där. Någon räddning står inte att finna om inte politikerna vaknar eller folket enas under en revolutionär fana. Jag har inte stort hopp för någotdera.
Så långt mina krafter räcker (vilket inte är särskilt långt) ägnar jag mig åt att pröva idéer mot verkligheten och stöta demokratins ansvar mot den hycklande självständigheten. Vi har gjort avbön på demokratin till förmån för tryggheten. Det är långt ifrån första gången och inte heller den sista. Politiker med lobbyister upp i ändalykten är inget nytt fenomen för vår tid. 1800-talets européer måste riskera livet på en båt i sex veckor över Atlanten därför att rika människor spunnit politiker på sina fingrar. Utan en förmögenhet gick det knappt att leva i Sverige. Jag önskar att högern kunde tala om hur det gamla goda folkhemssverige blev till: arbetarna måste strida i fyrtio år och militären sättas in innan politikerna vaknade.
Därför ger mig romantiseringen av folkhemssverige kalla kårar. Skalets skimmer håller bara om man inte går länge tillbaka än 1930. Å andra sidan: skulle politiker göra det skulle de stirra ett plågsamt faktum i synen: vi rör oss bakåt i tiden. Folkhemssverige förkrymper till 1800-talets misär. Det var lika viktigt då att finta bort folk med småfrågor för att de inte skulle gå bärsärkagång på grund av orättvisorna. Det gjorde de ju till sist ändå, och det säger någonting som politiker av alla de slag behöver vara medvetna om.
Jag tar alltså mitt demokratiska ansvar och låter påskina vad jag ser och lär. Jag tror inte att jag kommer leva för att se revolutionen, men jag är säker på att den kommer. Min tid är mer av en mellantid, lugnet före stormen. Kan jag bidra det minsta till den vakenhet som krävs för att tända gnistan så ska jag somna stillad i min dödsbädd. Jag sysslar inte med konst för att underhålla, utan för att förbereda. Om någon av en händelse blir underhållen är det en vacker bonus och jag bugar alltid djupt. Men det förändrar ingenting.
De farligaste brottslingarna i världen är medvetna vuxna människor som låter sig dribblas upp på läktaren för att endast se om sina hus när systemet krackelerar och förkrymper till ett slags för-förfolkhemsland. När språket inte längre biter på några tystnader måste språket förvandlas till yxor. Men det finns fortfarande tid att vakna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar