Du börjar förstå att det inte blir bättre. Du ser vad du ser: varsamt selektiv blindhet är ett friskhetstecken när orättvisorna galopperar. Välj noga vad du fäster uppmärksamhet på så du blir en förlorare i den stora tävlingen om tryggheten. Att blunda för hyckleri och orättvisor är för många idag en fråga om psykisk hälsa, därför att samtalet om problemen är alltför brännande. Vi som inte kan blunda måste lära oss leva med friktionen. Knösus har ordnat det bra för sig med politikerna runt lillfingret, som om det vore svenskt 1800-tal på nytt.
Tror du på allvar att kriminella invandrare kan förändra ett helt system i grunden? Sorry invandringskritiker, du är bortgjord på egen planhalva. Kriminella kan förvisso göra oss rädda och osäkra och polismyndigheten gör rätt i att skala upp, men saker händer på högre nivåer medan du bligar misstänksamt genom fönstret på kvarterets nyanlända. Amerikaniseringen av det svenska samhället började slå split i den lågmälda svenska kulturen långt innan invandringen blev en grej. En gång i tiden visste många om det och gjorde motstånd. Nu är det som att det har fallit i glömska.
Invandringen har blivit ett problem. Det var rakt puckat av vänsterregeringen att tysta kritiker med tabubelägg – sådant våld på demokratin slår alltid fel med tiden – men att invandringen skulle vara en huvudsak för svensk debatt är precis lika puckat. Det passar inte in i politikens domän att bubbla individfrågor. Jag vet att högern har en fäbless för sådant, och vänstern ska bara hålla sig till att pyssla med system för att inte röra till det för människor. I ett väl fungerande system kan människor vara precis som de är. Det enda problemet är att vi aldrig har haft ett sådant system. Det är anledning nog för en sund vänster att lägga alla kort på den frågan.
Istället har högern helt i onödan fått vinna mark. Nu är samhället splittrat på ett sätt det inte har varit på 100 år. Fick jag en enda önskan uppfylld till årets val skulle jag önska att alla partier skalar av sig individfrågorna och ägnar sig åt de stora, riktigt politiska frågorna: ska vi fortsätta ha arbetsmarknaden som landets grundsten för tryggheten och gemenskapen, vad behövs göras för att expandera den? Frågan är komplicerad och får därför inte distraheras av vettlösa diskussioner om individanpassning. Ge människor lite goda incitament att vilja anpassa sig till ett samhälle som sitter ihop och fungerar, istället för att lägga ansvaret för 40 års politisk ödeläggelse på individerna i landet.
Den exakta motsvarigheten till detta politiska misslyckande är föräldrar som hellre än att bejaka sina egna brister lägger över skulden på barnen. Det fungerar naturligtvis, därför att barnen vill vara till lags. Det är lika svårt för ett barn att sluta tro på sina föräldrar som det är för en medborgare att sluta tro på samhällssystemet. Men har de en gång slutat tro så blir vägen tillbaka långt svårare. Det enda som kan råda bot på det hela är möjligtvis om karriärkonceptet tas ifrån politiken. Varför går det ens att linda en politiker runt fingret med pengar? Redan där har systemet krackelerat. Och du tror att reduceringen av antalet invandrare i landet ska lösa den saken?
Det har aldrig räckt med att endast reagera på händelser i sin omedelbara närhet. Människors sociala färdigheter blir så enkelt lockade till råttfällor när de börjar reagera i grupp. En dum idé som får fäste i det sociala kan bli farlig. Historieböckerna vittnar rikligt därom. Jantelagen skulle tjäna till att ena lågställda människor mot eliten. Istället blev den en för eliten genial uppfinning som gjorde att folket själva höll varandra nere. Det gör mig bedrövad. Aksel Sandemose slet den i atomer precis därför, och kanske gick det så lätt för amerikaniseringen att få fäste därför att människor hungrade efter något som stod i motsättning till jante. Man kan gott säga att det gick åt helvete.
Men det är så historien rör sig och alltid har rört sig. Det går åt helvete och sen tvingas människor tänka nytt innan det går åt helvete igen. Det blir inte riktigt farligt förrän de blir oroliga och börjar hämta stöd i gamla idéer. Den reflexen måste stävjas. Entreprenörerna är duktiga förespråkare för det, men den enda skillnaden mellan 1800-talets superentreprenörer och vår tids techmiljardärer är kläderna. Jag har fått en långt mer nyanserad bild av samhället i mötet med en enda människa på hierarkins botten, än vad jag fått av alla företagsmingel jag någonsin deltagit i. Man kan inte ha massa säljare med storvulna lösningar i bössan när grundbulten i samhället sitter löst. Då blir det väldigt orättvist väldigt snabbt, eftersom lösningen är prissatt och därmed inte tillgänglig för en stor del av befolkningen.
Att i amerikastil lita på entreprenörer för att göra landet bra är givetvis en bra grund för att finta bort folket med småfrågor. Ju mer desperata de blir desto mindre utrymme finns kvar till de stora, komplicerade frågorna. Då ser de inte längre dumheten i att anpassa sig till ett system som sedan länge har slutat fungera. Utanförskap blir individens fel, och systemfrågan blir en icke-fråga enbart därför att den är komplicerad. Ett tydligt tecken på det är lögnen om att man måste vara intellektuell för att kunna tala om och kritisera system. Kritiken mot kapitalismen har på grund av ett slags tragiskt missförstånd blivit banal i folkmun. Men att samvetslöst jaga in oönskade arbetslösa på en allt trängre arbetsmarknad är fullt acceptabelt. Det sorgliga är att alltmedan arbetsmarknaden har amerikaniserats med massa bullshit–jobs så är arbetsmoralen förblindat och bestått. Det har kostat oss mycket psykisk ohälsa. Som naturligtvis skylls på de arbetslösa individerna.
Det är inte deras fel. Det är ett systemfel. Inte ens politikerna och företagsledarna kan anklagas för det. De är lika mycket marionetter i ett spel som alla andra. Det här är skitsvåra frågor, men det är fan ingen anledning att nöja sig med pseudodebatter för karriärens eller inkomstens skull. Demokratin ställer skyhöga krav på sina medborgares medvetenhet och det är dags att vakna upp till ansvaret. Skaka av dig småfrågorna, lägg tid på att bryta igenom samhället. Jag fattar att du måste klara dig och inte orkar tänka så långt, men då ska du veta att du slår koppel på din demokratiska potential. Och då ska du fan inte använda ditt begränsade utrymme för att kringskära andras. Då bidrar du bara till att devalvera demokratin ännu mer.
Det är att ta ansvar för sitt land, snarare än att låta sig lockas av fjuniga invandringsfrågor som individkontrollpolitiken har hittat på åt dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar