De döda talar tydligast

Sandrine RONGÈRE, Pixabay

Hos döda författare lever texterna i sig själva. De är autonoma väsen med en egen röst. Det finns inget ansikte att stoppa upp orden i, inget monument att hälla satserna i. Alldeles levande för sig själva blir texterna sina egna monument, de får sitt egna uttryck, sin egen plats i vår sinnevärld. Därför, paradoxalt nog, måste jag sikta på ett författarskap som slår igenom postumt, det vill säga ett författarskap jag inte får ta del av.

Det är långt mellan det jag säger och det jag skriver, det jag säger kan inte jämföras med det skrivna. Så jag ägnar min livstid åt att nedteckna mina tankar och fäster sedan hoppet på kommande generationer. Jag skriver inte för min samtid, för att ränna runt och föreläsa på författarkonvent eller sitta av tiden på boksigneringar. Det får mer stresståliga samtidstorskar ägna sig åt.

Stig Dagerman skrev en gång att det enda han fick för sitt författarskap var pengar och tystnad: pengar för att folk ville läsa böckerna och tystnad för att det var svårt att bemöta texten utan gå stick i stäv med sin samhällsplikt. Jag känner ännu behovet av uppmärksamhet – vi lever i en tid, även om den inte skiljer sig mycket från tidigare epoker (vi är bara mer medvetna om det idag), där uppmärksamhet är handlingens drivved och det vänder tankesituationen utåt, förvandlar språket till ett reklammässigt mässande för den största möjliga skara läsare och budskapet försvinner någonstans på vägen och sedan är det inte mer med det. Ett sådant författarskap försvinner i längden.

Jag ägnar min livstid åt ett författarskap som förväntar sig ett postumt erkännande, ett erkännande i samtiden leder bara till meningslöst harvande i debattforum som i alla fall inte betyder någonting därför att det plockas sönder i media. I ett samhälle så fragmenterat, så sönderslitet av trosföreställningar blir retorik det vassaste vapnet för sammanhållning och då kan ett uppskruvat tonläge eller ett simplare ordval utgöra skillnaden mellan framgång och bortfall. För att texterna ska leva sitt eget liv måste ansiktet bakom texten vara död.

Skulle jag mot all förmodan få ett erkännande innan mina dagars ände, räkna inte med att jag bemöter förenklingens elände och förklaringens möda eller visar minsta trånad efter tryggheten, jag vägrar spela med i den sociala lek som får det att verka som om folk helt har förlorat förmågan att associera utifrån egna erfarenheter.

Trygghet till priset av äkta solidaritet

Gerd Altmann, Pixabay

Redan på 1500-talet slog Montagne fast att sanningsenlighet är ett förrädiskt företag: hur skulle vi kunna vara sanningsenliga med så otillförlitliga sinnen och en omvärld så full av motsägelsefulla segment? Sällan eller aldrig hemfaller vi till ro för att bearbeta världen utan lämnas nakna med motståndskraften förvärvad i arvslaget. Att blunda för all den orättvisa som sjuder i världen och tänjer ut människans tolerans för olikheter till bristningsgränsen är den efterlängtade egenskapen, förblindelsen inför den gängse grymhet som gör att någon sparkas varje gång man lyfter foten och krossas varje gång man sätter ner den. Orättvisan ter sig inympad i själva existensen och förnekelsen framstår som ren överlevnadsmekanism; hur skulle vi kunna bära så mycket skuld på våra axlar och samtidigt vara hängivna våra ekonomiska livsvillkor? Redan i tidig ålder får vi lära oss att blunda för vad som inte är till gagn för sysselsättning och gemenskap – trauma verkar öka känsligheten för detta olyckliga förhållande men klädd i så många medicinska och patologiska termer förlorar alla uttryck sin legitimitet – och det tar vi med oss i vuxen ålder, i förhållningssätt präglade av samma mekanismer som när man skäms å någon annans vägnar, någon som saknar vett att låta tabuer vara tabuer. Detta är vad man i allmänhet kallar självkännedom, förmågan att uppfylla kvoten av sin plikt, det vill säga uppfylla insatskraven för den sysselsättning som ligger till grund för ekonomisk och materiell trygghet, en känsla för beteendemönster och en förmåga att vinnlägga sig dem för att inte hamna utanför gemenskapen. Avvikande beteenden och värderingar utifrån rent pragmatiska förutsättningar måste röjas undan med utfrysning, relegering och avsked när våld och konkret mobbning förbjudet enligt lag för att det i sin yttersta konsekvens skadar individens förmåga att identifiera och lystra till sysselsättningens villkor.

Det verkar alltså som att våra sinnen under inga omständigheter kan vara oberoende och fria från angrepp utifrån. Livsvillkoren dikteras alltid av en enhet eller institution ovanför pannan vilken avgör vad som krävs för att en viss livsstandard ska vara uppnåelig och dikterar sysselsättningens grad och innehåll – det vi lättjefullt kallar ansvar. Lättjefullt för att ansvaret vi ska vara beredda att ta hänger på den lång- och kortsiktiga personliga vinsten och därför, för att parafrasera Heath Ledgers legendariska insats i rollen som Jokern: människor är bara så goda som världen tillåter dem att vara; människor är så goda och så medvetna, givmilda, inkännande, närvarande och visa som institutionen för vilken de ska ta sitt ansvar kräver. De litar helt och fullt på institutionen som en frälsare och gemenskapsbyggande enhet, en väg till tryggheten, den ekonomiska och materiella tryggheten som ska öppna alla dörrar till ett enligt tidsandan värdigt liv, och hoppet vilar på förmågan att spara energi att använda när en huvudsaklig sysselsättnings kvot är uppfylld.

I vår tids anda är det osolidariskt att ha fyllt sin kvot för tidigt. Det är upp till individen själv att ta vara på sin energi så att det blir något över, om den bara räcker till detta grundläggande behov tar man inte hand om sig ordentligt och räcker det inte till ens för pengar och tak över huvudet då är det något man helt enkelt int ehar begripit sig på. Se över din hälsa, människa, du kan alltid göra mer!

Det är en nyliberal övertygelse jag en gång trodde på men som jag idag inser långt ifrån inbegriper alla. Efter vardagens ekonomiska ansvar behöver de flesta varva ner, kliva av prestationsvagnen och jäsa i en fåtölj. Att inte tillåtas det kommer få konsekvenser som i sin yttersta form gör arbetare till trötta nickedockor och de ”högpresterande”, de som fungerar som institutionernas ansikten och därmed dikterar villkoren, till i det närmaste psykologer från och med när arbetarna inte längre orkar. Energiöverskottet som många i den nyliberala skolbildningen vill förvandla till något allmänmänskligt är missriktat, den gamla överlevnadsinstinkten har inte manipulerats bort utan isolerats och omdanats för näringslivets räkning, det vill säga för överlevnaden på ekonomiska marknaden, människor fostras inom dessa i allt högre grad algoritmiska axiom för att bli så systematiska som vinstmaskinen kräver och som gör att arbetsgivare inte alltid behöver agera psykolog och därmed göra avkall på företagets bästa.

Att det är möjligt att assimilera ekonomiska och psykologiska förutsättningar i en och samma insats är en farlig och hämmande och rentav nedbrytande form av kontakt mellan människor som bygger klyftor djupa som laguner och murar höga som berg. Företag bygger sitt vidare anspråk på överskott av pengar som en ambitiös individ bygger vidare på sitt levnadssätt med hjälp av energiöverskott. Status quo är inte önskvärt, med konkurrensmatrisens hotfulla vingslag över våra medicinerade kroppar är det det starkaste överskottet som vinner. Det allra bästa vore en människa som inte ens behöver vila och kanske är det dit vi är på väg, i en rasande fart mot undergång för människans mjukdelar, mot sinnenas förhårdnande och en alltmer intensiv lystnad för att den som böjer sig djupast för vinstmaskineriets villkor är den som sitter bäst på piedestalen när de sociala privilegierna ska utdelas.

Sanning är när allt kommer omkring ovidkommande. På många sätt har vi gått tillbaka till vårt primitiva sätt att leva där starkast vinner – om vi någonsin kom därifrån det vill säga – och det enda vi har att se fram emot är nästa kris, nästa ekonomiska och sociala kollaps, som kan påminna oss om vad det egentligen är fråga om när vi talar om solidaritet: vi är urdåliga på att hålla sams utan att få våra personliga intressen varsamt eggade av företagens intressen och förnuftet är inte tillräckligt, det ber oss i bästa fall att hålla oss på banan och stå stadigt inför angrepp från andra uppfattningar för att ekonomisk och materiell trygghet är blott vad förnuftet kan åstadkomma. Den verkliga omsorgen kräver antingen överskottsenergi eller ett avvisande av näringslivets villkor, det vill säga ett enklare och därmed fattigare liv; en solidaritet som näringslivet under inga omständigheter kan införliva för att det skulle kosta själva förutsättningen för överlevnad på marknaden. Äkta solidariteten är i näringslivets begreppsvärld förenat med förlust, för företaget ett förstadie till försvinnande, det frihetsberövande försvinnandet för vars besvär ingen människa är värd, inte ens om det vore det mest solidariska att göra.

Inget är så mänsklig som att orka bära skuld

Gerd Altmann, Pixabay

Det finns ett universellt skuldförhållande åt vår existens som historien har berett åt oss: den vites börda, konsumentens börda, mannens och kvinnans börda, tolkningarna är mångfacetterade men pekar alla åt samma håll: vi har en skuld att bära och vår belägenhet kan, när allt kommer omkring, definieras i förmågan att bära den.

Det önskvärda är minsta möjliga skuld; så lite personlig skuld som möjligt gör det inte lättare att bära den kollektiva, det vill säga historiska. Den blir bara lättare att ignorera. Att leva i nuet är en devis för att avmarkera ett skuldförhållande som inte går att göra något åt. Vi måste bidra till det samhälle vi lever i nu. Ingen orkar älta gamla problem.

Men hur mycket är förblindelsen värd? Skuldförhållandet är en realitet. ”Fördömda värld där någon får en spark varenda gång man lyfter foten och där någon krossas varenda gång man sätter ner den”, skriver Stig Dagerman på Kymmendö 1946, livs levande och smärtsamt medveten om skuldförhållandets bistra verklighet.

För att individualism blev ett sätt att värja sig för skulden och fylla sin korg med allehanda frukter är jag inte intresserad av att delta i ackumulationen för att hyckleriet bränner mitt skinn. Jag måste söka mig bort från förblindelsen, som den gör som inte längre kan blunda för skuldförhållandet. Världen rör sig mot jämlikhet men sakta och räddhågset.

Kanske för att de flesta har glömt poängen med uppoffring. När man tänker på det idag rör det sig om en arbetsinsats och ett meddelande till familjen att man blir sen till middagen, skänka en slant, bistå med medel åt behövande, bjuda på crépes och kaffe och ett samtal med någon som behöver oja av sig.

Individualismen har kanske drivit in oss i ett missförstånd. När det blir ett sätt att blunda för skuldförhållandet att se om sitt hus förlorar förvaltningen av egendom sitt välgörande värde. Insatser blir för själva egendomens skull och därför är jag ointresserad av egendom.

Man kommer vilja hjälpa mig med pengar och tak över huvudet för att det är våra mest universella begrepp för trygghet. Man talar om det som omsorg. Men omsorg är något annat: ett metafysiskt band som bara språkets metaforik kan närma sig utan att tappa koncepterna.

Egendom är inte omsorg och det fruktar jag är vår tids stora förblindelse. Med den sociala tillvaron expanderad från det lilla, det vill säga familjeidyllen, till 2000-talets ekonomiskt sammanvävda världssamfund, då kräver det våra individuella, familjära och nationella hjärnor på en oundviklig expandering av tillhörighetskonceptet.

Jag har levt på samhällets alla instanser förutom hemlösheten och frihetsberövningen. Predikaren hade rätt: allt är förgängligt och ett jagande efter vind. Ingenstans erbjuds annat än olika sätt att blunda för skuldförhållandet.

Att sörja för sin trygghet är ett legitimerat flyktbeteende jag inte längre tror på för det är en missuppfattning som hämmar historiens rörelse; på vägen mot en egalitär värld måste tryggheten gå förlorad för att kunna omdanas. Att som skrämda barn hålla fast vid egendomar och egna begrepp för trygghet när världen gungar som värst är förlegat. Vi borde vara modigare.

"The broken are the more evolved"

Lidandet kan vara a mess or a bless, allt beror på din copingstrategi och hur väl den sammanfaller med det sociala sammanhang du för tillfället befinner dig i. Man skulle kunna argumentera för att allt är copingstrategier men det ska jag undvika här. Det viktiga är hur man arbetar med sitt lidande. Alla människor lider – religionens och litteraturens äldsta predikament är sambandet mellan liv och lidande –, den som säger någonting annat ljuger eller försöker sälja någonting (Cary Elwes berömda replik i Bleka dödens minut lämnar mig aldrig oberörd). Och om nu alla lider borde livet handla om den som, för att tala klarspråk, bäst paketerar det.

Jag grät i slutet av M. Night Shyamalans Split. Inte av medlidande för Casey Cooke i buren utan en fantastisk James McAvoy i rollen som Kevin Wendell Crumb vars tjugotre personligheter flutit samman till en: det oövervinnerliga odjuret; han har just bänt upp två cellbommar för att ta sig in i buren och slita flickan i flisor när han upptäcker hennes ärr och det gör henne till en av de renhjärtade, de vakna, de ”mer utvecklade”. Han låter henne leva för att ”the broken are the more evolved”. Det är en vacker scen i all sin obscenitet, för alla som lider och för alla som tycker om litteratur och intresserar sig för religion därför att det är det äldsta av människans problem. Personlighetsklyvning och självskadebeteende flyter ihop i en genial röra som en människa som vaket vågar betrakta sitt lidande, med alla dess konsekvensers livkraft, helt enkelt inte missar.

Det är en absurd omtolkning av den sanna berättelsen om Billi Milligan, den förste människan att få sin personlighetsklyvning legitim som juridiskt försvar i ett våldtäktsmål i slutet av sjuttiotalet. Läkarna fann rätt på tjugotre personligheter i Billi, varav en utav dem var den så kallade Läraren, en fusion av alla tjugotre personligheter. M. Night Shyamalan förvandlade förvisso Läraren till ett monster men det är mindre viktigt.

Det är hur som helst fråga om två copingstrategier som båda leder till överlevnad. Det finns många fler. Man skulle som nämnt kunna argumentera för att allt man gör är copingstrategier om man döljer någonting; jobb, sex, hobby, hälsa, samtal och så vidare, och så vidare. Om du har kunnat läsa tidigare inlägg utan att få ont i magen vågar du kanske tänka tanken att all kommunikation är en fråga om att dölja sidor av sig själv till förmån för gemenskapen och då förstår du kanske hur man potentiell sätt skulle kunna bredda begreppet copingstrategi. Det handlar om att klara tillvaron. Att överleva i sin modernaste form.

Självmordets anatomi eller suicidprevention på riktigt

heliofil, Pixabay

När Albert Camus talar om den absurda människan närmar han sig med vetenskaplig precision detta svårfångade koncept: självmordets anatomi hålls samman av ett visst förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft som gått förlorat. Förutsättningen för självmordet att äga rum är med andra ord att det måste funnits en tro på jaget som konstruerat av omgivningen och som av någon anledning förlorats och som i den potentiella självmördarens upplevelsevärld är betydelsefull till den grad att dess frånvaro är ett argument för att avsluta sitt liv. Det innebär att om man klarar att leva utan detta förtroende kommer man inte mörda sig själv. Är det upplyftande eller nedbrytande?

Jag hade aldrig mycket förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft. Därför kommer jag förmodligen överleva. De var aldrig mer än en copingstrategi för att orka bära tyngden på mina axlar, tyngden av att inte kunna filtrera intryck eller möta människor utan ett vinstkompass. Idag har idéerna fått en sådan livkraft att de jämkas med biologiskt liv och det är fel. Idéerna är vårt skydd mot oss själva, vår dödlighet och våra svagheter som måste kompenseras för genom att kleta ihop oss i kluster under den hetsigaste dialektikern. Nietzsche lät Zarathustra framhäva övermänniskan för att människan är något som måste övervinnas och det färgar ännu ledarskapets allra djupaste fundament på ett mönsterbildande sätt som alldeles förirrar den stackare som inte har lärt sig förnekelsens konst.

Självmordets anatomi bottnar i ett instinktivt förtroende för denna förnekelsens konst som, om den tvingas upp till ytan, gör livkraften instabil och därmed individen riskbenägen att vidta den yttersta självuppoffringen för sin tro på gemenskap och idéer. ”Vad är hela litteraturen mot ett begåvat självmord?” frågar sig Stig Dagerman, och jag svarar: ett alternativ. Bara för att det känns som att du är ute och cyklar betyder inte att du är det.

SUICIDPREVENTION PÅ RIKTIGT

F O R T S Ä T T   K Ä M P A

Man får allt ta och välja sina föräldrar

Gerd Altmann, Pixabay

Man får allt ta och välja sina föräldrar för ingen är selfmade. Om det fanns något dylikt skulle inte floran av kemiska preparat vara så omfångsrik som den är. En toppsäljare säger vid fjorton tillfällen att han var lärd från grunden, och vi ser på honom som vore han en gud i glatt skinn. Vid det femtonde sitter vi hemma hos hans far och på väggen hänger ett diplom som säger årets säljare. En företagsledare säger vid fjorton tillfällen att han är selfmade; den associativa tanken är hemligheten för att det handlar om att göra bruk för hallucinationen – de kallar det The secret. Vid det femtonde undslipper han sig en familjehistoria skriven med entreprenöriellt bläck och en stafettpinne som bara var att ta. Trettio samtal senare tror jag inte längre på något som framgångskulturen har ritat upp med gnällig tusch på glatta whiteboardtavlor för att däri finns inte en siffra som inte har förberetts åt dem som predikar sina metoder – man gör det man gör för att man inte kan låta bli och det är allt.

Utanförskap konkretiserat - andra delen

I kristider markeras svagheter både i samhället som kollektiv och hos individerna som befolkar det. Svar på frågor som tidigare var höljda i skimmer kastas plötsligt i ansiktet på medborgarna. Gemenskapens sammanhållning blir bräcklig fram tills ett nytt sätt att kommunicera ett nytt förhållningssätt kan införlivas. Ensamhet och utanförskap blev sådana frågor när det blev en solidaritetshandling att dra sig undan.

Kampen för psykisk hälsa i vår tid är en nagel i ögat för att det är svårt att inte tänka på den som en konsekvens av vårt sätt att leva. Ju längre man betraktar den desto mer framstår den som en kamp mot konsekvenser, och för dem som i allmänhet gör bra ifrån sig (definitionen av detta får du tolka själv) är det som om de drabbade vore människor med dålig inställning. Jag har gjort resan från höga, guldpläterade konferenssalar på Kungsholmen, flådiga mingel på Odenplan, spexiga luncher och ett rangligt skrivbord på Strandvägen - till den psykiska ohälsans ekonomiska, materiella och psykologiska utanförskap, och en sak står smärtsamt klart för mig idag:

det är först när individen definieras i förhållande till sociala sammanhang, av andra eller sig själv, det vill säga när utanförskapet konkretiseras som icke-deltagandet i en specifik gemenskap, som känslan av utanförskap och ensamhet initieras; ensamheten är i sig ingen utlösande faktor! Några år efter Dagermans debut är Tage Aurell lika tydlig som uttrycksfull när han förklarar att det finns rätt och fel psykiska element att ta med sig in i ensamheten för att ensamhet faktiskt kan vara någonting givande för hälsan.

Med det sagt står vi inför ett dilemma: ligger problemet i utanförskapet eller i gemenskapen? Och vad är syftet bakom kampen mot utanförskap och ensamhet? Förra delen avslutade jag med vår tids besatthet av att "bota" utanförskap och huruvida kampen är genuin eller postulerad för kulturpengarna. Nu är det dags att ta upp den tråden:

om det nu är så att gemenskapens tröskel är ett visst sätt att kommunicera som man antingen förhåller sig till eller inte, betyder det att delaktighet står och faller med den individuella oförmågan (eller oviljan?) att respondera på kommunikativa signaler? Och vad gör man åt de som inte ens kan? Gideon Karlsson kommer oundvikligen orsaka dålig stämning. Hur "botar" man utanförskap under sådana omständigheter? Hur ska det ens gå till?

Gideon Karlsson kommer alltid behöva anstränga sig för att stänga in allt som inte är till hjälp för deltagandet. Joker kommer aldrig kunna ta av sig järnbandet; han dör antagligen med många av sina tankar undertryckta. I båda fallen är det fråga om en oförmåga, men den ena oförmågan är lämpligare än den andra. Vad kan göras för att skapa samhörighet runt Gideon utan att ge honom mer eller mindre uppenbara kommunikationslektioner? Och här är tiotusenkronorsfrågan: är det ens nödvändigt för Joker att förändra någonting i sin kommunikation? Hans oförmåga ligger ju alldeles rätt!

Lösningen idag, kraftigt förenklad, lyder som följer i denna rekonstruerade monolog: "Gideon. Titta på Joker. Titta hur han pratar, rör sig, lyssna på vad han säger, vilka ord han använder. Du vill kunna det han kan för du ser att det fungerar. Gör som Joker, här är en lathund". Och åren går, Gideon kanske lär sig bära järnbandet men han behöver ensamheten för att det är bara då han kan tänka och lösa problem. Vad gör han när den förklaras defekt och därför inte tillbörlig? "Kampen" både insinuerar och proklamerar att ensamheten är osund och därför får han aldrig vila hur mycket han än vilar.

Det kommer inte gå bra för Gideon. Han kommer inte orka. Någonstans på vägen tas han förhoppningsvis upp i vårdsektorns underbemannade korrigeringsprogram och kanske löser det sig för honom en dag ändå. Om han lär sig använda språket korrekt och tajma in reaktioner på ett fördelaktigt sätt. Joker och hans kompisar pådyvlas vägledning för att bemöta Gideon på ett inbjudande sätt men det skapar en osäkerhet i gemenskapen för att Gideon hela tiden missuppfattar signaler som är självklara för andra, och snart kommer ingen veta vilken fot de ska stå på och gemenskapen splittras, för om inte Gideon får vara med får ingen vara med.

Slut på andra delen