Det finns ett universellt skuldförhållande åt vår existens som historien har berett åt oss: den vites börda, konsumentens börda, mannens och kvinnans börda, tolkningarna är mångfacetterade men pekar alla åt samma håll: vi har en skuld att bära och vår belägenhet kan, när allt kommer omkring, definieras i förmågan att bära den.
Det önskvärda är minsta möjliga skuld; så lite personlig skuld som möjligt gör det inte lättare att bära den kollektiva, det vill säga historiska. Den blir bara lättare att ignorera. Att leva i nuet är en devis för att avmarkera ett skuldförhållande som inte går att göra något åt. Vi måste bidra till det samhälle vi lever i nu. Ingen orkar älta gamla problem.
Men hur mycket är förblindelsen värd? Skuldförhållandet är en realitet. ”Fördömda värld där någon får en spark varenda gång man lyfter foten och där någon krossas varenda gång man sätter ner den”, skriver Stig Dagerman på Kymmendö 1946, livs levande och smärtsamt medveten om skuldförhållandets bistra verklighet.
För att individualism blev ett sätt att värja sig för skulden och fylla sin korg med allehanda frukter är jag inte intresserad av att delta i ackumulationen för att hyckleriet bränner mitt skinn. Jag måste söka mig bort från förblindelsen, som den gör som inte längre kan blunda för skuldförhållandet. Världen rör sig mot jämlikhet men sakta och räddhågset.
Kanske för att de flesta har glömt poängen med uppoffring. När man tänker på det idag rör det sig om en arbetsinsats och ett meddelande till familjen att man blir sen till middagen, skänka en slant, bistå med medel åt behövande, bjuda på crépes och kaffe och ett samtal med någon som behöver oja av sig.
Individualismen har kanske drivit in oss i ett missförstånd. När det blir ett sätt att blunda för skuldförhållandet att se om sitt hus förlorar förvaltningen av egendom sitt välgörande värde. Insatser blir för själva egendomens skull och därför är jag ointresserad av egendom.
Man kommer vilja hjälpa mig med pengar och tak över huvudet för att det är våra mest universella begrepp för trygghet. Man talar om det som omsorg. Men omsorg är något annat: ett metafysiskt band som bara språkets metaforik kan närma sig utan att tappa koncepterna.
Egendom är inte omsorg och det fruktar jag är vår tids stora förblindelse. Med den sociala tillvaron expanderad från det lilla, det vill säga familjeidyllen, till 2000-talets ekonomiskt sammanvävda världssamfund, då kräver det våra individuella, familjära och nationella hjärnor på en oundviklig expandering av tillhörighetskonceptet.
Jag har levt på samhällets alla instanser förutom hemlösheten och frihetsberövningen. Predikaren hade rätt: allt är förgängligt och ett jagande efter vind. Ingenstans erbjuds annat än olika sätt att blunda för skuldförhållandet.
Att sörja för sin trygghet är ett legitimerat flyktbeteende jag inte längre tror på för det är en missuppfattning som hämmar historiens rörelse; på vägen mot en egalitär värld måste tryggheten gå förlorad för att kunna omdanas. Att som skrämda barn hålla fast vid egendomar och egna begrepp för trygghet när världen gungar som värst är förlegat. Vi borde vara modigare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar