"The broken are the more evolved"

Lidandet kan vara a mess or a bless, allt beror på din copingstrategi och hur väl den sammanfaller med det sociala sammanhang du för tillfället befinner dig i. Man skulle kunna argumentera för att allt är copingstrategier men det ska jag undvika här. Det viktiga är hur man arbetar med sitt lidande. Alla människor lider – religionens och litteraturens äldsta predikament är sambandet mellan liv och lidande –, den som säger någonting annat ljuger eller försöker sälja någonting (Cary Elwes berömda replik i Bleka dödens minut lämnar mig aldrig oberörd). Och om nu alla lider borde livet handla om den som, för att tala klarspråk, bäst döljer det.

Jag grät i slutet av M. Night Shyamalans Split. Inte av medlidande för Casey Cooke i buren utan en fantastisk James McAvoy i rollen som Kevin Wendell Crumb vars tjugotre personligheter flutit samman till en: det oövervinnerliga odjuret; han har just bänt upp två cellbommar för att ta sig in i buren och slita flickan i flisor när han upptäcker hennes ärr och det gör henne till en av de renhjärtade, de vakna, de ”mer utvecklade”. Han låter henne leva för att ”the broken are the more evolved”. Det är en vacker scen i all sin obscenitet, för alla som lider och för alla som tycker om litteratur och intresserar sig för religion för att det är det äldsta av alla människans existentiella problem. Personlighetsklyvning och självskadebeteende flyter ihop i en genial röra som en människa som vaket vågar betrakta sitt lidande, med alla dess konsekvensers livkraft, helt enkelt inte missar.

Det är en absurd omtolkning av den sanna berättelsen om Billi Milligan, den förste människan att få sin personlighetsklyvning legitim som juridiskt försvar i ett våldtäktsmål i slutet av sjuttiotalet. Läkarna fann rätt på tjugotre personligheter i Billi, varav en utav dem var den så kallade Läraren, en fusion av alla tjugotre personligheter. M. Night Shyamalan förvandlade förvisso Läraren till ett monster men det är mindre viktigt.

Det är hur som helst fråga om två copingstrategier som båda leder till överlevnad. Det finns många fler. Man skulle som nämnt kunna argumentera för att allt man gör är copingstrategier om man döljer någonting; jobb, sex, hobby, hälsa, samtal och så vidare, och så vidare. Om du har kunnat läsa tidigare inlägg utan att få ont i magen vågar du kanske tänka tanken att all kommunikation är en fråga om att dölja sidor av sig själv till förmån för gemenskapen och då förstår du kanske hur man potentiell sätt skulle kunna bredda begreppet copingstrategi. Det handlar om att klara tillvaron. Att överleva i sin modernaste form.