Knappast århundradets debatt, men en springflod av insikter

Jag hittade "århundradets debatt" genom Jordan Peterson, efter att ha tittat på flera av hans föredrag; studerat dem, reflekterat över hans provokativa, konservativa livsfilosofier och hänförts av möjligheten att Tarantino måste ha studerat honom i utvecklingen av Hans Landa (spelad av Christoph Waltz i Inglourious Basterds, 2009). För att jobba med perspektiven på depressionen som låg tung och svallande över mitt bröst tittade jag på Petersons föredrag om att hantera den, och fann bryskheten i hans saklighet tilltalande.

På den vägen leddes jag vidare till denna nästan tre timmar långa ”debatt” på Sony Centre i Toronto 19 april 2019 (marknadsfört som århundradets debatt – en banal överdrift). Jordan Peterson ställdes framför en gammal östeuropeisk filosof med tics, kraftigt bruten engelska och ett S-ljud som påminner mig om katten Sylvester i Looney Toons-klassikern Sylvester & Hippety Hopper. Och till råga på allt envisades han med att läsa sitt inledande föredrag innantill i trettio minuter innan ”debatten” kunde börja.

Att se den intellektuella konservatismens råbarkade förkämpe Jordan Peterson dra sig för att gå i närkamp med Slavoj Zizek väckte någonting i mig. Någonting som skulle leda till ett för mig bredare globaliserat tänkande i frigjorda, neutrala tankeexperiment som jag löpande utvecklar med utgångspunkt i olika perspektiv med hjälp av Slavoj Zizeks oförsiktiga sammanfogningar av globala, västvärldsliga och historiska perspektiv. Hans intellektuella demontering hänvisar till den slutgiltiga och provokativt ofullständiga slutsatsen att vi bör använda vårt tänkande för att tolka världen som den har blivit istället för att underkasta det åt en samhällsutveckling vi har skrämmande bristfällig inblick i.

Debatten inleds med att Peterson och Zizek får trettio minuter var åt ett inledande framförande som ska förenas i faktorer och aspekter kring lycka. Tanken är att Peterson ska förespråka ett kapitalistiskt förhållningssätt till lyckans fundament medan Zizek ska utgå från ett marxistiskt. Peterson lägger följaktligen fram en kritikbild av Karl Marx marxistiska manifest; han står upprätt, klädd i kostym, medan han samvetsgrant orienterar sig genom manifestets komponenter. Slavoj Zizek, å andra sidan, sätter sig på en stol, bakom en bunt papper, och med ovan nämnda karaktärsegenheter högläser han igenom ett brokigt spektrum av argument mot kapitalism. Därefter tar den så kallade ”århundradets debatt” vid.

Det blir långt ifrån århundradets debatt. Men att hålla det för slutgiltigt, och bedöma sammanhanget därefter, är förhastat och obetänksamt. En sådan bedömning förhåller sig lättvindigt, till och med ignorant, till dogmatiska plattityder, framförda av kritiker som inte får grepp om vidden av mötets element som oförsiktigt spänner mellan samhälle och historia, mellan psykologi och filosofi och inte minst mellan sanna och falska förhållningssätt i fråga om lycka och glädje.

Det här är ett exempel på en angreppspunkt som formulerar kritik mot vad både Peterson och Zizek kallar för ”cheap moralists”: den svidande lärdomen är att ”erfarenheter konstrueras retroaktivt” för att passa en kontext. Med andra ord: vår uppfattning av erfarenheter konstrueras i efterhand för att passa i en angiven (läs: medvetet eller omedvetet vald) verklighet.

Alla som vill göra en insats för samhället, för en enad och globaliserad mänsklighet och för de huvudsakliga diskurser som behandlar välgörande ändamål, bör absolut titta på mötet mellan Jordan Peterson och Slavoj Zizek – och gärna mer än en gång. Även om ”århundradets debatt” är en banal överdrift ger konversationen en springflod av intellektuella och provokativt konkreta insikter, faktorer och aspekter som ”glöms bort” i strävan efter en bättre värld. Rentutav bättre än vad en regelrätt debatt någonsin kunde ha förmått.