Vill du veta hur samhällets villkor ser ut bakom kulisserna? Försätt dig i en situation där du måste undertrycka ditt känslomässiga tillstånd för att återetablera dig i samhället, och lägg märke till det formella värdet av ditt känslotillstånd i jämförelse med andra typer av tillstånd. Sätt det i kontrast till psykologernas upprepningar om vikten av egenkunskap, sinneshälsa och betrakta dikotomin i samhällskroppen, hur två instanser fordrar två olika saker av dig, som verkar kontradiktoriskt i förhållande till varandra. Försök sedan filosofera om frihet och ansvar och se vart du hamnar på anpassningsbarhetsskalan; där har du din frihetsbarometer. Tankefrihet är aldrig villkorslöst, de som säger det är de som redan har abdikerat.
Strindberg penetrerade detta tidlösa faktum kompulsivt, obevekligt. Han andades trotsens blodröda dimma, gav sig hän åt våldsamma dispositioner och attackerade inte för att begripa utan för att skada höljet, slita ut medvetandet och häva ut sanningen för allmän beskådan. Jag reserverar mig för att ännu inte ha läst så mycket av Jan Myrdal att jag kan bilda mig en uppfattning av honom som Strindbergs tronföljare, men det krävs inte mycket underlag för att betrakta Myrdal åtminstone som strindbergsk i globaliseringens namn. Dessa två litterära mastodonter verkar numera vara något av bokvärldens guilty pleasures för att de river upp stora sår i en samhällskropp som folket låtsas är läkta sedan länge. Dessa författare, dessa sanningssökare, vittnar om litteraturens allseende öga och penetrationskraft, dess inblick och domgestalt över felslut och vita lögner.
Thukydides gjorde det i antiken med sin historiska roman om kriget mellan Athen och Sparta: med gestaltningen av Perikles genomskådade han demokratins svaga punkter. Christine de Pizan lottades lycklig med en far som ville ha en bildad dotter, i en tid när kvinnan ännu var mannens egendom, och därigenom gavs hon stoff åt sin genuspolemiska roman Kvinnostaden redan 1405. Montagne rannsakade livet i avskildhet med sina vittomgripande, subversiva essäer, flydde det påtvingade ämbetslivet när fadern äntligen dog. Det litterära sökandet efter felslut och lögner i samhällskroppen har alltid varit litteraturens drivkraft, och även om alla tidsåldrar har sökt släta över detta kalla faktum med ljummen litteratur är det de hänsynslöst tabuuppslitande skrifterna som utstår tidens styrkeprov. Litterär storhet har genom litteraturhistorien alltid varit dyrköpta segrar, alltid varit konträr till sedvana, tabubelägg och normer.
Det är därför vi kallar Strindberg den största. Det är därför Jan Myrdal är så omtvistad. Deras retorik är obönhörligt subversiv, och sammanfogad med ett gott stycke bildning blir subversiv retorik en svårforcerad kraft som oftast möts av argument som syftar till kukmätartävling och psykisk sjukdom. De storheter vi idag fascineras av, lär av, skriver och läser om, pratar om, dokumenterar och förevigar i det kollektiva minnet, de var oftast avskydda, bespottade och förvisade till utanförskap i sin egen tid. Vi är inte omedvetna om det. Man behöver inte läsa mycket runt Strindberg för att förstå vad andra tyckte om honom. Men vi blundar för det. Vi pratar inte om det i andra former än inom neutrala akademiska konversationsramar. Vi har en lång lista av landsförvisade författare och oratorer i vår historik, men vi som lever på 2000-talet vet ju bättre än dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar