Det är väl inte så mycket det att pennan väger tungt i handen lika mycket som tyngden av det som finns att säga. Överallt hopar sig de som begravt sina sår under spelets regler, under arbetslinjens och tillhörighetens incitament. På varsin sida om pengarna står de och skriker åt varandra därför att det mättar; var och en med fraseologin på plats och sina respektive bakgrunder stiligt fernissade för att elden ska brinna åt rätt håll.
Minnen som glödande kolbitar kastas ur barndomens rasande vulkan. Två härbärgerar mig: 1) en man som jobbar och jobbar i tron om att jobbet ska läka alla sår, fast det i själva verket bara river upp nya och 2) en beskäftig kvinna som stannar hos mannen med dubbla lager av sår därför att det har sina fördelar att klä sina blödande sår i bamseplåster. Med munnen full av glödande kolbitar är det omöjligt att göra bruk av någon fraseologi, en blir pinsam och malplacerad som känsloyttringarna därför att varje nytt skinn en lägger an bränns bort och lämnar såren vidöppna och de är få som kan se ett sår blöda utan att spänna käkarna i äckel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar