Ibland drömmer jag om att bo i en cell

kalhh, Pixabay

Naturligtvis funderar jag på det när jag tar kniven ur kökslådan: ta den med mig ner till butiken, lägga den på disken, säga åt butiksföreståndarens att ringa polisen – enkelvägen till häktet, till tolv kvadratmeter och slutet på det eviga bombardemanget av intryck. Det finns två typer av ångestridna människor: de som tar ut sin ångest på sig själva och de som tar ut den på andra. Jag anser att jag förtjänar att leva i världen men inte att världen förtjänar att jag gör mig själv illa.

Jag är inte mållös. Jag har ett teleskop och det är inställt och klart. Jag skriver, väntar, försöker att inte göra något dumt. När tanken tänds i min hjärna rider jag den hela vägen ut. Ser vart den leder. Ibland dagdrömmer jag om att ta med mig kniven till butiken. Bara för att polisen ska häkta mig för vapenbrott. Ibland drömmer jag om att bli instängd i en cell.

Jag drömmer mig sällan bort till ett annat liv eller en annan tid, till större materiell eller emotionell lycka. Jag drömmer sällan om kärnfamiljen. Längtar sällan, nästan aldrig faktiskt, efter barnen. Någon sa åt mig att skaffa husdjur för att få sällskap. Jag vill inte ha sällskap. Jag läser om Franciskus av Assisi, sätter mig i kyrkan då och då. Om Jesus och Franciskus kunde lida som de gjorde, då kan jag det också. Mitt liv är mycket enklare.

Ibland tänker jag på att ta med mig kniven till butiken. Franciskus hade låtit bli. Jesus också. Jag är inte god nog att döda mig själv och inte ond nog att döda en annan varelse. Inte ens insekter klarar kan jag döda utan självförebråelse. Mitt sätt att leva är att lida. Jag läser, tänker, reflekterar, skriver. Ensam. Målmedveten.

En dag i taget.