Det är kanske därför att vi är fega som så många av oss opassliga ännu inte tagit våra liv. Må det vara trygghetstörst som slagit modet ur oss. Men är jag för feg för att ta mitt liv vill jag bära min feghet med stolthet. Det vore åtminstone sant.
Åtstramningarna om hjärtat blir fler. Känslan av att tiden rinner ifrån mig påtagligare. Har fegheten att göra med att jag ännu inte sagt allt jag velat eller därför att jag tror för högt om mig själv? Tänk så många svar som saknas när de flesta ännu saknas på ålderns höst.
Jag önskar jag hade större begåvning med ord. Önskar mig kunna knyta rosett om ett helt liv som Björn Ranelid. Kanske kunde jag då röra vid världens hjärta och få en glimt av allt det jag inte vet. Så många frågor utan svar att fegheten blir ett sätt att hålla stånd.
Den som inte lever skriver inte mer, så tröstar sig Michel Houellebecq. Det är en anledning att leva. Men det är att leva på bekostnad av livet därför att ett skrivande liv är ett iakttagande liv, någonstans mellan delaktighet och utanförskap. Att skriva är att existera.
Kanske är det att inte existera som är min största fruktan. Om skrivandet är min gunst och inte mitt kors, då är det inte feghet som håller mig vid liv utan girighet. Det är kanske värre (måtte jag inget få veta, om jag en dag lyckas röra vid världens hjärta!). Men det giriga skrivandet är torrt.
Jag skriver därför att jag inte kan tänka långt och kallt. Därför skriver jag inte torrt och tålmodigt, utan blött och plötsligt. Orden bildar bågar med oundvikliga slut där ett kors ska spättas på en klippas häll. Min penna är mitt kors. Versaler värker ut på en pappershäll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar