Självmordets anatomi eller suicidprevention på riktigt

heliofil, Pixabay

När Albert Camus talar om den absurda människan närmar han sig med vetenskaplig precision detta svårfångade koncept: självmordets anatomi hålls samman av ett visst förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft som gått förlorat. Förutsättningen för självmordet att äga rum är med andra ord att det måste funnits en tro på jaget som konstruerat av omgivningen och som av någon anledning förlorats och som i den potentiella självmördarens upplevelsevärld är betydelsefull till den grad att dess frånvaro är ett argument för att avsluta sitt liv. Det innebär att om man klarar att leva utan detta förtroende kommer man inte mörda sig själv. Är det upplyftande eller nedbrytande?

Jag hade aldrig mycket förtroende för sammanhållningens principer och idéernas bärkraft. Därför kommer jag förmodligen överleva. De var aldrig mer än en copingstrategi för att orka bära tyngden på mina axlar, tyngden av att inte kunna filtrera intryck eller möta människor utan ett vinstkompass. Idag har idéerna fått en sådan livkraft att de jämkas med biologiskt liv och det är fel. Idéerna är vårt skydd mot oss själva, vår dödlighet och våra svagheter som måste kompenseras för genom att kleta ihop oss i kluster under den hetsigaste dialektikern. Nietzsche lät Zarathustra framhäva övermänniskan för att människan är något som måste övervinnas och det färgar ännu ledarskapets allra djupaste fundament på ett mönsterbildande sätt som alldeles förirrar den stackare som inte har lärt sig förnekelsens konst.

Självmordets anatomi bottnar i ett instinktivt förtroende för denna förnekelsens konst som, om den tvingas upp till ytan, gör livkraften instabil och därmed individen riskbenägen att vidta den yttersta självuppoffringen för sin tro på gemenskap och idéer. ”Vad är hela litteraturen mot ett begåvat självmord?” frågar sig Stig Dagerman, och jag svarar: ett alternativ. Bara för att det känns som att du är ute och cyklar betyder inte att du är det.

SUICIDPREVENTION PÅ RIKTIGT

F O R T S Ä T T   K Ä M P A

Man får allt ta och välja sina föräldrar

Gerd Altmann, Pixabay

Man får allt ta och välja sina föräldrar för ingen är selfmade. Om det fanns något dylikt skulle inte floran av kemiska preparat vara så omfångsrik som den är. En toppsäljare säger vid fjorton tillfällen att han var lärd från grunden, och vi ser på honom som vore han en gud i glatt skinn. Vid det femtonde sitter vi hemma hos hans far och på väggen hänger ett diplom som säger årets säljare. En företagsledare säger vid fjorton tillfällen att han är selfmade; den associativa tanken är hemligheten för att det handlar om att göra bruk för hallucinationen – de kallar det The secret. Vid det femtonde undslipper han sig en familjehistoria skriven med entreprenöriellt bläck och en stafettpinne som bara var att ta. Trettio samtal senare tror jag inte längre på något som framgångskulturen har ritat upp med gnällig tusch på glatta whiteboardtavlor för att däri finns inte en siffra som inte har förberetts åt dem som predikar sina metoder – man gör det man gör för att man inte kan låta bli och det är allt.

Utanförskap konkretiserat - andra delen

I kristider markeras svagheter både i samhället som kollektiv och hos individerna som befolkar det. Svar på frågor som tidigare var höljda i skimmer kastas plötsligt i ansiktet på medborgarna. Gemenskapens sammanhållning blir bräcklig fram tills ett nytt sätt att kommunicera ett nytt förhållningssätt kan införlivas. Ensamhet och utanförskap blev sådana frågor när det blev en solidaritetshandling att dra sig undan.

Kampen för psykisk hälsa i vår tid är en nagel i ögat för att det är svårt att inte tänka på den som en konsekvens av vårt sätt att leva. Ju längre man betraktar den desto mer framstår den som en kamp mot konsekvenser, och för dem som i allmänhet gör bra ifrån sig (definitionen av detta får du tolka själv) är det som om de drabbade vore människor med dålig inställning. Jag har gjort resan från höga, guldpläterade konferenssalar på Kungsholmen, flådiga mingel på Odenplan, spexiga luncher och ett rangligt skrivbord på Strandvägen - till den psykiska ohälsans ekonomiska, materiella och psykologiska utanförskap, och en sak står smärtsamt klart för mig idag:

det är först när individen definieras i förhållande till sociala sammanhang, av andra eller sig själv, det vill säga när utanförskapet konkretiseras som icke-deltagandet i en specifik gemenskap, som känslan av utanförskap och ensamhet initieras; ensamheten är i sig ingen utlösande faktor! Några år efter Dagermans debut är Tage Aurell lika tydlig som uttrycksfull när han förklarar att det finns rätt och fel psykiska element att ta med sig in i ensamheten för att ensamhet faktiskt kan vara någonting givande för hälsan.

Med det sagt står vi inför ett dilemma: ligger problemet i utanförskapet eller i gemenskapen? Och vad är syftet bakom kampen mot utanförskap och ensamhet? Förra delen avslutade jag med vår tids besatthet av att "bota" utanförskap och huruvida kampen är genuin eller postulerad för kulturpengarna. Nu är det dags att ta upp den tråden:

om det nu är så att gemenskapens tröskel är ett visst sätt att kommunicera som man antingen förhåller sig till eller inte, betyder det att delaktighet står och faller med den individuella oförmågan (eller oviljan?) att respondera på kommunikativa signaler? Och vad gör man åt de som inte ens kan? Gideon Karlsson kommer oundvikligen orsaka dålig stämning. Hur "botar" man utanförskap under sådana omständigheter? Hur ska det ens gå till?

Gideon Karlsson kommer alltid behöva anstränga sig för att stänga in allt som inte är till hjälp för deltagandet. Joker kommer aldrig kunna ta av sig järnbandet; han dör antagligen med många av sina tankar undertryckta. I båda fallen är det fråga om en oförmåga, men den ena oförmågan är lämpligare än den andra. Vad kan göras för att skapa samhörighet runt Gideon utan att ge honom mer eller mindre uppenbara kommunikationslektioner? Och här är tiotusenkronorsfrågan: är det ens nödvändigt för Joker att förändra någonting i sin kommunikation? Hans oförmåga ligger ju alldeles rätt!

Lösningen idag, kraftigt förenklad, lyder som följer i denna rekonstruerade monolog: "Gideon. Titta på Joker. Titta hur han pratar, rör sig, lyssna på vad han säger, vilka ord han använder. Du vill kunna det han kan för du ser att det fungerar. Gör som Joker, här är en lathund". Och åren går, Gideon kanske lär sig bära järnbandet men han behöver ensamheten för att det är bara då han kan tänka och lösa problem. Vad gör han när den förklaras defekt och därför inte tillbörlig? "Kampen" både insinuerar och proklamerar att ensamheten är osund och därför får han aldrig vila hur mycket han än vilar.

Det kommer inte gå bra för Gideon. Han kommer inte orka. Någonstans på vägen tas han förhoppningsvis upp i vårdsektorns underbemannade korrigeringsprogram och kanske löser det sig för honom en dag ändå. Om han lär sig använda språket korrekt och tajma in reaktioner på ett fördelaktigt sätt. Joker och hans kompisar pådyvlas vägledning för att bemöta Gideon på ett inbjudande sätt men det skapar en osäkerhet i gemenskapen för att Gideon hela tiden missuppfattar signaler som är självklara för andra, och snart kommer ingen veta vilken fot de ska stå på och gemenskapen splittras, för om inte Gideon får vara med får ingen vara med.

Slut på andra delen

Cellen

Gerd Altmann, Pixabay

Kylskåpets stela surrande och barnens släta, sömniga, gnidande läte som fönsterskrapors glid mot svettiga glasrutor. Svullnaden under ögonen har inte hunnit bli blå än. Kaffet skvalpar nerför svalget och den sugande sensationen i magen som kommer av för lite sömn och oanvända stresspåslag är ekot av alla dåliga beslut.

Jag inser att det här inte kommer fungera hur länge som helst men det verkar inte betyda något för den del av mig som tänker, känner och minns; flytande som gyttja genom kroppen, en tjock, trögt framåtskridande massa av blinda blodkroppar, stelhet och försvagade muskler, en lätt darrning någonstans i bröstet sprider sig, glider tyst som ett segelflyg förbi den knutna näven hos ett samvete som försöker hålla i bilden av mina barn men den glider hela tiden ur greppet och faller om och om igen och spricker varje gång. Det här är ingen lek med verkligheten längre för det finns en gräns för vad kroppen orkar bära och kroppar omkring klarar av. Någon gång måste man sluta leka när man inte vill leka med någon annan.

Hur förklarar man våldsamma impulser för ett barn så att de inte förvandlas till skuld? Processen syns i de små bruna ögonen: pappas vrede blir sonens skuld i ett rakt nedstigande led som börjar om och börjar om, generation för generation. Blindhet för blindhet i en blind tro på ett språkfilter som sållar bort alla ord som har med vreden att göra och plötsligt finner man sig inlåst i sig själv i en vadderad cell med en dövstum vakt på ständigt dubbla skift som läser gamla porrblaskor och tittar på såpoperor för att det hjälper honom att inte hata sitt jobb och sin familj och allting som ger ljud ifrån sig. Inga stavelser tränger ut och när något väl gör det sätter det knappt sprätt på något för den enda känsla för metaforer som betyder någonting kommer från Jens Lapidus punchlinearkiv.

Fiberrika tankenötter

mohammed Hassan, Pixabay

Skuldfri ensamhet

Drömmen om skuldfri ensamhet, alldeles ren från fåfänga och misstolkning som omgärdar misslyckade sammanhang, den kväver mig för att den är så otillgänglig. Med så mycket skuld härbärgerad i bröstet är det enda sättet att bli skuldfri att karva ut den, slita upp bröstbenet och göra hjärtat fritt från alla brutna löften så att det kan slå igen utan att behöva hämta andan mellan varje förhärskande lögn.


Trasiga skor

Den tomma rustningen står stadig och obrukbar. Guds försyn som ristats på dess kala harnesk bleknar. Nu går folken med trasiga skor längs ekande, blankpolerade väggar; kött och blod som en gång fyllde rustningen med liv och lem tappar sin vitalitet; de har sedan länge glömt sina gåspennor i rostiga smyckeskrin i djupa garderobers mörker. Borttappade hemligheter skrivs med osynligt bläck och de försöker sälja sina UV-lampor och sig själva för att de är trötta på skavande skosulor. Men det fanns aldrig annat än trasiga skor för att gåspennorna är glömda och bara de som kan sälja sina UV-lampor med påhittade hemligheter får byta skor ibland. Nu står de vid den tomma rustningen lika tomma och visar sina nya skor och deras hemligheter är sedan länge gömda under de bekväma pyrrhusskorna som skaver alla fötter förutom deras egna men de kommer de inte säga för varje sko kostar en dagsprovision.


Tro

Människor är opålitliga för att de behöver tro på något och när de tror på något är de oförmögna att tro något annat. När världen nu är så full av olika trosartiklar måste hon för sin tjänstvillighet göra sig otillgänglig för allt annat än det hon tror på för att kunna vara tillgänglig för det hon tror och gränsen mellan otillgänglighet och allt som inbegriper det vi tror om ondska är tunn och röd, så tunn och så röd att överträdelsen orsakar allt vi tror om psykisk ohälsa.


Solidaritet

När jag sörjer för pengar och tak över huvudet finns inget kvar för det som är omsorg på riktigt annat än vilsna råd och köpt solidaritet.

Bergtagen

David Mark, Pixabay

Från toppen syns ingenting. Bara en stor blå, ogenomtränglig dimma som skiftar i vitt. Världen under berget är knappt en tanke. Ett minne som skalas av på vägen upp. Allt som är kvar är en ren tomhet. Den yttersta friheten. Det enda som någonsin har funnits. Berget tillskrivs en större roll än det förtjänar. Vilken plåga som helst har samma affekt. Där uppe på toppen är det ett tomt jag som möter ett stort intet du saknar begrepp för. Att allt annat har skräck och trötthet nött bort.

Berget är bara tacksamt att prata om för att det leder uppåt. Livets prövningar ska inte jämföras med bergsklättring utan tvärtom; berget är ett alternativ för den som inte känner livets prövningar för att de är för små. På ett eller annat sätt verkar det som att vi behöver plåga oss för att känna oss levande. De vars liv är för bekväma eller affekttrösklarna för höga behöver berget, naturen, för en chans att känna sig små igen och däri levande. Vi som lever närmare vår dödlighet behöver inte klättra i berg. Det räcker för oss att kliva utanför dörren.

Istället för att skicka pengar till en firma som tar dig tanklös uppför ett berg, skänk dem till en fattig familj i förorten till mat för ett halvår, isolera dig i en lägenhet i Hälleforsnäs ett tag. När väggarna börjar krypa närmare, när tankarna virvlar som stridsflygplan och historiens hela problem tornar upp sig i ensamheten, då får du din prövning: du börjar tänka. Och en familj för äta.

Till en början kommer du känna hur du långsamt görs loss från världen, hur den sjunker undan, rinner genom fingrarna som smutsigt vatten utan att du kan göra något. Det är den negativa motsvarigheten till att klättra i berg: du förstår varken dig själv eller världen bättre genom att klättra upp på en sten. Vägen dit går underifrån, genom isoleringens plåga, påtvingad, smutsig, ensam, tidlös. Den sorten.

Vill du veta vem du egentligen är? Slit dig loss från allt och döm dig själv. Glöm allt vad optimism och pessimism är. Glöm positivt tänkande och hemliga tricks. Glöm schema, listor och mindmaps. Glöm köpta strategier och onlinekurser. Vill du göra det på riktigt finns ingen lathund. Det du är ute efter på toppen gör så ont och väger så tungt att du hellre klättrar uppför det där berget och säger det alla säger som kommer tillbaka med inget annat än ett minne och ett samtalsämne.

Vägen till frälsning går neråt inte uppåt. Så har det alltid varit och kommer alltid vara. Utvecklingens och framåtandans pris är kyla. Människor reducerade till utbytbarhet i en ekvation som alltid leder till mer än utgångspunkten. Uppåt. Berget är ett sätt att säga det utan att uttala det. Skapa lite artificiell plåga i en värld som har glömt lidande - och voíla! Det finns ingen lösning där uppe. Bara ännu en lögn. Finare än de flesta men fortfarande en lögn.

Utanförskapet konkretiserat - första delen

Stig Dagerman debuterade 1945 med Ormen. Då bedömdes hans sociala analys som präglad av "brinnande kyla och klar blick". Ett år senare var den reaktionär. Ormen utkom i en tid när längtan efter ordning och rädslan för normbrott var påtaglig, inte helt irrelevant för vår tids svårigheter med pandemi och ett svajigt politiskt klimat.

Ormen är en skildring av gemenskapen på en militäranläggning i ett Stockholm under krigsberedskap. I verkligheten ska beredskapen visa sig onödig eftersom de tyska reserverna i Norge som potentiellt sett kunde tränga in på svensk mark omlokaliserades till Frankrike och Italien, men även ett inbillat trauma är ett trauma.

Första kapitlet följer Iréne, bosatt i en av barackerna på anläggningen, som efter ett oroande möte med Bill, en "orm" i alla mänskliga bemärkelser, förlorar allt sinne för ordning och förslavas under sina drifter (ja, i en kovändning och alldeles plötsligt). Resten av kapitlet följer hennes kamp mot den sexuella dragningen till Bill, en kamp som ska kulminera i frågan om hon lyckas stå emot honom eller inte.

Stig Dagerman är allt annat än enkel att läsa. Mycket otacksamt i vår tid. Men gör man ett eller fem försök finns det mycket att hämta under de slingrande metaforerna och sublima omkastningarna. Det blir tydligare i andra kapitlet. Jag ska förklara.

Första kapitlet kan man sammanfatta som ett lösgörande av drifterna, en konsekvens av att oordning råder till följd av samhällskris. Uppgiften är att bekämpa dem. Stå emot lockelserna de pekar på. I det andra kapitlet redogörs för dess effekt på gemenskapen. Och vad kan vara bättre för en dylik undersökning än att placera försöksobjekten i ordningens Mekka?

Andra kapitlet är en redogörelse för åtta personers belägenhet på militäranläggningen; förhållandet till gruppen de tillhör och beredskapens spänning. Premissen är en jämförelse mellan belägenheten innanför och utanför gemenskapen, representerad av två viktiga karaktärer: Gideon Karlsson och Joker.

Gideon är en ordningens man som uppriktigt längtat till det militära, som en vecka in i tjänstgöringen inser att han är som en "sönderskjuten väggklocka", ännu regelbundet tickande, "bland medvetslösa kroppar". Joker är en gammal bergsprängare med martyrdrömmar som villigt offrar sig för gemenskapens harmoni. Han ser sig själv som två rum, ett utåtriktat och ett ångestfyllt, omgärdad av kraftfullt järn "som bara släpper ut ord man inte behöver tänka för att uttala".

Gideon är obarmhärtigt utanför. Han förstår inte signaler, begriper inte vad som kan sägas och vad som behöver förbli osagt och skapar därför dålig stämning - mycket farligt för kristidens redan bräckliga sammanhållning. Han fruktar att ordning är ovidkommande för att det skulle göra hela hans liv ovidkommande. Joker stänger å andra sidan inne allt seriöst han har att säga. Han säger bara det triviala för stämningens skull. När han väl öppnar munnen det vill säga.

Mellan Gideon och Joker finns en tröskel, en gräns mellan vad som bör och inte bör sägas för att harmonin i ett kollektiv ska bevaras. Detta är romanens objekt, det som döljer sig bakom alla slingrande metaforer och (till synes) brist på sammanhang, ett försök att definiera gemenskapens vara eller icke vara som en språklig tröskel. Fundera själv: tänk på kommunikationen i dina olika vardagssituationer, vad som kan och inte kan sägas, hur det sägs och vad som är viktigt för stämningen.

Det kommunicerande språket är uppbyggt i ordkluster, språkstrukturer, som tillsammans med ett visst sätt att distribuera dem på (ton och kroppsspråk) har en viss effekt på sammanhållningen. Att lära sig språkstrukturerna har de flesta med sig instinktivt för att passa in på jobbet, träffa en partner och skaffa vänner. Men hur är det att vara en av dem som inte begriper sig på det? Hur är det att sakna den instinkten? Det är en viktig fråga romanen ställer, på ett långt bättre sätt än vi tycks mäkta med, vi som privilegierats med existens på det upplysta 2000-talet.

Hur är gemenskapen är konstruerad? Vilka beståndsdelar är avgörande för sammanhållningen? Vad är det som skiljer belägenheten innanför och utanför? Går det att generalisera? I vår tid är vi besatta av att bota utanförskap. Men hur många av oss har egentligen funderat på hur det ska gå till?

Går det att säga rätt ut att poängen är att finna rätt på vem det är som upprättar språkstrukturerna, definiera vilka de är och lära sig dem som man lär sig cykla; det vill säga slå järnbalkarna om de två rummen och bara uttala ord som passar sig? Eller ska vi fortsätta låtsas om att det är möjligt att "bota" utanförskap på annat sätt?

Stig Dagerman har något viktigt att säga om utanförskap som vi kanske inte vill veta för att det skulle kasta ett för starkt ljus på frågan ifall ”kampen” är genuin eller bara hopdiktad för kulturpengarna.

Slut på första delen