Bergtagen

David Mark, Pixabay

Från toppen syns ingenting. Bara en stor blå, ogenomtränglig dimma som skiftar i vitt. Världen under berget är knappt en tanke. Ett minne som skalas av på vägen upp. Allt som är kvar är en ren tomhet. Den yttersta friheten. Det enda som någonsin har funnits. Berget tillskrivs en större roll än det förtjänar. Vilken plåga som helst har samma affekt. Där uppe på toppen är det ett tomt jag som möter ett stort intet du saknar begrepp för. Att allt annat har skräck och trötthet nött bort.

Berget är bara tacksamt att prata om för att det leder uppåt. Livets prövningar ska inte jämföras med bergsklättring utan tvärtom; berget är ett alternativ för den som inte känner livets prövningar för att de är för små. På ett eller annat sätt verkar det som att vi behöver plåga oss för att känna oss levande. De vars liv är för bekväma eller affekttrösklarna för höga behöver berget, naturen, för en chans att känna sig små igen och däri levande. Vi som lever närmare vår dödlighet behöver inte klättra i berg. Det räcker för oss att kliva utanför dörren.

Istället för att skicka pengar till en firma som tar dig tanklös uppför ett berg, skänk dem till en fattig familj i förorten till mat för ett halvår, isolera dig i en lägenhet i Hälleforsnäs ett tag. När väggarna börjar krypa närmare, när tankarna virvlar som stridsflygplan och historiens hela problem tornar upp sig i ensamheten, då får du din prövning: du börjar tänka. Och en familj för äta.

Till en början kommer du känna hur du långsamt görs loss från världen, hur den sjunker undan, rinner genom fingrarna som smutsigt vatten utan att du kan göra något. Det är den negativa motsvarigheten till att klättra i berg: du förstår varken dig själv eller världen bättre genom att klättra upp på en sten. Vägen dit går underifrån, genom isoleringens plåga, påtvingad, smutsig, ensam, tidlös. Den sorten.

Vill du veta vem du egentligen är? Slit dig loss från allt och döm dig själv. Glöm allt vad optimism och pessimism är. Glöm positivt tänkande och hemliga tricks. Glöm schema, listor och mindmaps. Glöm köpta strategier och onlinekurser. Vill du göra det på riktigt finns ingen lathund. Det du är ute efter på toppen gör så ont och väger så tungt att du hellre klättrar uppför det där berget och säger det alla säger som kommer tillbaka med inget annat än ett minne och ett samtalsämne.

Vägen till frälsning går neråt inte uppåt. Så har det alltid varit och kommer alltid vara. Utvecklingens och framåtandans pris är kyla. Människor reducerade till utbytbarhet i en ekvation som alltid leder till mer än utgångspunkten. Uppåt. Berget är ett sätt att säga det utan att uttala det. Skapa lite artificiell plåga i en värld som har glömt lidande - och voíla! Det finns ingen lösning där uppe. Bara ännu en lögn. Finare än de flesta men fortfarande en lögn.