Cellen

Gerd Altmann, Pixabay

Kylskåpets stela surrande och barnens släta, sömniga, gnidande läte som fönsterskrapors glid mot svettiga glasrutor. Svullnaden under ögonen har inte hunnit bli blå än. Kaffet skvalpar nerför svalget och den sugande sensationen i magen som kommer av för lite sömn och oanvända stresspåslag är ekot av alla dåliga beslut.

Jag inser att det här inte kommer fungera hur länge som helst men det verkar inte betyda något för den del av mig som tänker, känner och minns; flytande som gyttja genom kroppen, en tjock, trögt framåtskridande massa av blinda blodkroppar, stelhet och försvagade muskler, en lätt darrning någonstans i bröstet sprider sig, glider tyst som ett segelflyg förbi den knutna näven hos ett samvete som försöker hålla i bilden av mina barn men den glider hela tiden ur greppet och faller om och om igen och spricker varje gång. Det här är ingen lek med verkligheten längre för det finns en gräns för vad kroppen orkar bära och kroppar omkring klarar av. Någon gång måste man sluta leka när man inte vill leka med någon annan.

Hur förklarar man våldsamma impulser för ett barn så att de inte förvandlas till skuld? Processen syns i de små bruna ögonen: pappas vrede blir sonens skuld i ett rakt nedstigande led som börjar om och börjar om, generation för generation. Blindhet för blindhet i en blind tro på ett språkfilter som sållar bort alla ord som har med vreden att göra och plötsligt finner man sig inlåst i sig själv i en vadderad cell med en dövstum vakt på ständigt dubbla skift som läser gamla porrblaskor och tittar på såpoperor för att det hjälper honom att inte hata sitt jobb och sin familj och allting som ger ljud ifrån sig. Inga stavelser tränger ut och när något väl gör det sätter det knappt sprätt på något för den enda känsla för metaforer som betyder någonting kommer från Jens Lapidus punchlinearkiv.