Knappast århundradets debatt, men en springflod av insikter

Jag hittade "århundradets debatt" genom Jordan Peterson, efter att ha tittat på flera av hans föredrag; studerat dem, reflekterat över hans provokativa, konservativa livsfilosofier och hänförts av möjligheten att Tarantino måste ha studerat honom i utvecklingen av Hans Landa (spelad av Christoph Waltz i Inglourious Basterds, 2009). För att jobba med perspektiven på depressionen som låg tung och svallande över mitt bröst tittade jag på Petersons föredrag om att hantera den, och fann bryskheten i hans saklighet tilltalande.

På den vägen leddes jag vidare till denna nästan tre timmar långa ”debatt” på Sony Centre i Toronto 19 april 2019 (marknadsfört som århundradets debatt – en banal överdrift). Jordan Peterson ställdes framför en gammal östeuropeisk filosof med tics, kraftigt bruten engelska och ett S-ljud som påminner mig om katten Sylvester i Looney Toons-klassikern Sylvester & Hippety Hopper. Och till råga på allt envisades han med att läsa sitt inledande föredrag innantill i trettio minuter innan ”debatten” kunde börja.

Att se den intellektuella konservatismens råbarkade förkämpe Jordan Peterson dra sig för att gå i närkamp med Slavoj Zizek väckte någonting i mig. Någonting som skulle leda till ett för mig bredare globaliserat tänkande i frigjorda, neutrala tankeexperiment som jag löpande utvecklar med utgångspunkt i olika perspektiv med hjälp av Slavoj Zizeks oförsiktiga sammanfogningar av globala, västvärldsliga och historiska perspektiv. Hans intellektuella demontering hänvisar till den slutgiltiga och provokativt ofullständiga slutsatsen att vi bör använda vårt tänkande för att tolka världen som den har blivit istället för att underkasta det åt en samhällsutveckling vi har skrämmande bristfällig inblick i.

Debatten inleds med att Peterson och Zizek får trettio minuter var åt ett inledande framförande som ska förenas i faktorer och aspekter kring lycka. Tanken är att Peterson ska förespråka ett kapitalistiskt förhållningssätt till lyckans fundament medan Zizek ska utgå från ett marxistiskt. Peterson lägger följaktligen fram en kritikbild av Karl Marx marxistiska manifest; han står upprätt, klädd i kostym, medan han samvetsgrant orienterar sig genom manifestets komponenter. Slavoj Zizek, å andra sidan, sätter sig på en stol, bakom en bunt papper, och med ovan nämnda karaktärsegenheter högläser han igenom ett brokigt spektrum av argument mot kapitalism. Därefter tar den så kallade ”århundradets debatt” vid.

Det blir långt ifrån århundradets debatt. Men att hålla det för slutgiltigt, och bedöma sammanhanget därefter, är förhastat och obetänksamt. En sådan bedömning förhåller sig lättvindigt, till och med ignorant, till dogmatiska plattityder, framförda av kritiker som inte får grepp om vidden av mötets element som oförsiktigt spänner mellan samhälle och historia, mellan psykologi och filosofi och inte minst mellan sanna och falska förhållningssätt i fråga om lycka och glädje.

Det här är ett exempel på en angreppspunkt som formulerar kritik mot vad både Peterson och Zizek kallar för ”cheap moralists”: den svidande lärdomen är att ”erfarenheter konstrueras retroaktivt” för att passa en kontext. Med andra ord: vår uppfattning av erfarenheter konstrueras i efterhand för att passa i en angiven (läs: medvetet eller omedvetet vald) verklighet.

Alla som vill göra en insats för samhället, för en enad och globaliserad mänsklighet och för de huvudsakliga diskurser som behandlar välgörande ändamål, bör absolut titta på mötet mellan Jordan Peterson och Slavoj Zizek – och gärna mer än en gång. Även om ”århundradets debatt” är en banal överdrift ger konversationen en springflod av intellektuella och provokativt konkreta insikter, faktorer och aspekter som ”glöms bort” i strävan efter en bättre värld. Rentutav bättre än vad en regelrätt debatt någonsin kunde ha förmått.

Strindberg och Myrdal bokvärldens guilty pleasures

Kira Hoffman, Pixabay

Vill du veta hur samhällets villkor ser ut bakom kulisserna? Försätt dig i en situation där du måste undertrycka ditt känslomässiga tillstånd för att återetablera dig i samhället, och lägg märke till det formella värdet av ditt känslotillstånd i jämförelse med andra typer av tillstånd. Sätt det i kontrast till psykologernas upprepningar om vikten av egenkunskap, sinneshälsa och betrakta dikotomin i samhällskroppen, hur två instanser fordrar två olika saker av dig, som verkar kontradiktoriskt i förhållande till varandra. Försök sedan filosofera om frihet och ansvar och se vart du hamnar på anpassningsbarhetsskalan; där har du din frihetsbarometer. Tankefrihet är aldrig villkorslöst, de som säger det är de som redan har abdikerat.

Strindberg penetrerade detta tidlösa faktum kompulsivt, obevekligt. Han andades trotsens blodröda dimma, gav sig hän åt våldsamma dispositioner och attackerade inte för att begripa utan för att skada höljet, slita ut medvetandet och häva ut sanningen för allmän beskådan. Jag reserverar mig för att ännu inte ha läst så mycket av Jan Myrdal att jag kan bilda mig en uppfattning av honom som Strindbergs tronföljare, men det krävs inte mycket underlag för att betrakta Myrdal åtminstone som strindbergsk i globaliseringens namn. Dessa två litterära mastodonter verkar numera vara något av bokvärldens guilty pleasures för att de river upp stora sår i en samhällskropp som folket låtsas är läkta sedan länge. Dessa författare, dessa sanningssökare, vittnar om litteraturens allseende öga och penetrationskraft, dess inblick och domgestalt över felslut och vita lögner.

Thukydides gjorde det i antiken med sin historiska roman om kriget mellan Athen och Sparta: med gestaltningen av Perikles genomskådade han demokratins svaga punkter. Christine de Pizan lottades lycklig med en far som ville ha en bildad dotter, i en tid när kvinnan ännu var mannens egendom, och därigenom gavs hon stoff åt sin genuspolemiska roman Kvinnostaden redan 1405. Montagne rannsakade livet i avskildhet med sina vittomgripande, subversiva essäer, flydde det påtvingade ämbetslivet när fadern äntligen dog. Det litterära sökandet efter felslut och lögner i samhällskroppen har alltid varit litteraturens drivkraft, och även om alla tidsåldrar har sökt släta över detta kalla faktum med ljummen litteratur är det de hänsynslöst tabuuppslitande skrifterna som utstår tidens styrkeprov. Litterär storhet har genom litteraturhistorien alltid varit dyrköpta segrar, alltid varit konträr till sedvana, tabubelägg och normer.

Det är därför vi kallar Strindberg den största. Det är därför Jan Myrdal är så omtvistad. Deras retorik är obönhörligt subversiv, och sammanfogad med ett gott stycke bildning blir subversiv retorik en svårforcerad kraft som oftast möts av argument som syftar till kukmätartävling och psykisk sjukdom. De storheter vi idag fascineras av, lär av, skriver och läser om, pratar om, dokumenterar och förevigar i det kollektiva minnet, de var oftast avskydda, bespottade och förvisade till utanförskap i sin egen tid. Vi är inte omedvetna om det. Man behöver inte läsa mycket runt Strindberg för att förstå vad andra tyckte om honom. Men vi blundar för det. Vi pratar inte om det i andra former än inom neutrala akademiska konversationsramar. Vi har en lång lista av landsförvisade författare och oratorer i vår historik, men vi som lever på 2000-talet vet ju bättre än dem.

Memento mori

Gerd Altmann, Pixabay

Vet du vad smärta är? Har du något begrepp om hur det är att bära den; ett tungt, flämtande ankare av skinn, damm och stål? Har du alls något begrepp om hur det är att begrunda och bejaka döden, dess mystikum, att jämka och jämföra evigheten med jordelivets små friktioner? Bortom alla välborna chimärer för att rädda, hjälpa, förnöja, tjäna och ”leva” finns en uppslitande relativitet, en ekande tomhet och en existentiell litenhet du med din begränsade hjärnaktivitet inte kan begripa; du är så dålig på att hantera din irrelevans att du utan vidare säljer ditt tänkande för lite trygghet och prestige (vilket inte betyder ett dugg för den som på allvar tänker göra dig ont).

Du vet inte vad smärta är för du bemödar dig inte med att möta den på den enda plats där den kan bemötas i sin ursprungliga form: utanför. När allt är ryckt ur dina händer och du står förfallen vid livets vägskäl väljer du att antingen fly eller fäktas; båda vägarna leder förmodligen åt samma håll; det du väljer mellan är att antingen gå som dig själv eller skalet du väljer att bli. Det outsagda bakom civilisationens privilegier är att de för länge sedan tillförordnades de vilka frivilligt eller ofrivilligt har beträtt detta vägskäl och gjort ett aktivt val - du kan proklamera allas rätt till allas privilegier men du skulle ljuga. Du tror att du vet vad smärta är – du är så beskuggad av det orgasmiska falskspelet att du inte ser hur ditt sinne förtvinar inför världens djup.

Det är en sak att spela efter reglerna inom ramen samhällsgrupperingar (entreprenörer, kroppsarbetare, diktare, kriminella och så vidare), en helt annan att mäta sig själv, naken och lösgjord från sin puppa, på den enda plats där du kan bekänna färg; de flesta klarar inte av att tänka utanför sina vanor och sken, kan inte kännas vid utanförskapets rodnad eller ens avstå sina förlustelser och lyxartiklar. Du är så fastetsad vid dina svagheter att blotta lukten av ensamhet får dig att skälva i orwellsk maktlöshet - ingen tänker utanför boxen som inte har förlorat allt innanför den.

Vart jag om vänder mig får jag långa ansikten, misstänksamma sinnesrörelser och stigande dumhet i ögon som har glömt sitt själsliga djup och sitt eget dödsmedvetande. Överallt ser jag flykt från det faktum att döden är en förutsättning för allt liv – för att livet ska räcka till för den klick i tiden som försöker ta reda på vad det innebär att leva – ett liv vi får i gåva av två människor förenade i kärlek (tåls att diskutera!), ett liv inramat mellan födelse och död och formgivet av kärlek. På samma sätt förtjänar döden att betraktas med samma förhärligande: där ett liv tar slut börjar ett annat. Livet är inte så värdefullt som du tillåts tro, och det skrämmande med den subjektivistiska utvecklingen är att antagonisten blir jag, för att ha mage att säga någonting så vulgärt.

Vad ska man tro när entreprenörer kan deklamera evigt liv och få bifall? Överallt ser jag människor som tror för lite eller för mycket om sig själva. Överallt ser jag tendenserna att iklä sig allt som kan fördölja insidan; människans känsloliv konfirmerades till fraser som konfirmerades till ett fördummande njutningsmaskineri som konfirmerar människor efter nya beteendeprogram. I samma ögonblick som döden reducerades till någonting som ska besegras sålde alla enhälligt sitt bräckliga tänkande åt propagandistiska ”världen är din”-proklamationer. Jag är inte övertygad om att det finns någonting stort med människan mer än hennes förmåga att bemöta sin obetydelse och den egna dödligheten – överallt ser jag människor på sin enfaldiga färd mot att glömma det.

När som helst kan jag klicka mig in på Youtube och välja och vraka mellan ett abnormt kompendium av videoinstruktioner för att lära mig kommunicera, inte mig själv utan mina målsättningar och mitt skal mot världen. Du kan försöka övertyga någon annan om att din passion är att hjälpa andra hitta sitt framgångsrika jag; det är den blötaste bluffen marknaden har kläckt ur sig och det vet du som vinnlägger dig det. Min respekt för dig försvann i samma ögonblick som du började propagera byggstenar av ditt drömscenario på omgivningen för att ”alla förtjänar att må bra och bli sitt bästa jag” – om livet skulle handla om att bli förevigad för sina djärva idéer och sitt motstånd mot icke-troende på framåtskridandets evangelium, ja.

Livet har blivit den helighet inom vilken döden höll människan ödmjuk inför sin existentiella litenhet. För att ersätta dödsmedvetandets livsperspektiv måste den moderna förblindade människan bestiga ett berg eller resa till andra sidan världen. Jag tror på döden som en mor och en far för att det håller mig kvar i en verklighet fri från den utopi du säljer ditt tänkande för, i alla andra aspekter är jag förmodligen något av en nihilist. Livet och döden är jämlikar, spunna ur samma kärlek och inget liv är någonting mer än ett annat; jag tror på jämlikhet och alla lika värde för vad mig anbelangar är alla människor lika förpuppade tills motsatsen bevisas. Vad som definierar dig, mig eller din nästa är inte dina goda handlingar eller någon av dina förmågor, det är blott och naket hur du bemöter din smärta, hur du kommunicerar med ditt solitära jag och hur stark du är när alla dina privilegier är borta; hur du hanterar din existentiella litenhet, din obetydelse och din ofrånkomliga dödlighet.

Reflektioner kring bibelterapi (utdrag ur konversation på poeter.se)

Nino Caré, Pixabay

Jag tror att det krävs en litteraturkritisk bibelläsare för att vinnlägga sig vad du säger om den heliga skrift, och dina litterära kunskaper talar ju sitt tydliga språk. Jag har tittat igenom ett antal av dina dikter (och diktare är du så det förslår, en stor poet), ditt förhållningssätt till gudstron är förebildlig. Jag har mycket kvar att göra att gå igenom dina dikter, men jag tror jag förstår bättre "den terapeutiska och lindrande läkedom för min självkännedom, mina fördelar och begränsningar".

Bibelns mer påtagliga filosofier och apologier gör den kanske rentav bättre lämpad som terapeutisk läsning än Almqvists svärmerier, men jag tror - med anknytning till att "den 'riktiga' bibeln, som otvivelaktigt innehåller både geografiska och historiska fakta, olika slags filosofier och myter blandat med apologier för politiska och religiösa föreställningar" - att det samtidigt krävs av den som vill vinnlägga sig de terapeutiska fördelarna att "lära sig läsa" bibeln. Man kan inte bara sätta sig och läsa bibeln som man sätter sig och läser Jaktslottet. Vad man löser in i bibeln tror jag så här i eftertankens töcken, hänger mycket på om man har fått lära sig läsa den eller inte, vilket du ju avslutar med nedan.

Så min fråga blir nog den här: hur kan man vinnlägga sig bibelterapi om man inte har lärt sig läsa bibeln?

Kan man läsa Job på samma sätt som man till exempel läser Werthers lidanden? Kan man läsa evangelierna som man läser Tintomara? Någonting jag märkte i mina religionsstudier var att Jesus lidande hela tiden återberättas från olika perspektiv, projicerat i och associerat till andra karaktärer med "vanlig" hjärtestyrka, hur helheten broderar ut själva poängen med lidandet och att det i sig blir en helande effekt.

Jag fastnade för berättelsen om Franciskus av Assasi och hans omvändelse, när han städar kyrkan och sover på stengolvet efter ett år i fångenskap. Samma sak med Augustinus och hans omvändelse under eken i Milano; omvändelse är sjäva budskapet, nyckelordet och, vill jag hävda, gränslinjen mellan den lärde och olärde bibelläsaren som gör bibelterapin så... riskabel? Svårtillgänglig? Det är där jag inplacerar det reklammässiga i den heliga skrift. För den olärde läsaren blir det kanske rad en apologier för lidandets existens? En rad argument för att bekänna sig till lidandets dygd.

Här skulle jag kunna fortsätta, brodera ut min utläggning till litteratur i största allmänhet, inte minst den äldre litteraturen, som på de flesta håll ställer sig bakom bekännelsen till lidandets dygd, som den har gjort sedan antiken. Man kanske kan säga att det reklammässiga kring lidandets dygd bara mjuknade med kristendomen?

Som du kanske märker så gav vidare reflektioner kring bibelterapi upphov till många tankar, vilket tyder på att den helt klart är värd sin reflektion när allt kommer omkring!