Min femåring frågade mig en gång när vi satt och tittade på film, om "det här är en dröm". Jag tittade på honom, undrade vad han menade; han förtydligade sin fråga med "det här, som händer nu, är det en dröm? Drömmer jag nu?"
Jag betraktade honom, förundrad och imponerad, tänkandes att jag har underskattat den lilla skiten, funderade en stund, köpte mig lite betänketid; vad ska jag säga? Det första jag tänkte på var Descartes (den abstrakta meningen av att drömma har han inte lärt sig än - hoppas jag). Hur förklarar jag det för en femåring; hur förklarar man för sig själv att en femåring ställer en sådan fråga?
Jag förklarade det enklaste ur Descartes Meditation: frågade om han kunde hålla handen framför sig och tänka tanken att "det här är en hand". Pojken nickade, jag sa att "då kan du vara ganska säker på att du inte drömmer". Han nöjde sig med mitt svar, mumlade ett "okej" och fortsatte titta på filmen.
Han har inte nämnt saken sedan dess - jag tänker på det varje dag; jag tänker på det när han provar någonting nytt, när han vill överbevisa mig om att lillebrors spjälsäng visst håller för honom, när han argumenterar för att det visst är gott att blanda mjölk och saft, när han häver ur sig aforismer som till en början inte alls passar en femåring, men som i eftertankens töcken på något sätt ändå gör det.
Det tröstar mig att filosofin kan vara en tröst för en femåring. Det försäkrar mig om att han kan växa upp medveten om att världen är mer komplicerad och fordrar mer disciplin än vad det verkar. Det tröstar mig för att han redan nu visar betänksamhet mot fasader och försköningar som när vi blir äldre, och tappar kontakten med filosofin, tar för verkliga och lever som om de vore oförgängligt sanna bara för att de fungerar.
Missförstå mig inte, det här är ingen hymn till njutningsmaskineriets referenser till det fritänkande barnet. Maskineriets ansikte, den så kallade framgångskulturen, är en samling fallasier som måste bekämpas med kunskap och förnuft (inte det allmänna sunda förnuftet, det är så sönderplockat och relativiserat av övertygelseretorik att det här blivit betydelselöst). Min avsikt är att kasta ljus över det fostrade tänkandet, NÄR och VARFÖR det indoktrineras åt olika håll.
Inte utifrån psykologi eller sociologi utan samhälls- och religionsvetenskap. Alla vet någonting om hur man fostras in i ett tänkande, vilka psykologiska och sociologiska mekanismer som är i rörelse, men NÄR och VARFÖR förklaras oftast på det svävande självklara sättet som så ofta sker med ett tabubelagt ämne. Svaren på de frågorna ger oss en känsla av att ta ett steg tillbaka i utvecklingen. Att det är de enda relevanta frågorna som finns kvar att ställa vågar ingen dryfta utan att klart och tydligt skandera det obligatoriska "jag (vi) tycker!" som för att lyfta problemet från samhällets, kollektivets och konventionens axlar och öppna för att kunna kritisera tänkaren för sin tanke.
Samhälleliga problem och den sekulära religiositeten kan på sin höjd impliceras utan att bemötas som gamla nyheter. De poängteras ofta, i moderna, internationaliserade uttryck som ska klistra sig på hjärnan, men försvinner utan att budskapet lämnar kvar något djupare intryck än ett innehållslöst begrepp; som med alla reklammässiga aforismer min femåring inte vet någonting om än. I väntan på den dag han lär sig dem och faller offer för njutningsmaskineriet och tappar kontakten med filosofin, är jag glad att få uppleva en femåring ställa en så djupsinnig fråga. För på andra sidan njutningsmaskineriet väger filosofin in mot ett växande galanteri förklätt i undvikande retorik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar